2013-11-06: Adjö, herr Reed

Intet öga var torrt, då nyheten om Lou Reeds bortgång spred sig som en löpeld. Det var självskrivet att Magma skulle ägna hans gärning och arv ett specialprogram. Ty vad hade punken varit utan Velvet Undergrounds råa nihilism och gaturealism? Glamrocken utan deras slippriga, urbana dekadens? Industrirocken och electronican utan deras avantgardistiska oljudsestetik? Indiepopen utan deras odogmatiska krockar mellan eterisk skönhet och aggressivt gnissel? Etc., etc.

… och oräkneliga är de band som har denna bild att tacka för hela sin estetik.

Som soloartist bröt inte Reed lika mycket ny mark, men det hade förstås varit omöjligt att begära. Men han var kanske rockens störste motvallskärring, som kastade sig handlöst mellan Bowie-producerad glam, rak rock’n’roll (där ju ändå hans rötter alltid fanns), kompromisslöst oljud, ambitiösa Poe-tolkningar och till sist ett oerhört märkligt samarbete med Metallica.

I detta timslånga program lägger programledaren, tillsammans med Reed-fantasten Fredrik af Trampe, ut texten om Reed, hans samtid, hans samarbetspartners och hans påverkan. Det blir förhållandevis lite Reed-musik för att vara ett program som handlar om honom, men det är i folkbildningens tjänst. Därför har vi också skippat sådana otroligt flitigt spelade låtar som Perfect day och Walk on the wild side. För den som vill lyssna in sig är det mycket enkelt: börja bara med Velvet Undergrounds fyra första album i kronologisk ordning. Fortsätt sedan med Reeds soloalbum i samma ordning (men skippa det första). Klart!

Spellista

• The Primitives [The Velvet Underground Etc.] The Ostrich
• The Velvet Underground [The Velvet Underground and Nico] Venus in Furs
• Scott McKenzie – San Francisco
• Glenn Branca [Lesson No. 1] Lesson No. 1 for Electric Guitar
• Sonic Youth [Daydream Nation] Silver Rocket
• Lou Reed [Metal Machine Music] Part 1
• Throbbing Gristle [The Second Annual Report] Slug Bait – ICA
• Nico [Chelsea Girl] Chelsea Girls
• Television [Marquee Moon] Venus de Milo
• Laurie Anderson [Homeland] Transitory Life
• Lou Reed & John Cale [Songs for Drella] I Believe
• Suicide [Suicide] Frankie Teardrop
• Nurse With Wound [Chance Meeting on a Dissecting Table of a Sewing Machine and an Umbrella] Two Mock Projections
• Slint [Spiderland] Breadcrumb Trail
• The Jesus & Mary Chain [Psychocandy] Never Understand
• The Velvet Underground [1969 Velvet Underground Live] Ocean
• Lou Reed [Berlin] Sad Song

PS 1. Den uppmärksamme kanske noterar, att jag inte lagt ut förra programmet, alltså det från 24 oktober. Först blev det aldrig av i en massa annan villervalla, sedan råkade jag dumt nog radera spellistan så att jag måste göra om den från början. Det får komma som ett bonusmaterial inom kort.

PS 2. Biprogramledar Fredrik vill hemskt gärna att jag kröner inlägget med den här videon:

Annons

2013-04-23: Ribban är lagd … högt

Inte för att förminska övriga medverkande, men någonstans i mitten av detta program förekommer en rykande färsk, dagsaktuell låt som undertecknad själv skrivit och framfört med otränad strupe och skorrande gitarr. Jag kallar den Kim, med tillägget ”inte Eminem-låten” för att vara tydlig.

Jag skulle vilja säga som John Lennon om Instant karma!, att jag skrev den vid frukost, spelade in den vid lunch och gav ut den till kvällsmaten, men tyvärr hade jag inte så lång tid på mig.

Nu är ribban lagd och tärningen kastad. Varje Magma bör hädanefter innehålla antingen en filmrecension, en lagom pretentiös essä, en novell eller ett stycke specialkomponerad musik. Vi får väl se hur det går med det.

Buldožer

Men nog om mig och mitt. Instant Composers Pool, bestående av bl.a. Han Bennink, tillhör de utvalda få som förstått vilken oslagbar slagkraft som finns i kombinationen avantgarde och humor. Det lär bli anledning att återkomma till dem. Dem hör vi efter de inledande tre nyanserna av jazz men före den brittiska garagepsykedelian och den franska dekadensen. Ett japanskt chindon-band framför arbetarrörelsens sång som det bör göras, åtminstone enligt Emma Goldman och mig: svängigt. The Ronettes svulstar på utan mått och sans. Ett smakprov från Ulvers bästa skiva hinns med, liksom ett stycke jugoslavisk dissidentrock ur Martin Kristensons fatabur och en låt av den avhoppade storbandssångaren, överårige hippien och Magma-favoriten Arcesia. Vi avslutar med en schlagertext som får en att tappa hakan.

Spellista

• Tonbruket [Dig it to the end] Le Var
• Duke Ellington and his Famous Orchestra [1932-1941] Sophisticated Lady
• Herbie Mann [Do The Bossa Nova with Herbie Mann] Blues Walk
• Instant Composers Pool [ICP] My Baby Has Gone to the Schouwburg
• The Factory [Path Through the Forest] Try a Little Sunshine
• Serge Gainsbourg [No. 4] Baudelaire
• The Ant-Bee [Lunar Muzik] Love is only sleeping
• Soul Flower Mononoke Summit – Internationale
• The Wedding Present [C86] This Boy Can Wait (A Bit Longer!)
• The Psychic Paramount [II] N5
• Camembert [Schnörgl Attahk] Le Meurtrier Volant
• Florence Foster Jenkins & Friends [Murder on the High Cs] Mozart / Queen Of The Night Aria
• Sam Amidon [I See the Sign] Pretty Fair Damsel
• Ulver [Shadows Of The Sun] What Happened?
• Robert Huselius – Kim (inte Eminem-låten)
• The Ronettes [Phil Spector: Back to Mono (1958-1969)] Paradise
• Memphis Jug Band [Flashbacks #1: Drug Songs] Cocaine Habit Blues
• Buldožer [Zabranjeno Plakatirati] Ne Brini, Mama
• Bobby Brown [The Enlightening Beam of Axonda] Goin’ On Through
• The Byrds [Fifth Dimension] Wild Mountain Thyme
• Arcesia [Reachin’] Soul Wings
• Nurse With Wound [Chance Meeting on a Dissecting Table of a Sewing Machine and an Umbrella] Blank Capsules of Embroidered Cellophane
• Gustaf Torrestad [Schlagerkavalkaden 5 – Från Frisco till Kap] Kvinnan och de fem världsdelarna

2013-02-26: Kevin Ayers, Tiny Tim, feminism, kärt strunt samt skoningslöst oljud

Denne stilige unge man är inte med oss längre. Förutom att visa, att man faktiskt kan bära mockasiner, sammetsbyxor, skjorta med virkat krås och Jonatan Lejonhjärta-frisyr utan att se ut som en total idiot, ägnade han sig åt att vidga rockmusikbegreppet för all framtid via de progressiva pionjärerna Soft Machine. Han hette Kevin Ayers, blev 67 år gammal och i detta Magma hör vi honom i flera tappningar. Den uppmärksamme lyssnaren märker, att det var först som soloartist han svävade ut i de där unikt brittiska företeelserna whimsy och quaint, som vi misslyckas med att översätta till svenska, men utan den Lewis Carrollska, barnsliga lekfullheten hade nog inte heller Soft Machines gärning varit tänkbar.

Någon som dock i högsta grad är med oss, är Magmas medprogramledare Martin Kristenson. Förutom att han har givit ut en ny bok — som här föranleder oss att tala om den högerpopulistiska pionjären, porrförfattaren, sexklubbsinnehavaren och rättshaveristen Asta Gustafsson — är han också ett enormt fan av Tiny Tim, som därför dyker upp i lite oväntade skepnader. Ja, jag vågar påstå, att detta är det första radioprogram som någonsin lyckats dra en obruten röd tråd mellan Tiny Tim, radikalfeminism, tibetansk tempelmusik, frijazz och experimentellt oljud:

Och den tråden är faktiskt starkare än det faktum att både Peter Brötzmann, Ornette Coleman, Lou Reed, John Cale, David Tibet och Angus MacLise alla råkar fylla år i dagarna. Såhär: frijazzprovokatören Brötzmann var inblandad i konstnärsrörelsen Fluxus, vilket även gäller den minimalistiske kompositören La Monte Young. Denne var i sin tur mentor åt John Cale och influerade därigenom Velvet Underground, där förstås även Reed och MacLise ingick (den sistnämnde dock bara tills han tyckte de började bli för kommersiella, d.v.s. ta betalt för sina spelningar). Deras musik, men kanske ännu mer Reeds beryktade dubbelalbum Metal Machine Music från 1975, förebådade hela industri/noise-genren, där Tibet och hans Current 93 var framstående. Tibet råkar dessutom vara ett stort Tiny Tim-fan, vilket förklarar det extremt otippade samarbetet mellan dessa två och Nurse With Wound, som vi också får höra.

– Än radikalfeminismen då?, frågar vän av ordning. Jo, den kommer in i form av fenomenet Isadore Fertel — en av få personer som i flint, välpressad kostym och slips kan ställa sig bredvid en Tiny Tim med ukulele, långa lockar och gigantisk prickig fluga, och få den sistnämnde att framstå som normal:

Fertel var, enligt uppgift, den ende manlige medlemmen i organisationen ”Radical Feminists”, och c:a 2:45 in i klippet ovan får vi se och höra honom framföra sin feministiska kampsång om Susan B. Anthony. Man kan inte påstå, att han var någon bildskön crooner, men kan man annat än smälta inför det där breda leendet, den grova läspningen och den troskyldiga optimismen?

På temat ”feministiska låtar till ukulele” får vi förresten även höra ett betydligt mer hårdhudat, satiriskt och nutida alster av Nellie McKay. Det är ju ändå 8 mars snart.

Spellista

• Piero Umiliani [Sweden Heaven and Hell: Soundtrack] Stoccolma My Dear
• Rena Rama [Rena Rama] Batiali
• Nellie McKay [Obligatory Villagers] Mother of Pearl
• The Soft Machine [Volume One] Hope for Happiness
• Fred Frith [‘The Technology Of Tears’ And Other Music For Dance] Jigsaw
• Peter Brötzmann/Han Bennink [Ein halber Hund kann nicht pinkeln] Music in the Evening No. 1
• Nurse With Wound [Chance Meeting on a Dissecting Table of a Sewing Machine and an Umbrella] The Six Buttons of Sex Appeal
• Kevin Ayers [Insane Times: 25 British psychedelic artyfacts from the EMI vaults] Song for insane times
• Lou Reed [Metal Machine Music] 1/4
• Brown Wing Overdrive [ESP Organism] Perils Of Flight
• Tiny Tim/Current 93/Nurse With Wound [Songs of an Impotent Troubadour] Just what do you mean by ‘Antichrist’?
• The World Heritage [The Tropic of Cancer] City in the Sky
• Dick Hyman [Moog: The Electric Eclectics of Dick Hyman] The Moog and Me
• Tom Lehrer [That was the year that was] The Vatican Rag
• Isadore Fertel/Tiny Tim – Susan B.
• Angus MacLise [The Invasion of Thunderbolt Pagoda] Invasion of Thunderbolt Pagoda (St. Marks Epiphany)
• John Fahey [The Yellow Princess] The Yellow Princess
• Scott Johnson [Americas] Anthem Hunt
• Raymond Scott [Manhattan Research, Inc.] Ohio Plus
• Alice Through The Looking Glass [Alice Through The Looking Glass] Jabberwocky
• Någonstans ovan ska även denna in, men jag kan för mitt liv inte lista ut var: TONTO’s Expanding Head Band [TONTO’s Expanding Head Band] Tontomotion

2012-08-28: Kemtvätta när du bryr dig

Hösten kommer och Magma med den. Ny elektroakustisk konstmusik mixas med bisarr schlager, proto-syntpop, psykedelia, dragspelsdisco, hippiepastorer, ärkeamerikansk företagsrock och indiskt groove i en timma av vad jag helt oblygt skulle vilja kalla ”ljudkonst”.

Tack vare vissa beslut inom P2:s ledning, börjar Magma bli alltmer ensamt i klubben för kreativa och äventyrliga svenska musikprogram. Jag skulle kunna tacka och ta emot, men sådan ogin småaktighet ligger såklart inte för mig. Jag uppmuntrar däremot, än en gång, alla att skriva på namninsamlingen för bevarad mångfald i P2.

Men först blir det förstås till att lyssna på programmet!

(Jag inser, att programmets skildring av min cykelsemester [lugn — den tar inte så lång tid] får den att framstå som en väl melankolisk upplevelse. Så var dock inte fallet; det var fem underbara dygn. Åtminstone framstår de så i efterhand, men så är det väl med livet — backspegeln insveper allt i ett romantiskt skimmer.

Över huvud verkar jag ha en tendens till att måla mina personliga förehavanden i överdrivet svarta färger, vilket förstås har den trevliga bieffekten att det ställer mig på tvärs mot min Facebook-skrävlande samtid. Låt mig därför även dementera ev. rykten som kan ha uppstått med anledning av mitt sommarprogram, rörande mina erfarenheter av lågstadiet. Det var i själva verket den bästa tiden i mitt liv.)

Spellista

• Mushroom [Naked, Stoned & Stabbed] All The Guitar Players Around Sean Smith Say He’s Got It Coming, But He Gets It While He Can
• Hansson & Karlsson [Hansson & Karlsson] Canada Lumberyard
• William Howard Arpaia [Only in America vol 2] Listen Mr. Hat
• Harry Schollin – Nattens klara stjärnor
• Radio Kamer Filharmonie Hilversum & Peter Eötvös [Donaueschinger Musiktage 2010] Simon Steen-Andersen – Double Up
• Emil Richards [Stones] Sardonyx (August)
• Synthesizers Unlimited [Electrik Bazaar] Electrik Bazaar
• La Pantera Rosa [La Pantera Rosa] El Ladron Picaron
• Yugen [Labirinto d’acqua] Corale metallurgico
• Bobby Callender [Rainbow] Autumn
• ESP Organism [Brown Wing Overdrive] Pyramid of Dots
• International Fabric Care Institute – Dryclean When You Care
• Pixies [Trompe le Monde] Trompe le Monde
• Margareta Hallin – Ludde
• Michele Marelli, Radio Kamer Filharmonie Hilversum & Peter Eötvös [Donaueschinger Musiktage 2010] Marco Stroppa – Let Me Sing Into Your Ear
• Myron Floren – Disco Accordion
• Katie Lee [Songs of Couch and Consultation] Stay As Sick As You Are
• Human Egg [Midnight Massiera – The B-Music Of Jean-Pierre Massiera ] Onomatopaeia
• Ananda Shankar [Ananda Shankar and His Music] Dancing Drums
• John Rydgren [Silhouette Segments] Disadvantage Of Life
• Henry Threadgill [Makin’ a Move] Dirty in the Right Places
• Ruins [Tzomborgha] Muoljimbog
• Zarah Leander [Her Best Songs] Un désir pour toi

Bonusvideo: Barnpsykedelians främsta apostlar Lemon Pipers framträder i sitt rätta element.

Grattis konsten!

Konstens födelsedag, när är den? Ingen vet förstås, men då konsten ändå en gång har fötts och därför helt säkert har en födelsedag, är det ju värt att fira den. Detta gjorde igår Södra Teatern i Stockholm i samarbete med P2, i form av jippot ”Art’s Birthday Party”. Magma var därstädes representerat i form av sin programledare, producent, tekniker och DJ, som för kvällen var förklädd till en helt vanlig besökare.

Look what they've done to your song, Antonio

Första tilldragelsen var George Kentros och Mattias Petersson, som framförde stycken ur sitt ”projekt” (det heter ju så idag) There are no more four seasons, där de massakrerar Vivaldi medelst elektronik för att passa in honom i dagens kaotiska värld. En spännande idé, som dessvärre alltför ofta genomförts med den brist på fingertoppskänsla, som karakteriseras av att man tycks tro att det automatiskt blir experimentellt och bra bara för att man drämmer i med överstyrda basdån och distat brus. Men när denna elektroniska dimma lättade och gav plats åt mer rikt nyanserade klanger i det till synes improviserade samspelet mellan människa och maskin, ville man inte att det skulle ta slut.

Därnäst var det dags för Magma-favoriten Hans Appelqvist. Dessvärre besannades farhågorna om att det skulle bli fråga om en enmansshow. Det går inte att komma ifrån, att konserter med soloartister, där kompet i stort består av förinspelade ljudspår som dundrar ut från en bärbar dator, får något torftigt och i värsta fall karaokemässigt över sig. Dessbättre visade sig Appelqvist inte bara vara en fin melodimakare, ljudkonstnär och sångare, utan också en god videoregissör och icke oäven gitarrist, och kunde på detta vis nästan uppväga framförandets karaktär av halvfabrikat. Då man såg videon till Tänk att himlens alla stjärnor, som för övrigt är den första låt jag skulle välja ifall jag finge kompilera en egen samlings-cd på temat ”Kärlekssånger till ett barn” istället för de vidriga styggelser som nu finns, förstod man att alla de skällanden och andra ljudeffekter som ligger synbart slumpmässigt utkastade i denna vackra sång och liksom förhöjer den med sin fulhet, faktiskt hör hemma i ett sammanhang.

Svenska MAG såg jag först inte, ty lokalen var fullproppad med nöjeslystna ungdomar och supiga knoddar, men då jag lyckats armbåga mig fram tillräckligt, blev jag förvånad av att det märkligt lockande oljudet frambringades av en enda person. Hon hade såvitt jag vet inget förinspelat till sin hjälp, utan begagnade sig i likhet med Son of Dave av en sampler, med vars hjälp hon gradvis byggde upp momentana, majestätiska ljudslott (analogt med luftslott) av trombonstötar och annat. Väl värt att följa i framtiden.

Norska Hild Sofie Tafjord skapade ett stundtals behagligt oljud med hjälp av ett valthorn och ett upplag elektroniska mojänger, under det att videokonstnären Kathy Hinde hade en obegripligt omfångsrik arsenal av prylar till sitt förfogande för att bara låta det resultera i skiftande plasmaeffekter projicerade i fonden bakom duon. Eller så kanske hon också var delaktig i musiken, jag vet faktiskt inte. Ta det som ett exempel på varthän modern elektronisk musik har kommit. Ibland är det omöjligt för publiken att avgöra vem som gör vad på scenen, vad ett visst ljud är och vartifrån det kommer, vilket förstås är spännande i minst lika hög grad som det kan vara frustrerande.

Kvällen kröntes av den välkände och hyllade gitarristen/oljudsartisten Fennesz, som med sin elgitarr, dator och fler av dessa oundgängliga elektroniska grunkor bombarderade den fullsatta salongen med våg efter glittrande våg av atonalt oljud, både varmare, nyansrikare, mer skärande, mer högljutt och mer fantasieggande än något annat under kvällen. Åtminstone hade konserten den effekten på undertecknad, som vid denna tidpunkt var rejält trött och därför tillbringade en stor del av föreställningen med att glida in och ut ur sömn. I dessa välsignade  medvetandeskarvar berikades den öronbedövande musiken med intriger och personligheter. Jag hörde inte faktiska röster, utan det var som om den helt instrumentala musiken själv framförde små aktstycken och dialoger genom sublim överföring. Jag rekommenderar alla att någon gång somna med en Fennesz-skiva i hörlurarna.

Hur som helst en trevlig kväll.