Porträtt av konstnären som gli

Jaha. Här låste man ute horderna av autografjägare och fåvitska jungfrur för att i stoisk självförnekelse värka fram ännu ett fett coolt program, som dottern skulle ha sagt (om än ej just om mitt program) — bara för att via Radio Eskilstunas obevekliga tablå få veta, att nästa Magma-sändning infaller först den 17:e. Otack är världens lön. Men nu kan jag åtminstone med rent samvete ägna kommande måndag åt att vältra mig i kvinnor, champagne och dotterns 500 bitars julklappspussel, istället för att låta min heder besudlas av något så pinsamt som arbete.

(Dottern fick även ett sällskapsspel, där man så snabbt som möjligt ska nämna ord inom en viss kategori och på en viss begynnelsebokstav. Påfallande ofta ville det ha oss att säga kroppsdelar på Q. Men det passar sig ju inte i barns sällskap.)

Den 17:e råkar också vara det datum, då jag ånyo äntrar P2:s katafalk. Kalejdoskop kl. 22:30 är det som gäller i vanlig ordning. Det blir experimentella gitarrhjältar från 80-talets New York för hela slanten.

Men till ämnet nu. Som ni väl förstått, finns här en outsinlig fatabur av konstnärliga uttryck att ösa ur, då Magma någon enstaka gång frusit inne och abstinensen behöver stillas. Om nu inte detta att frysa inne känns som en lockande utsikt denna tropiska vinter. (Varför har ingen uppfunnit den inverterade bastun förresten, för nyttjande under riktigt heta högsommardagar? Det vore en strålande chans till dubbelutnyttjande av frysrummen på snabbköpens lager, så länge dessa ligger precis invid badstranden, vilket de förstås endast undantagsvis gör. Men ändå! — man måste ju tänka utanför frysboxen.)

Hursomhelst, fataburen var det ju, och dess outtömlighet. Kanske har ni undrat, men inte vågat fråga, vilka mystiska skickelser som bragt detta program till liv? Ur vilka rottrådar Magma sugit sin näring? Tillåt mig, en folkbildningens ödmjuke tjänare, kasta en stråle ljus över omständigheterna.

Redan då jag i koltåldern gjorde innovationen ni ser ovan, och mina förstående föräldrar reagerade med att ta fram kameran — snarare än att slita mig från platsen i panik — kunde man ana, att ödet hade något eljest i beredskap. En nytänkande entreprenör i vardande.

En saga om apan, min första serieroman. Färdigställd vid c:a fyra års ålder, men i all min blygsamhet lät jag aldrig publicera den. En studie i alienation, förlösning, människans villkor och allt det där Kulturradion-tjafset. ”Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst”, som Hjalmar Söderberg skrev — kan det uttryckas mer pregnant än här, genom Teddys neurotiska försök att muta till sig vänskap genom att överösa en total främling med bullar och matsäck? (Klick = större bild!)

Några år senare stod rabulisten i mig i fullaste prunk. Ovanstående prosastycke, ehuru författat av lågstadieelever, får betraktas som barnförbjudet för sin myckna obscenitets skull. Den sanna konstnärens förakt för all borgerlig konvenans är uppenbart. Nu fanns bara en väg att gå.

Ja, här ser ni, hur historien klarlägger det rådande. Även Magmas existens kan förklaras genom lagen om orsak och verkan. Och kanske har jag genom detta hjälpt er från att rasa samman i frossbrytningar i väntan på den 17:e. Tacka mig inte — kom ihåg mig i testamentet istället.

Annons

Proggtomten och Skuldstormen: en julsaga (del 2)

Ni har väl läst första delen redan? … Gott, då går det bra att fortsätta.

ulen anno 2011 anlöpte Sverige vid den sedvanliga tidpunkten, men istället för gnistrande nysnö, julfrid och en myckenhet av klappar bar han i sin säck ångest, dålig stämning och den unkna stanken av konkurs. Den lättfattliga Berit hade avlösts av den obegripliga Skuldstormen, som nu med full kraft slagit klorna i det lilla kungariket. Ikea visade sig, trots sin småländska härkomst och sin käre ledares pursvenska folklighet, ha stora tillgångar uppbundna i tyska statspapper, vilka sjunkit som en sten efter att fru Merkel anmärkt på herr Sarkozys fäbless för unga fotomodeller via en av Rupert Murdoch avlyssnad telefon, och därigenom ådagalagt ett kulturellt ginnungagap tvärs igenom eurozonen.

Till en början tycktes skadeverkningarna för Sveriges vidkommande begränsade – Ikeavaruhuset i Haparanda bommade igen och regeringen tillät Ikanobanken att falla, då den enbart hyste småsparare och därmed ansågs försumbar – men i marknadens kollektiva psyke utlöste detta ett trauma liknande ett barns, då det rycks ifrån sina föräldrar. Om denna tillvarons trygga punkt kunde ruckas, om denna stabilitetens och bondförnuftets främsta bastion kunde falla, då var vad som helst möjligt. Finanskrisens snöboll var nu i full rullning, vilket den för övrigt var tämligen ensam om denna grådaskiga december.

emma hos vår bostadsrättsinnehavande stockholmsfamilj Klingberg lägrade sig den mentala istiden. Det kärt omhuldade välståndet visade sig vara en koloss på lerfötter. Vid pass lucia befann sig både mor och far befriade från sina arbeten i den kollapsade PR-branschen, och snart insåg man, att de omfattande kreditnotorna, räntan på bostadslånet och de två bilarna gjorde att sportlovsresan till Indien fick bortprioriteras. Dagarna därpå kom fakturan från VVS-installatören, och med en rysning ända ut i tårna tvangs man inse, att såväl julresan till farfar i Skåne som kungsgran, ordentligt julbord och dyrbara klappar till barnen blivit omöjliga, trots att man pantsatt platt-tv:n, Nintendot och nyaste datorn. Lille Casper och lilla Alma blev förtvivlade, grät sig till sömns om kvällarna och på väg till skolan tyckte de sig likt flickan med svavelstickorna se all jordens härlighet framtona genom de kalla husväggarna, utom räckhåll för deras längtande små hjärtan.

När så julafton infann sig, var alltså läget mycket dystert på Vikingagatan. Man hade fått ihop en liten jullunch på potatis, skinka och färdiglagade köttbullar, men farfar hade varit för dålig för att komma upp och tomta och den sorgliga lilla kassen med röda paket gjorde inget åt klumpen i magen hos någon i den lilla familjen. In i det sista försökte alla hålla skenet uppe, men då klockan slog tre och barnen insåg att de troligen var ensamma i fastigheten om att inte kunna se Kalle Anka, började deras ögon att tåras. Att ringa på hos någon granne visste de att inte ens fråga om – de kände redan alltför väl den dubbla tyngden av privatlivets helgd och fattigdomens skamlighet. Föräldrarnas pliktskyldiga och hycklande försök att trösta dem med att pengar och prylar inte betydde så mycket, fick dem bara att känna sig som otacksamma spolingar. Inget annat tycktes återstå än att packa upp de billiga böckerna, se julkalendern via nätet för tredje gången, fantisera om klasskamraternas materiella lycka och gråta i kudden än en gång. Kapitulationen var oundviklig.

en det var nu inte alla som satt och mös tillsammans med tjocka släkten, tecknad film och berg av julklappar, ens på Vikingagatan. Föga anade familjen att där i det mörka trapphuset, just utanför deras dörr, stod en luggsliten gestalt och våndades – det var förstås deras granne, den icke önskvärde resthyresgästen Proggtomten. Otidsenlig som alltid påverkades han enbart obetydligt av de yttre omständigheterna. Gamlingarna i Vällingby behövde hans hemtjänster i ungefär samma utsträckning som förut, och priset på linser och rotfrukter hade blott stigit marginellt. Julen hade han förresten aldrig haft mycket till övers för – den gamla avsmaken för kommersiella excesser göddes numera ytterligare av sorgen över en tilltagande ensamhet. Trots trasiga långkalsonger kände han sig värmas inifrån av ett gott, klarrött hjärta som längtade efter gemenskap; trots överrockens och skäggets tilltagande slitna gråhet tyckte han sig fylld av fascinerande tankar som längtade efter förening, men vart han vände sig såg han bara själviskhet och bluffmakeri, och han hade mot sin vilja blivit både skygg och lite trött på människorna.

Ja, för Proggtomten var vemodet jämnt, men just för tillfället var även han försatt i en prekär situation. I ett plötsligt infall av julkänsla hade han fått för sig att hämta säcken med alla sina gamla lp-skivor från 70-talet ur det kalla vindsförrådet, men glömt stoppa på sig hemnyckeln, och nu stod han där utelåst med ett storkok risgrynsgröt puttrande på spisen. Motvilligt insåg han, att den ende som kunde hjälpa honom var föreningens ordförande – herr Klingberg. Han drog ett djupt andetag och tryckte ett darrande finger på ringklockan.

Frun i huset öppnade, men just som Proggtomten skulle stamma fram sitt penibla ärende, fick han och de molokna barnen syn på varandra, och från den sekunden var dagen inte sig lik. Det är nämligen något som händer, då ett barns rödgråtna blick på julafton möter en ensam och vilsen, men godhjärtad, man med långt, grånat skägg, iklädd klarröd luva och grå rock med ullkrage och bärande en jutesäck över axeln. En oförklarlig sorts magi fyller rummet, ett skimmer lägger sig över all stundens förtret och i varje hjärta, armt och mörkt, sänds en stråle blid.

etta var just vad som nu skedde i familjen Klingbergs rymliga, vitmålade tambur. Blickarna utväxlade det djupaste samförstånd och inga ord behövde yttras. Hos Proggtomten vaknade en sedan länge glömd kärlek till liv, och som den självklaraste sak i världen tog han barnen i famn och torkade deras tårar. Då han fått sin nyckel och även ett spontant famntag av barnens djupt rörde far, gick han över och hämtade den stora grötkastrullen, blåste dammet av gitarr, tamburin och resegrammofon och återvände direkt till grannarna med ett strålande leende på läpparna.

Tillsammans i den stramt designade soffan åt man sig mätt och belåten till mjukt vindlande flöjtsolon och kalejdoskopiska vibrationer från en svunnen tid. Efter maten utlade Proggtomten sina idéer och drömmar om universell gemenskap, och han tyckte det kändes lite högtidligt att äntligen få höra dem ur sin egen mun. Barnen förvånade sina föräldrar med att koppla samman denna idévärld med djupsinniga ekologiska insikter, som i själva verket är mycket lättare att ta till sig för ett barn än för en bilägare och charterresenär. Efter några klunkar glögg åkte instrumenten fram, som genom ett trollslag mindes Proggtomten plötsligt de gamla låtarna från tiden med Röda Bergens Hemuler, och i sången förenades man mot stat och kapital ända inpå nattkröken, tills de utmattade barnen somnade i soffan, denna gång med glädjetårar i ögonen.

Se där en riktig julsaga!

Proggtomten och Skuldstormen: en julsaga (del 1)

örsta advent närmade sig bokstavligen med stormsteg. Stormen kallades Berit och härjade såväl hög som låg i huvudstaden denna märkvärdiga november, där de vältuktade häckarna längs esplanaden, förvirrade av den varma väderleken, gått i barndom och slagit ut friska skott. Och nog kändes det som om tiden rusade fram för Vasastans jäktade mammor och pappor, där de stretade fram genom höstdunklet med påsar i händerna för att hämta sina småttingar på fritids och hunddagis. Inte hade de tid att fästa uppmärksamhet vid några gröna små knoppar, nej, för dem utgjorde stadens anlete blott en kuliss för livets och familjens intima teater. En skön inramning var det, och de hade förvisso betalat dyra pengar för den, men de små detaljerna fick någon annan bekymra sig om; mammorna och papporna hade agendan fulltecknad.

En av detaljerna i detta stolta panorama var denna kväll, liksom andra kvällar, vår hjälte, som vi kan kalla Proggtomten. Även honom tycktes tidens framfart alltför bråd, men inte för att han hade särskilt bråttom; tvärtom var han ganska sysslolös, och de gröna knopparna undgick honom alls inte, då han sakta vandrade hem till den lilla dubblett han hyrde av en bostadsrättsförening. Nej, Proggtomten gruvade sig inför julens snara ankomst, emedan han var så förtvivlat ensam. I knopparnas sällskap försökte han en stund frammana en känsla av spirande, organisk gemenskap, men det var på något vis inte samma sak som på Gärdet 1970.

Proggtomtens lägenhet låg på Vikingagatan, och där hade han bott ända sedan det glada 70-tal han så ofta återkom till i tanken, då hans stadsdel varit en illa beryktad avkrok, ökänd för att hysa skojare, bråkmakare och allsköns löskefolk i sina förfallna gårdshus och kulvertliknande trappuppgångar. Ibland kunde det hända att han inbillade sig, att han själv såg ut lite som en åldrad och något bedagad viking, snarare än som en luffare. Må vara hur det vill med den saken; ett fordom vördnadsbjudande skägg och ett ansikte härjat av livets framfart var ändå inget som stod högt i kurs hos det herrskapsfolk som nu utgjorde hans omgivning, där man snarare eftersträvade den släthyade ungsvennens spotska fräschör.

Ja, Proggtomten var ensam och svårmodig, men så hade det inte alltid varit. På 70-talet hade han varit tamburinist i bandet Röda Bergens Hemuler och nästan givit ut en skiva. I Musikens Makt nr. 3/1975 hyllades deras spelning på en skyddad verkstad för sitt radikala publikengagemang och texternas tydliga marxistiska analyser av proletariatets levnadsvillkor, ett intryck som endast grumlades av en olycklig syndikalistisk tendens i ”Rapport från en självförvaltad textilfabrik” – men det räknades som ett mindre blamage, då denna låt var instrumental. Proggtomten hade fortfarande artikeln inramad på väggen, ovanför den lika gamla soffan i mossgrön plysch. En återförening på någon finlandsbåt hade emellertid inte varit aktuell, då några av bandets medlemmar numera arbetade på TV3 och Finansdepartementet, och hade föga lust att ägna sig åt sitt dunkla förflutna. Själv arbetade han som vikarie för hemtjänsten i Vällingby, men hade glömt de flesta av bandets låtar, som ju aldrig heller blivit inspelade. Han började även glömma hur det var att leva tillsammans, att laga storkok, att kollektivt uppfostra barn och vika pappersflygplan och svanar av flygblad från FNL-grupperna. Nu befann sig världen och han i en långsam skilsmässoprocess; samtalen från arbetsgivaren började avta, och med dem sedlarna i plånboken och besöken på krogen. På sista tiden hade han rentav kommit på sig själv med att smyga genom trapphuset i skydd av mörkret, efter att flera försenade hyresinbetalningar och några anonyma lappar om en misstänkt sötaktig doft hade sänkt hans aktier hos grannarna till bottennivå. Särskilt ordförandens familj i dörren intill hade en gås oplockad med honom; han hade mött deras blickar i trappan och hört dem mumla om vräkning och parasiter på trottoaren utanför hans fönster.

enna familj, Klingberg kallad, var ett rekorderligt litet gäng med bil, nyrenoverat kök och arbete i PR-branschen. Barnen, åttaårige Casper och tioåriga Alma, kom redan hem om eftermiddagarna med teckningar av ståtliga kungsgranar tronande i det spatiösa vardagsrummet. Deras var en liten och tämligen bekymmersfri värld av tålmodiga lärare, snälla kompisar, övergångsställen, hundpromenader, tv-spel, Lassemaja-böcker, mormor i Täby och den årliga utlandsresan. I denna värld spelade Proggtomten rollen av något mystiskt och främmande, men de visste inte riktigt vad. Ibland spekulerade de, upphetsat viskande, i om han var ett fyllo eller en knarkare; de hade visserligen aldrig sett honom påverkad, men han tycktes besitta alla de yttre attribut, som dessa näpna barn föreställde sig nödvändiga hos en sådan person.

För föräldrarna Klingberg, Camilla och Martin, representerade Proggtomten lasten och det personliga förfallet. Det var något med lidandet och nöden som gjorde att de tedde sig som utslag av strukturell orättvisa då de försiggick på främmande platser som Bombay eller Rinkeby, men blev till uttryck för dålig karaktär och individuella tillkortakommanden då man såg dem i det egna kvarteret. Man frågade sig: hur bli av med resthyresgästen i den slitna tvåan på nedre botten? Föreningens solvens måste ju vaktas på, stambytet urholkade ekonomin och pengarna från en lägenhetsförsäljning skulle vara ett välkommet tillskott i kassan. Och, mera antytt än sagt, visst verkade den där skäggige slusken väl skum? Glöggaftonen hade han nobbat de senaste fem åren — var han nykter alkoholist? — och på gårdsstädningsdagarna satt han mest för sig själv och plockade ogräs i ett hörn. Med svenskens karaktäristiska blygsamhet tänkte man: när nu jag kunde ställa det gott för mig själv och min familj, kan väl alla, bara de anstränger sig tillräckligt. Vad Proggtomten själv i hemlighet tänkte om familjen Klingberg, skulle de överhuvudtaget inte ha förstått: ”Vikingagatans kolonialherrar”, tänkte han.

Ja, så gick man och fantiserade om varandra i den lilla bostadsrättsföreningen. Dagarna gick sin gilla gång och man var så upptagen med sitt, att det bara var barnen som lade märke till att det redan blivit december, ty nu fick deras ivriga små fingrar äntligen riva upp de första luckorna på julkalendern. Men inte ens barnen fäste någon notis vid, att Berit mojnat och ersatts av Skuldstormens hänsynslösa framfart över Sveriges land.

Och vad den ställer till med, får vi veta i sagans andra och avslutande del!