Magma [2008-05-06]

Detta visade sig bli ett program åtminstone delvis i zeuhlens tecken. (En hel timma av bombastisk fransk wagneriansk progrock vore mer än det otränade örat skulle kunna utstå. Man måste tänka lite på den breda publiken ibland.)

Min slutkommentar om Opus 5 som “inskränkt” 70-talsmusik var något ograciös; tanken var att beskriva den förvisso underbara, men av punken (högst begripligen) nersablade, hejdlöst bombastiska och insnöade andan i denna mycket tidsbundna musik. Hoppas att Opus 5 ursäktar mitt förflugna ord. Hur som helst torde det vara känt vid det här laget, att Magma helhjärtat hyllar den musikaliska excessen i alla dess former.

Spellista

• Super Freego - Tu peux crever (1982)
• Eskaton - Eskaton (1980)
• Evensong - The Smallest Man in the World (1973)
• Arthur Brown’s Kingdom Come - Spirit of Joy (1973)
• Noah Georgeson - Tied to the Mountains (2005)
• Dr. Strangely Strange - Dr. Dim & Dr. Strange (1969)
• Van Dyke Parks - Donovan’s Colours (1968)
• Paddy McAloon - Ineffable (2003)
• Tribo - Peba & Pobó (1971)
• Christer Falkenström - Båklandets vackra Maja
• Silmaril - Poustinia (1974)
• Meas Samon - [okänd]
• Lata Mangeshkar & Manna Dey - Jahan Main Jaati Hoon (1956)
• Opus 5 - Les saigneurs (1976)

Bonusmaterial

Vill tipsa om några skivor i anslutning till sändningen.

Evensong återfinns, liksom mycket annat vackert melankoliskt som smekt sig fram på Magmas våglängd, på cd-serien Fading Yellow. Dessa skivor utges dessvärre bara i upplagor om 1 000 exemplar och har inte ens någon hemsida, men köp vilken som helst av dem (allra helst nr. 1, 4 eller 8) om tillfälle ges.

Dr. Strangely Stranges debutskiva Kip of the Serenes från 1969 är omistlig för den som gillar Incredible String Band. Van Dyke Parks Song Cycle (1968) är en fantastisk studiokonstruktion av americana filtrerad genom godmodig surrealism, och Paddy McAloons I Trawl the Megahertz är, som jag delvis nämnde i programmet, den ultimata skivan för ensamma höstkvällspromenader eller sjukdagar i sängen (farligaste utmanare: Talk Talks Spirit of Eden och Laughing Stock). Titelspårets lösryckta fraser om isolering och sorg från nattlig inringarradio fick mig att börja lyssna på Karlavagnen i P4 i hopp om att få höra sådana djupa samtal, men det är bara med Marcus Birro som programledare man ens kommer i närheten. Näst sista låten i sändningen, slutligen, är från samlings-cd:n Bollywood Duets, som går att rekommendera även om den inte i övrigt låter så här galen.

Magma [2008-04-22]

Varför så sen med publiceringen denna gång, frågar sig den otålige konnässören? Tja, säg det. Tänka sig att jag den 6:e mars 2005 skrev såhär:

Åh, en av mina drömmar är att ha ett eget litet musikradioprogram. Jag skulle spela en massa psykedelia och annat intressant, och varje program skulle ha ett särskilt tema. Dock lite svårt att engagera sig i studentradio när man pluggar på distans. :-/

Och nu tar jag det för givet. Men sådan är ju människan. Det är skoj att göra radio, men inget som ruskar om hela min värld precis. Senaste sändningen var som förväntat skoj även den:

Spellista

• Fred Åkerström - Söndagsmorgon (1964)
• Jodel Duo Rösy & Paul Hirschi’s - Schäferlied
• Victor Military Band - Booster Fox Trot (an American Absurdity) (1915)
• Cressida - Cressida (1970)
• Ustad Viayat Khan - Ledmotiv: The Guru (1969)
• Diablo Swing Orchestra - D’angelo (2006)
• Kim Fowley - Chinese Water Torture (1968)
• Neutral Milk Hotel - The King of Carrot Flowers, Pt. 1 (1998)
• Tom Verlaine - Without a Word (1981)
• Trio los Camperos de Valles - La Rosa
• Yat-Kha - Oi Moroz (2000)
• Gryphon - The Unquiet Grave (1973)
• Mercury Rev - Endlessly (1998)
• Bandet som inte finns - Skönhet är flyktigt, kaos består
• The Fugs - Coming Down (1966)
• Oval - Shop in Store (1995)

Bonusmaterial

Börjar det bli tröttsamt med Youtube-klipp i varje postning? Nåja, jag kunde inte undanhålla er detta: de anarkistiska beatpunkarna The Fugs medverkar i svensk tv 1968, och det är hur bra som helst! “This is a song about the great psychedelic galactic bun-frenzy.” Se även del 2.

Magma [2008-04-08] Inget jävla mångkulturprogram

Inte för att jag har något emot mångkultur, tvärtom. Titeln syftar på det i programmet påtalade faktum att även om jag spelar musik från både Turkiet, Makedonien och Argentina, gör jag det inte för att den är från Turkiet, Makedonien och Argentina, utan för att den rätt och slätt är bra och på ett eller annat sätt magmanesisk (d.v.s. hemmahörig i det virtuella kungariket Magma). Magma sysslar med andra ord inte med något förlöjligande, kulturbrackigt färgklick-kramande. Och detta är resultatet:

Spellista

• The Monochrome Set - Love Zombies (1980)
• The Electric Prunes - Sold to the Highest Bidder (1967)
• Gökçen Kaynatan - Pencerenin Perdesini (1973)
• Yoko Ono - Greenfield Morning I Pushed an Empty Baby Carriage All Over the City (1970)
• Dagens Ungdom - I det tomma sessionsrummet. Studenten. Kanslierna. (1982)
• Amon Düül II - Syntelman’s March of the Roaring Seventies (1971) / bob hund - Reinkarnerad exakt som förut (1996)
• Kocani Orkestar - Edinaesetorca (1997)
• Shooby Taylor, the Human Horn - Stout-Hearted Men
• Almendra - Obertura (1970)
• Jan Dukes de Grey - Sun Symphonica (1971) / Üç Hür-El - Gönül Sabreyle Sabreyle (1975)
• Bigge Holm (Nonne Hall) & Sjömanspojkarna - Lilla Inga for till Singapore (1937)

Bonusmaterial

Outsidermusikern Shooby Taylor, känd från skivorna och boken Songs in the key of Z, gör sin grej på Apollo. Han inleder med att i sällsynt illa valda ord förklara sitt “human horn”-koncept - “I blow me” - och blir därefter rekordsnabbt utbuad av publiken och bortsjasad från scenen av en steppande pajasfigur. Vilket öde för en uppriktig konstnärssjäl.

Magma [2008-03-11]

Ja, vad ska man säga om denna blandning? Spretig? Javisst - en av tankarna med Magma är att få även det mest inbitne, enkelspårige Tiny Tim-fan att inse att hon faktiskt även gillar Van der Graaf Generator, och vice versa.

Vi inledde på semi-allmän begäran med lite av det där oemotståndliga sitarflummet, hann med The Byrds otvivelaktigt bästa låt någonsin samt svävade ut i ett aggressivt machosjok där vi i på sedvanligt postmodernt vis sönderspjälkad version kunde avnjuta psykedelians egen Svullo, nämligen Kim Fowley, och hans 14-minuters-opus Up.

Spellista

• The Storybook - Psych-Out Sanctorum (1967)
• Dr. Strangely Strange - Jove Was at Home (1970)
• Buell Kazee - The Wagoner’s Lad (1928)
• Penny Lim & the Silverstones - Kung See, Kung See, Let’s Be Happy
• The Napoleon - Koi O Kesunda (1968)
• The Frantics - The Whip (1963)
• Kim Fowley - Up (1968) / Canterbury Fair - Song on a May Morning (1968) / Half Man Half Biscuit - I Hate Nerys Hughes (1985)
• Shining - Fight Dusk With Dawn (2007)
• The Byrds - Thoughts and Words (1967)
• Forest - The Midnight Hanging of a Runaway Serf (1970)
• Gryphon - Pastime With Good Company (1973)
• La Partenza [fältinspelning från Genua av Alan Lomax] (1954)
• A. A. Gray/Seven-Foot Dilly - The Old Ark’s a-Movin’

Bonusmaterial

Trailern för Psych-Out från 1967 med bl.a. Jack Nicholson. Rekommenderas.

Magma [2008-02-26]

Kvällens tema skulle kunna ha något att göra med sitarer (Coltrane, Shankar, Donovan, Pretty Things) och gammal elektronik (Gryphon, Kaleidoscope, White Noise, Perrey & Kingsley), men nu vet vi förstås att i Magma vore detta ungefär lika meningsfullt som att sätta underrubriken “tonartshöjningar” på årets melodifestival. Noteras bör dock att sändningen inrymde ett av den populärmusikaliska historiens läskigaste ögonblick. Och då menar jag inte ljudupptagningen av när Hells Angels fajtades med Jefferson Airplane, vilken ju också spelades.

Spellista

• Alice Coltrane - Journey in Satchidananda (1970)
• Ravi Shankar - Gat Kirwani (1964)
• Donovan - Flummigt mellansnack / Guinevere (1966)
• The Lemon Drops - Guinevere (1967/68)
• Clogs - 5/4 (2006)
• Gryphon - Second Spasm (1974) / Hans Appelqvist - “För mig är det inte verkligt” (2006)
• Jefferson Airplane vs. Hells Angels vid Altamont-festivalen
• The Pretty Things - Bracelets of Fingers (1968)
• Kaleidoscope [Mex] - Colours (1969)
• White Noise - Firebird (1969)
• Scott Walker - The Escape (2006)
• Massacre - Subway Hearts (1981)
• Perrey & Kingsley - The Little Man from Mars (1966)

Bonusmaterial

För fler oförglömliga (titeln till trots) ljuddokument från konserter, rekommenderas varmt mp3-samlingen Shut Up and Play Volume One - Forgettable Moments on Stage. Där får vi för exempel höra hur Freddie “You jive white motherfuckers!” Hubbard och Jim “You’re all a bunch of fucking idiots!” Morrison far ut i ilskeutbrott mot publiken, Black Sabbaths publik går total bärsärkagång, Lou Reed spyr galla över musikskribenter och Courtney Love ballar ur. Och åtminstone jag hade ingen aning om att Mike Love i Beach Boys är en av rockhistoriens stora humorister:

“And now we’d like to do a song that… originally the title was too long, so we had to cut it down. We had to cut it down from California Girls Are Pregnant to just California Girls.”

Eller vem hade väntat sig dylik uppriktighet från Elvis, då han introducerar en ny låt:

“It’s not a very good song and I don’t particulary really dig singing it, but… it’s on the program and they’ve asked me to do it, so I hope you’ll enjoy it.”

Magma [2008-02-12] Tvåårsjubileum

Sin visdom och gedigna erfarenhet till trots, befinner sig Magma fortfarande i koltåldern. Närmare bestämt fyller det två år idag den 14 februari, och föregående sändning ägnades därför åt ett retrospektivt collage (utan minsta skymt av Magnus Uggla). Favoriter från det gångna året idisslades i minuterna sextio.

Det är inte lätt med dylika jubileumsprogram. Russin ska plockas ur en ansenlig musikalisk fruktkaka och man ska jonglera med ett otal halvdassigt uppmärkta cd-skivor samtidigt som man knäpper på knappar, rattar på reglage och talar i tungor. Nä, det sistnämnda överlåter jag åt Carola, men det behövdes för allitterationens skull.

Spellista

• The Incredible String Band - Koeeaddi There (1968)
• Cressida - Munich (Munich 1938: Appeasment Was the Cry; Munich 1970: Mine to Do or Die) (1971)
• Television - Torn Curtain (1977)
• Donovan - Bert’s Blues (1966)
• Robert Wyatt - Sea Song (1974)
• Pink Floyd - Flaming (1967)
• Pastor John Rydgren - Hippy Version of Creation (196?)
• The Status Quo - Technicolour Dreams (1968)
• Faust - The Faust Tapes [utdrag] (1973)
• Alice Through the Looking Glass - Jabberwocky (1969)
• Sparks - How Do I Get to Carnegie Hall? (2002)
• Magma - Kreühn Köhrmahn Iss de Hündïn (1973)
• A Hawk and a Hacksaw - Song for Joseph (2006)
• Musica Dispersa - Hanillo/Cromo (1970)

… and now for something completely different:

Har ni tänkt på hur mycket riksbankschefen Stefan Ingves liknar Åsa-Nisse?

Magma [2008-01-29] Vinyl

Magma erinrade sig denna gång FM-radions ursprungliga mission: att sätta ner en dyrbar nål i ett stycke vinyl och låta påtända hepcats i studentbostäder översköljas av histrioniska 30-minuterssviter om drakars och dvärgars existentiella villkor. Och så blev programmet … inte riktigt så, men vinyl spelades exklusivt och en 23-minuterslåt blev det, om än på postmodernt maner uppstyckad i mindre portionsbitar till den otålige nutidslyssnarens fromma.

Denna Magmas jungfrufärd i 33 ⅓ varv per minut förlöpte smärtfritt så när som på några ovälkomna gymnastiska övningar från nålens sida under avspelning av M A Numminens minilektion i sociologisk nomenklatur. Magma ser fram emot fler strövtåg i de antikverade ljudlagringsformatens blanksvarta Kapernaum.

Spellista

• Van der Graaf Generator - A Plague of Lighthouse Keepers (1971) [utströsslad i småportioner]
• King Crimson - Cirkus (1970)
• Ekseption - Rhapsody in Blue (1972)
• The Human League - Being Boiled [albumversion] (1980)
• Brian Eno - Burning Airlines Give You So Much More (1974)
• Bo Hansson - En vandring i mörker etc. (1970)
• Fred Åkerström - Aftontankar vid Fridas ruta (1964)
• M A Numminen - Anomi (1977)
• The Velvet Underground - Ocean [live] (1969)

Bonusmaterial

Van der Graaf Generator på sitt mest fotogeniska humör. Här, här samt här finner du del 1, 2 resp. 3 av vederhäftig Youtube-dokumentation över ett live-uppförande av hela A Plague of Lighthouse Keepers. Ja, faktiskt. Det är ytterst fascinerande.

Magma [2008-01-15] 2007

Efter unika sex långa veckor av abstinens, bitter saknad och dimmigt trånande blickar, var det så äntligen dags att sammanfatta musikåret 2007 ur magmanesiskt perspektiv. Och inte var det mycket till musikår jämfört med det strålande 2006, men en timma av klurigheter, oljud och etnochica mixturer gick det allt att förlösa. Dessutom fick ni höra mig prata omkull Tomas Tengby i samma morgons Ring P1.

Spellista

• Of Montreal - Suffer for Fashion (2007)
• Menomena - Evil Bee (2007)
• Hans Appelqvist - Wanxian/Tänk att himlens alla stjärnor (2007)
• Caribou - After Hours (2007) / Beirut - Nantes (2007)
• Shining - Fight Dusk With Dawn (2007)
• Tinariwen - Tamatantelay (2007)
• Iron & Wine - Lovesong of the Buzzard (2007)
• Akron/Family - Phenomena (2007)
• Lost in the Trees - Time Taunts Me (2007)
• Field Music - Tones of Town (2007)

Bonusmaterial

Pitchforks topp 50-lista över 2007 års album

Tinariwen

I am the god of hellfire, and I bring you …

… Arthur Brown.

Denne ur-svartmetallare, proto-glamrockare samt uppenbara inspirationskälla för Alice Cooper såväl som Kiss har sedan 60-talet hunnit med att bl.a. sjunga med Duke Ellington, bli präst, ta en magistersexamen och vara ledare för Burundis statsorkester, men vi kommer inte ifrån att han nu, då och framledes främst förknippas med ett maniskt utvrålande av detta inläggs titel, följt av

FIRE!!

… vartefter en pumpande basgång under tre svettiga minuter bråkar om frekvensutrymmet med en intensivt riffande orgel, synkoperade trumpetstötar och Arthurs eget furiösa klättrande över de fyra oktaver hans skolade röst sägs besitta. Likt en brinnande helvetesängel ömsom sjunger, ömsom ylar han om hur du, trots ditt gulliga och välordnade lilla liv, förr eller senare ska brinna. Måhända banalt, men visst skänker tanken tröst. Inför elden är vi alla lika. Trösterikt är också att denna låt, Fire, blev en riktig storsäljare och därmed tävlar med Napoleon XIV:s They’re Coming to Take Me Away, Ha-Haaa! om den ärorika platsen som 60-talets bisarraste Billboard-hit.

“We like to speak to, shock and attack the audience.”

Citatet ovan är från 1967, då bandet The Crazy World of Arthur Brown var nybildat och inte ännu släppt några skivor. Kanske andra gången i rockhistorien som någon haft detta uttalande syfte? (Första var förstås The Velvet Underground.) Med ett högst tvivelaktigt undantag för inspirationskällan …

… som dock knappast kan beskyllas för några djupare filosofiska pretentioner. Arthur Brown, däremot, spelade ut hela sitt musikaliska, teatrala och provokativa register i sitt eget sätt att peka finger åt hippie-erans blåögda, kollriga förljugenhet. En direkt reaktion på sin tid alltså. En sådan där jobbig sanningssägare som prompt måste sticka hål på de vackra ballongerna, vifta bort de blå dunsterna, blottlägga människan i all hennes fulhet och ynkedom och visa upp allt det mörka inom henne. Nämnda Velvet Underground gjorde förstås samma sak samtidigt, liksom The Mothers of Invention och The Fugs, men på sina egna respektive sätt, som inte i något av fallen involverade ockultism, eldfängda scenshower, besatta banshee-ylanden, skräckfilmsestetik eller James Brown-intensitet.

En LP blev det, även den betitlad The Crazy World of Arthur Brown (1968), där den verkliga höjdpunkten, trots a-sidans veritabla orgie i exorcism och pyromani, kanske ändå är en makalöst tung tolkning av Screamin’ Jay Hawkins I Put a Spell on You, där vår demoniske, drogdopade druid låter som kastade han en förbannelse genom sin blotta sång. Jag spelade denna låt i Magma sistlidne 4/12. LP:n blev liksom singeln en hit, och med bokstavlig fara för liv och lem fortsatte Arthur och bandet sitt oheliga korståg genom Förenta Staterna.

“If you see any character in the entertainment business who dedicates their whole being to make every night’s performance like an opening night, then you know they’ll never last. Well, Arthur was like that. It was obvious that he was going to burn out, because every performance was a total performance, the man literally burnt himself out every night.” - Pete Brown

Mycket riktigt höll inte The Crazy World of Arthur Brown särskilt länge. Innan någon hunnit säga “spontaneous apple creation”, var de försvunna och ersatta av improvisationsbandet Puddletown Express, som i sin tur snart ersattes av det dissonanta, kaotiska hårdproggbandet Kingdom Come, vilka idag mest är kända för att ha nyttjat trummaskin, synt och oregelbundna frisyrer tio år före The Human League, men det är en annan historia.

Magma inställt idag!

Nähä, ikväll har radioskuggan sänkt sig över Magmaland. För andra gången sedan starten kommer det att gå fyra veckor mellan två program. Detta beror på att studioutrustningen befinner sig under intensivvård. Jag får väl se om jag inte snart kan stilla er klösande abstinens med ett vackert och folkbildande BLÅGG-inlägg istället. Tills dess: far i frid.