Magma utgår 2/2!

Ja, rubriken säger egentligen allt. Men låt oss ändå, mitt i chocken och förtvivlan, stanna upp ett ögonblick och ställa frågan: varför? Då ska vi nämligen snart finna, att den lugnande, rimliga och fullt förlåtliga anledningen till den uteblivna sändningen har föga att göra med sinnessjukdom eller ond bråd död, ej heller med statliga tvångsmedel, organiserad brottslighet, traumainducerad amnesi, personlig konkurs, terrorism eller det faktum att programledaren skulle ha fastnat med ansiktet i en ful grimas och därför inte kan vistas på offentlig plats utan risk för blodvite och vanheder. Alla dessa rykten kan nu med kraft och kräm dementeras, och Magma hör du nästa gång 16 februari.

Magma [10-01-19] Best of 00-talet del 2

Vi (eller rättare jag, Kenneth befann sig på möte) fortsatte den inslagna exkursionen i 00-talsträsket och fler förnämliga album från det förlupna decenniet passerade raskt revy. Från köttig resp. luftig elektronika till dödsfolk och skräckfilmsmetal.

Lyssna även på förra delen samt läs min genomgång av några av 00-talets bästa skivor, och gör mig sedan en tjänst: motargumentera med emfas så fort någon slentriangnäller om att det ”inte görs någon bra musik nuförtiden” el. dyl. Både du och jag vet att det är lättjans och okunnighetens röst som talar. Det görs hur mycket bra musik som helst, men man måste leta upp den själv. Och möjligheterna därtill har aldrig varit större.

Spellista

• Beachwood Sparks – Confusion Is Nothing New (2001)
• The Avalanches – Frontier Psychiatrist (2000)
• Matmos – Solo Buttons for Joe Meek (2006)
• Hans Appelqvist – ”För mig är det inte verkligt” (2006)
• Six Organs of Admittance – Black Wall (2006)
• Wovenhand – Swedish Purse (2006)
• Espers – Travel Mountains (2004)
• Four Tet – Slow Jam (2003)
• Air – Run (2004)
• Robert Wyatt – Insensatez (2003)
• Field Music – Give It Lose It Take It (2007)
• Fantômas – One Step Beyond (2001)
• Antony and the Johnsons – Bird Guhl (2005)

Robert Wyatt till vänster.

Magma [10-01-05] Best of 00-talet del 1

Läs även Magmas klatschiga decenniegenomgång, med både bilder och Spotify-länkar, här!

… Åkej, nu när du gjort det, behöver jag inte ödsla så många ord på vad denna sändning handlade om. Helt enkelt en kavalkad av några av 00-talets bästa album enligt Magma. Som titeln antyder finns mer att hämta ur den källan, så vänta er en uppföljare!

Spellista

• Of Montreal – Heimdalsgate Like a Promethean Curse (2007)
• The Decemberists – The Hazards of Love 3 (Revenge!)/The Wanting Comes in Waves (Reprise) (2009)
• Morrissey – The Youngest Was the Most Loved (2006)
• Sparks – How Do I Get to Carnegie Hall? (2002)
• Final Fantasy – He Poos Clouds (2006)
• Jóhann Jóhannsson – The Sun’s Gone Dim and the Sky’s Turned Black (2006)
• Paddy McAloon – Sleeping Rough (2003)
• A Hawk and a Hacksaw – In the River (2006)
• Panda Bear – Take Pills (2007)
• Joanna Newsom – Emily (2006)

Bonusmaterial

Fantastisk video till Of Montreals bästa låt!

Magma sammanfattar: 00-talets bästa album

Kort sammanfattning av 00-talets musikklimat: Korsbefruktning och öppenhet.

Det var inte längre riktigt lika viktigt att appellera till, eller tillhöra, en förnäm skara utvalda förståsigpåare. Adjö ängslig trendkänslighet och ironi som feg tillflykt, hej och välkommen chosefrihet. Inget mer av att önska livet ur dansband på grammisgalor; på 00-talet blev det något helt naturligt att Annika Norlin sjöng duett med Peter Jöback, utan att någon av dem förlorade i trovärdighet på det (se även min text 90-talet och dess popkulturella politruker).

Gamla rågångar som den mellan syntare och hårdrockare tillhör historien. Dagens 15-åringar förstår inte ens frågeställningen: vaddå, måste man välja det ena eller det andra? Varför det? Identiteterna flyter och genrebestämningarna mixas och matchas som vilka basplagg som helst.

Här följer, utan inbördes ordning, Magmas favoritalbum under 00-talet. De flesta av dem presenterades i Magma 2010-01-05.

Som en korsning mellan Björk, Donovan och en älva kom hon, och 2006 släppte hon något så härligt otidsenligt som ett minutiöst genomarbetat album med fem episka, vindlande berättelser, makalöst arrangerade av legendaren Van Dyke Parks. Det handlar förstås om Joanna Newsom – i Magma flera gånger omnämnd som något av ett geni – med skivan Ys – i Magma flera gånger omnämnd som decenniets bästa skiva. Ys på last.fm

Till mångas besvikelse i den lilla skaran invigda – men till min stora glädje – hoppade The Decemberists över till ett storbolag och blev ett fullfjädrat progrockband, men i 00-talstappning. Med andra ord: nej till ekvilibristiska soli och diffusa texter om de fyra elementen, ja till synkoperade riff, invecklade sångcykler, udda instrumentinslag och den råa kraften från alternativrocken. En utmärkt syntes, som jag hoppas vi får höra mer av från detta band framöver. The Hazards of Love på Spotify

Intellektuell, lite nördig glamrock på 70-talet, pionjärinsatser inom syntpop -79, en kreativt tynande tillvaro under 80-talet, ett par mindre discohits -94, och sedan ingenting … fram till 2002, då Sparks slog världen med häpnad genom albumet Lil’ Beethoven, där de faktiskt kom med något helt nytt. Datorgenererade orkestrar pumpar med Steve Reichsk taktfasthet fram kompositioner som nästan bara har längden gemensam med vanliga poplåtar – ”little symphonies for the adults”. Över detta den typiskt absurda, tragikomiska Sparks-humors genomflytande alltihop, när Russell Mael sjunger i kör med sig själv. Lil’ Beethoven på Spotify

Apropos Sparks, kan vi konstatera att en trend under 00-talet var just detta att sammansmälta klassiska/konstmusikaliska influenser med popmusik, i bästa fall filtrerat genom den egna unika kreativiteten. Och nej, jag menar inte att det ånyo skulle ha blivit inne att lägga rockkomp över fugor på hammondorgel. Tillåt mig exemplifiera: Final Fantasys klaustrofobiska kammarpop på He Poos Clouds liknar inte något annat (Spotify-länk) …

… och isländska Jóhann Jóhannsson (ej att förväxla med en svensk punkfarbror) släppte under det otroliga musikåret 2006 albumet IBM 1401, A User’s Manual, ett enligt skivbolaget ”postklassiskt” verk som på något diffust sätt knyts samman av titelns datormanual från 60-talet. Kanske består den röda tråden av en dimmigt nostalgisk stämning, och syntklanger som doftar mer hålkort och reläer än Nord Lead II. IBM 1401, A User’s Manual på Spotify

Of Montreals Kevin Barnes bodde under en period vid mitten av decenniet i Norge och genomgick där (därför, skulle väl somliga säga) en depression. Hög av psykofarmaka gav han så 2007 världen frukten av hans förtvivlan bland fjäll och fjordar: det audiella reningsbadet Hissing Fauna, Are You the Destroyer?, där ”Heimdalsgate like a Promethean curse” troligen är det klämmigaste som någonsin sjungits om antidepressiva läkemedel, och den 12 minuter långa ”The past is a grotesque animal” kombinerar livskris, katharsis och litterära referenser på ett unikt dansgolvsmässigt sätt. Hissing Fauna, Are You the Destroyer? på Spotify

Kanske en ögonbrynshöjare? Paddy McAloon, sångare i Prefab Sprout, låg i början av decenniet tillfälligt blind i sjuksängen och lyssnade på terapiprogram i radio, då han komponerade det vemodiga och tungt orkestrerade albumet I Trawl the Megahertz. Det är en poetisk skiva, en musikalisk filt att svepa om sig under de mörkgrå höstkvällar, då man inte vill annat än gräva ner sig i bitterljuvt vemod och nostalgi. Det är fullt tillåtet att göra det ibland, se bara till att komma upp igen. I Trawl the Megahertz på last.fm

Tar man traditionell musik någonstans ifrån och smaskar på något slags generiskt komp från populärmusiken, får man s.k. världsmusik. Går man istället andra vägen, tar ett stycke välskriven popmusik och arrangerar den för ett Balkan-kapell, får man A Hawk and a Hacksaw, ja kanske rentav dessas album The Way the Wind Blows från (återigen) 2006. Som en lite senare avläggare inom denna subgenre kan vi väl räkna Beirut. The Way the Wind Blows på Spotify

Fenomenet Antony Hegarty har varit närvarande lite här och där under 00-talet, mest med sitt band The Johnsons. 2005 kom albumet I Am a Bird Now och trollband såväl gammal som ung. Det är något med den sorgmodiga, androgyna rösten; redan från första ackordet i inledande ”Hope there’s someone” etableras intrycket av en trött barpianist som äntligen släppt sargen och låtit alla känslorna och drömmarna träda fram. Låt mig få ta mig friheten att citera en underbar anekdot från dagensskiva.com: För ett par år sedan väcktes en vän till mig av ett telefonsamtal mitt i natten. Det var hans åldrige farfar som ringde, och han var i tårar. Farfadern, en norrländsk folkhemskommunist som vanligtvis var lika sammanbiten som en Påskö-staty, hade suttit uppe och tittat på TV och råkat fastna framför Musikbyråns inspelning av Antony & the Johnsons konsert på KB i Malmö 2005. ”Där satt han, den där fule jäveln, och han sjöng som, som …”, sade farfadern och darrade på rösten. ”Det var det vackraste jag någonsin hört. Har du hans skiva?” I Am a Bird Now på Spotify

En man vid namn Panda Bear, medlem i Animal Collective, lösgjorde sig för att utbilda världen om sin alldeles egna syntes av Beach Boys, Aphex Twin, Can och, låt oss säga, Velvet Underground. Själv är jag fortfarande ambivalent; hör denna skiva alls hemma på den här listan? Den är förbryllande och man kan inte bara släppa att den existerar, den kräver omlyssning. Vilket förstås i sig är ett gott betyg. Person Pitch på last.fm

Till sist en triss i sinister folkrock, ännu en minigenre som florerade under det gångna decenniet, och vars urfäder, kultbandet Comus, faktiskt återförenades häromåret och spelade på något slags finlandsbåt av alla ställen. Det f.d. industribandet Current 93 har under en längre tid hållit traditionen vid liv, men jag vill nämna tre album som alla präglas av naturens mörka sida, de diffust hotfulla dunka skogar vi alla har arketypiska bilder av i vårt bondska undermedvetna. Espers fann på sitt självbetitlade debutalbum (Spotify-länk) sin bästa balans hittills mellan glittrande akustiska riff och elektrifierade åskmoln, Six Organs of Admittance bäddar in postrock och zen i mörkgrön mossa på The Sun Awakens (last.fm-länk) och Woven Hand (eller Wovenhand) för med sin allvarsamma, återhållet dramatiska stämma, och sina influenser från arkaisk americana, in en känsla av sträng sydstatsbaptism (tänk Johnny Cashs sista år) i kompotten på skivan Mosaic (Spotify-länk).

2010 – Året då vi får kontakt

"My God, it's full of stars!"

Låt oss inte avskräckas av att Orwell hade generalfel om 1984 och Clarke om 2001, utan istället inrikta alla våra förhoppningar på att 2010 faktiskt blir tidpunkten då utomjordingarna äntligen låter dagg av övermänsklig visdom droppa från sina gröna tentakler över vårt tröstlösa klot. Troligen kan därigenom också en mängd spännande musikaliska fusioner ta form, varpå Magmas relevans förblir tryggad för åtminstone ett århundrade framöver.

Vän av ordning har noterat att det, oavsett vilka utfästelser som gjordes i förra sändningen, inte blev något Magma i tisdags. Detta beror på den kalendariska kuriositeten att vi ställdes inför två udda veckor i följd, varför Magma sköts upp till tisdag vecka 1, d.v.s. 5 januari. Då väntas en triumfatorisk kavalkad av det bästa 00-talet hade att bjuda i musikalisk väg, så väl hört då, och gott nytt år!

Magma [2009-12-15]

Tiden för midvinterblot är inne, och på Magma-altaret offrades i denna sändning varje kvarvarande uns av värdighet då vi inledde med att bjuda på en osedvanligt töntig låt med Hep Stars! Men säkert som sillen på det nigerianska julbordet ramlade vi strax ned i det vanliga psych-, prog-, folk- och knorkträsket (knorkmusik, alltså knorkig musik, är en av Magmas specialiteter, vid sidan om knarkmusik). Dialogsnuttarna som hördes var från julkalkonerna (hepp) Santa Claus och Santa Claus Conquers the Martians.

Spellista

• Hep Stars – Jingle Bells (1967)
• The Nice – Daddy, Where Did I Come From? (1968)
• Animal Collective – Summertime Clothes (2009)
• The Roundtable – Scarborough Fair (1969)
• Michele Cody – Merry Christmas Elvis (1978)
• Stars Like Fleas – Some Nettles (2007)
• Roy Harper – Hors d’Oeuvres (1971)
• Weird Weeds – A Goose (2008)
• Boduf Songs – Pitiful Shadow Engulfed in Darkness (2008)
• Alice Through the Looking Glass – Her Majesty Queen Alice (1969)
• Kultivator – Grottekvarnen (1981)
• Mats & Morgan – Etage A41 (2001)
• Eilert Pilarm – Blue Christmas (2001)
• Santa Claus Conquers the Martians [ledmotiv] (1964)

Magma önskar nu eder alla en synnerligen god helg! Låt den rätta julstämningen komma in via detta filmklipp:

P.S. Man kan nu bli ett fan av Magma på Facebook. Gå in här eller se den ev. menyn här till höger på BLÅGGEN.

Magma – nu prisbelönt!

Under Radio Eskilstunas, för övrigt mycket trevliga, julfest igår 5/12, utdelades enligt gammal sed ett antal ”Årets Ragnar”-priser i olika kategorier. Och vilket program kammade hem en Ragnar i klassen ”Årets specialmusikprogram”, om inte Magma!

Äran är så stor att det lilla stavfelet i mitt efternamn ursäktas utan mankemang. Omnämnandet av min ”musikaliska kulturbegåvning” kommer mig att svälla av stolthet. Tack jury, tack lyssnare!

Och för alla som undrar hur man tar sig dit Magma nu kommit, som kanske själva skulle vilja föräras en Ragnar eller någon annan lika förnäm trofé, vill jag som inspiration ånyo citera Christian von Koenigseggs framgångsrecept: ”Det krävs en personlig touch, ett personligt engagemang, jävlar anamma och vara on the ball hela tiden så att säga”.

Magma [2009-12-01] Humanoid robottango i det gröna

I denna vinterns första sändning högtidlighöll vi den stundande tangons dag (11/12) med två stycken äkta Magma-tango. Vi fick också veta vilken som är kopplingen mellan Nick Mason och Neil Innes och att det som låter som Herman’s Hermits ibland är något helt annat. Och vad sade Robert egentligen om Koenigsegg för några månader sedan? Ingen minns exakt, men någonting om Jonas Birgersson-figur och riskkapital var det. Magma plockar russinen ur dåtidskakan, speglar samtiden och förutspår t.o.m. det kommande. (Bonus-spådom: Innan de slutligen kastar in handduken för gott, kommer Kent att ha ställt upp i Melodifestivalen.)

Spellista

• The Decemberists – Annan Water (2009)
• Lars Hollmer – Humanoid robottango (1982)
• Gnesta-Kalle ”and his Moogmen” – Tango i det gröna (1973)
• Kultivator – Barndomens stigar (1981)
• Robert Wyatt – Little Red Robin Hood Hit the Road (1974)
• Franco Battiato – Energia (1972)
• Egg – Symphony No. 2 [del] (1970)
• The Who – Hall of the Mountain King (1967)
• Four Tet – Hands (2003)
• The Smoke – Gold Is the Colour of Thoughts (1968)
• Flook – G.D.’s Hooper’s Loop/Pressed for Time (2002)
• Beachwood Sparks – Sister Rose (2000)
• Okko – Santana (1971)
• Boduf Songs – Pitiful Shadow Engulfed in Darkness (2008)

Magma [2009-11-17] Naima, Agincourt m.fl.

”Je suis LSDique et paranoïque
C’est psychédélique”

– Les Papyvores vet hur en slipsten ska dras och en låttext inledas.

Flera parallella trådar uppenbarade sig under loppet av denna sändning: judar, fransoser, pastoralpsykedelia. Delar av min text om Agincourt lästes upp. Tematiska utvecklingsspår hade kunnat renodlas, ifall man brytt sig om sådant. I Magma står vi dock snarare på den oförskräckta mångfaldens sida; en etermedial expeditör av excentrisk, eklektisk estetisk eskapism. Vi firar dessutom Naimas namnsdag.

Spellista

• Hans Appelqvist – Naima tecknar i ditt skrev: Kärlek ger vila (2006)
• Roland Kirk – Many Blessings (1968)
• Som Imaginário – Super God (1970)
• Au – Boute (2007)
• The Kinks – Shangri-La (1969)
• Tages – Fuzzy Patterns (1967)
• Johnny Greenwood – Bode Radio/Glass Light/Bro (2003)
• Alice Through the Looking Glass – Dance of the Talking Flowers [del] (1969)
• Tape – A Spire (2005)
• Agincourt – Kind Sir (1970)
• The Churchills – Subsequent Final (1968)
• Jewish-American Songs for the Jet Set – Orthodox, Conservative or Reformed
• Matinee Orchestra – The Matinee March (2006)
• Jane Birkin/Serge Gainsbourg – La chanson de slogan (1969)
• Les Papyvores – Le papyvore (1967)
• Agincourt – Dawn (1970)

Magma [2009-11-03]

Magma livets sälta utgör
men med BLÅGGEN går det utför.

Med denna djupt kända dagsvers ber jag så hjärtinnerligt om ursäkt, både för att vår ordinarie vebbadress vägrar fungera (felsökning pågår) och för att det dröjt så odrägligt länge innan jag lagt upp senaste sändningen — trots att den föregicks av ett rekordlångt uppehåll. Kan t.o.m. drista mig till att påstå att det hela är helt oacceptabelt, då ju detta uttryck har blivit legio för att bekriva minsta bagatell.

Saken är den, att detta inte är en av de mest lyckosamma sändningarna. Skyller på ringrostighet och en febrig iver att baka in så mycket bra som möjligt efter det långa höstidet. Misstag begingos, men musiken är ju som vanligt bra. Så fläska på rakt in i mp3-mojängen bara.

Spellista

• Beirut – The Shrew (2009)
• Giles, Giles & Fripp – Suite No. 1 (1968)
• Six Organs of Admittance – Black Wall (2006)
• Vigrass & Osborne – Forever Autumn (1972)
• Magma – Nebëhr Gudahtt (1973)
• Shining – In the Kingdom of Kitsch You Will Be a Monster (2007)
• Scott Walker – Cue (2006)
• Cockney Rebel – Ritz (1974)
• John Cale – Paris 1919 (1973)
• Brian Eno – The Paw Paw Negro Blowtorch (1973)
• The Dukes of Stratosphear – Your Gold Dress (1985)
• Chick Corea – La Fiesta (1972)

P.S. Magmas programledare, producent, tekniker och DJ har nu blivit publicerad i den mycket underliga gratistidningen Nya Upplagan. Dock ej (denna gång) med den förmodade texten, utan med ett gammalt omoget hafsverk om skivan Ny-gammal kultis med Gnesta-Kalle ”and his Moogmen”. Glad, men lite förbryllad, konstaterar jag att den texten fortfar att finna intressenter.