Magmas julkalender 2012: lucka 20

20 december hände inget särskilt intressant, åtminstone inte för Magmas vidkommande, så jag tillåter mig att låna en tilldragelse från dagen innan.

19 december 1977 dog nämligen filmregissören Jacques Tourneur, den förtätat spöklika stämningens mästare. Den, som bänkar sig framför någon av lågbudgetrullarna I walked with a zombie, Cat people eller Night of the demon i tron om att få se en töntig dussinskräckis från AIP, lär få sitt livs filmupplevelse. Åtminstone är det något med den tjusigt kusliga, unikt tourneurska, ibland lätt bisarra Hitchcock-möter-noir-stämningen som jag personligen faller på knä inför.

Gör er själva en tjänst och hoppa fram till 2:30 i detta klipp, så får ni se den underbara seansscenen ur Night of the demon:

Calypsostjärnan Sir Lancelot sjunger en sång i en sublimt vacker scen ur I walked with a zombie:

Men Tourneur gjorde ju även en tvättäkta film noir, och en av de mest kända och arketypiska dessutom: Out of the past. Robert Mitchum i trenchcoat och för kort slips, Jane Greer som femme fatale — vad mer kan man önska sig? Ja, det skulle vara Rita Hayworth förstås, eller Barbara Stanwyck.

Annons

Magmas julkalender 2012: lucka 11

Idag är det 114 år sedan Nils Ferlin föddes. På min morfars begravning var det en kvinna som sjöng Inte ens en grå liten fågel med klar stämma, och det var bland det vackraste jag varit med om.

Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
det finns på den andra sidan
och det tycker jag nog blir trist.

Inte ens en grå liten fågel
och aldrig en björk som står vit –
men den vackraste dagen
som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit.

Detta är även Tangons dag. Och för den som undrar varför jag inte uppmärksammade Finland på deras självständighetsdag 6/12, är det för att jag sparade dem till denna tilldragelse. Se och hör tangocharmören och snyggingen Reijo Taipale, med en stämma att dö för och en stil som skulle ha smält in perfekt på Södermalm anno 2012 (bortsett från att han, ironiskt nog, saknar tangorabatt):

Sist men inte minst är det dagen för Ragnar Frisks frånfälle år 1984. Regissören bakom Raggargänget och de flesta av Åsa-Nisse-filmerna spelar här sig själv i Åsa-Nisse i rekordform från 1969 (notera även Leena Skoog i hennes paradroll som ”naken badnymf”):

Magmas julkalender 2012: lucka 10

Idag är det Nobeldagen, men vad viktigare är: det är exakt 34 år sedan Edward D. Wood, Jr, alias Ed Wood, dog. Det är svårt att i korthet redogöra för hans liv och gärning och den särskilda blandning av vision, originalitet och total inkompetens som präglade hans filmer. Inom b-kretsar med hög svansföring kanske han anses överskattad och mainstream, vad vet jag, men jag kan inte få nog av honom. Jag har t.o.m. hans tragiska mjukporrfilmer från sent 60-tal, den sedan länge utgångna biografin och ett par av hans oerhört udda kriminal-/sex-/transvestitromaner.

Jag älskar honom så mycket att jag tänkt göra ett eget Youtube-klipp av mina favoritdelar ur hans debutfilm, Glen or Glenda, men tekniken satte sig på tvären med bristfälliga codecs och hej & hå. Så ni får istället se någon annans potpurri av sekvenser ur denna självbiografiska historia om transvestism och transsexualitet anno 1953. Utan konkurrens den film jag sett flest gånger av alla:

Och följande hopklipp kommer åtminstone nära att antyda känslan av att se den välförtjänt berömda Plan 9 from outer space:

Magmas julkalender 2012: lucka 4

Under dagens lucka dväljes icke mindre än tre överraskningar.

4 december 1993 dog Frank Zappa efter ett rikt liv i musikexperimentens, frihetens och den skabrösa humorns tjänst. Men låt oss minnas honom i hans krafts dagar, spelandes på cykel i tv två år innan Mothers of Inventions skivdebut:

Samma datum år 2008 dog även den något mindre kände, men mycket magmanesiske, Forrest J Ackerman vid 92 års ålder. Han var urtypen för ett science fiction-fan och ska rentav ha myntat förkortningen ”sci-fi”. Han var litterär agent för Ray Bradbury, Isaac Asimov, L. Ron Hubbard och inte minst Ed Wood samt medverkade i ett otal b-filmer. I Magma-kretsar är han mest känd för sin insats som den ihjälkramade dr. Beaumont i Al Adamsons Dracula vs. Frankenstein:

4 december 1977 lät Jean-Bédel Bokassa — troligen den enda statschef som någonsin stått inför rätta för kannibalism — kröna sig till kejsare över Centralafrikanska republiken (därefter Centralafrikanska kejsardömet). Den starkt Napoleon-inspirerade kröningsceremonin kostade en fjärdedel av landets årliga intäkter men bevistades inte av en enda utländsk dignitär. Därefter följde två år av vanstyre och vansinne innan han störtades, ställdes inför rätta och dömdes för att bl.a. personligen ha klubbat ihjäl några av de barn som vägrat betala för skoluniformer med Bokassas porträtt på. (Det ska dock i rättvisans namn sägas, att anklagelserna för att han skulle ha ätit sina fienders kött inte kunde styrkas.)

Allt detta, och mycket mer, skänker en sällsamt kuslig air åt filmen om hans kröning:

This is turkey-demic!

Här ser vi plötsligt en panel i Aftonbladets webb-tv diskutera kalkonfilm!

Förtydligande: ”diskutera” är inte rätt ord. Analysen rör sig på förväntad nivå för en kvällstidnings egen tv-produktion. ”Vad känner ni inför det?” — ”Ja, den är ju så fruktansvärt dålig, men samtidigt väldigt rolig, så det är ju lite dubbelt liksom va.” — ”Ja, den var ju verkligen inget bra.” — knappast det djup som kulturens svindlande bisarrerier förtjänar.

Men det är roligt att få se klipp från favoriter som Plan 9 och Troll 2. Damen som tror att Ray Dennis Stecklers The incredibly strange creatures who stopped living and became mixed-up zombies skulle vara något att hänga i julgranen, kommer dock att bli besviken. Den är förstås ett försök till genreparodi, men ett väldigt tråkigt och meningslöst sådant, och de kopior som förekommer idag har olidligt dålig ljudkvalitet.

Låt mig istället rekommendera samme regissörs Läderlappen-parodi, Rat Pfink a Boo Boo! Rykten gör gällande att den egentligen skulle ha hetat Rat Pfink and Boo Boo, men den ansvarige för förtexterna gjorde en blunder och man hade inte lust/ork/råd att göra om dem. Dylika kuriosa borgar ofta för en psykotronisk filmupplevelse. Detta är dessutom en film som börjar som ett seriöst kriminaldrama, men där man gett upp halvvägs och bestämt sig för att göra resten av filmen till en tramsig superhjältepastisch! … varpå detta händer (ja, inte alla 120 minuterna alltså, bara de första):

För egen del måste jag nog ompröva min ståndpunkt att all b-film efter 1980 är ointressanta nymodigheter. Inte minst blev jag våldsamt nyfiken på Birdemic från häromåret. Den verkar vara vad som händer om Google Translate både skriver och regisserar en nyinspelning av Fåglarna. From VIsionary Writer/Director James Nguyen, Master of The Romantic Thriller™, lovar trailern med ödmjukheten hos en utropare på Kiviks marknad.

Jag rycks förstås med, även om jag innerst inne tvivlar på att herr Nguyen verkligen äger det där varumärket. Att därtill i trailern skylta med en uppenbart ironisk hyllning från en anonym IMDb-kommentator, hur nu det har gått till rent kronologiskt, är väl nästan värt en Oscar i bilskojarklassen. Att Sean Banan (som förstås föranledde gruppsamtalet ovan) kröner sin filmaffisch med fyra stora getingar ”till Dr Alban” framstår plötsligt som helt normalt.

Arkiv B i vida Voddler-världen

För ett tag sedan fick jag en tocken däringa Voddler-invite di kallar’t. Loggade in, tittade runt, fann mest skräp, ryckte på axlarna åt hela fenomenet.

Nu noterar jag dock, att de fått upp en hel hoper Arkiv B-mässiga, psykotroniska och/eller bisarra gamla filmer — de har rentav instiftat kategorin ”Cult Classics”. Och nu behöver man tydligen inte längre en inbjudan för att gå med. Bara att skapa ett konto, ladda ned programvaran och utstå några minuter reklam, så ligger en flik av b-världen för ens fötter helt gratis! Här kommer några garanterat Arkiv B-certifierade Voddler-tips för kommande höstkvällar:

Rymdinvasion i Lappland: hårigt monster med jättegaddar går bärsärkagång i fjällen. Svensk-amerikansk samproduktion, 1959.

Santa Claus conquers the Martians: Marsmän kidnappar jultomten och allsköns knasigheter uppstår. Obligatorisk varje jul! 1964. Arkiv B-recension

Dracula vs. Frankenstein: en av mina absoluta favoriter, alla kategorier! Al Adamson frossar som om det inte funnes någon morgondag i vulgärgotik, bisarreri och förvirring. Lon Chaney Jr. och J. Carrol Naish begår varsin föga smickrande karriärfinal. Jag skäms lite över att jag inte recenserat den än, men är rädd att jag inte skulle kunna göra den rättvisa. Arkiv B-loggan ovan har denna films Dracula på vänster sida. 1971.

The undead: ett litet stycke oerhört mysig gotisk lågbudgetskräck av en av genrens mästare, Roger Corman. 1957.

The brain eaters: ”crawling, slimy things terror-bent on destroying the world!” En av 50-talets mest underhållande b-monsterskräckisar. 1958.

Starman: Attack from space: hejdlös japansk superhjälte-scifi. Slagsmålsscenerna är helt obetalbara! 1964.

Starman: Evil brain from outer space: uppföljare till ovanstående, med kanske den mest skruvade samlingen dödsmonster och intriger i mannaminne. 1964.

Raggargänget: Ernst Hugo Järegård debuterar i svensk films mest ökända kalkon, regisserad av Ragnar Frisk (Åsa-Nisse) med många av dennes signum. 1962.

Plan 9 from outer space: Ed Woods unika ”mästerverk” kräver nog ingen närmare presentation. Svensk text. 1959.

Bride of the monster: Ed Woods konventionellt ”bästa” film bär även den otaliga omisskännliga spår av sin skapares unika talang. Béla Lugosi i högform! 1955.

Arkiv B: Robot Monster

Arkiv B presenterar: Robot Monster från 1953. En naivistisk fabel om kärleken som övertrumfar förnuftet och vikten av att ifrågasätta auktoriteter, förklädd till supertafflig kalkonfilm på nollbudget. Visad i det då som nu fashionabla 3D-formatet, men trots detta ett fiasko.

Ja, Robot Monster är många saker.

Den är ett universellt drama av nästan shakespeareanska mått; en sedelärande saga om individens moraliska plikt, om att göra uppror mot en semigudomlig överhets oetiska order, även om det kostar en livet, eftersom man som autonom moralisk varelse inte skulle klara av att leva med sina gärningar annars. Den söker peka ut och fokusera på de specifika egenskaper som skiljer det mänskliga från det renodlat logiska, det vill säga själva den mänskliga essensen, och den gör det genom det skenbart paradoxala greppet att presentera ett totalt fantasifoster, ett muterat mellanting, en felande länk, och låta denna varelse accentuera de avgörande skillnader som annars tenderar att förbli dolda i det underförståddas dunkel.

Den skulle också kunna vara en skildring av ett psykiskt funktionshinder ur jagperspektiv. Rymdvarelsen Ro-Man skulle då vara ett symbolmättat alter ego för en autistisk människa, som förgäves försöker logiskt analysera de känslor som så plågar honom, att han känner sig som en abnorm, korkad best, för evigt dömd till ett liv utanför all mänsklig samvaro.

Den är också en katastrofalt klantig och underbart naiv kalkonfilm, och något av en grand old man inom den oförtjänt belackade sub-subgenren ”ointelligenta, svartvita monsterfilmer utan budget”. Den totala billigheten förlänar filmen en nästan surrealistisk känsla. Allt som inte kan gestaltas trovärdigt av en talanglös skådespelare med två tomma händer — skräck, utomjordingar, explosioner, strålning, kärlek, hat, sorg, glädje; listan kan göras oändlig — skildras så till den milda grad klumpigt att det korsar gränsen till det diffusa ingenmansland där eljest bara poetisk symbolik huserar. Surrealism – eller kanske dadaism. Dumhet för ingen särskild skull.

Sist men inte minst är den – och låt inga finkulturella barbarer intala dig något annat – förfärligt rolig.

Evolutionen har varit gynnsam för Ro-männen, som teknologiskt ligger ljusår före oss.

Låt mig föreställa det utomjordiska sändebudet Ro-Man, ”extension XJ-2”. Han är en man i gorilladräkt och dykarhjälm. Jag repeterar: en man i gorilladräkt och dykarhjälm. En sådan uppenbarelse ställer förstås vissa krav, och det är därför han också är filmens mest komplexa karaktär, även om det måste tilläggas, att konkurrensen härvidlag inte är precis tuff. Han tilldelades 1978 en Golden Turkey Award som vinnare i kategorin Most ridiculous monster in screen history.

Ro-Man representerar en av dessa otaliga utomjordiska civilisationer som beslutat förinta mänskligheten, innan den förintar dem själva. Detta tycks ha varit en vanlig tankefigur under kalla kriget, men där marsianerna i Plan 9 from outer space fick nöja sig med att låta den återuppväckta supertrojkan Béla Lugosi, Vampira och Tor Johnson skrida runt planlöst på en rökig kyrkogård, har Ro-männen medelst DÖDSSTRÅLAR faktiskt uppnått sitt mål, vilket obegripligt nog illustreras med de för b-cineaster mycket välkända arkivbilderna på fajtande dinosaurier ur filmen One Million B.C.

Ro-Man har nu, i den oväntat grönskande och pittoreska postapokalypsens tid, installerat sig i en grotta, där han har sällskap av en mycket tidig prototyp till platt-tv, som han använder för att kommunicera med sin enväldige ledare, Great Guidance kallad; denne uppvisar den för Ro-män typiska fäblessen för pseudovetenskapligt nonsens och ett koncist språk, sittandes omgärdad av billig labbutrustning och hela tiden underligt höttande med näven, för att lägga kraft bakom sina ord. I grottan finns också den på ett rangligt träbord placerade Automatic Billion Bubble Machine — en maskin som spyr såpbubblor, och som ansågs så viktig att den fick en egen rad i förtexterna.

"När ska du köpa oss en parabol, George? Jag är trött på att se samma smörja på tv vareviga dag."

Men vad gör han där? Jo, vänta nu: mänskligheten är bara nästan utplånad. En koloni om sex, på olika sätt irriterande, personer har förskansat sig i en stuga i bergen, där de funnit sin tillflyktsort i denna pastorala, familjevänliga dystopi, skyddade från såväl dödsstrålar som sökande signaler av den irriterande vetenskapsmannen Georges makalösa mirakelserum — men oförklarligt nog utrustade med en likadan platt-tv som Ro-Mans. Denna folkspillra kan inte tolereras, varför Ro-Mans uppdrag på jorden är att leta upp dem och döda dem för hand. Han tar visserligen kallblodigt den irriterande ungen Carla av daga, men då han tillfångatagit det irriterande unga elektroniksnillet Alice, som han kallar Ah-LICE, och som nyss ägnat en omotiverat långdragen scen åt att misslyckas med att koppla om platt-tv:n i något obskyrt syfte, drabbas han av den unga förälskelsens första ystra knoppning. Kärleken är dessvärre obesvarad, varför Ro-Man knockar sin tilltänkta medvetslös; dessutom hyser Great Guidance måttlig sympati för ömma känslor, varför Ro-Man fortsättningsvis ägnar större delen av sin tid åt att flytta en tv-antenn fram och tillbaka, slå ut med sina lurviga armar i frustration, förhandla med sin skoningslösa ledare och vältra sig i tafatta existentiella grubblerier.

"Ät dödsstråle, Immanuel Fjant!"

Då detta att ta kål på den allra sista försmäktande resten av mänskligt liv visat sig vara en övermäktig uppgift för vår autistiske lufs, förlorar Ledaren till slut tålamodet och tar livet av Ro-Man genom att från sin egen hand utsända dödsstrålar; en effekt som åstadkommits med den gamla goda, oförtjänt bortglömda metoden att rista blixtar direkt på filmrutorna. Därefter använder ledaren sina ofattbara krafter till att på avstånd förinta jorden genom att släppa loss ett inferno av eldklot, One Million B.C.-dinosaurier och jordskred! En veritabel orgie i massförstörelse och arkivbilder!! Varför han inte använde sig av denna smidiga metod från början lämnas, som det heter, som en övning åt tittaren.

Efter vår historias många om och kopiösa mängder men, vaknar den irriterande gossen Johnny ensam utanför Ro-Mans grotta, nu renons på såväl platt-tv som Automatic Billion Bubble Machine. Vafalls? Har han drömt alltihop? Vem kunde ana det? Ja, se ungar, de är allt för härliga (skrock, kackel). Men vänta … nu har alla lämnat platsen, och (blixt, sprak) ut ur grottan traskar Ro-Man … (blixt, sprak) ut ur grottan traskar Ro-Man … (blixt, sprak) ut ur grottan traskar Ro-Man … ja, faktum är att han gör exakt samma sak upprepade gånger. Är något häftigt, blir det förstås fyra gånger så ball om man upprepar det fyra gånger, måste Phil Tucker ha resonerat.

Och i Arkiv B-land är det faktiskt precis så det ligger till.

Sugen?

Du kan se filmen på Google Video; dock uppstyckad av inpass från två finalister i tävlingen ”Amerikas sämst klädde karl”. Om det låter föga lockande, kan Mega Store fresta med såväl en mycket prisvärd utgåva som en något dyrare, vilken emellertid även inkluderar Ed Woods Plan 9 from outer space.

Arkiv B: If footmen tire you, what will horses do?

Jomen! Jag har i många år hyst en öm kärlek till gamla b-filmer av olika slag, och har längre umgåtts med tankar på att starta en blågg om dylika. Nu gör jag helt sonika så att jag, som ett led i Magmas allmänna vidgning från musikmagasin till kultmagasin, inför rubriken Arkiv B som ett återkommande inslag såväl i blåggen som i programmet!

Arkiv B är alltså från och med nu Magmas avdelning för bångstyriga, blodiga, burleska, billiga, berusande, bedrövliga, barocka eller bara allmänt bisarra filmer. Filmer som får en att både skratta och ta sig för pannan, och fyller en med en ömsint sympati och beundran för regissören. Uttrycket ”så dålig att den blir bra” brukar användas men är missvisande; ingen film är sevärd enbart för sin myckna dålighets skull, utan det måste till andra kvaliteter. Detta gäckande Något; det kan vara en regissör som velat så mycket, men totalt missat målet, det kan vara ett ytterlighetsexemplar ur en genre som gått överstyr, det kan vara en provokativ gammal undergroundfilm, eller det kan vara ett verk sprunget ur en mycket förvirrad hjärna.

I den sistnämnda kategorin finner vi den något klumpfotat betitlade If footmen tire you, what will horses do?. Regissören Ron Ormond hade först gjort sig ett litet namn med filmer av den mer snaskiga, spekulativa sorten, som kalkonklassikern Mesa of lost women och The monster and the stripper. Men 1968 överlevde han en flygkrasch, slog sina påsar samman med baptistprästen Estus W. Pirkle och gjorde en kort serie fundamentalistiska, högerkristna skräckpropagandafilmer, av vilka denna är den första.

Herr Pirkle driver, med fast blick och allvarlig stämma, storyn framåt från predikstolen, genom att först rasa mot allt som fördärvar ungdomen i USA idag, d.v.s. 1968: upplopp, drive-in-bio, dans och såklart tecknad film: ”Programs motivated to lead your child into crime — into sex — into murder!” I församlingen sitter unga Judy, vars syndfulla och lastbara leverne (pojkvän, dans, nonchalera kyrkan) utgör en sorts sekundärhandling.

Därefter leder predikanten oss in på sitt verkliga ärende, nämligen att varna för den röda faran, som genom den gudlösa förflackningen kommer att ges fritt spelrum. Ja, om inte amerikanerna vänder åter till sträng gudsfruktan, det är filmens budskap, så inte bara kan, utan kommer den internationella kommunismen att erövra landet inom de närmaste 24 månaderna.

Och nu utbryter den stora kalabaliken. Kommunisterna väller in med uniformer och armbindlar och sätter befolkningen i slavarbete, och den ena fantasifulla grymheten efter den andra — ”baserade på verkliga händelser” förstås — skildras i ord och bild, åtminstone så gott man kan på en låg budget. Kamraterna porträtteras som svartmuskiga, ondsint flinande bolsjeviksluskar som driver omkring i rövarband och dricker vodka, mejar ner kyrkobesökare med maskingevär och våldtar kristna kvinnor. De hatar kristendomen med ett rasande, skoningslöst hat. De skrattar diaboliskt när de tvingar småbarn att tortera sin far till döds, och en liten pojke som framhärdar i sin kristna tro, får sitt huvud avskuret med en machete och kastat i gräset. På ett altare ligger blodbestänkta barn med halsarna avskurna (om vi ska tro speakerrösten; detta är ändå en b-film, med allt vad det innebär), under det att en vaksam kommunist står och hänger över predikstolen med pistolen skjutklar. I den mest minnesvärda scenen, får en annan pojke trumhinnorna spräckta med vassa pinnar, varpå han kräks. Försök inte det här hemma:

Men kommunisterna ägnar sig inte bara åt mord, slavdriveri och tortyr, utan såklart också indoktrinering. Deras övertalningsmetoder gentemot skolbarn är försåtligt listiga. I en scen sitter en av dessa uniformerade, elakt grinande politruker vid en kateder och påvisar för barnen att Jesus minsann vägrar uppenbara sig i klassrummet med ett ymnighetshorn av snask i famnen, oavsett hur man ber och hur gottsugen man är — men om man dock ber till ”our glooorious Fidel Castro”, knatar omedelbart en revolutionär kamrat in genom dörren med en stor påse karameller. ”This is a miracle!”

För de vuxnas ideologiska skolning, däremot, tillämpar man en mera burdus indoktrineringsmetod:

Det lustiga är, att det är precis såhär subtil själva filmen är i att driva in sitt budskap. Det är verkligen så enkelt, att det är antingen frälsningen i Jesus Kristus, eller ett nära förestående blodbad utfört av onda kommunister, som gäller — även om Estus W. Pirkle är noga med att inskärpa, att kommunismens fasor är som en dans på rosor jämfört med helvetets eviga plågor, vilka han för övrigt fick beskriva mycket ingående i Ron Ormonds nästa film, The burning Hell.

Detta är alltså ingen eftertänksam, resonerande film, för den som nu fortfarande undrar. Världsbilden är fullständigt svartvit, och bankas in med en släggas finkänslighet. Detta är den helt logiska följden av en ohelig (?) allians mellan snaskig, vålds- och blodsfrossande skräckfilm, kristen extremism och kalla krigets allra mest isande kommunistskräck, och det hela är faktiskt ännu galnare än det låter. Och dessutom: som brukligt är med bisarr skräckpropaganda som tiden sprungit ifrån, kan man testa att byta ut ”kommunism” mot ”islam”, och plötsligt uppleva filmen som otäckt nutida.

Till slut, efter att ha brutit ner den fördärvade slynan Judy till ett gråtande vrak och fått henne frälst, och efter att ha utsatt tittarna för en knapp timmas hårdhänt hjärntvätt, återstår bara för Estus W. Pirkle att ensam vädja direkt till våra stackars förtappade själar; han tittar oss djupt i ögonen och viskar, med ett uttryck av bekymrad välvilja: ”Will you come … will you come … will you come?”

Sugen?

Denna film finns inte som officiell dvd-utgåva, men går att se i sin helhet på Google Video och kan även köpas från 5minutestolive.com.

Denna pampiga vinjett markerar, som ni kanske uppfattade, den högtidliga starten för den nya programpunkten Arkiv B — Magmas avdelning för bångstyriga, blodiga, burleska , billiga, berusande, bedrövliga, barocka eller bara allmänt bisarra filmer. Filmer som får en att både skratta och ta sig för pannan, och fyller en med en ömsint sympati och beundran för regissören. Uttrycket ”så dålig att den blir bra” brukar användas men är missvisande; ingen film är sevärd enbart för sin myckna dålighets skull, utan det måste till andra kvaliteter. Detta gäckande Något; det kan vara en regissör som velat så mycket, men totalt missat målet, det kan vara ett ytterlighetsexemplar ur en genre som gått överstyr, det kan vara en provokativ gammal undergroundfilm, eller det kan vara ett verk sprunget ur en mycket förvirrad hjärna.

I den sistnämnda kategorin ligger kvällens film, den något klumpfotat betitlade ”If footmen tire you, what will horses do?”. Regissören Ron Ormond hade först gjort sig ett litet namn med filmer av den mer snaskiga, spekulativa sorten, som ”Mesa of lost women” och ”The monster and the stripper”. Men 1968 överlevde han en flygkrasch, slog sina påsar samman med baptistprästen Estus Pirkle och gjorde en kort serie fundamentalistiska, högerkristna skräckpropagandafilmer, av vilka denna är den första .

Estus Pirkle driver, med fast blick och allvarlig stämma, storyn framåt från predikstolen, genom att först rasa mot allt som fördärvar ungdomen i USA idag, d.v.s. 1968: upplopp, drive-in-bio, dans och såklart tecknad film:

(cartoons.wav)

Därefter leder han oss in på sitt verkliga ärende, nämligen att varna för den röda faran, som genom den gudlösa förflackningen kommer att ges fritt spelrum. Ja, om inte amerikanerna vänder åter till sträng gudsfruktan, det är filmens budskap, så inte bara kan, utan KOMMER den internationella kommunismen att erövra landet inom de närmaste 24 månaderna.

(communism takes over)

Och nu utbryter den stora kalabaliken. Kommunisterna väller in med uniformer och armbindlar och sätter befolkningen i slavarbete, och den ena fantasifulla grymheten efter den andra skildras i ord och bild, åtminstone så gott man kan på en låg budget. Kommunisterna porträtteras som svartmuskiga, ondsint flinande bolsjeviksluskar som driver omkring i rövarband och dricker vodka, mejar ner kyrkobesökare med maskingevär och våldtar kristna kvinnor. De hatar kristendomen med ett rasande, skoningslöst hat. De skrattar diaboliskt när de tvingar småbarn att tortera sin far till döds, och en liten pojke som framhärdar i sin kristna tro, får sitt huvud avskuret med en machete och kastat i gräset. I den mest minnesvärda scenen, får en annan pojke trumhinnorna spräckta med vassa pinnar, varpå han kräks. Försök inte det här hemma:

(eardrums.wav)

Men kommunisterna ägnar sig inte bara åt mord, slavdriveri och tortyr, utan såklart också indoktrinering. Deras övertalningsmetoder gentemot skolbarn är försåtligt listiga:

(fidels mirakel)

För de vuxnas ideologiska skolning, däremot, tillämpar man en mera burdus indoktrineringsmetod:

(communism is good)

Det lustiga är, att det är precis såhär subtil själva filmen är i att driva in SITT budskap. Det ÄR verkligen så enkelt, att det är antingen frälsningen i Jesus Kristus, eller ett nära förestående blodbad utfört av onda kommunister, som gäller — även om Estus Pirkle är noga med att infoga, att kommunismens fasor är som en dans på rosor jämfört med helvetets eviga plågor, vilka han för övrigt fick beskriva mycket ingående i Ron Ormonds nästa film, ”The burning Hell”.

Detta är alltså ingen eftertänksam, resonerande film, för den som nu fortfarande undrar. Världsbilden är fullständigt svartvit, och bankas in med en släggas finkänslighet.

(we will be slaughtered)

Och till slut återstår bara för Estus Pirkle att titta oss betraktare djupt i ögonen och, med ett uttryck av bekymrad välvilja, vädja till våra stackars fördärvade själar:

(will you come)