Magmas julkalender 2012: lucka 13

13 december 2012

Dagens tomtegubbe är det tyska schlagerfenomenet Heino, som fyller 74 år idag. Följande klipp är det första i Magmas julkalender som har det ringaste att göra med julen. Det är av sentida datum och den platinablonda kalufsen har antagit silverton, men den oefterhärmligt tyska blandningen av sliskig sentimentalitet, oförblommerad kitsch och preussisk stelhet är fortfarande på plats, liksom de svarta solglasögonen:

Men låt oss för den sakens skull inte glömma ett annat födelsedagsbarn: Tom Verlaine, 63. Hans band Television var, tillsammans med sådana som Patti Smith och Ramones, en av fixstjärnorna på CBGB’s i New York vid mitten av 70-talet. Se och hör hur punken hade kunnat se ut och låta, om inte den pubertala pöbeln, anförd av pr-geniet McLaren, fått bestämma. (Vid 3:50 börjar ett gitarrsolo att dö för.)


Arkiv B: Robot Monster

11 maj 2010

Arkiv B presenterar: Robot Monster från 1953. En naivistisk fabel om kärleken som övertrumfar förnuftet och vikten av att ifrågasätta auktoriteter, förklädd till supertafflig kalkonfilm på nollbudget. Visad i det då som nu fashionabla 3D-formatet, men trots detta ett fiasko.

Ja, Robot Monster är många saker.

Den är ett universellt drama av nästan shakespeareanska mått; en sedelärande saga om individens moraliska plikt, om att göra uppror mot en semigudomlig överhets oetiska order, även om det kostar en livet, eftersom man som autonom moralisk varelse inte skulle klara av att leva med sina gärningar annars. Den söker peka ut och fokusera på de specifika egenskaper som skiljer det mänskliga från det renodlat logiska, det vill säga själva den mänskliga essensen, och den gör det genom det skenbart paradoxala greppet att presentera ett totalt fantasifoster, ett muterat mellanting, en felande länk, och låta denna varelse accentuera de avgörande skillnader som annars tenderar att förbli dolda i det underförståddas dunkel.

Den skulle också kunna vara en skildring av ett psykiskt funktionshinder ur jagperspektiv. Rymdvarelsen Ro-Man skulle då vara ett symbolmättat alter ego för en autistisk människa, som förgäves försöker logiskt analysera de känslor som så plågar honom, att han känner sig som en abnorm, korkad best, för evigt dömd till ett liv utanför all mänsklig samvaro.

Den är också en katastrofalt klantig och underbart naiv kalkonfilm, och något av en grand old man inom den oförtjänt belackade sub-subgenren ”ointelligenta, svartvita monsterfilmer utan budget”. Den totala billigheten förlänar filmen en nästan surrealistisk känsla. Allt som inte kan gestaltas trovärdigt av en talanglös skådespelare med två tomma händer — skräck, utomjordingar, explosioner, strålning, kärlek, hat, sorg, glädje; listan kan göras oändlig — skildras så till den milda grad klumpigt att det korsar gränsen till det diffusa ingenmansland där eljest bara poetisk symbolik huserar. Surrealism – eller kanske dadaism. Dumhet för ingen särskild skull.

Sist men inte minst är den – och låt inga finkulturella barbarer intala dig något annat – förfärligt rolig.

Evolutionen har varit gynnsam för Ro-männen, som teknologiskt ligger ljusår före oss.

Låt mig föreställa det utomjordiska sändebudet Ro-Man, ”extension XJ-2”. Han är en man i gorilladräkt och dykarhjälm. Jag repeterar: en man i gorilladräkt och dykarhjälm. En sådan uppenbarelse ställer förstås vissa krav, och det är därför han också är filmens mest komplexa karaktär, även om det måste tilläggas, att konkurrensen härvidlag inte är precis tuff. Han tilldelades 1978 en Golden Turkey Award som vinnare i kategorin Most ridiculous monster in screen history.

Ro-Man representerar en av dessa otaliga utomjordiska civilisationer som beslutat förinta mänskligheten, innan den förintar dem själva. Detta tycks ha varit en vanlig tankefigur under kalla kriget, men där marsianerna i Plan 9 from outer space fick nöja sig med att låta den återuppväckta supertrojkan Béla Lugosi, Vampira och Tor Johnson skrida runt planlöst på en rökig kyrkogård, har Ro-männen medelst DÖDSSTRÅLAR faktiskt uppnått sitt mål, vilket obegripligt nog illustreras med de för b-cineaster mycket välkända arkivbilderna på fajtande dinosaurier ur filmen One Million B.C.

Ro-Man har nu, i den oväntat grönskande och pittoreska postapokalypsens tid, installerat sig i en grotta, där han har sällskap av en mycket tidig prototyp till platt-tv, som han använder för att kommunicera med sin enväldige ledare, Great Guidance kallad; denne uppvisar den för Ro-män typiska fäblessen för pseudovetenskapligt nonsens och ett koncist språk, sittandes omgärdad av billig labbutrustning och hela tiden underligt höttande med näven, för att lägga kraft bakom sina ord. I grottan finns också den på ett rangligt träbord placerade Automatic Billion Bubble Machine — en maskin som spyr såpbubblor, och som ansågs så viktig att den fick en egen rad i förtexterna.

"När ska du köpa oss en parabol, George? Jag är trött på att se samma smörja på tv vareviga dag."

Men vad gör han där? Jo, vänta nu: mänskligheten är bara nästan utplånad. En koloni om sex, på olika sätt irriterande, personer har förskansat sig i en stuga i bergen, där de funnit sin tillflyktsort i denna pastorala, familjevänliga dystopi, skyddade från såväl dödsstrålar som sökande signaler av den irriterande vetenskapsmannen Georges makalösa mirakelserum — men oförklarligt nog utrustade med en likadan platt-tv som Ro-Mans. Denna folkspillra kan inte tolereras, varför Ro-Mans uppdrag på jorden är att leta upp dem och döda dem för hand. Han tar visserligen kallblodigt den irriterande ungen Carla av daga, men då han tillfångatagit det irriterande unga elektroniksnillet Alice, som han kallar Ah-LICE, och som nyss ägnat en omotiverat långdragen scen åt att misslyckas med att koppla om platt-tv:n i något obskyrt syfte, drabbas han av den unga förälskelsens första ystra knoppning. Kärleken är dessvärre obesvarad, varför Ro-Man knockar sin tilltänkta medvetslös; dessutom hyser Great Guidance måttlig sympati för ömma känslor, varför Ro-Man fortsättningsvis ägnar större delen av sin tid åt att flytta en tv-antenn fram och tillbaka, slå ut med sina lurviga armar i frustration, förhandla med sin skoningslösa ledare och vältra sig i tafatta existentiella grubblerier.

"Ät dödsstråle, Immanuel Fjant!"

Då detta att ta kål på den allra sista försmäktande resten av mänskligt liv visat sig vara en övermäktig uppgift för vår autistiske lufs, förlorar Ledaren till slut tålamodet och tar livet av Ro-Man genom att från sin egen hand utsända dödsstrålar; en effekt som åstadkommits med den gamla goda, oförtjänt bortglömda metoden att rista blixtar direkt på filmrutorna. Därefter använder ledaren sina ofattbara krafter till att på avstånd förinta jorden genom att släppa loss ett inferno av eldklot, One Million B.C.-dinosaurier och jordskred! En veritabel orgie i massförstörelse och arkivbilder!! Varför han inte använde sig av denna smidiga metod från början lämnas, som det heter, som en övning åt tittaren.

Efter vår historias många om och kopiösa mängder men, vaknar den irriterande gossen Johnny ensam utanför Ro-Mans grotta, nu renons på såväl platt-tv som Automatic Billion Bubble Machine. Vafalls? Har han drömt alltihop? Vem kunde ana det? Ja, se ungar, de är allt för härliga (skrock, kackel). Men vänta … nu har alla lämnat platsen, och (blixt, sprak) ut ur grottan traskar Ro-Man … (blixt, sprak) ut ur grottan traskar Ro-Man … (blixt, sprak) ut ur grottan traskar Ro-Man … ja, faktum är att han gör exakt samma sak upprepade gånger. Är något häftigt, blir det förstås fyra gånger så ball om man upprepar det fyra gånger, måste Phil Tucker ha resonerat.

Och i Arkiv B-land är det faktiskt precis så det ligger till.

Sugen?

Du kan se filmen på Google Video; dock uppstyckad av inpass från två finalister i tävlingen ”Amerikas sämst klädde karl”. Om det låter föga lockande, kan Mega Store fresta med såväl en mycket prisvärd utgåva som en något dyrare, vilken emellertid även inkluderar Ed Woods Plan 9 from outer space.


Magma [10-03-16] En hyllning till pi!

18 mars 2010

14 mars inföll den officiella pi-dagen, varför det folkbildande kultmagasinet Magma (ja, det ska heta så nu) denna gång helt och hållet tillägnades förhållandet mellan en cirkels radie och omkrets. Vi tror nämligen att bägge hjärnhalvorna måste stimuleras om lärdomar ska sätta sig riktigt djupt, och tog därför som vår plikt att förläna er, ädla lyssnare och lyssnerskor, en känsla för detta vårt mest älskade irrationella tal. Sålunda är alla låtar som spelas i denna sändning precis 3:14 långa.

Även det nytraditionella inslaget Veckans Ricky (nu med egen, klämmig vinjett!) gick i någotsånär cirkulärt tema; ehuru dikten som lästes inte innehöll några runda ord, hette den ändå Cirkelsammelsurium.

Cirklarna rubbades inte ens under det smått kaotiska premiärtelefonsamtalet med Lars Yngve från Nya Upplagan, där de nämligen infann sig i form av rundgångstjut. Så ni ser: allt har en mening (med vilket jag som vanligt menar: allt kan tillskrivas en mening i efterhand)! Lars fick breda ut sig om sin märkliga gratistidning, vilket inte är mer än rätt efter att jag fick orera fritt om ett dunderobskyrt brittiskt folkrockband i just denna publikation.

Spellista

  • The Mandrake Paddlesteamer – Strange Walking Man (1969)
  • Gryphon – Kemp’s Jig (1972)
  • Mats & Morgan – Igloo (2001)
  • Tuesday – Sewing Machine (1972)
  • Özdemir Erdogan ve Orkestrasi – Uzun Ince Bir Yoldayim (1976)
  • The Monochrome Set – The Strange Boutique (1980)
  • Tim Hecker – Chimeras (2006)
  • Dick Clark – Open Letter to the Older Generation (1967)
  • Edgard Varèse – Déserts: 2nd Interpolation
  • Bruce Haack – Incantation (1970)
  • Air France – Beach Party (2006)
  • The Status Quo – Black Veils of Melancholy (1968)

Magma [2009-03-10] Nu med sällskap!

15 mars 2009

Denna gång välsignades Magma av en hjälpande röst i den kylslagna mälardalska marskvällen! Det var Kenneth Thörnfeldt, även känd från programpunkten Flying (som faktiskt belönades med en ”Årets Ragnar” vid Radio Eskilstunas senaste julfest, till skillnad från somliga andra program … snyft), som iklädde sig Carl-Gustaf Lindstedts skor och bjällror (ni vet, ”gubben i lådan”) och dök upp för att förläna sändningen lite väl behövlig stadga och kompetens. Vi hoppas det blir en vana!

Spisa Magma-sändning från 2009-03-10

Spellista

  • The Capes & Masks – The Incredible Shoztam (1965)
  • Lars Hollmer – Vill du höra mer (1982)
  • Beirut – La Llorona (2009)
  • Gong – I Never Glid Before (1973)
  • Inara George – Idaho (2009)
  • Picture – Evolution (1969)
  • Akron/Family – I’ve Got Some Friends (2007)
  • Ursula Bogner – Proto (2009 … eller?)
  • Pearls Before Swine – Morning Song (1967)
  • Kayhan Kalhor – Ascending Bird (2008)
  • Yma Sumac – Ataypura (High Andes) (1950)
  • Brigitte Fontaine – Le brouillard (1971)
  • T.O.N.T.O’s Expanding Head Band – Timewhys (1971)
  • Tom Lehrer – The Vatican Rag (1965)
  • Kebo Giro [gamelan från Java] (1969)

Errata: Förlåt, Birgit Friggebo. Mycket kan man anklaga dig för, men du har troligtvis aldrig påstått något i stil med att internetsurfande skulle vara en fluga. Den äran tillkommer istället Ines Uusmann (exakt citat här).

Bonusmaterial

Det komiska geniet Tom Lehrer framför The Vatican Rag, tyvärr med mindre geist och inför en mer försynt publik än i skivversionen ovan, men ändå väl värt att beskåda.