Prolog: Det kanske kan tyckas som om Magma är på kunglig dekis, emedan programmet inte sänts på flera månader, och domänen radiomagma.org nu dessutom kapsejsat. Men icke! Programmet återkommer i början av nästa månad, och överföring av domännamnet till annan leverantör är i görningen. Tills dess får ni hålla till godo med en text jag skrev för det underliga gratismagasinet Nya Upplagan, vilken snart torde bli publicerad även därstädes …
Agincourt – Fly Away (LP, 1970; CD, 1994)
Föreställ dig att du är ett barn som, i en kammare med nötta, småblommiga tapeter i övervåningen av ett vitrappat 1700-talshus kringgärdat av sävligt böljande sädesfält, liggande mellan dina nymanglade lakan väcks av bykyrkans sordinerade klockklang genom det öppna fönstret, samtidigt som en mild bris leker med bladverket hos mårbackapelargonen på ditt nattduksbords marmorskiva. Du vilar i en ordlöst kontemplativ ensamhet utan melankoli, inbäddad i en renhet utan kemikalier, omgiven av en loj, drömlik, evig lantlighet utan smuts och svett. Du vänder på dig; dina ögon sluter sig mot den materiella världens skoningslöst enkelriktade tidsflöde och obestridliga kemiska reaktioner, och öppnas likt ett mentalt lönnfack för den drömska halvvakenhetens suggestiva klärobskyr. Du tycker dig nu anta gestalten av en kyrktupp hämtad ur Lewis Carrolls fantasi, och svävar tyst över det pastorala landskapet, där skorstenarnas rökpelare förenar sig med den klarblå himlen i en rituell hälsning till den uppstigande solen, och åldrade bybor fortfarande iklär sig nötta kostymer inför högmässan.
Detta är för mig en metaforisk beskrivning av skivan Fly Away, inspelad på den sydengelska landsbygden anno 1970 av ad hoc-bandet Agincourt och på sin tid spridd i så försvinnande liten upplaga, att man egentligen inte kan säga att den varit tillgänglig för allmänheten förrän under 90 talet – vilket på sätt och vis är helt i sin ordning, emedan hela skivan är liksom indränkt i den nostalgins ljuva buljong, som obevekligen kräver en viss tid för att riktigt låta sig koka ned. (Det är inte förrän vårt minne, obemärkt av oss själva, fått tid att sila fram de allra sublimaste smakerna, som vi kan njuta den underbara fiktion som kallas nostalgi.)
Agincourt är Beatles, Pink Floyds och The Misunderstoods (kolla upp dem!) kusiner på landet, som tar toppslätskivling istället för LSD, arrangerar om tidsandan för hembygdsgårdens gistna piano och slår på trummorna med vispar för att inte störa kyrkkaffet. Stormarna på Carnaby Street och Abbey Road har filtrerats från smog och bensinstank genom höstackar och gärdesgårdar och nått Ditchling, Sussex som en varm sommarbris, insupen av de musikaliska lokalinvånarna Peter Howell och John Ferdinando, som tycks ha varit djupt förankrade i den mylla som The Kinks vemodigt besjöng på avstånd i låtar som Village Green. De hade två år tidigare gjort skivan Alice Through the Looking Glass, bestående av stundtals rent trollbindande musik till en lokal teatergrupps uppsättning av nämnde Lewis Carrolls fantastiska bok Spegellandet, vilken måste sägas passa deras särskilda genre som hand i hanske. Fly Away är pastoral folkpsykedelia utan studiotekniska krusiduller, framförd av amatörer vid en tid då man kunde sjunga “why don’t we all get together” utan att frasen oundvikligen genomsyrades av popkulturell referens eller slapp ironi; en oskuldsfull psykedelia till ackompanjemang åt en lillgammal Alices stillsamma introspektion på en blomstrande äng, snarare än åt frigjorda gogodansösers lealösa krumbukter i storstadens stroboskopljus. Musiken låter som vore den inspelad på tvåkanalig bandspelare i någons vardagsrum, vilket enbart talar till dess fördel, ty bruset och den osofistikerade, något platta ljudbilden, tillsammans med det stundom otajta framförandet, fyller samma stämningsskapande funktion som de skevheter, skarpa kanter och skavanker vilka förhöjer charmen och affektionsvärdet hos ett mellanstadiebarns träslöjdsprodukter.
”Kind Sir, kind Sir, won’t you take my hand / I’m lost and lonely in this strange land” … i en tidlös miljö rör man sig otvunget mellan århundradena, och så gör även Agincourt; när de genom mans- och kvinnosång i stämmor, akustisk gitarr och blockflöjt suggererar fram en pittoresk ögonblicksbild från en medeltid av kittlande obestämd, artfrämmande, hövisk natur, genomfars jag av samma rysning av mystik och okända storheter som så förbluffade mig, då jag som liten såg Gösta Ekman i tv sjunga till Fatima: “vänaste fru, upplåt er dörr för en vägarnas riddersman”. Samma villiga suggestion som då fick mig att bortse från att Gösta i nästa vers skulle visa sig vara en encyklopediförsäljare, samma suspension of disbelief låter mig i denna klara höstdag vandra genom ett sömnigt villasamhälle med denna skiva i lurarna utan att låtsas om att de snart hundraåriga husen och träden omkring mig, liksom mitt eget liv vid många andra tidpunkter, under den hemlighetsfulla ytan är bekajade med en högst prosaisk vardagstillvaro. Jag får lyfta från den tingsliga tillvaron och tillbringa min dag i fantasins höglänta, sublima verklighet.
Robert K Huselius 11/10 2009
