Vi (eller rättare jag, Kenneth befann sig på möte) fortsatte den inslagna exkursionen i 00-talsträsket och fler förnämliga album från det förlupna decenniet passerade raskt revy. Från köttig resp. luftig elektronika till dödsfolk och skräckfilmsmetal.
Lyssna även på förra delen samt läs min genomgång av några av 00-talets bästa skivor, och gör mig sedan en tjänst: motargumentera med emfas så fort någon slentriangnäller om att det ”inte görs någon bra musik nuförtiden” el. dyl. Både du och jag vet att det är lättjans och okunnighetens röst som talar. Det görs hur mycket bra musik som helst, men man måste leta upp den själv. Och möjligheterna därtill har aldrig varit större.
Spellista
- Beachwood Sparks – Confusion Is Nothing New (2001)
- The Avalanches – Frontier Psychiatrist (2000)
- Matmos – Solo Buttons for Joe Meek (2006)
- Hans Appelqvist – ”För mig är det inte verkligt” (2006)
- Six Organs of Admittance – Black Wall (2006)
- Wovenhand – Swedish Purse (2006)
- Espers – Travel Mountains (2004)
- Four Tet – Slow Jam (2003)
- Air – Run (2004)
- Robert Wyatt – Insensatez (2003)
- Field Music – Give It Lose It Take It (2007)
- Fantômas – One Step Beyond (2001)
- Antony and the Johnsons – Bird Guhl (2005)
Robert Wyatt till vänster.
Publicerat av Robert Huselius 
Som en korsning mellan Björk, Donovan och en älva kom hon, och 2006 släppte hon något så härligt otidsenligt som ett minutiöst genomarbetat album med fem episka, vindlande berättelser, makalöst arrangerade av legendaren Van Dyke Parks. Det handlar förstås om Joanna Newsom – i Magma flera gånger omnämnd som något av ett geni – med skivan Ys – i Magma flera gånger omnämnd som decenniets bästa skiva. 
Till mångas besvikelse i den lilla skaran invigda – men till min stora glädje – hoppade The Decemberists över till ett storbolag och blev ett fullfjädrat progrockband, men i 00-talstappning. Med andra ord: nej till ekvilibristiska soli och diffusa texter om de fyra elementen, ja till synkoperade riff, invecklade sångcykler, udda instrumentinslag och den råa kraften från alternativrocken. En utmärkt syntes, som jag hoppas vi får höra mer av från detta band framöver. 
Intellektuell, lite nördig glamrock på 70-talet, pionjärinsatser inom syntpop -79, en kreativt tynande tillvaro under 80-talet, ett par mindre discohits -94, och sedan ingenting … fram till 2002, då Sparks slog världen med häpnad genom albumet Lil’ Beethoven, där de faktiskt kom med något helt nytt. Datorgenererade orkestrar pumpar med Steve Reichsk taktfasthet fram kompositioner som nästan bara har längden gemensam med vanliga poplåtar – ”little symphonies for the adults”. Över detta den typiskt absurda, tragikomiska Sparks-humors genomflytande alltihop, när Russell Mael sjunger i kör med sig själv. 
Apropos Sparks, kan vi konstatera att en trend under 00-talet var just detta att sammansmälta klassiska/konstmusikaliska influenser med popmusik, i bästa fall filtrerat genom den egna unika kreativiteten. Och nej, jag menar inte att det ånyo skulle ha blivit inne att lägga rockkomp över fugor på hammondorgel. Tillåt mig exemplifiera: Final Fantasys klaustrofobiska kammarpop på He Poos Clouds liknar inte något annat (
… och isländska Jóhann Jóhannsson (ej att förväxla med en svensk punkfarbror) släppte under det otroliga musikåret 2006 albumet IBM 1401, A User’s Manual, ett enligt skivbolaget ”postklassiskt” verk som på något diffust sätt knyts samman av titelns datormanual från 60-talet. Kanske består den röda tråden av en dimmigt nostalgisk stämning, och syntklanger som doftar mer hålkort och reläer än Nord Lead II. 
Of Montreals Kevin Barnes bodde under en period vid mitten av decenniet i Norge och genomgick där (därför, skulle väl somliga säga) en depression. Hög av psykofarmaka gav han så 2007 världen frukten av hans förtvivlan bland fjäll och fjordar: det audiella reningsbadet Hissing Fauna, Are You the Destroyer?, där ”Heimdalsgate like a Promethean curse” troligen är det klämmigaste som någonsin sjungits om antidepressiva läkemedel, och den 12 minuter långa ”The past is a grotesque animal” kombinerar livskris, katharsis och litterära referenser på ett unikt dansgolvsmässigt sätt. 
Kanske en ögonbrynshöjare? Paddy McAloon, sångare i Prefab Sprout, låg i början av decenniet tillfälligt blind i sjuksängen och lyssnade på terapiprogram i radio, då han komponerade det vemodiga och tungt orkestrerade albumet I Trawl the Megahertz. Det är en poetisk skiva, en musikalisk filt att svepa om sig under de mörkgrå höstkvällar, då man inte vill annat än gräva ner sig i bitterljuvt vemod och nostalgi. Det är fullt tillåtet att göra det ibland, se bara till att komma upp igen. 
Tar man traditionell musik någonstans ifrån och smaskar på något slags generiskt komp från populärmusiken, får man s.k. världsmusik. Går man istället andra vägen, tar ett stycke välskriven popmusik och arrangerar den för ett Balkan-kapell, får man A Hawk and a Hacksaw, ja kanske rentav dessas album The Way the Wind Blows från (återigen) 2006. Som en lite senare avläggare inom denna subgenre kan vi väl räkna Beirut. 
Fenomenet Antony Hegarty har varit närvarande lite här och där under 00-talet, mest med sitt band The Johnsons. 2005 kom albumet I Am a Bird Now och trollband såväl gammal som ung. Det är något med den sorgmodiga, androgyna rösten; redan från första ackordet i inledande ”Hope there’s someone” etableras intrycket av en trött barpianist som äntligen släppt sargen och låtit alla känslorna och drömmarna träda fram. Låt mig få ta mig friheten att citera en underbar anekdot från 
En man vid namn Panda Bear, medlem i Animal Collective, lösgjorde sig för att utbilda världen om sin alldeles egna syntes av Beach Boys, Aphex Twin, Can och, låt oss säga, Velvet Underground. Själv är jag fortfarande ambivalent; hör denna skiva alls hemma på den här listan? Den är förbryllande och man kan inte bara släppa att den existerar, den kräver omlyssning. Vilket förstås i sig är ett gott betyg. 
Magma i Radio Eskilstuna 92,7 
