2013-11-06: Adjö, herr Reed

Intet öga var torrt, då nyheten om Lou Reeds bortgång spred sig som en löpeld. Det var självskrivet att Magma skulle ägna hans gärning och arv ett specialprogram. Ty vad hade punken varit utan Velvet Undergrounds råa nihilism och gaturealism? Glamrocken utan deras slippriga, urbana dekadens? Industrirocken och electronican utan deras avantgardistiska oljudsestetik? Indiepopen utan deras odogmatiska krockar mellan eterisk skönhet och aggressivt gnissel? Etc., etc.

… och oräkneliga är de band som har denna bild att tacka för hela sin estetik.

Som soloartist bröt inte Reed lika mycket ny mark, men det hade förstås varit omöjligt att begära. Men han var kanske rockens störste motvallskärring, som kastade sig handlöst mellan Bowie-producerad glam, rak rock’n’roll (där ju ändå hans rötter alltid fanns), kompromisslöst oljud, ambitiösa Poe-tolkningar och till sist ett oerhört märkligt samarbete med Metallica.

I detta timslånga program lägger programledaren, tillsammans med Reed-fantasten Fredrik af Trampe, ut texten om Reed, hans samtid, hans samarbetspartners och hans påverkan. Det blir förhållandevis lite Reed-musik för att vara ett program som handlar om honom, men det är i folkbildningens tjänst. Därför har vi också skippat sådana otroligt flitigt spelade låtar som Perfect day och Walk on the wild side. För den som vill lyssna in sig är det mycket enkelt: börja bara med Velvet Undergrounds fyra första album i kronologisk ordning. Fortsätt sedan med Reeds soloalbum i samma ordning (men skippa det första). Klart!

Spellista

• The Primitives [The Velvet Underground Etc.] The Ostrich
• The Velvet Underground [The Velvet Underground and Nico] Venus in Furs
• Scott McKenzie – San Francisco
• Glenn Branca [Lesson No. 1] Lesson No. 1 for Electric Guitar
• Sonic Youth [Daydream Nation] Silver Rocket
• Lou Reed [Metal Machine Music] Part 1
• Throbbing Gristle [The Second Annual Report] Slug Bait – ICA
• Nico [Chelsea Girl] Chelsea Girls
• Television [Marquee Moon] Venus de Milo
• Laurie Anderson [Homeland] Transitory Life
• Lou Reed & John Cale [Songs for Drella] I Believe
• Suicide [Suicide] Frankie Teardrop
• Nurse With Wound [Chance Meeting on a Dissecting Table of a Sewing Machine and an Umbrella] Two Mock Projections
• Slint [Spiderland] Breadcrumb Trail
• The Jesus & Mary Chain [Psychocandy] Never Understand
• The Velvet Underground [1969 Velvet Underground Live] Ocean
• Lou Reed [Berlin] Sad Song

PS 1. Den uppmärksamme kanske noterar, att jag inte lagt ut förra programmet, alltså det från 24 oktober. Först blev det aldrig av i en massa annan villervalla, sedan råkade jag dumt nog radera spellistan så att jag måste göra om den från början. Det får komma som ett bonusmaterial inom kort.

PS 2. Biprogramledar Fredrik vill hemskt gärna att jag kröner inlägget med den här videon:

Annons

2013-02-12: Magma blir skolmogen

Idag (detta skrivs 14 februari) är det den där kardiologiska högtiden igen. Dagen då många unnar sig ett extra kuttrasju, medan andra får nöja sig med att kuttra lite extra per e-post eller telegram, och åter andra är hänvisade till att ta på sig själva lite extra kärleksfullt.

Men skit i det nu! För detta är ju också dagen, då Magma fyller sju år!

Jag tänker dock inte ägna mig åt något tillbakablickande. Magma rör sig framåt. Frågan är mot vad? Det är upp till mig och den stab av medradiomakare som jag tänkt samla på mig. Just nu söker Magma dadaistiska poeter, galna ljudkonstnärer och kontrakulturella kåsörer. Men även något helt annat går bra. Vi hörs (som vi lite skämtsamt brukar säga i radiobranschen)!

Just förhandenvarande program är det dock bara jag som har makat. Det något halvhjärtade temat är ”sju” helt enkelt. Jag skulle kunna babbla mig trött om krautrock, mandarinpop, sömntalande, blasfemiska Bach-tolkningar, folkpsych och annat, men det är bäst att ni bara kollar in spellistan längre ned samt lyssnar:

Vi Magmalyssnare och -skapare känner ju till den svenskamerikanske gitarristen Anders Nilsson sedan tidigare. Hans elförstärkta soloimprovisationer och -kompositioner studsar från atonala tonkluster till metalriff, från meditativt till upphetsande, men ilskna skulle man kanske just inte säga att de är. Så mycket bättre då, att han nu gått från klarhet till klarhet och slagit sina påsar och gitarrfodral samman med Aaron Dugan, som mer än gärna langar fram djävulska dissonanser och far över strängarna med ett furiöst ursinne.

Ja, nu vet jag förstås inte exakt vem som spelar vad på skivan, men detta är rollfördelningen jag tolkar in då jag lyssnar på Hot & Cold, som duon (inte skivan, som jag råkade säga i programmet) passande nog fått heta. De dyker upp i slutet av programmet och får snällt finna sig i att mixas ihop med ett stycke årgångspop från Sumatra och en ljudmatta av stadstrafik och syrsor, ty respekt för den konstnärliga integriteten är ej Magmas signum. Jag vill att ni föreställer er en het kväll i en sydostasiatisk gränd; från ett fönster hörs karaokemusik, i en port sitter två experimentella gitarrister och jammar, och när solot kommer i popmusiken faller de in på sitt eget trotsiga vis. Alla dricker risvin och svettas floder. Barn dansar. En bild av livet som det borde vara.

Spellista

• Emil Richards [Stones] Amethyst (February)
• Magnus Uggla [Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt] Vår tid – 1977
• Fruupp [Seven Secrets] Elizabeth
• The Fugs [Second Album] Wide, Wide River (From ‘Thrown Off Atlantic’)
• Flat Earth Society [Cheer Me, Perverts!] Mutt
• Amon Düül II [Phallus Dei] Luzifers Ghilom
• Linda Yong and the Silvertones [Singapore A-Go-Go Vol. 1] Happy Lunar New Year
• Paddy McAloon [I Trawl The MEGAHERTZ] Orchid 7
• Sheila Chandra [‘This sentence is true’ (The previous sentence is false)] ABoneCroneDrone 7
• Uri Caine Ensemble [The Goldberg Variations] Variation 21, Canon At The 7th
• Love [Nuggets: Original Artyfacts From the First Psychedelic Era 1965-1968] 7 and 7 Is
• Ant-Bee [Pure Electric Honey] Evolution No. 7
• Uri Caine Ensemble [The Goldberg Variations] Canon At The 7th In 7/4
• Hermann Szobel [Szobel] Between 7 11
• Forest [Forest] A Fantasy You
• Cicala Mvta [Ghost Circus] Song of the Birds
• Dion McGregor [The Dream World of Dion McGregor] Mustard Battle
• Neutral Milk Hotel [In the Aeroplane Over the Sea] The King of Carrot Flowers Pt. One
• The Fruit Machine [The Best of the Rubble Collection Vol. 3 – Psychedelia Volume 2] The Wall
• David Bowie [Hours …] Seven
• E. T. Mensah [The Rough Guide to West African Gold] Ghana-Guinee-Mali (Ghana)
• Hot & Cold [Hogwild Manifesto] Night Juice Agenda
• Okänd grupp [Folk And Pop Sounds Of Sumatra Vol. 1] Okänd titel

2012-01-17: På spaning efter det år som flytt

Det är en märklig tillvaro just nu. Jag arbetar och tycker om det. Ni förstår hur det sätter myror i huvudet på en proletär. Nu fattas bara någon som kan betala mig också, annars blir det grottekvarnen igen.

Men nog om mig och mitt nu. Man är väl ingen blåggare heller. Jag ville ju bara ha något att skylla detta programs dröjsmål på. Men nu är det här. Årets första!

Som den uppmärksamme magmanesiern snart inser, är c:a halva detta program tillägnat år 2011. Fånigt kan tyckas, då detta år redan gått hädan och därför inte kan gengälda tjänsten. Man borde koncentrera sig på att fjäska för 2012 istället, i hopp om att det året ska skänka en mjölk och honung istället för apokalypsens fadda fulöl. Men nu blev det såhär.

Vilka som var 2011 års bästa skivor, låtar etc., finns det oräkneliga betydligt hippare personer än jag som har alla möjliga lösa åsikter om. Så hippa är de, att jag inte ens känner till dem. Här presenterar jag endast, med min vanliga oefterhärmliga blygsamhet, en revolutionsgryta (det är ju ändå 2011 vi talar om) av musikaliska primörer.

Nybakat! — så kallar sig en jazzkvartett bestående av bl.a. pianisten och före detta Bagis-grannen Ira Mogilevsky, som spontant skickade icke mindre än tre skivor till mig. Tackar! Musiken förtjänar lite mer uppmärksamhet än en enda avspelning och en randanmärkning, men det får bli senare. (Apropos Bagis, har jag blivit bjuden till lägenhetskonsert på hemlig adress därstädes. Kryptiskt och spännande. Kanhända jag återkommer med rapport och inspelning.)

Sedan hoppas jag ni håller med mig om, att det var hög tid för lite barnmusik och svenska dragspelsvirtuoser i programmet. Voilà!

Spellista

• Ernst Rolf [Svenska sångfavoriter] Rolfs nyårshälsning
• Alexander Turnquist [Hallway of Mirrors] Spherical Aberrations
• Vijay Iyer with Prasanna & Nitin Mitta [Tirtha] Tribal Wisdom
• St. Vincent [Strange Mercy] Surgeon
• L`Arpeggiata/Christina Pluhar [Monteverdi: Vespro della Beata Vergine (1610)] Introitus: Deus in adiutorium; Toccata: Domine ad adiuvandum
• Hazelius Hedin [Om du ville människa heta] Jämmerpolskan
• Marilyn Mazur [Celestial Circle] Kildevaeld
• Oneohtrix Point Never [Replica] Andro
• Elin Larsson Group [Let You In] Let You In
• The Psychic Paramount [II] Intro / SP
• Emil Richards [Stones] Garnet (January)
• The Zodiac [Cosmic Sounds] Capricorn: The Uncapricious Climber
• Eric Burdon & The Animals [Winds Of Change] Poem By The Sea
• Spjärnsvallet [Music in Sweden 7] Pojkarna
• ”Mitt namn är grafofonen” [100 år med inspelat ljud]
• Charlotte – Om jag fick bestämma
• Le Fly Pan Am [N’écoutez Pas] Autant Zig-Zag
• Olle Johnny [Svenska dragspelsmästare (cd 1)] Fjärilar i solsken
• Raymond Scott [Manhattan Research, Inc. CD2] Take Me To Your Violin Teacher
• Evensong [Fading Yellow Vol 8] The Smallest Man In The World
• Nybakat! [Nybakat!] Fjärlin vingad syns på Haga
• Filippo Tommaso Marinetti [Musica Futurista – The Art Of Noises] La Battaglia Di Adrianopoli (1924)
• Shakti med John McLaughlin [Natural Elements] Mind Ecology
• Max Tundra [Some best friend you turned out to be] Cakes

90-talet och dess popkulturella politruker

Otroligt på!

Som för att anknyta till den oförblommerade 90-talsnostalgin i mitt förra inlägg, sände Kulturradion i P1 helt nyligen det utmärkta specialprogrammet Nittiotalet – historien om generation pop (bör kunna avlyssnas t.o.m. 5 feb. via denna länk). Det rör sig om det snäva tidsfönster då ”indie” och ”altöörnative” hamnat på var mans läppar, och det fortfarande gick vattentäta skott mellan indie och mainstream.

Jag var själv lite för ung och lite för töntig (ett attribut jag idag bär med stolthet) då det riktigt begav sig; jag upptäckte exempelvis inte Nirvana förrän Cobain dött och de som ett brev på posten blivit större – och följaktligen mindre intressanta för cred-koryféerna – än någonsin tidigare. Men jag hade tillräckligt stor kulturell förståelse för att kunna intuitivt greppa den mycket djupa, gravallvarliga och icke så lite neurosanfrätta åtskillnad som den ena världen postulerat gentemot den andra, och som kunde göra att Popsicle tyckte det var en helt rimlig idé att önska livet ur Arvingarna i ett numer klassiskt tacktal vid grammisgalan (ber om ursäkt för att jag måste utsätta er för lite Filip & Fredrik):

Men jag undrar om en 16-åring av idag, som hoppar mellan identiteter som en annan byter skjorta och inte känner till annat än att det är helt självklart att Annika Norlin sjunger duett med Peter Jöback, alls kan förstå denna kulturella kontext? Denna säregna blandning av ängslan, osäkerhet, snobberi och elitism med vilken en armé av sadomasochistiska popsnören i stuprörsbyxor lät profeterna i tidskriften Pop samt översteprästinnan Linda Norrman Skugge utforma såväl kanon som liturgi för de rätttrogna.

Vad hände egentligen? Växte de tongivande språkrören helt enkelt upp och insåg att populärkultur inte behövde tas på blodigt allvar hela tiden? Var det Internet som slutligen demokratiserade smaken och gjorde det omöjligt att upprätthålla ett coolhetsmarkörernas avantgarde? Var det rentav modernismens sista dödsryckningar vi beskådade, strax innan alla motsättningar slutligen dukade under inför stridsropet ”smaken är som baken – den är olika” (som min farmor ska ha sagt)? Hur som helst; efter att ha stämt upp i en hjärtligt magmanesisk applåd inför denna massiva avveckling av popkulturell skitnödighet, måste jag lite, lite beklaga den också. För när allt är okej är inget förbjudet, och vi vet ju alla att det förbjudna är det allra roligaste.

(Apropos att byta skjortor förresten. När blev folk sådana renlighetsmaniker? Att gå på tunnelbanan kl. 7:30 kan vara att utsätta sig för veritabel kemisk krigsföring i form av schampostank. Jag har från säkra källor hört, att det finns folk som duschar både på kvällen och på morgonen – varje dag. Vad skulle poängen kunna vara med att tvaga hela kroppen, då man inte gjort annat sedan senaste lögningen än att sova? Är man svettig när man vaknar, har man för varmt i sovrummet; är man smutsig, bör man byta lakan.)