Barn Swallow: Vinland Fields EP

Återigen har man haft den oerhörda vänligheten att tillsända Magma ett recensionsex av en ny skiva, denna gång en EP i CDR-format från trion Barn Swallow — tackar!

Skivan ska delvis vara inspelad hemma på vinden, och det är något med det minimalistiskt drömska soundet och den allmänna känslan av lojt vemod, som gör det väldigt lätt att föreställa sig en knarrig vind befolkad av gamla gungstolar och vevgrammofoner, där solen strilar in genom väggspringorna och leker med den dammiga luften. Som 60-talsnörd hör jag likheter med vissa av The Lemon Drops mer melankoliska demoinspelningar.

Hur dessa ladusvalors fyra låtar avskalad alt-country tagit flera år att spela in, är lite svårt att begripa — men ta det som ett positivt omdöme. Man har helt enkelt lyckats i sitt uppsåt — som jag förstår det — att bibehålla de lösa tyglarna och spontaniteten. Det är mycket långt ifrån hårdmallat och överproducerat, och skulle duga utmärkt väl som baksmällepiller åt den som råkar vakna med tung melodifestivalskalle.

Låtarna är emellertid inget som gärna fastnar i huvudet, och den där uppenbart otajta gitarren i de två första låtarna — var det meningen?

Barn Swallow är inne på en trevlig väg, som de dock har en bit kvar att gå på. Men det kommer att bli bra, så länge de inte släpper idealen.

Annons

Gretli & Heidi: Gretli & Heidi

Denna recension, samt smakprov från skivan, förekommer även i Magma av 18 januari 2011.

Gretli & Heidi — Gretli & Heidi. Ragadang records RR 003, 2010

Ibland händer det att folk skickar mig skivor, helt gratis! Det är jättebra för både mig och avsändaren; jag får rolig musik att spela och prata om i radjo, och de får sin roliga musik spelad och pratad om i radjo. Såvida musiken är rolig, förstås, och så är fallet uti detta nu.

Gretli & Heidi är två lekfullt eklektiska svenska joddlardamer som påstår sig heta just så, men det råkar jag veta att de inte gör. Tydligen har de varit med i tv och allt möjligt med sina delvis hembyggda instrument, men det kände inte jag till. Vad jag gått miste om!

En rätt fånig joddlarvisa tonar över i ett säreget plingande och klånkande sammelsurium, där man blir osäker på var ironin slutar och kärleken tar vid. Eller är det fel fråga att ställa? ”Kärleksfull ironi” kanske är vore talande beskrivning. Snart har en seren vaggvisa tagit över med klockspel och ordlösa änglakörer, bara för att avlösas av en experimentell dragspelslåt värdig Lars Hollmer.

Verket kröns av en mikrotonal slagverksfest på stämda kristallglas och vad som låter som bordsur, köksredskap och möbler. Men klangerna är välljudande och för tankarna långt bort från Philemon Arthur & the Dung — snarare är det en förtätad postrock-stämning som byggs upp, fast utan rock.

Sammanfattningsvis: Hurra för Gretli & Heidi! Men gör gärna låttexterna lite mindre, eller mycket mer, töntiga.

Paganus: Kalla

Denna recension, samt smakprov från skivan, förekommer även i Magma av 18 januari 2011.

Paganus — Kalla. Earth n’ Wood Records EART002, 2010

De självutnämnda skogsrockarna Paganus har haft den oerhörda artigheten att tillsända mig sin senaste cd, Kalla.

När jag läste att dessa neo-grönavågare denna gång slagit in på en mörkare väg — kanske influerad av baksmällan efter klimatmötet i Köpenhamn — blev jag först förhoppningsfull om att de tagit till sig mitt råd efter förra skivan, om att gifta sin ekorock med något liknande Espers dissonanta, sinistra folkrock, men där blev jag snuvad på konfekten.

Det är fortfarande fråga om melodisk och för all del välgjord svensk nyprogg i Anekdotens fotspår, kanske med aningen mer av distade gitarrer och tungsinne. Och jag har alltjämt svårt för den där sortens yviga sångstil som är så typisk för genren, men det är förstås bara min personliga preferens.

Jag måste ändå applådera själva ansatsen — att ett band så tydligt tar ställning emot vår korkade och kortsiktiga världsordning — och hoppas att Paganus bara är toppen på ett isberg av musiker som vill annat än att navelskåda och jamsa med i den konsumistiska livslögnen.

Så lycka till, Paganus, och grattis, alla ni som uppskattar deras musik bättre än jag!

Urkulturellt 2010

Kanske lite senfärdigt med en Urkult-krönika nu, kan tyckas. Å andra sidan är jag ute i mycket god tid med att lobba för att alla bör åka till Urkult 2011. För något alldeles extra till festival var det faktiskt. En vänligt inkluderande stämning rådde, som gjorde att man inte tvekade att inlåta sig i samtal med vem man än stötte på. Den sällskapligt lagde skulle kunna åka dit på egen hand och ändå aldrig behöva vara ensam. Klientelet var spritt i ålder från 0 till 70+, och trots att jag själv jobbade i puben, såg jag inga exempel på urartad tonårsfylla. Dessutom var ju den musikaliska förningen tacknämlig för den som är nyfiken på varjehanda mutationer och korsbefruktningar av folkmusik.

Kort sagt, en festival för oss som vantrivs med vår kulturs hårda sanktionerande av den vidrigaste av åldrar, d.v.s. tonåren, och all musik som är förbehållen tonåringar och tonårs-wannabes.

Den fenomenale gitarristen och icke helt oävne violinisten här ovan är Esbjörn Hazelius, som hade publiken ätande ur sin hand med sin kombination av svenskt vemod, brittiska folkvisoklanger och kvicka mellansnack.

MU är det något rumphuggna namnet på det roliga kapell, som skymtar någonstans i bakgrunden på bilden ovan. Vilket hål ska man peta in dem i? Världsmusik i ordets bästa bemärkelse, antagligen. Att de är från Portugal säger hur som helst inte särskilt mycket av vikt. Ett brottstycke ur deras konsert går faktiskt fortfarande att lyssna till här. Märk den komiska effekten då en bandmedlem på bruten engelska försöker smickra publiken med att spelningen kan komma att ges ut på skiva, varpå publiken inte reagerar alls. Ingen har hört eller förstått vad han sa.

Süperstar Orkestar — Sveriges främsta Balkan-wiggers — blåser munstyckena glödheta i den ångermanländska natten. Synd på det oerhört pipiga ljudet bara.

Någonstans bortom elddansarna och det osynliga publikhavet spelar Cissokho System från Senegal. Emedan jag jobbade under tiden, var jag tyvärr förhindrad att gå närmare än såhär, men jag hörde konserten, och den svängde något enormt. Den elförstärkta, kora-baserade griotmusiken liksom böljade och ångade fram på outtröttliga polyrytmiska larvfötter. Ett intensivt groove som inte är det minsta hetsigt utan stadigt och tillbakalutat, om något sådant kan tänkas. Spotify-länk!

Festivalområdet bjöd även barnen gott om kolifej …

… och att utsikten var sådan här, gjorde inte det hela ett dugg sämre.

Enkelt lackmustest: gillar du tanken på spontana spelmansgillen på uteserveringen? Om svar ja, är Urkult festivalen för dig också.

P.S. Det kan tyckas att jag försöker undvika huvudfrågan, nämligen: när kommer Magma tillbaka i radjon? Svaret kan vara 31 augusti; det beror på när studion får sitt nya mixerbord sjösatt. Det kan tyvärr dröja så länge som till 14 september. Jag ber att få återkomma. D.S.

Magma sammanfattar: 00-talets bästa album

Kort sammanfattning av 00-talets musikklimat: Korsbefruktning och öppenhet.

Det var inte längre riktigt lika viktigt att appellera till, eller tillhöra, en förnäm skara utvalda förståsigpåare. Adjö ängslig trendkänslighet och ironi som feg tillflykt, hej och välkommen chosefrihet. Inget mer av att önska livet ur dansband på grammisgalor; på 00-talet blev det något helt naturligt att Annika Norlin sjöng duett med Peter Jöback, utan att någon av dem förlorade i trovärdighet på det (se även min text 90-talet och dess popkulturella politruker).

Gamla rågångar som den mellan syntare och hårdrockare tillhör historien. Dagens 15-åringar förstår inte ens frågeställningen: vaddå, måste man välja det ena eller det andra? Varför det? Identiteterna flyter och genrebestämningarna mixas och matchas som vilka basplagg som helst.

Här följer, utan inbördes ordning, Magmas favoritalbum under 00-talet. De flesta av dem presenterades i Magma 2010-01-05.

Som en korsning mellan Björk, Donovan och en älva kom hon, och 2006 släppte hon något så härligt otidsenligt som ett minutiöst genomarbetat album med fem episka, vindlande berättelser, makalöst arrangerade av legendaren Van Dyke Parks. Det handlar förstås om Joanna Newsom – i Magma flera gånger omnämnd som något av ett geni – med skivan Ys – i Magma flera gånger omnämnd som decenniets bästa skiva. Ys på last.fm

Till mångas besvikelse i den lilla skaran invigda – men till min stora glädje – hoppade The Decemberists över till ett storbolag och blev ett fullfjädrat progrockband, men i 00-talstappning. Med andra ord: nej till ekvilibristiska soli och diffusa texter om de fyra elementen, ja till synkoperade riff, invecklade sångcykler, udda instrumentinslag och den råa kraften från alternativrocken. En utmärkt syntes, som jag hoppas vi får höra mer av från detta band framöver. The Hazards of Love på Spotify

Intellektuell, lite nördig glamrock på 70-talet, pionjärinsatser inom syntpop -79, en kreativt tynande tillvaro under 80-talet, ett par mindre discohits -94, och sedan ingenting … fram till 2002, då Sparks slog världen med häpnad genom albumet Lil’ Beethoven, där de faktiskt kom med något helt nytt. Datorgenererade orkestrar pumpar med Steve Reichsk taktfasthet fram kompositioner som nästan bara har längden gemensam med vanliga poplåtar – ”little symphonies for the adults”. Över detta den typiskt absurda, tragikomiska Sparks-humors genomflytande alltihop, när Russell Mael sjunger i kör med sig själv. Lil’ Beethoven på Spotify

Apropos Sparks, kan vi konstatera att en trend under 00-talet var just detta att sammansmälta klassiska/konstmusikaliska influenser med popmusik, i bästa fall filtrerat genom den egna unika kreativiteten. Och nej, jag menar inte att det ånyo skulle ha blivit inne att lägga rockkomp över fugor på hammondorgel. Tillåt mig exemplifiera: Final Fantasys klaustrofobiska kammarpop på He Poos Clouds liknar inte något annat (Spotify-länk) …

… och isländska Jóhann Jóhannsson (ej att förväxla med en svensk punkfarbror) släppte under det otroliga musikåret 2006 albumet IBM 1401, A User’s Manual, ett enligt skivbolaget ”postklassiskt” verk som på något diffust sätt knyts samman av titelns datormanual från 60-talet. Kanske består den röda tråden av en dimmigt nostalgisk stämning, och syntklanger som doftar mer hålkort och reläer än Nord Lead II. IBM 1401, A User’s Manual på Spotify

Of Montreals Kevin Barnes bodde under en period vid mitten av decenniet i Norge och genomgick där (därför, skulle väl somliga säga) en depression. Hög av psykofarmaka gav han så 2007 världen frukten av hans förtvivlan bland fjäll och fjordar: det audiella reningsbadet Hissing Fauna, Are You the Destroyer?, där ”Heimdalsgate like a Promethean curse” troligen är det klämmigaste som någonsin sjungits om antidepressiva läkemedel, och den 12 minuter långa ”The past is a grotesque animal” kombinerar livskris, katharsis och litterära referenser på ett unikt dansgolvsmässigt sätt. Hissing Fauna, Are You the Destroyer? på Spotify

Kanske en ögonbrynshöjare? Paddy McAloon, sångare i Prefab Sprout, låg i början av decenniet tillfälligt blind i sjuksängen och lyssnade på terapiprogram i radio, då han komponerade det vemodiga och tungt orkestrerade albumet I Trawl the Megahertz. Det är en poetisk skiva, en musikalisk filt att svepa om sig under de mörkgrå höstkvällar, då man inte vill annat än gräva ner sig i bitterljuvt vemod och nostalgi. Det är fullt tillåtet att göra det ibland, se bara till att komma upp igen. I Trawl the Megahertz på last.fm

Tar man traditionell musik någonstans ifrån och smaskar på något slags generiskt komp från populärmusiken, får man s.k. världsmusik. Går man istället andra vägen, tar ett stycke välskriven popmusik och arrangerar den för ett Balkan-kapell, får man A Hawk and a Hacksaw, ja kanske rentav dessas album The Way the Wind Blows från (återigen) 2006. Som en lite senare avläggare inom denna subgenre kan vi väl räkna Beirut. The Way the Wind Blows på Spotify

Fenomenet Antony Hegarty har varit närvarande lite här och där under 00-talet, mest med sitt band The Johnsons. 2005 kom albumet I Am a Bird Now och trollband såväl gammal som ung. Det är något med den sorgmodiga, androgyna rösten; redan från första ackordet i inledande ”Hope there’s someone” etableras intrycket av en trött barpianist som äntligen släppt sargen och låtit alla känslorna och drömmarna träda fram. Låt mig få ta mig friheten att citera en underbar anekdot från dagensskiva.com: För ett par år sedan väcktes en vän till mig av ett telefonsamtal mitt i natten. Det var hans åldrige farfar som ringde, och han var i tårar. Farfadern, en norrländsk folkhemskommunist som vanligtvis var lika sammanbiten som en Påskö-staty, hade suttit uppe och tittat på TV och råkat fastna framför Musikbyråns inspelning av Antony & the Johnsons konsert på KB i Malmö 2005. ”Där satt han, den där fule jäveln, och han sjöng som, som …”, sade farfadern och darrade på rösten. ”Det var det vackraste jag någonsin hört. Har du hans skiva?” I Am a Bird Now på Spotify

En man vid namn Panda Bear, medlem i Animal Collective, lösgjorde sig för att utbilda världen om sin alldeles egna syntes av Beach Boys, Aphex Twin, Can och, låt oss säga, Velvet Underground. Själv är jag fortfarande ambivalent; hör denna skiva alls hemma på den här listan? Den är förbryllande och man kan inte bara släppa att den existerar, den kräver omlyssning. Vilket förstås i sig är ett gott betyg. Person Pitch på last.fm

Till sist en triss i sinister folkrock, ännu en minigenre som florerade under det gångna decenniet, och vars urfäder, kultbandet Comus, faktiskt återförenades häromåret och spelade på något slags finlandsbåt av alla ställen. Det f.d. industribandet Current 93 har under en längre tid hållit traditionen vid liv, men jag vill nämna tre album som alla präglas av naturens mörka sida, de diffust hotfulla dunka skogar vi alla har arketypiska bilder av i vårt bondska undermedvetna. Espers fann på sitt självbetitlade debutalbum (Spotify-länk) sin bästa balans hittills mellan glittrande akustiska riff och elektrifierade åskmoln, Six Organs of Admittance bäddar in postrock och zen i mörkgrön mossa på The Sun Awakens (last.fm-länk) och Woven Hand (eller Wovenhand) för med sin allvarsamma, återhållet dramatiska stämma, och sina influenser från arkaisk americana, in en känsla av sträng sydstatsbaptism (tänk Johnny Cashs sista år) i kompotten på skivan Mosaic (Spotify-länk).

Agincourt: En flygtur till en evig landsbygd

Prolog: Det kanske kan tyckas som om Magma är på kunglig dekis, emedan programmet inte sänts på flera månader, och domänen radiomagma.org nu dessutom kapsejsat. Men icke! Programmet återkommer i början av nästa månad, och överföring av domännamnet till annan leverantör är i görningen. Tills dess får ni hålla till godo med en text jag skrev för det underliga gratismagasinet Nya Upplagan, vilken snart torde bli publicerad även därstädes …

Agincourt – Fly Away (LP, 1970; CD, 1994)

Föreställ dig att du är ett barn som, i en kammare med nötta, småblommiga tapeter i övervåningen av ett vitrappat 1700-talshus kringgärdat av sävligt böljande sädesfält, liggande mellan dina nymanglade lakan väcks av bykyrkans sordinerade klockklang genom det öppna fönstret, samtidigt som en mild bris leker med bladverket hos mårbackapelargonen på ditt nattduksbords marmorskiva. Du vilar i en ordlöst kontemplativ ensamhet utan melankoli, inbäddad i en renhet utan kemikalier, omgiven av en loj, drömlik, evig lantlighet utan smuts och svett. Du vänder på dig; dina ögon sluter sig mot den materiella världens skoningslöst enkelriktade tidsflöde och obestridliga kemiska reaktioner, och öppnas likt ett mentalt lönnfack för den drömska halvvakenhetens suggestiva klärobskyr. Du tycker dig nu anta gestalten av en kyrktupp hämtad ur Lewis Carrolls fantasi, och svävar tyst över det pastorala landskapet, där skorstenarnas rökpelare förenar sig med den klarblå himlen i en rituell hälsning till den uppstigande solen, och åldrade bybor fortfarande iklär sig nötta kostymer inför högmässan.

Detta är för mig en metaforisk beskrivning av skivan Fly Away, inspelad på den sydengelska landsbygden anno 1970 av ad hoc-bandet Agincourt och på sin tid spridd i så försvinnande liten upplaga, att man egentligen inte kan säga att den varit tillgänglig för allmänheten förrän under 90 talet – vilket på sätt och vis är helt i sin ordning, emedan hela skivan är liksom indränkt i den nostalgins ljuva buljong, som obevekligen kräver en viss tid för att riktigt låta sig koka ned. (Det är inte förrän vårt minne, obemärkt av oss själva, fått tid att sila fram de allra sublimaste smakerna, som vi kan njuta den underbara fiktion som kallas nostalgi.)

Agincourt är Beatles, Pink Floyds och The Misunderstoods (kolla upp dem!) kusiner på landet, som tar toppslätskivling istället för LSD, arrangerar om tidsandan för hembygdsgårdens gistna piano och slår på trummorna med vispar för att inte störa kyrkkaffet. Stormarna på Carnaby Street och Abbey Road har filtrerats från smog och bensinstank genom höstackar och gärdesgårdar och nått Ditchling, Sussex som en varm sommarbris, insupen av de musikaliska lokalinvånarna Peter Howell och John Ferdinando, som tycks ha varit djupt förankrade i den mylla som The Kinks vemodigt besjöng på avstånd i låtar som Village Green. De hade två år tidigare gjort skivan Alice Through the Looking Glass, bestående av stundtals rent trollbindande musik till en lokal teatergrupps uppsättning av nämnde Lewis Carrolls fantastiska bok Spegellandet, vilken måste sägas passa deras särskilda genre som hand i hanske. Fly Away är pastoral folkpsykedelia utan studiotekniska krusiduller, framförd av amatörer vid en tid då man kunde sjunga “why don’t we all get together” utan att frasen oundvikligen genomsyrades av popkulturell referens eller slapp ironi; en oskuldsfull psykedelia till ackompanjemang åt en lillgammal Alices stillsamma introspektion på en blomstrande äng, snarare än åt frigjorda gogodansösers lealösa krumbukter i storstadens stroboskopljus. Musiken låter som vore den inspelad på tvåkanalig bandspelare i någons vardagsrum, vilket enbart talar till dess fördel, ty bruset och den osofistikerade, något platta ljudbilden, tillsammans med det stundom otajta framförandet, fyller samma stämningsskapande funktion som de skevheter, skarpa kanter och skavanker vilka förhöjer charmen och affektionsvärdet hos ett mellanstadiebarns träslöjdsprodukter.

”Kind Sir, kind Sir, won’t you take my hand / I’m lost and lonely in this strange land” … i en tidlös miljö rör man sig otvunget mellan århundradena, och så gör även Agincourt; när de genom mans- och kvinnosång i stämmor, akustisk gitarr och blockflöjt suggererar fram en pittoresk ögonblicksbild från en medeltid av kittlande obestämd, artfrämmande, hövisk natur, genomfars jag av samma rysning av mystik och okända storheter som så förbluffade mig, då jag som liten såg Gösta Ekman i tv sjunga till Fatima: “vänaste fru, upplåt er dörr för en vägarnas riddersman”. Samma villiga suggestion som då fick mig att bortse från att Gösta i nästa vers skulle visa sig vara en encyklopediförsäljare, samma suspension of disbelief låter mig i denna klara höstdag vandra genom ett sömnigt villasamhälle med denna skiva i lurarna utan att låtsas om att de snart hundraåriga husen och träden omkring mig, liksom mitt eget liv vid många andra tidpunkter, under den hemlighetsfulla ytan är bekajade med en högst prosaisk vardagstillvaro. Jag får lyfta från den tingsliga tillvaron och tillbringa min dag i fantasins höglänta, sublima verklighet.

Robert K Huselius 11/10 2009

Grattis konsten!

Konstens födelsedag, när är den? Ingen vet förstås, men då konsten ändå en gång har fötts och därför helt säkert har en födelsedag, är det ju värt att fira den. Detta gjorde igår Södra Teatern i Stockholm i samarbete med P2, i form av jippot ”Art’s Birthday Party”. Magma var därstädes representerat i form av sin programledare, producent, tekniker och DJ, som för kvällen var förklädd till en helt vanlig besökare.

Look what they've done to your song, Antonio

Första tilldragelsen var George Kentros och Mattias Petersson, som framförde stycken ur sitt ”projekt” (det heter ju så idag) There are no more four seasons, där de massakrerar Vivaldi medelst elektronik för att passa in honom i dagens kaotiska värld. En spännande idé, som dessvärre alltför ofta genomförts med den brist på fingertoppskänsla, som karakteriseras av att man tycks tro att det automatiskt blir experimentellt och bra bara för att man drämmer i med överstyrda basdån och distat brus. Men när denna elektroniska dimma lättade och gav plats åt mer rikt nyanserade klanger i det till synes improviserade samspelet mellan människa och maskin, ville man inte att det skulle ta slut.

Därnäst var det dags för Magma-favoriten Hans Appelqvist. Dessvärre besannades farhågorna om att det skulle bli fråga om en enmansshow. Det går inte att komma ifrån, att konserter med soloartister, där kompet i stort består av förinspelade ljudspår som dundrar ut från en bärbar dator, får något torftigt och i värsta fall karaokemässigt över sig. Dessbättre visade sig Appelqvist inte bara vara en fin melodimakare, ljudkonstnär och sångare, utan också en god videoregissör och icke oäven gitarrist, och kunde på detta vis nästan uppväga framförandets karaktär av halvfabrikat. Då man såg videon till Tänk att himlens alla stjärnor, som för övrigt är den första låt jag skulle välja ifall jag finge kompilera en egen samlings-cd på temat ”Kärlekssånger till ett barn” istället för de vidriga styggelser som nu finns, förstod man att alla de skällanden och andra ljudeffekter som ligger synbart slumpmässigt utkastade i denna vackra sång och liksom förhöjer den med sin fulhet, faktiskt hör hemma i ett sammanhang.

Svenska MAG såg jag först inte, ty lokalen var fullproppad med nöjeslystna ungdomar och supiga knoddar, men då jag lyckats armbåga mig fram tillräckligt, blev jag förvånad av att det märkligt lockande oljudet frambringades av en enda person. Hon hade såvitt jag vet inget förinspelat till sin hjälp, utan begagnade sig i likhet med Son of Dave av en sampler, med vars hjälp hon gradvis byggde upp momentana, majestätiska ljudslott (analogt med luftslott) av trombonstötar och annat. Väl värt att följa i framtiden.

Norska Hild Sofie Tafjord skapade ett stundtals behagligt oljud med hjälp av ett valthorn och ett upplag elektroniska mojänger, under det att videokonstnären Kathy Hinde hade en obegripligt omfångsrik arsenal av prylar till sitt förfogande för att bara låta det resultera i skiftande plasmaeffekter projicerade i fonden bakom duon. Eller så kanske hon också var delaktig i musiken, jag vet faktiskt inte. Ta det som ett exempel på varthän modern elektronisk musik har kommit. Ibland är det omöjligt för publiken att avgöra vem som gör vad på scenen, vad ett visst ljud är och vartifrån det kommer, vilket förstås är spännande i minst lika hög grad som det kan vara frustrerande.

Kvällen kröntes av den välkände och hyllade gitarristen/oljudsartisten Fennesz, som med sin elgitarr, dator och fler av dessa oundgängliga elektroniska grunkor bombarderade den fullsatta salongen med våg efter glittrande våg av atonalt oljud, både varmare, nyansrikare, mer skärande, mer högljutt och mer fantasieggande än något annat under kvällen. Åtminstone hade konserten den effekten på undertecknad, som vid denna tidpunkt var rejält trött och därför tillbringade en stor del av föreställningen med att glida in och ut ur sömn. I dessa välsignade  medvetandeskarvar berikades den öronbedövande musiken med intriger och personligheter. Jag hörde inte faktiska röster, utan det var som om den helt instrumentala musiken själv framförde små aktstycken och dialoger genom sublim överföring. Jag rekommenderar alla att någon gång somna med en Fennesz-skiva i hörlurarna.

Hur som helst en trevlig kväll.