Låt ess rösta!

Obs! Snart är det val! (Kom ihåg var ni hörde det först.)

Funderar på detta med röstandet. Demokrati är fint och viktigt och jag vill gärna ha mer av det. Men att gå och rösta i riksdagsvalet är inte viktigt alls — på individnivå vill säga. Det är viktigt att folk röstar, men det är i praktiken totalt ointressant att just jag röstar. Den som vill säga något annat, får hemskt gärna påvisa det riksdagsval som avgjorts med en rösts marginal. Fram till dess påstår jag att en individuell röst inte gör någon skillnad över huvud taget. Många röster tillsammans gör skillnad, men jag har inte många röster. Jag har bara en. Och att rösta innebär en större arbetsinsats än att låta bli. Alltså verkar det mest rationellt att låta bli.

Så varför bemöda sig?

Kanske för att man drivs av pliktetiska påbud snarare än den krassa pragmatism jag föredrar. Man nickar instämmande till Kants kategoriska imperativ: ”Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag” — eller, som vi vanligtvis uttrycker det: ”Hur skulle det bli om alla gjorde så?” Om alla agerade individuellt rationellt och läte bli att rösta, skulle demokratin gå i stöpet och politisk kris utbryta, alltså är det ens moraliska plikt att rösta.

Men den regeln tycks lida av vissa gränsdragningsproblem, som någon gärna får reda ut åt mig innan jag tar den på allvar. Om jag t.ex. väljer att utbilda mig till läkare för att jag menar att det är till störst gagn för mänskligheten, måste jag då anse att bokstavligen alla människor borde bli läkare? Om inte, hur avgör man när och hur regeln ska tillämpas? Och dessutom, vad är över huvud taget poängen med tankeexperimentet ”tänk om alla gjorde så”? I den verkliga världen är det ju ett faktum att alla inte gör så, och om alla trots allt gjorde så, vad skulle då jag ha för skäl att göra annorlunda?

Man kan ju också gå och rösta för att det skänker en upplevelse av samhörighet och bidragande, av tacksamhet för den demokrati tidigare generationer tillkämpat sig etc. Av helt irrationella skäl alltså; för att det känns bra och rätt helt enkelt. Detta är också varför jag ändå kommer att gå till valurnan på söndag. Människan är inte rationell och måste inte alltid låtsas vara det. Men det är ju bra om vi åtminstone är ärliga om saken.

Ett tredje alternativ vore att rösta för pengarnas skull. Ur individuellt pragmatiskt perspektiv är det ju helt oproblematiskt att sälja sin röst.Tack vare de relativt små ekonomiska skillnaderna och den mikroskopiska andelen absolut fattiga i Sverige är det inte sannolikt att så kommer att ske i någon nämnbar utsträckning (vilket är ett argument för ekonomisk utjämning som man sällan hör), men jag skulle verkligen inte klandra den som gjorde det. I själva verket skulle jag gladeligen sälja min egen röst om någon erbjöd mig, säg, en månadslön för den. I synnerhet som det vore rätt svårt för köparen att kontrollera så att jag verkligen röstade som utlovat.

Eller är min fråga felställd från början? Kanske agerar vi inte bara som individer, utan ibland som en sorts kollektiv varelse? Som en myrstack, eller som cellerna och bakterierna i våra egna kroppar. I fall där det individuella nyttomaximerandet står i strid med det kollektiva, tänker jag mig att evolutionen konsekvent måste ha gynnat beteenden som främjar det kollektiva, och kanske har detta satt sådana spår i vårt medvetande att vi ibland gör det allmänna bästa, inte för att det skänker en moralisk tillfredsställelse eller så, utan helt enkelt för att det är det allmänna bästa. Ut det perspektivet är det förstås rationellt att rösta (givet att man tror att det vore värre om ingen gjorde det), bara inte individuellt rationellt. Men då återstår frågan om vilka beslut vi fattar som individer och vilka som kollektiv, och varför?

(Detta leder mig in på tanken att vi, om hypotesen ovan stämmer, borde införa en ny uppsättning pronomen, när vi nu ändå är i farten. En variation av ”vi” och ”oss”, så att man kan skilja mellan ”vi som kollektiv varelse” och ”vi som en grupp individer”. I analogi med ”hen” föreslår jag härmed ”ve” respektive ”ess” för den förstnämnda betydelsen.)

Alltså: Om du kan, sälj din röst till någon rik idiot på söndag, men kom ihåg att smuggla med dig valsedlar i innerfickan och rösta ändå som du vill. Om ingen rik idiot infinner sig, rösta för att det ger dig en varm känsla inombords. Eller låt bli. Men tro inte att ditt val har någon betydelse, för det har det inte.

Som röstkollektiv gör ve dock ganska stor skillnad. Så låt ess rösta på söndag!

Annons