Magma är ett program som sänds kl. 22-23 onsdag udda veckor i Radio Eskilstuna 92,7 samt på webben. Här kringkastas främst musik av nördar, dårar och genier från 00-tal till 00-tal. Psykedeliskt, progressivt, experimentellt, udda, urspårat, töntigt, svängigt, ambitiöst, pretentiöst. Musik som vägrar finna sig till rätta i sakernas tillstånd.
Får man störa såhär i själva kulmen av helgfirandet? Jag vill bara påpeka, att den holländske gitarrfantomen Jan Akkerman fyller 66 år idag.
Det sägs att Ice-T, när han en gång blivit intervjuad i holländsk radio och mikrofonerna stängts av, luftade sin åsikt att Akkerman var helt fenomenal. Intervjuaren frågade förstås, varför han inte sade det medan inspelningen pågick? Rapparen svarade: ”Hey, man — I’m Ice-T”.
Detta var sista luckan, som brukligt är i en julkalender. Nu önskar vi alla läsare och lyssnare en magmanesisk jul, ackompanjerad av vårt julspecialprogram!
Jovisst — 23 december 2000 lämnade nämligen en av den pakistanska filmindustrins största vokalister, Noor Jehan (eller Jahan) jordelivet. Här hör vi henne i en funkig 70-talshistoria med en mycket utsökt avvägd mix av syntar, bengaliska rytmer, engelska glosor, distade gitarrer och dragspel!
Exakt samma dag dog även Victor Borge. Här sitter han i Vita huset och försöker spela Tjajkovskij, med tvivelaktigt resultat:
22 december 1876 föddes Filippo Tommaso Marinetti, kanske det tydligaste exemplet på att konst kan vara på liv och död samt ha historiska konsekvenser. I detta fall ganska fruktansvärda sådana.
Marinetti grundlade den italienska futuriströrelsen genom sitt Futuristiska manifest från 1909. I detta ville han skåpa ut allt gammalmodigt kulturellt bjäfs, allt romantiskt, pastoralt svärmeri, allt introvert navelskådande och alla idéer om skönhet, lycka och stilla kontemplation, och i dess ställe placera en oreserverad dyrkan av fart, djärvhet, manlighet och framsteg. ”En rytande automobil som verkar driven av en kulspruta är vackrare än Nike från Samothrake.”
En huvudkomponent var bejakandet och förskönandet av det renande våldet, något som väl känns igen hos vissa politiska brushuvuden, huvudsakligen på yttersta högerkanten men även bland en liten klick särdeles nihilistiska anarkister. ”Vi vill förhärliga kriget — världens enda hygien — militarismen, patriotismen, anarkistens destruktiva handling, de sköna idéer för vilka man dör samt föraktet för kvinnan.” Mycket riktigt blev också Marinetti och hans estetik tidigt uppsugen i Mussolinis fasciströrelse.
Medan vi idag vet ganska väl varthän dyrkan av våldet kan leda — någon moraliskt renande och danande effekt var väl svår att skönja i såväl Stalingrad som Srebrenica och Rwanda — framstår väl dreglandet över muskulösa racerbilar, flygplan och kraftverk nästan som lite gulligt retro. Så historien har inte farit väl fram med futuristerna.
Det är också svårt att höra Marinetti själv läsa sin futuristpoesi, kryddad med fartfyllda ljudeffekter, utan ett leende på läpparna. Just detta verk gav också namn åt ett svenskt new wave-band, men det är en annan historia:
Idag är det (officiellt) exakt sex år sedan Saparmurat Nijazov dog.
— Sapar-vadförslag?, hörs läsarskaran undra. Men åk bara c:a femtusen kilometer åt sydost och du ska finna en guldstaty av honom, byggd för åttio miljoner kronor och stående på en roterande plattform, så att den alltid har ansiktet vänt mot solen:
Saparmurat var nämligen president i Turkmenistan, och inte bara en vanlig, sketen president, utan president på livstid. Och ovanstående är bara en av de guldstatyer han lät uppföra till sin ära — förlåt, som folket i sin oändliga tacksamhet bestämde sig för att förära honom med.
Det kan tyckas märkligt att på 2000-talet ge sig på att skapa en personkult av nordkoreanska mått, men det är just vad Nijazov gjorde. Att enväldet aldrig blev riktigt lika monumentalt, totalitärt och bisarrt beror nog mest på Nijazovs förtida död och att nationen inte föddes ur ett förödande krig mot grannarna.
För ambitionerna fanns definitivt där. Nijazov styrde sitt land som i ett barns maktfantasier, eller som när Kalle Anka blev borgmästare och började förbjuda folk att vissla falskt på allmän plats. Ingen kan nog säga, att han inte älskade det turkmenska folket (förutom de som var emot honom), men han gjorde det som ett barn älskar sina dockor, eller som Elvis älskade Priscilla; han ville göra det till sitt och forma det efter sin vilja. Han hade sin egen, detaljerade idé om den turkmenska nationalkaraktären, som han ville odla genom intensiv micro-management.
Han skrev boken Ruhnama, ett enligt en mig närstående källa totalt oläsligt hopkok av poesi, prosa, historierevisionism och moralplattetyder, och gjorde examination på denna bok obligatorisk vid körkortsprov och offentlig anställning. Han menade sig även ha fått höra av Gud, att den som läste boken tre gånger automatiskt skulle komma till himlen. När somliga imamer protesterade mot att tvingas jämställa Ruhnama med Koranen, ska staten ha förstört deras moskéer.
När Nijazov fått klart för sig, att han faktiskt kunde detaljstyra Turkmenistan som sin egen lilla legostad, släppte han sargen fullständigt. Han förbjöd guldtänder och uppmanade istället folket att stärka tänderna genom att gnaga på ben, något som han sett hundar göra. Och det är klart, den inspirationen kunde inte huvudstadens invånare inhämta själva — åtminstone inte sedan Nijazov förbjudit hundar där, eftersom han tyckte de luktade illa. Kvinnliga tv-programledare förbjöds använda kosmetiska, eftersom han tyckte de var tillräckligt vackra ändå. Han döpte om skolor, flygplatser, veckodagar, månader och en meteorit efter sig själv, sina familjemedlemmar och olika turkmenska hjältar. En hel stad, såväl som månaden januari, blev omdöpt efter hans eget blygsamma smeknamn, Turkmenbashi (”turkmenernas fader”). September fick heta Ruhnama efter boken.
För att dana och rena den turkmenska kulturen, blev det förbjudet att lyssna på bilstereo, läppsynka till förinspelad musik och ha skägg. Balett och opera förbjöds helt, liksom rökning på allmän plats — precis efter att Nijazov själv slutat röka. Alla klockor och armbandsur måste ha hans porträtt på urtavlan. Och om någon oroade sig för i vilka hål man skulle stoppa landets enorma inkomster från naturgas, visste han alltid på råd. Något litet gick till en konstgjord sjö i Karakum-öknen (som är en av världens torraste), något till ett ispalats utanför huvudstaden, något till en fyrtio meter hög pyramid och så ytterligare en slant — närmare bestämt något i stil med 630 miljoner kronor — till Centralasiens största moské, som förresten är märkligt lik ett palats i Civilization III:
I denna moské — som naturligtvis är uppkallad efter Turkmenbashi själv och har inskriptioner från såväl Koranen som Ruhnama i väggarna — blev landsfadern begravd på självaste julafton 2006, under lika känslosamma (fastän mindre omfattande) förhållanden som efter Kim Jong-ils död. Hans post togs över av en man med det något tungvrickande namnet Gurbanguly Berdymuchamedov, och sedan dess har de grövsta utslagen av personkult slipats ned betydligt. Men till demokrati är fortfarande resan lång.
20 december hände inget särskilt intressant, åtminstone inte för Magmas vidkommande, så jag tillåter mig att låna en tilldragelse från dagen innan.
19 december 1977 dog nämligen filmregissören Jacques Tourneur, den förtätat spöklika stämningens mästare. Den, som bänkar sig framför någon av lågbudgetrullarna I walked with a zombie, Cat people eller Night of the demon i tron om att få se en töntig dussinskräckis från AIP, lär få sitt livs filmupplevelse. Åtminstone är det något med den tjusigt kusliga, unikt tourneurska, ibland lätt bisarra Hitchcock-möter-noir-stämningen som jag personligen faller på knä inför.
Gör er själva en tjänst och hoppa fram till 2:30 i detta klipp, så får ni se den underbara seansscenen ur Night of the demon:
Calypsostjärnan Sir Lancelot sjunger en sång i en sublimt vacker scen ur I walked with a zombie:
Men Tourneur gjorde ju även en tvättäkta film noir, och en av de mest kända och arketypiska dessutom: Out of the past. Robert Mitchum i trenchcoat och för kort slips, Jane Greer som femme fatale — vad mer kan man önska sig? Ja, det skulle vara Rita Hayworth förstås, eller Barbara Stanwyck.
19 december 1940 föddes den amerikanske politiske folksångaren Phil Ochs. Han skivdebuterade 1964 och sjöng ömsom sarkastiskt, ömsom uppriktigt om sociala orättvisor, United Fruit och facklig kamp innan den svenska musikrörelsen var så mycket som en glimt i Thomas Mera Gartz öga. 1968 var tiden mogen för att gästa Sverige med denna tidlösa antikrigslåt:
Men innan dess hade han hunnit med ett rejält avsteg från den akustiska agitatorsbanan i form av det tungt, men aldrig någonsin sliskigt, orkestrerade albumet Pleasures of the harbor från 1967, som också råkar vara en av mina absoluta favoritskivor. Det mest märkvärdiga som förekommer där är det nio minuter långa elektroniska experimentet Crucifixion, som drar en röd tråd av människooffer från Jesus till John F. Kennedy, genljudande av Schönberg och John Cage:
Men där finns också den hjärtskärande melankolin i titelspåret, denna skildring av sjömanslivets sjaskiga ensamhet, inspirerad av John Wayne-filmen Den långa resan hem:
18 december 1987 dog den tyske skivproducenten Conny Plank. Under det tidiga 70-talet hade han fingrarna i mycket av det som snart skulle komma att kallas ”krautrock”, och då företrädelsevis den elektroniska och mer lättlyssnade (i mycket generös bemärkelse) sorten — Cluster, Neu!, Ash Ra Tempel och förstås Kraftwerk, där han var med redan då de hette Organisation och spelade monoton instrumentalrock på trummor, gitarr och tvärflöjt.
I detta fina framträdande har vi hunnit fram till 1973. Kraftwerk är en trio som står och balanserar på randen till Autobahn. Tvärflöjten ackompanjeras av en underbart primitiv trummaskin och det perfekta mellanläget mellan de gamla rockarna och de snart kommande robotarna är uppnått:
Denna dag år 2011 dog även Václav Havel, vilket föranleder oss att återvända till denna Magma-sändning.
Förlåt! — missade helt att öppna någon lucka igår, då jag var fullt upptagen med att spela in det ultimata julprogrammet tillsammans med Fredrik af Trampe. Men den som väntar på något gott etc.
16 december kunde Sir Noël Coward ha fyllt 113 år, men då hade han behövt vara ett medicinskt fenomen såväl som ett musikaliskt och komiskt. Likt Oscar Wilde var han en brittisk, homosexuell dandy i besittning av en oslagbart spirituell och knivskarp humor, men till skillnad från denne hade han också en stor begåvning för att skriva sånger och framföra dessa med en helt makalös komisk precision. De subtila gesternas och antydningarnas humor:
17 december 2010 dog Captain Beefheart. Jag skrev då en text om honom.
Exakt ett år därefter dog även Kim Jong-il, vilket orsakade scener som dessa:
Under dagens lucka finner vi ett spännande motsatspar, som föranleder Magma att ta sina första stapplande steg inom arkitekturen.
15 december 1907 föddes Oscar Niemeyer, mest känd som huvudarkitekt bakom Brasiliens huvudstad Brasília. Staden som expertplanerades i ett stycke och byggdes från scratch, mitt i djungeln, under det sena 1950-talet. En modernistisk dröm av yta och ljus, vågade former, stringens, centralplanering och social ingenjörskonst. En sorts ABC-stad i maxiformat, parad med drömmen om att bokstavligen besegra naturen och bryta fram i den mörka urskogen med upplysning och förnuft. Staden var till och med designad för att se vacker ut ovanifrån.
Niemeyer och Brasília hade en socialistisk agenda av samma milt överlägsna, paternalistiska snitt som makarna Myrdal m.fl. i Sverige. Klassklyftorna skulle överbryggas medelst centralplanering och expertstyre. I Brasília skulle hög och låg bo sida vid sida och åtnjuta skönhet och välfärd på lika villkor. Staden planerades dock endast för en halv miljon invånare men hyser nu två och en halv, varav många invandrare och flyktingar. En del satellitstäder har smällts upp, och man kan ju gissa sig till vilka som huvudsakligen bor där. Men staden tycks ändå mycket välfungerande och har faktiskt ett HDI (Human Development Index) på 0,936, vilket är snäppet under Norge.
Niemeyer själv tvangs på 60-talet fly undan militärdiktaturen, bort från det land vars huvudstad han ritat. Men sedan levde han faktiskt ända tills för tio dagar sedan och snuddade alltså vid den aktningsvärda åldern av 105 år.
Född 15 december, fastän år 1928, är också den österrikiske konstnären och amatörarkitekten Friedensreich Hundertwasser. Kanske kan man säga, att om Niemeyer var arkitekturens store socialdemokrat, var Hundertwasser dess anarkist. På bilden ser vi Huntertwasserhaus i Wien. Här har man så att säga gjort raka motsatsen till att hugga ned regnskog för att placera en stad, och istället låtit träd växa inuti rummen. Med blicken lika riktad mot ett bättre och människovänligare samhälle, men med expressionism som medel istället för futurism, individuellt uttryck istället för centralstyrning, romanticism istället för rationalism, postmodernism istället för modernism.
Tanken var att alla skulle ha råd att bo i huset, men det är knappast Wiens resurssvagaste som bebor det idag. Och, som svenska Wikipedia så klokt påpekar, hur befriad och självförverkligad blir man egentligen av att leva i någon annans dröm om frihet?
Med detta sagt, är jag glad att både Brasília och Hundertwasserhaus fått komma till i denna vår mångfaldiga värld, och önskar mig mer av bägge.
Idag skulle Spike Jones ha fyllt 101 år. När man ser videor med honom, framstår han som en flugighetens Frank Zappa — en krävande bandledare med kontroll in minsta millimeter — med den skillnaden, att hans stab av drillade musiker behövde behärska akrobatik, gurgling och pyroteknik snarare än 11/8-takt.
Wikipedia förtäljer även, att delstaten Alabama fyller 193 år. Än sen då, undrar ni, men då har ni inte tänkt på, att det ger oss anledning att återupptäcka denna underbart sentimentala, lokalpatriotiska bluegrassklassiker:
Magma är ett program som sedan 2006 sänds varannan onsdag (udda veckor) i Radio Eskilstuna på frekvens 92,7.
I improviserade, kaotiska mixar kringkastas här musik av nördar, dårar och genier från 00-tal till 00-tal. Psykedeliskt, psykotroniskt, progressivt, experimentellt, udda, urspårat, töntigt, svängigt, ambitiöst, pretentiöst. Musik som vägrar finna sig till rätta i sakernas tillstånd.
Magma görs av Robert Huselius, ibland med inhopp av olika medhjälpare som får sätta sin prägel på programmet. Då och då dyker det även upp någon sorts essä, kåseri eller recension av en gammal b-film.
Magma kan nås via mejl: robert(at)huseli(punkt)us. Magma tar också gärna emot lämpliga skivor för eterspelning samt recension i programmet och på Blåggen. Adresseras till Robert Huselius, Byälvsvägen 105, 128 47 BAGARMOSSEN.
Publicerat av Robert Huselius 
Magma i Radio Eskilstuna 92,7 