2014-02-12: Rekviem för Alice + Magma 8 år

Det ska sägas att Alice Babs inte har varit den mest frekvent spelade artisten i Magmas åttaåriga historia, men jag tycker inte att jag överdriver när jag räknar henne bland de tio, kanske fem, främsta sångarna i Sverige någonsin. Hon hade en varm, fyllig klang i rösten, som hon behöll vid över 80 års ålder. Hennes 3 ½ oktavs omfång fick Duke Ellington att säga, att om hon någon gång var sjuk fick han hyra in tre sångerskor för att ersätta henne.

Att det på 40-talet faktiskt fanns en regelrätt motståndsrörelse mot denna så glada och käcka artist, att det bildades ”anti-Babs-föreningar” och att hon som sextonåring blev kallad ”slyna” av vuxna män i offentligheten, kan vara svårt att begripa idag. Men hon kom med nya, unga, vilda, farliga fläktar från väster. Hon tog swingen och engelskan till det ditintills så germanofila Sverige, och satte därmed redan under världskrigets första år tonen för hela efterkrigstiden. Detta skulle hädanefter bliva vår musik: den amerikanska. (Okej, förutom ett par anglosaxiska avbrott på 60- och 90-talet.)

”Magmas åttaåriga historia” förresten? Ja, det var ju så sant — 14 februari dennes fyller Magma år! För länge sedan startade jag en kampanj för att få folk runt om i vårt land att på detta datum manifestera sin kärlek till Magmas musikaliska kaos och mångfald genom att sprida hjärtan och blommor omkring sig. Det har gått ganska bra.

Vad sägs om att säga adjö till Babs samtidigt som vi firar 8-årsdagen med svensk konstmusik, bombastisk indiepop, judisk avantprog, 70-talselectronica, superlökig hegdefondsrap och diverse oljud? Trodde väl det:

Spellista

• Folkswingers [Electric Psychedelic Sitar Headswirlers Vol. 4] Eight Miles High
• Duke Ellington With Alice Babs [Second Sacred Concert] Meditation
• Duke Ellington With Alice Babs [Second Sacred Concert] Almighty God
• Ryan Teague [Coins & Crosses] Coins and Crosses
• Milton Banana [Blue Brazil 2: Blue Note in a Latin Groove] Procissao
• SKE [1000 Autunni] Carta e Burro
• Strawberry Alarm Clock [The World In A Sea Shell] Barefoot In Baltimore
• Stefan Klaverdal [Revelations] The Sacred Family: II. Façade of the Passion
• Emil Richards [New Sound Element ”Stones”] Amethyst (February)
• Algometrics – Market Neutral
• Bersarin Quartett [Bersarin Quartett] Und Die Welt Steht Still
• Suede [Dog Man Star] Still Life
• Philippe Petit & friends [Silk-Screened] … Beyond the Mist
• Prince Rama [Shadow Temple] Om Namo Shivaya
• DAAU [Domestic Wildlife] domestic wildlife
• Avishai Cohen [Continuo] One for Mark
• C.O.B. [Moyshe McStiff And The Tartan Lancers Of The Sacred Heart] Oh Bright Eyed One
• Biosphere [Shenzhou] Green Reflections
• A Hawk and a Hacksaw [You Have Already Gone To The Other World] Horses of Fire Rachenitsa
• Brother John Rydgren [Silhouette Segments] Groovin’ On A Saturday Night
• John Renbourn Group [The Enchanted Garden] Tourdion
• The Wiggs of 1666 [Fading Yellow Vol. 3: 22 Shiny Jewels of US Pop-Sike & Other Delights] It Will Never Be the Same
• Mother Mallard’s Portable Masterpiece Co. [1970-1973] Easter
• John Teo and the Stylers [Singapore A-Go-Go Vol. 1] Riding a Trishaw around Chinatown

Annons

2013-04-23: Ribban är lagd … högt

Inte för att förminska övriga medverkande, men någonstans i mitten av detta program förekommer en rykande färsk, dagsaktuell låt som undertecknad själv skrivit och framfört med otränad strupe och skorrande gitarr. Jag kallar den Kim, med tillägget ”inte Eminem-låten” för att vara tydlig.

Jag skulle vilja säga som John Lennon om Instant karma!, att jag skrev den vid frukost, spelade in den vid lunch och gav ut den till kvällsmaten, men tyvärr hade jag inte så lång tid på mig.

Nu är ribban lagd och tärningen kastad. Varje Magma bör hädanefter innehålla antingen en filmrecension, en lagom pretentiös essä, en novell eller ett stycke specialkomponerad musik. Vi får väl se hur det går med det.

Buldožer

Men nog om mig och mitt. Instant Composers Pool, bestående av bl.a. Han Bennink, tillhör de utvalda få som förstått vilken oslagbar slagkraft som finns i kombinationen avantgarde och humor. Det lär bli anledning att återkomma till dem. Dem hör vi efter de inledande tre nyanserna av jazz men före den brittiska garagepsykedelian och den franska dekadensen. Ett japanskt chindon-band framför arbetarrörelsens sång som det bör göras, åtminstone enligt Emma Goldman och mig: svängigt. The Ronettes svulstar på utan mått och sans. Ett smakprov från Ulvers bästa skiva hinns med, liksom ett stycke jugoslavisk dissidentrock ur Martin Kristensons fatabur och en låt av den avhoppade storbandssångaren, överårige hippien och Magma-favoriten Arcesia. Vi avslutar med en schlagertext som får en att tappa hakan.

Spellista

• Tonbruket [Dig it to the end] Le Var
• Duke Ellington and his Famous Orchestra [1932-1941] Sophisticated Lady
• Herbie Mann [Do The Bossa Nova with Herbie Mann] Blues Walk
• Instant Composers Pool [ICP] My Baby Has Gone to the Schouwburg
• The Factory [Path Through the Forest] Try a Little Sunshine
• Serge Gainsbourg [No. 4] Baudelaire
• The Ant-Bee [Lunar Muzik] Love is only sleeping
• Soul Flower Mononoke Summit – Internationale
• The Wedding Present [C86] This Boy Can Wait (A Bit Longer!)
• The Psychic Paramount [II] N5
• Camembert [Schnörgl Attahk] Le Meurtrier Volant
• Florence Foster Jenkins & Friends [Murder on the High Cs] Mozart / Queen Of The Night Aria
• Sam Amidon [I See the Sign] Pretty Fair Damsel
• Ulver [Shadows Of The Sun] What Happened?
• Robert Huselius – Kim (inte Eminem-låten)
• The Ronettes [Phil Spector: Back to Mono (1958-1969)] Paradise
• Memphis Jug Band [Flashbacks #1: Drug Songs] Cocaine Habit Blues
• Buldožer [Zabranjeno Plakatirati] Ne Brini, Mama
• Bobby Brown [The Enlightening Beam of Axonda] Goin’ On Through
• The Byrds [Fifth Dimension] Wild Mountain Thyme
• Arcesia [Reachin’] Soul Wings
• Nurse With Wound [Chance Meeting on a Dissecting Table of a Sewing Machine and an Umbrella] Blank Capsules of Embroidered Cellophane
• Gustaf Torrestad [Schlagerkavalkaden 5 – Från Frisco till Kap] Kvinnan och de fem världsdelarna

90-talet och dess popkulturella politruker

Otroligt på!

Som för att anknyta till den oförblommerade 90-talsnostalgin i mitt förra inlägg, sände Kulturradion i P1 helt nyligen det utmärkta specialprogrammet Nittiotalet – historien om generation pop (bör kunna avlyssnas t.o.m. 5 feb. via denna länk). Det rör sig om det snäva tidsfönster då ”indie” och ”altöörnative” hamnat på var mans läppar, och det fortfarande gick vattentäta skott mellan indie och mainstream.

Jag var själv lite för ung och lite för töntig (ett attribut jag idag bär med stolthet) då det riktigt begav sig; jag upptäckte exempelvis inte Nirvana förrän Cobain dött och de som ett brev på posten blivit större – och följaktligen mindre intressanta för cred-koryféerna – än någonsin tidigare. Men jag hade tillräckligt stor kulturell förståelse för att kunna intuitivt greppa den mycket djupa, gravallvarliga och icke så lite neurosanfrätta åtskillnad som den ena världen postulerat gentemot den andra, och som kunde göra att Popsicle tyckte det var en helt rimlig idé att önska livet ur Arvingarna i ett numer klassiskt tacktal vid grammisgalan (ber om ursäkt för att jag måste utsätta er för lite Filip & Fredrik):

Men jag undrar om en 16-åring av idag, som hoppar mellan identiteter som en annan byter skjorta och inte känner till annat än att det är helt självklart att Annika Norlin sjunger duett med Peter Jöback, alls kan förstå denna kulturella kontext? Denna säregna blandning av ängslan, osäkerhet, snobberi och elitism med vilken en armé av sadomasochistiska popsnören i stuprörsbyxor lät profeterna i tidskriften Pop samt översteprästinnan Linda Norrman Skugge utforma såväl kanon som liturgi för de rätttrogna.

Vad hände egentligen? Växte de tongivande språkrören helt enkelt upp och insåg att populärkultur inte behövde tas på blodigt allvar hela tiden? Var det Internet som slutligen demokratiserade smaken och gjorde det omöjligt att upprätthålla ett coolhetsmarkörernas avantgarde? Var det rentav modernismens sista dödsryckningar vi beskådade, strax innan alla motsättningar slutligen dukade under inför stridsropet ”smaken är som baken – den är olika” (som min farmor ska ha sagt)? Hur som helst; efter att ha stämt upp i en hjärtligt magmanesisk applåd inför denna massiva avveckling av popkulturell skitnödighet, måste jag lite, lite beklaga den också. För när allt är okej är inget förbjudet, och vi vet ju alla att det förbjudna är det allra roligaste.

(Apropos att byta skjortor förresten. När blev folk sådana renlighetsmaniker? Att gå på tunnelbanan kl. 7:30 kan vara att utsätta sig för veritabel kemisk krigsföring i form av schampostank. Jag har från säkra källor hört, att det finns folk som duschar både på kvällen och på morgonen – varje dag. Vad skulle poängen kunna vara med att tvaga hela kroppen, då man inte gjort annat sedan senaste lögningen än att sova? Är man svettig när man vaknar, har man för varmt i sovrummet; är man smutsig, bör man byta lakan.)