Ricky Bruch 1946 – 2011

30 maj 2011

Renat

Nov. 1970

Livet är som en tvål,
nötas, blötas — och en skål,
och tack för det som varit,
det var skönt men marigt.

Nationell sorgedag är utlyst i Magmanesien när nu Ricky Bruch, en av våra stora hjältar och inspiratörer, vars poesi satt guldkant på åtskilliga Magma-program, har gått ur tiden.

Gräddan av svenska kultfigurer: Ricky och Christina Lindberg

Det vore ett digert arbete att finna en mindre idrottsintresserad person än jag. Jag är den typen som, när någon talar om ett pågående VM, frågar ”i vilken sport?” — och menar det. Men Ricky har sin stadiga plats bland mina husgudar. En världsatlet som öppet erkänt att han under hela sin karriär var så dopad att han fick stå i badkaret och kissa. Som bara härom året skapade rubriker, då han bestämt sig för att sätta punkt genom att smälta ned alla sina gamla medaljer. Som även tog sig tid att spela rövare i Ronja Rövardotter och alban i dansk gladporr, ge ut en diktsamling och en förvirrande självbiografi samt släppa en slyngelaktigt manschauvinistisk singel. Och som dessutom, enligt denna intervju, var en cineast av mått.

Visst — hans poesi skulle få Horace Engdahl att kräkas, han sjöng hellre än bra, han hade det tvivelaktiga omdömet att kampanja för Ny Demokrati (även om han inte var främlingsfientlig), och det finns nog goda anledningar till att han fick spela den ende stumme rövaren i Mattisborgen. Men jag älskar honom för att han försökte — för att han gång på gång spände sin båge, gick sina egna vägar och sket i konventionerna, för att han inte ville att något mänskligt skulle vara honom främmande och för att han inte tog saker och ting så förbannat allvarligt. Han var en excentrisk, grovhuggen b-renässansmänniska. Full i fan.

Rickys glimt i ögat och långfinger mot den goda smaken framträder i koncentrat i denna hans slagdänga från 1971:

Där är hon — och hon får väl duga
Här är jag — en nordisk sagogud
Och hon vill så gärna bli min fruga
Men jag tar det kallt, mig fångar ingen brud

Hur kan man inte älska den mannen?

Annons

The neon meate dream of an octafish is over

19 december 2010

Den 17 december dog Don Van Vliet, alias Captain Beefheart, av sviterna från ms. En av rockmusikens verkliga särlingar är borta från sinnevärlden.

Ifall det inte varit för de lyckliga omständigheter som gav honom en skivkarriär, nämligen den gamla vänskapen med Frank Zappa (vars 70-årsdag förresten uppmärksammas i P2:s Kalejdoskop snart), föreställer jag mig att hans liv hade artat sig ungefär likadant ändå. Beefheart just wasn’t made for these times, som en annan djupt betydelsefull popfigur skaldade.

I vårt samhälle, som ironiskt nog vill kalla sig individualistiskt, finns det människor som är alltför individuella för att kunna falla in i den förväntade gåsmarschen genom skola och arbetsliv. De kan antingen gå under eller finna en nisch som älskvärda kufar, likt Don Van Vliet sittande i öknen med sitt måleri, som faktiskt var hans huvudsakliga gebit — han lade musiken på hyllan redan 1982. Hos Letterman känns han som en pensionerad brevbärare och hobbykonstnär som sätter sig bredvid dig på bussen; han är fryntlig och gentlemannamässig, men svår att få verklig kontakt med, han tycks vara i besittning av en ohämmad fantasi och skulle antagligen blivit belagd med diagnos om han vore ung idag.

Det är ett vittnesbörd om vår kulturs torftighet och fantasilöshet, att vi inte kan tolerera avvikelser utan att kalla dem personlighetsstörningar, och även att vi alltjämt tycker det är märkvärdigt när någon åstadkommer något stort utan att vara formellt skolad. Men för verkligt nyskapande och nytänkande är väl utbildningsmaskineriet snarast en hämsko. Go to the library and EDUCATE YOURSELF if you’ve got any guts, skrev nämnde Zappa 1966.

Vid denna tid hankade sig den genuint oskolade Beefheart ännu fram på danshaken med sitt någotsånär konventionella bluesrockkapell The Magic Band, och 1967 års Safe as milk var, ehuru hyfsat utflippad, ett klent varsel om vad som komma skulle. Men där finner vi också Kaptenens allra mest konventionellt vackra låt (här kongenialt bildsatt med klipp från Dr Caligari):

I centrum för Captain Beefhearts skivproduktion står förstås Trout mask replica (skandalöst nog ej tillgänglig på Spotify!) från 1969. Denna explosion av råbarkad, anarkistisk, lekfull dada-blues sände chockvågor som resonerade genom amerikansk punk, no wave och varjehanda experimentrock — Tom Waits hade förstås inte varit mer än en fluglort utan den.

Därefter tycker jag att han började upprepa sig, liksom måla in sig i sitt eget lilla trygga musikaliska hörn, och för mycket av nasalt rytande pratsång till habilt stompkomp får även mig att byta kanal. Kanske var han rentav själv av samma åsikt, och valde därför att lämna musiken?

Men 1969 stod hans stjärna i zenit — låt mig exemplifiera med min favorit bland oförmodade möten mellan frijazzsymaskiner och absurdistparaplyn på bluesoperationsbord:

TILLÄGG: Läs även Universum Nolls fina dödsruna.


I am the god of hellfire, and I bring you …

24 december 2007

… Arthur Brown.

Arthur Brown

Denne ur-svartmetallare, proto-glamrockare samt uppenbara inspirationskälla för Alice Cooper såväl som Kiss har sedan 60-talet hunnit med att bl.a. sjunga med Duke Ellington, bli präst, ta en magistersexamen och vara ledare för Burundis statsorkester, men vi kommer inte ifrån att han nu, då och framledes främst förknippas med ett maniskt utvrålande av detta inläggs titel, följt av

FIRE!!

vartefter en pumpande basgång under tre svettiga minuter bråkar om frekvensutrymmet med en intensivt riffande orgel, synkoperade trumpetstötar och Arthurs eget furiösa klättrande över de fyra oktaver hans skolade röst sägs besitta. Likt en brinnande helvetesängel ömsom sjunger, ömsom ylar han om hur du, trots ditt gulliga och välordnade lilla liv, förr eller senare ska brinna. Måhända banalt, men visst skänker tanken tröst. Inför elden är vi alla lika. Trösterikt är också att denna låt, Fire, blev en riktig storsäljare och därmed tävlar med Napoleon XIV:s They’re Coming to Take Me Away, Ha-Haaa! om den ärorika platsen som 60-talets bisarraste Billboard-hit.

”We like to speak to, shock and attack the audience.”

Citatet ovan är från 1967, då bandet The Crazy World of Arthur Brown var nybildat och inte ännu släppt några skivor. Kanske andra gången i rockhistorien som någon haft detta uttalande syfte? (Första var förstås The Velvet Underground.) Med ett högst tvivelaktigt undantag för inspirationskällan …

Screaming Lord Sutch

… som dock knappast kan beskyllas för några djupare filosofiska pretentioner. Arthur Brown, däremot, spelade ut hela sitt musikaliska, teatrala och provokativa register i sitt eget sätt att peka finger åt hippie-erans blåögda, kollriga förljugenhet. En direkt reaktion på sin tid alltså. En sådan där jobbig sanningssägare som prompt måste sticka hål på de vackra ballongerna, vifta bort de blå dunsterna, blottlägga människan i all hennes fulhet och ynkedom och visa upp allt det mörka inom henne. Nämnda Velvet Underground gjorde förstås samma sak samtidigt, liksom The Mothers of Invention och The Fugs, men på sina egna respektive sätt, som inte i något av fallen involverade ockultism, eldfängda scenshower, besatta banshee-ylanden, skräckfilmsestetik eller James Brown-intensitet.

En LP blev det, även den betitlad The Crazy World of Arthur Brown (1968), där den verkliga höjdpunkten, trots a-sidans veritabla orgie i exorcism och pyromani, kanske ändå är en makalöst tung tolkning av Screamin’ Jay Hawkins I Put a Spell on You, där vår demoniske, drogdopade druid låter som kastade han en förbannelse genom sin blotta sång. Jag spelade denna låt i Magma sistlidne 4/12. LP:n blev liksom singeln en hit, och med bokstavlig fara för liv och lem fortsatte Arthur och bandet sitt oheliga korståg genom Förenta Staterna.

Arthur Brown

”If you see any character in the entertainment business who dedicates their whole being to make every night’s performance like an opening night, then you know they’ll never last. Well, Arthur was like that. It was obvious that he was going to burn out, because every performance was a total performance, the man literally burnt himself out every night.” – Pete Brown

Mycket riktigt höll inte The Crazy World of Arthur Brown särskilt länge. Innan någon hunnit säga ”spontaneous apple creation”, var de försvunna och ersatta av improvisationsbandet Puddletown Express, som i sin tur snart ersattes av det dissonanta, kaotiska hårdproggbandet Kingdom Come, vilka idag mest är kända för att ha nyttjat trummaskin, synt och oregelbundna frisyrer tio år före The Human League, men det är en annan historia.