Låt ess rösta!

Obs! Snart är det val! (Kom ihåg var ni hörde det först.)

Funderar på detta med röstandet. Demokrati är fint och viktigt och jag vill gärna ha mer av det. Men att gå och rösta i riksdagsvalet är inte viktigt alls — på individnivå vill säga. Det är viktigt att folk röstar, men det är i praktiken totalt ointressant att just jag röstar. Den som vill säga något annat, får hemskt gärna påvisa det riksdagsval som avgjorts med en rösts marginal. Fram till dess påstår jag att en individuell röst inte gör någon skillnad över huvud taget. Många röster tillsammans gör skillnad, men jag har inte många röster. Jag har bara en. Och att rösta innebär en större arbetsinsats än att låta bli. Alltså verkar det mest rationellt att låta bli.

Så varför bemöda sig?

Kanske för att man drivs av pliktetiska påbud snarare än den krassa pragmatism jag föredrar. Man nickar instämmande till Kants kategoriska imperativ: ”Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag” — eller, som vi vanligtvis uttrycker det: ”Hur skulle det bli om alla gjorde så?” Om alla agerade individuellt rationellt och läte bli att rösta, skulle demokratin gå i stöpet och politisk kris utbryta, alltså är det ens moraliska plikt att rösta.

Men den regeln tycks lida av vissa gränsdragningsproblem, som någon gärna får reda ut åt mig innan jag tar den på allvar. Om jag t.ex. väljer att utbilda mig till läkare för att jag menar att det är till störst gagn för mänskligheten, måste jag då anse att bokstavligen alla människor borde bli läkare? Om inte, hur avgör man när och hur regeln ska tillämpas? Och dessutom, vad är över huvud taget poängen med tankeexperimentet ”tänk om alla gjorde så”? I den verkliga världen är det ju ett faktum att alla inte gör så, och om alla trots allt gjorde så, vad skulle då jag ha för skäl att göra annorlunda?

Man kan ju också gå och rösta för att det skänker en upplevelse av samhörighet och bidragande, av tacksamhet för den demokrati tidigare generationer tillkämpat sig etc. Av helt irrationella skäl alltså; för att det känns bra och rätt helt enkelt. Detta är också varför jag ändå kommer att gå till valurnan på söndag. Människan är inte rationell och måste inte alltid låtsas vara det. Men det är ju bra om vi åtminstone är ärliga om saken.

Ett tredje alternativ vore att rösta för pengarnas skull. Ur individuellt pragmatiskt perspektiv är det ju helt oproblematiskt att sälja sin röst.Tack vare de relativt små ekonomiska skillnaderna och den mikroskopiska andelen absolut fattiga i Sverige är det inte sannolikt att så kommer att ske i någon nämnbar utsträckning (vilket är ett argument för ekonomisk utjämning som man sällan hör), men jag skulle verkligen inte klandra den som gjorde det. I själva verket skulle jag gladeligen sälja min egen röst om någon erbjöd mig, säg, en månadslön för den. I synnerhet som det vore rätt svårt för köparen att kontrollera så att jag verkligen röstade som utlovat.

Eller är min fråga felställd från början? Kanske agerar vi inte bara som individer, utan ibland som en sorts kollektiv varelse? Som en myrstack, eller som cellerna och bakterierna i våra egna kroppar. I fall där det individuella nyttomaximerandet står i strid med det kollektiva, tänker jag mig att evolutionen konsekvent måste ha gynnat beteenden som främjar det kollektiva, och kanske har detta satt sådana spår i vårt medvetande att vi ibland gör det allmänna bästa, inte för att det skänker en moralisk tillfredsställelse eller så, utan helt enkelt för att det är det allmänna bästa. Ut det perspektivet är det förstås rationellt att rösta (givet att man tror att det vore värre om ingen gjorde det), bara inte individuellt rationellt. Men då återstår frågan om vilka beslut vi fattar som individer och vilka som kollektiv, och varför?

(Detta leder mig in på tanken att vi, om hypotesen ovan stämmer, borde införa en ny uppsättning pronomen, när vi nu ändå är i farten. En variation av ”vi” och ”oss”, så att man kan skilja mellan ”vi som kollektiv varelse” och ”vi som en grupp individer”. I analogi med ”hen” föreslår jag härmed ”ve” respektive ”ess” för den förstnämnda betydelsen.)

Alltså: Om du kan, sälj din röst till någon rik idiot på söndag, men kom ihåg att smuggla med dig valsedlar i innerfickan och rösta ändå som du vill. Om ingen rik idiot infinner sig, rösta för att det ger dig en varm känsla inombords. Eller låt bli. Men tro inte att ditt val har någon betydelse, för det har det inte.

Som röstkollektiv gör ve dock ganska stor skillnad. Så låt ess rösta på söndag!

Annons

All you E-tuna fascists bound to lose

Magma är bestört över att behöva se dessa scener utspelas i sin födelsestad. Flaskkastande nazister, skrålande ”Sverige åt svenskarna” som om 1993 aldrig tagit slut. Nazister som burit in minst tre backar tomglas och — enligt osäker uppgift — träpåkar på en demonstration, synbarligen utan att polisen fattat misstanke. Nazister som uppenbarligen bara väntat på en ursäkt för att få gå lös på motdemonstranterna. Ja, jag kallar Svenskarnas parti för nazister, emedan de blott är en lätt omsminkad variant av det gamla Nationalsocialistisk front (NSF). Och i det här klippet visar de verkligen sitt rätta ansikte. Vårda det ömt.

Nej, inte ansiktet alltså. Slå hellre sönder det.

Jag är en fridsam och fredsälskande människa, som ägnat dagen åt att gå runt i ett strålande soligt Stockholm som medlemsvärvare åt SAC. Jag avskyr all våldsromantisk och tycker i princip inte att politik ska bedrivas i affekt. Man kan inte lita på sig själv under passionernas herravälde. Jag kallar mig gärna frihetlig socialist, men är kluven till ohierarkiska organisationer — för där det inte finns någon formell hierarki, brukar det alltid finnas en informell, och informella makthavare är ofta de jävligaste och mest svårbekämpade av alla, eftersom de inte inser sin egen makt. Så detta med politik är inte helt enkelt.

Men E-tunas motdemonstranter har mitt fulla stöd. Man kan inte kompromissa med nazismen. Den är inte vilken ideologi som helst, den är inte en av de tankeriktningar som vi må tycka illa om, men måste behandla med hänsyn och respekt — den är en politisk smittohärd som måste stoppas. För vi ska inte inbilla oss, att dess anhängare är intresserade av att visa många av oss hänsyn och respekt. Den är irrationalism och primitivt hat, och bör bekämpas på alla plan. Våld bör förstås undvikas in i det längsta — dels för att ingen människa har valt sitt liv och därmed sina åsikter, men även av taktiska skäl, d.v.s. för att undvika att nazisterna får vatten på sin kvarn. Men å andra sidan — hade det verkligen varit en illgärning att sätta en kula i skallen på Hitler 1933? Vem, förutom nazisterna själva, skulle inte idag betrakta antifascistiska motdemonstranter på 20-talet, våldsbenägna eller ej, som demokratins och anständighetens förkämpar? (Obs, ej retoriska frågor — jag undrar verkligen.)

Slutligen, till ev. högerextremister bland läsarna: nej, alla era motdemonstranter är inte ”kommunister”, och alla kommunister är inte stalinister. V.g. hitta något nytt att tjafsa om, eller ännu hellre — tjafsa inte alls. Men fortsätt gärna lyssna till Magma, på det att de internationella magmanesiska vibrationerna skola omvända er. För exempel denna japanska gatu-klezmer, som antagligen är den bästa versionen någonsin av den gångna dagens ledmotiv framför alla (även förekommande i senaste programmet):

Skrivet om det inträffade: E-tunakuriren 1, E-tunakuriren 2, DN, SvD, Aftonbladet.

Panic on the streets of London, panic on the streets of Birmingham

”We needed a fight back and a fight back is under way … We will not let any phoney concerns about human rights get in the way … It is criminality pure and simple … For too long there had been a lack of focus on the complete lack of respect shown by these groups of thugs … Whatever resources the police need they will get, whatever tactics police feel they need to employ, they will have legal backing to do so.”

— David Cameron, augusti 2011

 ”These gangs are cockroaches … They’re nothing. They’re not 1 percent of the Libyan people … They are criminals … Leave your homes and attack them in their lairs … From a national, moral, ethical standpoint … they should stop.”

— Muammar Khaddafi, februari 2011

”Inga jämförelser i övrigt.”

Semesterblues

immarna går, regnet faller och jag tvingas inse att dagen inte blev roligare än såhär. Sommaren och semestern sätter griller i huvudet på mig, gör mig rastlös. Inte van att ha makt över min egen tid, och samtidigt — fem veckors ledighet står sig slätt mot 47 veckors alienerande slit och maktlöshet; man känner att man måste ta vara på varje ögonblick, och så jävligt är det ju inordnat, att just den känslan hindrar en från att ta vara på varje ögonblick. Mindfulness-idealet är fjärran. Varje steg på asfaltsgången ekar tomt i huvudet och tycks räkna ned återstoden av den första semesterdagen, och jag vill minnas att jag brukade finna ett större nöje i mina enkla, ensamma promenader.

Över huvud taget märker jag att det krävs mer av allt för att tillfredsställa mig idag än för några år sedan. Otacksamt av mig, jag vet, men kanske är det så människan är funtad. Alla forskningsrön tycks ju bekräfta vad filosofer, mystiker och profeter sagt i årtusenden: att hela vår mångfald av världsliga belöningar inte fungerar annorlunda än vilken drog som helst, att en ständigt höjd standard i själva verket är den drogupptrappning som krävs för att hålla oss ständigt high on life. ”Att få vad man vill ha, är att genomskåda det begärdas fåfänglighet”, skrev min husgud Schopenhauer.

Och visst är det en händelse som ser ut som en tanke, att det ekonomiska intresset av en ständigt stegrad konsumtion harmonierar så perfekt med det ideologiska intresset av att vi ägnar vår energi åt att dopa oss med endorfindrivande ting och upplevelser, snarare än att kämpa för frihet – mening – inflytande – rättvisa – ni vet, alla de där jobbigt diffusa begreppen, som dock har det gemensamt att de kräver en verklig omfördelning av makten.

egnet drar undan, bara ekarnas glänsande blad delar med sig av sitt överflöd vid de sällsynta vindpustarna, och jag fortsätter vandra under lövverk, korsande tunnelbanespår och mångskiftande grå skyar. Ger upp försöken att ringa en god vän, som haft telefonen avstängd hela dagen – vågar inte riskera att bli påstridig. Hela tiden det gäckande tvivlet på den egna dugligheten. Vågar inte kasta mig ut för någon avgrund – är varken säker på att vingarna håller eller att någon står därnere med ett skyddsnät. Vill göra något nytt men vågar inte säga upp mig från jobbet. Vill få men vågar inte ge, vill vinna men vågar inte satsa. Somliga kallar det personlighetsbrister, andra kallar det klass. Själv sörjer jag över att jag inte längre kan kalla mig loser och känna moraliskt stöd från topplisteartisterna, som det var under min tonårstid – ni vet, Beck, Nirvana, The Offspring. (Jag tror det är värdefullt för en tonåring att ha idoler som sjunger ”I’m a loser baby, so why don’t you kill me”, men det är ett ämne för en annan text.)

Vårt samhälle är anpassat efter målinriktade vinnarskallar som tror på sig själva. Vi mångsidiga virrpannor och velpottor med lite dåligt självförtroende hamnar i andrasorteringen eller Fas 3, och det har åter blivit legitimt att se ned på oss. Den gamla ”satsa på dig själv”-hydran grinar illa mot oss igen, nu omstajlad i Blondinbellas skepnad och uppbackad av den kader av allehanda coacher som staten och kapitalet tillhandahåller. Deras budskap är att vi bara har oss själva att skylla om vi inte passar in, om vi blir stående utan stol i arbetsmarknadens hela-havet-stormar, om vi drog en nit när de lottade ut livsstilspaketen. I deras spår följer svaghetsföraktet – som förstås alltid ligger i maktens intresse på flera sätt.

”Det här loppet som vi springer / är det ingen som vinner”, nödrimmade Mauro Scocco, och kanske är det så. Ett ständigt uppskruvat tempo med stadigt hårdnande krav på såväl produktion som konsumtion, arbete som rekreation, gör alla till förlorare i någon mån; när alla står på tå är det fortfarande den längste som ser bäst, men allihop får värkande fötter. När man tävlar om att skrika högst, får även vinnaren ont i halsen. Han drabbas dessutom ofta av den extra plågan att inte förstå varför det gör ont – han vann ju? Han går in i en kris och säger: ”jag hade allt jag fått lära mig att man ska ha, men ändå var jag inte lycklig …”

ed värkande fötter närmar jag mig min miljonprogramslänga; stannar på en parkeringsplats och nedtecknar dessa tankar, trots allt lite nöjd med dagen – jag har ju presterat, bevars. Men vad har jag gjort, detta skulle ju handla om mitt eget humör? Jo, jag försökte vad jag tycker alla borde försöka – att se sina privata problem med politiska ögon. Som Mohammed Bouazizi. Men då måste man sluta vältra sig i sina brustna förhoppningar först.

Jag hatar att älska sommaren.

Magma i valtider

Magmanesien är en hyfsat demokratisk och snäll mikronation som vart fjärde år ställs inför ett gigantiskt ödesval mellan blå socialliberalism och röd socialliberalism, och nu är det dags igen. Det unika med Magmanesien är att man som läsare av Magma-BLÅGGEN automatiskt tillerkänns medborgarskap, och därför kan även du rösta här nedan!

Eftersom några av partiledarna trivs bra ihop och tycker om att åka tåg tillsammans, går man detta år till val som två koalitioner. Detta har fått vissa analytiker att varna för vad de ser som Magmanesiens glidning mot ett tvåpartisystem, alltmedan partierna själva hävdar att det rör sig om en fördjupning av demokratin, då det blir tydligare och lättare för Realfolket (Zarathustrademokraternas begrepp, pat. sökt) att välja mellan två otydliga alternativ än sju tydliga. Bara Babordspartiet har tagit det logiska steget att föreslå ett system med endast ett alternativ och på så vis maximera såväl enkelheten som tydligheten, men exemplet Kina föll ovanligt nog inte i god jord. Valet står således mellan den borgerliga Pakten (P) och det något otympligt betitlade Babord-Gaia-konglomeratet (BGK).

Sällskapsdemokraterna (BGK): En gång ett statsbärande jätteparti byggt på tanken att kapitalismen medför oundvikliga och oöverstigliga motsättningar mellan olika grupper i samhället, men att vi ändå kan komma överens om vi bara tvingas vara tillräckligt snälla mot varandra. Nu ett krympande mittenparti, som gjort kraftlösa försök att locka storstadens stressade medelklass med förslag om skattesubventionerade lakejer och husor i kollektivtrafiken, inlämning av dagisbarn genom praktiska luckor i väggen samt gratis surdegsbröd åt alla. Man vill också satsa 2,1 % mer än oppositionen på skolan, och 1,2 % mindre på försvaret.

Babordspartiet (BGK): Radikalt parti som egentligen vill välta hela samhället över ända, men kan tänka sig att låta bli i utbyte mot en ministerpost. Departementet för undulater, påfåglar och andra tama fjäderfän sägs utöva särskild lockelse, men där väntas hård konkurrens från Gröna Gaiapartiet, vilket är en av de breda rämnor inom Konglomeratet som motståndarna gärna spefullt poängterar.

Gröna Gaiapartiet (BGK): Postmodernt tvärparti vars politiska mål är att alla vi maskrosbarn ska ta varandra i handen och lättjefullt sjungande uppgå i en mystisk symbios med Moder Jord, den Heliga Livgiverskan, ur vars fruktbara sköte vi alla föds och återföds med glansen av himlavalvets bortersta stjärnor i vårt öga. Vill skattesubventionera transdans, homeopatisk medicin och grötomslag som bot för våra disharmoniska själar.

Nya Måttlighetsivrarna (P): F.d. konservativt parti, som varit emot samtliga sociala reformer tills de genomförts, varefter man diskret ändrat åsikt i frågan och låtsats som om det regnat. Har på senare år rönt stora framgångar genom att ta över motståndarsidans politik och helt fräckt kalla sig ”Magmanesiens enda sällskapsparti” (pat. sökt av Sällskapsdemokraterna, men nekat). Den bärande idén i partiets nya ”sällskapslinje” är att vi alla älskar att arbeta, men att vi för säkerhets skull ändå bör tvingas till det.

Zarathustrademokraterna (P): Socialkonservativt parti som vill betona västerlandets förankring i den persiska zoroastrismens värdegrund, med sin betoning på individens fria vilja och ansvar att leva ett moraliskt gott liv. De tonar därmed ned betydelsen av mer sentida strömningar som kristendom och sekulär humanism. Sin moraliskt högtstående grundsyn omsätter de i politisk praktik genom att ivra för föräldrars envälde över sina barn, näringsidkares envälde över sina anställda och rikas rätt att förbli rika.

Populärpartiet (P): Din liberala röst i valet. En frihetens fyrbåk, som vill garantera individens okränkbara autonomi genom att slå till hårt och skoningslöst mot skumrask, osnutna ungjävlar, vuxna med dåligt ordförråd, progg, kverulerande kärringar, Gröna Gaiapartister och all tänkbar ludermässig svaghet som står ivägen för liberalismens tusenårsrike.

Bondepartiet Stekarna (P): Schizofrent mittenparti som numer nappar åt sig sin lilla livsluft genom att omfamna de enda två grupper, som inte redan var tingade av något annat parti: lantbrukarna och storstadens grilljannar. Man har i partiets tankesmedja RUFUS identifierat några kärnfrågor där dessa annars så disparata grupper möts: slopad fastighets- och dieselskatt, gårdsförsäljning av vin samt bredare trottoarer/vägrenar.

Magmapopulisterna: Ett korkat, ondsint uppstickarparti som vill satsa på åldringarna, skolan, glasblåsningen, de lungsiktiga, mammorna, tv-underhållningen, kulstötningen, fågelskådningen och kramhandlarskrået samt sänka skatterna. Därtill vill de att alla som bär heltäckande våtdräkt eller vägrar marschera i Magma-poncho på nationaldagen och lära sig den traditionella magmanesiska näsflöjtshambon, ska tvångsdeporteras till Sverige. Vi måste av oklara skäl ge dem utrymme här, men rösta inte på dem för sjutton gubbar! Fi donc!

Sjörövarpartiet: Fräscht, ungdomligt, kaxigt parti med nördig cyberpunkprofil och helrätt Adam and the Ants-retro-image. Kämpar för en kreativ informationsanarki där medborgaren, utan övervakning, är fri att vältra sig i alla slags kultur, politik, religion och sex. I synnerhet sex — av vilken sort som helst! Har samtidigt passat på att tjäna en hacka på webbannonser, bli världsledande inom 0-day warez och skaffa sig fett med respekt på Scenen (DN:s versalbruk).