Släpp klossarna loss

8 september 2012

Mina lågstadieår präglades av två fenomen: Kalle Anka och lego. Oräkneliga är de timmar jag ägnat åt att bygga upp, bygga om, arrangera legostaden, spela in små lego-vardagsscener på band (samt nyhetsprogrammet Lego-Ekot) och trånande bläddra i legokataloger. Så långt som till att bygga dockteaterfigurer, pennställ och krasseträdgårdar gick jag väl aldrig, även om jag fortfarande är ägare av standardverket i ämnet:

Vad författarinnan — med det oslagbara namnet Jette Bak — inte kunde förutse, var Youtube-ålderns förnämsta kortfilmsgenre: legoanimationen. Då och då får jag för mig att djupdyka i denna ocean av hemmagjord stopmotion, och nu har jag funnit dess okränkbare mästare. Han heter Michael Hickox, och här är hans Youtube-kanal.

Filmerna är mestadels ordlösa och passar därmed också för barn. Humorn är kvick och drastisk och tajmningen oklanderlig. Hur animationerna åstadkommits rent tekniskt vet jag inte, men antingen har ett diskret datorstöd tillämpats eller så är Hickox en helt överjordiskt tålmodig stopmotion-fotograf, så smidiga som rörelserna är. Han hänger sig dock aldrig åt naturvidriga styggelser som rörliga munnar eller böjliga knän, utan är trogen legots naturlagar. En trevlig bonus är att man lär sig känna igen persongalleriet så småningom, och bruket av olika legohuvuden får mig att börja omvärdera min ståndpunkt att allt utöver två ögonprickar och en glad mun är förkastliga nymodigheter.

Några personliga favoriter:

Björklundsk katederundervisning ur barnperspektiv.

En trollkarl korrumperas av sin makt. Hatar inte ni också när det händer?

En alltför välgjord piñata får ett födelsedagskalas att balla ur.

Ett interaktivt riddaräventyr! Klarar du av att rädda prinsessan?

Underdog-fars i fyra delar om ett pizzabuds hårda tillvaro. Om Buster Keaton jobbat i lego, hade han gjort den här filmen. Kom ihåg att dricksa ordentligt nästa gång.


Juholt på hjul!

8 mars 2012

SVT bjöd ikväll Chaplin-kortfilmen Chaplin på rullskridskor (The Rink), till min dotters såväl som min egen förtjusning. Ett härligt, lagom långt stycke slapstick, som åter tydliggör hur mycket som gick förlorat då man, nästan från ett år till nästa, mangrant gick över till ljudfilm. Man får väl hoppas att en dörr slagits upp till en större audiell mångfald inom filmen, sedan nu en stumfilm för andra gången någonsin kammat hem den förnämsta Oscarstatyetten; att man börjar få upp ögonen för pratfrånvarons värde annat än som en gimmick att plocka fram vart tjugonde år eller så.

But I digress. Huvudsaken var ju denna —

— uppvisar inte Eric Campbells rollfigur ovan en slående likhet med en svensk f.d. partiledare? Även den berömda yvigheten är på plats, om än i rent fysisk form.

Nu tycker jag ni ska se på filmen.

PS. Fick så dåligt samvete över att mitt senaste program, som ändå uppmärksammade kvinnodagen, nästan blev totalt mansdominerat, att jag beslöt att nästa program ska bli helt kvinnoseparatistiskt. Sent ska syndaren vakna.


Bokstavligt sjunget

12 december 2010

I de forntida Scopitone-filmerna (se David Nessles utmärkta utredning) försåg man en sång med en video, som på ett övertydligt sätt illustrerade exakt vad som hände i texten. I dagens literal video versions, däremot, har man vänt på steken alldeles — receptet är en rockvideo, ett karaokespår och en text som berättar vad som händer på duken. Fenomenet har exploderat och det mesta som står att finna är skrot, men denna klassiker har man gjort om så väl, att en arbetskamrat till mig spontant frågade om det var The Rutles — de har t.o.m. spikat Liverpool-accenten:

Riktigt lyckad är också versionen av svulstklassikern Total eclipse of the heart. Antingen videon består av obegriplig symbolik eller bara är allmänt konstig, punkteras den skoningslöst och fantasifullt. Tanken på den tid någon måste ha lagt ned på detta, gör mig alldeles varm inombords — erkänn själv att du inte hade kommit på raden ”staring at the swim team gets you killed by a gang of dancing ninja men who know how to twirl” i första taget. Lite toahumor därtill, och saken är biff:

Och när vi ändå är inne på svulstighet och pretentioner, varför inte ta det till sin logiska slutpunkt, nämligen Meatloaf:

En annan storfavorit är versionen av den härligt fjantiga syntpopklassikern The safety dance. Allting rimmar, sångrösten är på pricken och den tidstypiska överspändheten i sången kontrasterar underbart mot texten. 80-talet var verkligen ”hur fan tänkte de här”-videornas guldålder:

Softrockdängan Making love out of nothing at all med Air Supply hade tidigare gått mig förbi, och lika bra är väl det — har kroniskt svårt för kärlekssånger av sliskiga alfahannar med uppknäppta skjortor och manlig gemenskap. Men den bokstavliga versionen är briljant:


Magma i valtider

9 september 2010

Magmanesien är en hyfsat demokratisk och snäll mikronation som vart fjärde år ställs inför ett gigantiskt ödesval mellan blå socialliberalism och röd socialliberalism, och nu är det dags igen. Det unika med Magmanesien är att man som läsare av Magma-BLÅGGEN automatiskt tillerkänns medborgarskap, och därför kan även du rösta här nedan!

Eftersom några av partiledarna trivs bra ihop och tycker om att åka tåg tillsammans, går man detta år till val som två koalitioner. Detta har fått vissa analytiker att varna för vad de ser som Magmanesiens glidning mot ett tvåpartisystem, alltmedan partierna själva hävdar att det rör sig om en fördjupning av demokratin, då det blir tydligare och lättare för Realfolket (Zarathustrademokraternas begrepp, pat. sökt) att välja mellan två otydliga alternativ än sju tydliga. Bara Babordspartiet har tagit det logiska steget att föreslå ett system med endast ett alternativ och på så vis maximera såväl enkelheten som tydligheten, men exemplet Kina föll ovanligt nog inte i god jord. Valet står således mellan den borgerliga Pakten (P) och det något otympligt betitlade Babord-Gaia-konglomeratet (BGK).

Sällskapsdemokraterna (BGK): En gång ett statsbärande jätteparti byggt på tanken att kapitalismen medför oundvikliga och oöverstigliga motsättningar mellan olika grupper i samhället, men att vi ändå kan komma överens om vi bara tvingas vara tillräckligt snälla mot varandra. Nu ett krympande mittenparti, som gjort kraftlösa försök att locka storstadens stressade medelklass med förslag om skattesubventionerade lakejer och husor i kollektivtrafiken, inlämning av dagisbarn genom praktiska luckor i väggen samt gratis surdegsbröd åt alla. Man vill också satsa 2,1 % mer än oppositionen på skolan, och 1,2 % mindre på försvaret.

Babordspartiet (BGK): Radikalt parti som egentligen vill välta hela samhället över ända, men kan tänka sig att låta bli i utbyte mot en ministerpost. Departementet för undulater, påfåglar och andra tama fjäderfän sägs utöva särskild lockelse, men där väntas hård konkurrens från Gröna Gaiapartiet, vilket är en av de breda rämnor inom Konglomeratet som motståndarna gärna spefullt poängterar.

Gröna Gaiapartiet (BGK): Postmodernt tvärparti vars politiska mål är att alla vi maskrosbarn ska ta varandra i handen och lättjefullt sjungande uppgå i en mystisk symbios med Moder Jord, den Heliga Livgiverskan, ur vars fruktbara sköte vi alla föds och återföds med glansen av himlavalvets bortersta stjärnor i vårt öga. Vill skattesubventionera transdans, homeopatisk medicin och grötomslag som bot för våra disharmoniska själar.

Nya Måttlighetsivrarna (P): F.d. konservativt parti, som varit emot samtliga sociala reformer tills de genomförts, varefter man diskret ändrat åsikt i frågan och låtsats som om det regnat. Har på senare år rönt stora framgångar genom att ta över motståndarsidans politik och helt fräckt kalla sig ”Magmanesiens enda sällskapsparti” (pat. sökt av Sällskapsdemokraterna, men nekat). Den bärande idén i partiets nya ”sällskapslinje” är att vi alla älskar att arbeta, men att vi för säkerhets skull ändå bör tvingas till det.

Zarathustrademokraterna (P): Socialkonservativt parti som vill betona västerlandets förankring i den persiska zoroastrismens värdegrund, med sin betoning på individens fria vilja och ansvar att leva ett moraliskt gott liv. De tonar därmed ned betydelsen av mer sentida strömningar som kristendom och sekulär humanism. Sin moraliskt högtstående grundsyn omsätter de i politisk praktik genom att ivra för föräldrars envälde över sina barn, näringsidkares envälde över sina anställda och rikas rätt att förbli rika.

Populärpartiet (P): Din liberala röst i valet. En frihetens fyrbåk, som vill garantera individens okränkbara autonomi genom att slå till hårt och skoningslöst mot skumrask, osnutna ungjävlar, vuxna med dåligt ordförråd, progg, kverulerande kärringar, Gröna Gaiapartister och all tänkbar ludermässig svaghet som står ivägen för liberalismens tusenårsrike.

Bondepartiet Stekarna (P): Schizofrent mittenparti som numer nappar åt sig sin lilla livsluft genom att omfamna de enda två grupper, som inte redan var tingade av något annat parti: lantbrukarna och storstadens grilljannar. Man har i partiets tankesmedja RUFUS identifierat några kärnfrågor där dessa annars så disparata grupper möts: slopad fastighets- och dieselskatt, gårdsförsäljning av vin samt bredare trottoarer/vägrenar.

Magmapopulisterna: Ett korkat, ondsint uppstickarparti som vill satsa på åldringarna, skolan, glasblåsningen, de lungsiktiga, mammorna, tv-underhållningen, kulstötningen, fågelskådningen och kramhandlarskrået samt sänka skatterna. Därtill vill de att alla som bär heltäckande våtdräkt eller vägrar marschera i Magma-poncho på nationaldagen och lära sig den traditionella magmanesiska näsflöjtshambon, ska tvångsdeporteras till Sverige. Vi måste av oklara skäl ge dem utrymme här, men rösta inte på dem för sjutton gubbar! Fi donc!

Sjörövarpartiet: Fräscht, ungdomligt, kaxigt parti med nördig cyberpunkprofil och helrätt Adam and the Ants-retro-image. Kämpar för en kreativ informationsanarki där medborgaren, utan övervakning, är fri att vältra sig i alla slags kultur, politik, religion och sex. I synnerhet sex — av vilken sort som helst! Har samtidigt passat på att tjäna en hacka på webbannonser, bli världsledande inom 0-day warez och skaffa sig fett med respekt på Scenen (DN:s versalbruk).