Magma [10-01-19] Best of 00-talet del 2

23 januari 2010

Vi (eller rättare jag, Kenneth befann sig på möte) fortsatte den inslagna exkursionen i 00-talsträsket och fler förnämliga album från det förlupna decenniet passerade raskt revy. Från köttig resp. luftig elektronika till dödsfolk och skräckfilmsmetal.

Lyssna även på förra delen samt läs min genomgång av några av 00-talets bästa skivor, och gör mig sedan en tjänst: motargumentera med emfas så fort någon slentriangnäller om att det ”inte görs någon bra musik nuförtiden” el. dyl. Både du och jag vet att det är lättjans och okunnighetens röst som talar. Det görs hur mycket bra musik som helst, men man måste leta upp den själv. Och möjligheterna därtill har aldrig varit större.

Spellista

  • Beachwood Sparks – Confusion Is Nothing New (2001)
  • The Avalanches – Frontier Psychiatrist (2000)
  • Matmos – Solo Buttons for Joe Meek (2006)
  • Hans Appelqvist – ”För mig är det inte verkligt” (2006)
  • Six Organs of Admittance – Black Wall (2006)
  • Wovenhand – Swedish Purse (2006)
  • Espers – Travel Mountains (2004)
  • Four Tet – Slow Jam (2003)
  • Air – Run (2004)
  • Robert Wyatt – Insensatez (2003)
  • Field Music – Give It Lose It Take It (2007)
  • Fantômas – One Step Beyond (2001)
  • Antony and the Johnsons – Bird Guhl (2005)

Robert Wyatt till vänster.


Magma [10-01-05] Best of 00-talet del 1

10 januari 2010

Läs även Magmas klatschiga decenniegenomgång, med både bilder och Spotify-länkar, här!

… Åkej, nu när du gjort det, behöver jag inte ödsla så många ord på vad denna sändning handlade om. Helt enkelt en kavalkad av några av 00-talets bästa album enligt Magma. Som titeln antyder finns mer att hämta ur den källan, så vänta er en uppföljare!

Spellista

  • Of Montreal – Heimdalsgate Like a Promethean Curse (2007)
  • The Decemberists – The Hazards of Love 3 (Revenge!)/The Wanting Comes in Waves (Reprise) (2009)
  • Morrissey – The Youngest Was the Most Loved (2006)
  • Sparks – How Do I Get to Carnegie Hall? (2002)
  • Final Fantasy – He Poos Clouds (2006)
  • Jóhann Jóhannsson – The Sun’s Gone Dim and the Sky’s Turned Black (2006)
  • Paddy McAloon – Sleeping Rough (2003)
  • A Hawk and a Hacksaw – In the River (2006)
  • Panda Bear – Take Pills (2007)
  • Joanna Newsom – Emily (2006)

Bonusmaterial

Fantastisk video till Of Montreals bästa låt!


Magma sammanfattar: 00-talets bästa album

10 januari 2010

Kort sammanfattning av 00-talets musikklimat: Korsbefruktning och öppenhet.

Det var inte längre riktigt lika viktigt att appellera till, eller tillhöra, en förnäm skara utvalda förståsigpåare. Adjö ängslig trendkänslighet och ironi som feg tillflykt, hej och välkommen chosefrihet. Inget mer av att önska livet ur dansband på grammisgalor; på 00-talet blev det något helt naturligt att Annika Norlin sjöng duett med Peter Jöback, utan att någon av dem förlorade i trovärdighet på det (se även min text 90-talet och dess popkulturella politruker).

Gamla rågångar som den mellan syntare och hårdrockare tillhör historien. Dagens 15-åringar förstår inte ens frågeställningen: vaddå, måste man välja det ena eller det andra? Varför det? Identiteterna flyter och genrebestämningarna mixas och matchas som vilka basplagg som helst.

Här följer, utan inbördes ordning, Magmas favoritalbum under 00-talet. De flesta av dem presenterades i Magma 2010-01-05.

Som en korsning mellan Björk, Donovan och en älva kom hon, och 2006 släppte hon något så härligt otidsenligt som ett minutiöst genomarbetat album med fem episka, vindlande berättelser, makalöst arrangerade av legendaren Van Dyke Parks. Det handlar förstås om Joanna Newsom – i Magma flera gånger omnämnd som något av ett geni – med skivan Ys – i Magma flera gånger omnämnd som decenniets bästa skiva. Ys på last.fm

Till mångas besvikelse i den lilla skaran invigda – men till min stora glädje – hoppade The Decemberists över till ett storbolag och blev ett fullfjädrat progrockband, men i 00-talstappning. Med andra ord: nej till ekvilibristiska soli och diffusa texter om de fyra elementen, ja till synkoperade riff, invecklade sångcykler, udda instrumentinslag och den råa kraften från alternativrocken. En utmärkt syntes, som jag hoppas vi får höra mer av från detta band framöver. The Hazards of Love på Spotify

Intellektuell, lite nördig glamrock på 70-talet, pionjärinsatser inom syntpop -79, en kreativt tynande tillvaro under 80-talet, ett par mindre discohits -94, och sedan ingenting … fram till 2002, då Sparks slog världen med häpnad genom albumet Lil’ Beethoven, där de faktiskt kom med något helt nytt. Datorgenererade orkestrar pumpar med Steve Reichsk taktfasthet fram kompositioner som nästan bara har längden gemensam med vanliga poplåtar – ”little symphonies for the adults”. Över detta den typiskt absurda, tragikomiska Sparks-humors genomflytande alltihop, när Russell Mael sjunger i kör med sig själv. Lil’ Beethoven på Spotify

Apropos Sparks, kan vi konstatera att en trend under 00-talet var just detta att sammansmälta klassiska/konstmusikaliska influenser med popmusik, i bästa fall filtrerat genom den egna unika kreativiteten. Och nej, jag menar inte att det ånyo skulle ha blivit inne att lägga rockkomp över fugor på hammondorgel. Tillåt mig exemplifiera: Final Fantasys klaustrofobiska kammarpop på He Poos Clouds liknar inte något annat (Spotify-länk) …

… och isländska Jóhann Jóhannsson (ej att förväxla med en svensk punkfarbror) släppte under det otroliga musikåret 2006 albumet IBM 1401, A User’s Manual, ett enligt skivbolaget ”postklassiskt” verk som på något diffust sätt knyts samman av titelns datormanual från 60-talet. Kanske består den röda tråden av en dimmigt nostalgisk stämning, och syntklanger som doftar mer hålkort och reläer än Nord Lead II. IBM 1401, A User’s Manual på Spotify

Of Montreals Kevin Barnes bodde under en period vid mitten av decenniet i Norge och genomgick där (därför, skulle väl somliga säga) en depression. Hög av psykofarmaka gav han så 2007 världen frukten av hans förtvivlan bland fjäll och fjordar: det audiella reningsbadet Hissing Fauna, Are You the Destroyer?, där ”Heimdalsgate like a Promethean curse” troligen är det klämmigaste som någonsin sjungits om antidepressiva läkemedel, och den 12 minuter långa ”The past is a grotesque animal” kombinerar livskris, katharsis och litterära referenser på ett unikt dansgolvsmässigt sätt. Hissing Fauna, Are You the Destroyer? på Spotify

Kanske en ögonbrynshöjare? Paddy McAloon, sångare i Prefab Sprout, låg i början av decenniet tillfälligt blind i sjuksängen och lyssnade på terapiprogram i radio, då han komponerade det vemodiga och tungt orkestrerade albumet I Trawl the Megahertz. Det är en poetisk skiva, en musikalisk filt att svepa om sig under de mörkgrå höstkvällar, då man inte vill annat än gräva ner sig i bitterljuvt vemod och nostalgi. Det är fullt tillåtet att göra det ibland, se bara till att komma upp igen. I Trawl the Megahertz på last.fm

Tar man traditionell musik någonstans ifrån och smaskar på något slags generiskt komp från populärmusiken, får man s.k. världsmusik. Går man istället andra vägen, tar ett stycke välskriven popmusik och arrangerar den för ett Balkan-kapell, får man A Hawk and a Hacksaw, ja kanske rentav dessas album The Way the Wind Blows från (återigen) 2006. Som en lite senare avläggare inom denna subgenre kan vi väl räkna Beirut. The Way the Wind Blows på Spotify

Fenomenet Antony Hegarty har varit närvarande lite här och där under 00-talet, mest med sitt band The Johnsons. 2005 kom albumet I Am a Bird Now och trollband såväl gammal som ung. Det är något med den sorgmodiga, androgyna rösten; redan från första ackordet i inledande ”Hope there’s someone” etableras intrycket av en trött barpianist som äntligen släppt sargen och låtit alla känslorna och drömmarna träda fram. Låt mig få ta mig friheten att citera en underbar anekdot från dagensskiva.com: För ett par år sedan väcktes en vän till mig av ett telefonsamtal mitt i natten. Det var hans åldrige farfar som ringde, och han var i tårar. Farfadern, en norrländsk folkhemskommunist som vanligtvis var lika sammanbiten som en Påskö-staty, hade suttit uppe och tittat på TV och råkat fastna framför Musikbyråns inspelning av Antony & the Johnsons konsert på KB i Malmö 2005. ”Där satt han, den där fule jäveln, och han sjöng som, som …”, sade farfadern och darrade på rösten. ”Det var det vackraste jag någonsin hört. Har du hans skiva?” I Am a Bird Now på Spotify

En man vid namn Panda Bear, medlem i Animal Collective, lösgjorde sig för att utbilda världen om sin alldeles egna syntes av Beach Boys, Aphex Twin, Can och, låt oss säga, Velvet Underground. Själv är jag fortfarande ambivalent; hör denna skiva alls hemma på den här listan? Den är förbryllande och man kan inte bara släppa att den existerar, den kräver omlyssning. Vilket förstås i sig är ett gott betyg. Person Pitch på last.fm

Till sist en triss i sinister folkrock, ännu en minigenre som florerade under det gångna decenniet, och vars urfäder, kultbandet Comus, faktiskt återförenades häromåret och spelade på något slags finlandsbåt av alla ställen. Det f.d. industribandet Current 93 har under en längre tid hållit traditionen vid liv, men jag vill nämna tre album som alla präglas av naturens mörka sida, de diffust hotfulla dunka skogar vi alla har arketypiska bilder av i vårt bondska undermedvetna. Espers fann på sitt självbetitlade debutalbum (Spotify-länk) sin bästa balans hittills mellan glittrande akustiska riff och elektrifierade åskmoln, Six Organs of Admittance bäddar in postrock och zen i mörkgrön mossa på The Sun Awakens (last.fm-länk) och Woven Hand (eller Wovenhand) för med sin allvarsamma, återhållet dramatiska stämma, och sina influenser från arkaisk americana, in en känsla av sträng sydstatsbaptism (tänk Johnny Cashs sista år) i kompotten på skivan Mosaic (Spotify-länk).


Magma [2008-08-26] Kärlek och husgeråd

27 augusti 2008

Med alla dessa låtar om byxpressar och badkar, kunde man ju förledas att tro att veckans tema vore hushållsinventarier. Men då har man inte uppmärksammat det suspekta i att där varken spelades Tintern Abbeys poppsych-klassiker Vacuum Cleaner eller Frank Zappas Sofa No. 1.

I själva verket blev denna sändning ännu ett i raden av improviserade sammelsurier på gränsen till kaos. Först under tiden en låt spelas, bestämmer man sig för vilken som ska komma härnäst, ty först då kan man riktigt känna efter vad som passar. Ibland blir det fel; ibland blir det bråttom; ibland hackar en skiva. Men på det hela taget är det ganska kreativt. Tänk på det nästa gång du finner dig utsatt av profitmaximerande, industrialiserad skval- och pladderterror från någon av de kommersiella konkurrenterna. Magma har nu genomlevt 61 sändningar, men de låtar som sammanlagt spelats fler än en gång är lätträknade, och icke vid något tillfälle har något som helst kommersiellt hänsyn tagits.

Jag efterlyser fortfarande något. Men vad det är, får du höra efter i programmet, annars är det faktiskt ingen mening med att du bemödar dig. Tackar!

Spellista

  • Marissa Nadler – Silvia (2007)
  • Touch – Down at Circe’s Place (1969)
  • Pink Floyd – Any Colour You Like [singelver.] (1973)
  • Field Music – Sit Tight (2007)
  • Dungen – Familj (2007)
  • Ars Nova – Zarathustra (1968)
  • The Bonzo Dog Band – Trouser Press (1968)
  • White Noise – Here Come the Fleas (1969)
  • Jon Appleton – Chef d’Oeuvre (1967)
  • American-Standard – Look at This Tub (1969)
  • Of Montreal – Cato as a Pun (2007), med benägen introhjälp från Kraftwerk – Kometenmelodie 2 (1974)
  • Alice Coltrane – Journey in Satchidananda (1970) / Panda Bear – Take Pills (2007)
  • The Velvet Underground – After Hours (1969)
  • Ernest and Hattie Stoneman – The Mountaineer’s Courtship (1927)
  • Lucas Stark & Bruksorkestern – Kärleksvisa (2006)
  • Scientist – Straight Left (1980)

Bonusmaterial

Reklamlåten från American-Standard ingick på LP:n The Bathrooms Are Coming!, tillsammans med ett helt gäng andra panegyriska lovsånger till badkar och badrumsinredning, som faktiskt går att ladda hem alldeles gratis och i laga ordning här.

Och vem är Jon Appleton? Lattjo-kvaliteterna hos hans låt här i sändningen, för att inte tala om dess föga smickrande placering på samlingen Only in America (där förstås jag upptäckte den), obskurerar det faktum att han är en högst seriös elektronmusikkompositör, en gång verksam vid Elektronmusikstudion i Stockholm, som dessutom omnämnts som musikalisk rådgivare vid utvecklingen av ett av ovan nämnde Zappas favoritinstrument. Gitarren? Nej, Synclavier (visst är den vacker? Men ännu snyggare skulle den bli).