Arkiv B: Psych-Out

Arkiv B fortsätter sina strövtåg i den psykedeliska filmhistorien med vad som skulle kunna kallas en systerfilm till den redan avhandlade The Trip. De kompletterar varandra såtillvida att medan nämnda film mer eller mindre är en instruktionsfilm i att ta LSD, tar Psych-Out likt en fattigmans-Shakespeare ett grepp om den kringliggande kulturen i form av en sedelärande tragedi.

Plats: Haight-Ashbury, San Francisco. Tid: sent 60-tal. Ämne: tunga syratrippar med Jack Nicholson och hans gäng av acid burnouts. Producent: Dick Clark!

Ja, ni läste rätt. Idag är knark lika med bajs enligt officiellt påbud, men 1968 var psykedelia så hippt att t.o.m. den stomatolleende, släthyade ledaren för det kategoriskt dygdiga amerikanska tv-programmet American Bandstand såg det som ett smart karriärdrag att ge sig in bland LSD:ns talrika popkulturella utlöpare.

Valet stod mellan denna dekal och "If you can read this, you're too straight".

Visst – hippiekulturen och ”summer of love” handlade inte bara om knark. Men man kommer inte ifrån, att psykedeliska, d.v.s. sinnesvidgande droger, och den känsla av mystisk förening och enhet de frammanar, var ett betydelsefullt bränsle i den tidens etik och estetik.

Filmen inleds med ett hippt, kontrakulturellt fotomontage av demonstranter, atombomber och blommor, till tonerna av Strawberry Alarm Clocks underbart loja, drogade pop, som kommer att beledsaga oss filmen igenom och skänka de olika impressionistiska, hallucinogena scenerna en känsla av drömsk verklighetsflykt.

De gjorde sedermera succé som Spinal Tap.

Min sentida generations förvirrat genomromantiserade bild av Haight-Ashbury målas upp i alla regnbågens färger. Tjejer i tunikor delar ut blommor och en gycklartrupp hoppar över gatan. Associationskranen skruvas på för fullt. I bästa fall: ett icke ännu gentrifierat kreativt kaos med kärleken som ledstjärna och blomman som symbol; en ärlig, spretig strävan efter öppensinnig gemenskap och frihet. I värsta fall: ett medelklassigt fejkbohemeri, en livsstilskommers där en handmålad blomma på ett kartongark kan sälja böcker till överpriser, precis som entreprenörer med griffeltavla idag kränger surdegsbröd till småborgarna för femtio kronor limpan. Ett överspänt poserande, möjligtvis – hey punk, where you goin’ with that flower in your hand? – I’m goin’ up to Frisco to join a psychedelic band. Troligtvis alltihop på samma gång. Men inte värre.

All work and no weed makes Jack a dull boy.

En ung, vacker och döv Jenny, spelad av Susan Strasberg, har rymt hemifrån, anländer till San Francisco på jakt efter sin bror och överväldigas av detta hippiepanorama. Där kuskar en aningen för negativ och syrlig Jack Nicholson, alias Stoney, runt i en vilt målad haschraket, som självskriven ledare för det något överåriga psykedeliska bandet Mumblin’ Jim, vars stora hit är en undermålig efterapning av Purple haze. Blåögd och full av förundran sugs Jenny in i en märklig alternativvärld av gratisbutiker, blommiga kollektiv, kreativitet och snedtrippar, där kristallerna dinglar och man klättrar ut på taket för att betrakta stjärnorna till de dåsiga tonerna av Rainy day mushroom pillow. Om man kryper in i det allra innersta, kan man ha turen att råka på den självgode über-hippien Dave, som skådat djupare i sockerbiten än alla andra och vet att berätta att allt mänskligt, från samlag till lönearbete, är fåfänga sociala spel och inget annat. En dryg-budda som har rätt i sak, men som i sin iver att sprida Sanningen om lidandets upphörande lyckas göra alla nedstämda över sin egen otillräcklighet.

"Dra undan Mayas slöja är du snäll."

Berättelsens motor är jakten på brodern, Sökaren kallad. Den går genom gator, kyrkor och en bilskrot, där ett gäng sluskar och sportfånar går till angrepp, drivna av ett maskulint hat mot bögiga freds- och kärleksbudskap. Men alltid tycks de ligga steget efter honom, och dessutom blir Jenny snart varse avigsidorna med det ”fria” livet. Hon finner sig inte tillrätta bland kackerlackor, travar av disk, självupptagna, skenheliga gitarrister, främmande karlar i sängen och trakasserier på gatan. I en gripande, nästan von Triersk scen, får vi se hur hennes hatiska mor en gång gjorde henne döv.

We are the knights who say "turn on, tune in, drop out"!

Visuellt är filmen underbar; en loppmarknadsmässig färgexplosion mättad med kalejdoskopiska effekter, och Jennys eldfängda tripp på den fruktade hippiedrogen STP är en studie i hur man med minimala medel kan skapa en surrealistisk skräckstämning. Men skrapar man på den blommiga ytan, finner man en klassisk sedelärande melodram. Jenny är den ädelmodiga protagonisten, den ofördärvade hjältinnan i en värld av allehanda depravering. Stoney är en bluffhippie som döljer vanlig småborgerlig småskurenhet bakom batiktröjorna. Dave vill väl men saknar verklighetsförankring. Krocken mellan madonnan och de reko killarnas alla fel och brister, djuriska drifter och droger, gör att vi sugs ned i en eländesspiral som tar sin något forcerade kulmen i en natt då Jennys bror, hög som ett hus, bränner sig till döds, varpå Dave blir rammad av en bil på Golden Gate. Hans sista ord: ”Reality is a deadly place. I hope this trip is a good one.”

"The Lord is my happening. He's where it's all at." (Pastor John Rydgren)

Och trots den påklistrade sensmoralen och Hollywood-tragiken, har vi här halvannan timmas tämligen habil verklighetsflykt.

Sugen?

Det är din lyckodag idag igen — å Tuben kan mästerverket beskådas i sin helhet. Discshop och den något obskyrare nätbutiken Kvarnvideo har några ex kvar av en svensktextad dvd-utgåva (den sistnämnda med en typiskt malplacerad moralkaka till svensk titel: Helvetesgänget!).

Annons

Arkiv B: Alabama’s Ghost

Arkiv B växlar nu in på ett minitema några filmer framöver: psykedelisk film. Detta paraplybegrepp inrymmer såväl utflippad undergroundfilm som snaskig exploitation nödtorftigt förklädd till skrämselpropaganda, men de bör antingen 1) innehålla hallucinogena droger, 2) skildra deras effekter visuellt eller åtminstone 3) ge anledning till kraftig misstanke om att filmens upphovsmän gått på syra. Tillåt mig så presentera Fredric Hobbs, som i åtminstone en cinematografisk freak-out bockade av punkt 1 och 3 med guldstjärna i kanten: Alabama’s Ghost från 1970.

Under andra halvan av 60-talet blev det uppenbart att något nytt var å färde bland ungdomarna. Istället för att nöja sig med att gå i fädrens spår för framtids segrar, blev de den första (men förhoppningsvis inte den sista) generationen som ville logga ut från modernitetens och rationalismens räta spår. De ville blicka inåt och utåt med nya ögon och inte lita på någon över 30. Och säga vad man vill om LSD, men nog kom det lägligt – pastor Leary höll nattvard, beatniks blev hippies och den unga musiken exploderade i en förvriden krevad av färger. Somliga försökte uppriktigt återge psykedeliska erfarenheter och surrealistiska insikter utan kommersiella hänsyn, som tidiga Pink Floyd. Andra tycktes mest vilja vältra sig i delirium, absurdism och utflippad konstighet för sakens egen skull, som The Unfolding. Andra åter nöjde sig med att lägga sig i den nu förskjutna mittfåran genom att krydda sin trallvänliga tonårspop med några droppar syra, som Lemon Pipers eller tidiga Status Quo.

Detsamma gäller förstås även filmen, vilket äntligen för oss till ämnet.

– Äsch, nu har mina ögon ballat ur igen. Led mig är du snäll.

Fredric Hobbs filmer är svåra att bli klok på. De har monster, vampyrer, spöken och galna vetenskapsmän, men de har för mycket av dem, och är för allmänt bisarra och överdrivna, för att det inte ska vara en tanke bakom. De ser alldeles för dyra ut för att vara vanliga publikfriande b-filmer, men är inte på långt när tillräckligt konstnärliga och svåra för att vara avantgarde. Så vad är meningen? Jag vill tro att han helt enkelt tyckte om att göra filmer om muterade mördarfår och dödsknark. Han var en av bisarrofilmens obesjungna hjältar, och hans kanske förnämsta orgie i konstighet avhandlar vi i Arkiv B idag: Alabama’s Ghost. En film så bräddfylld av utflippad coolhet att man tänker sig att den är GJORD för framtidens kultpublik. Ett så psykedeliskt skräckfyrverkeri att man förväntar sig att få höra Devil Doll på ljudspåret snarare än funkiga flöjtsolon och Turk Murphys stompiga tradjazz.

Bigmouth strikes again

Låt mig förtydliga.

Alabama, en hipp svart städare, finner kvarlåtenskapen efter magikern Den Store Carter i en hemlig källare. Han återuppfinner sig själv som den karismatiske Alabama, King of the Cosmos – en hipp, groovy trollkarl för den psykedeliska generationen, i en svid som får honom att se ut som en korsning mellan Afrika Bambaataa och Napoleon – varpå en Andrew Loog Oldham-typ med kråsskjorta slår klorna i honom och yttrar de magiska, förlösande orden (och min sorg är gränslös över att jag inte kan förvänta mig få höra dem idag): ”Surrealism is in! Surrealism is where it’s at!”.

Nu far de tillsammans land och rike kring i Alabamas bisarra bil, som ser ut som en mumifierad Batmobile, eller som om någon klätt en japansk bosozoku-bil i hud. Överallt hälsas de av kvinnor i väst och kortkort, som utför pulserande danser till andra rangens hippiemusik. Kort sagt: Pandoras ask står på vid gavel och stjärnstatusen är ett faktum.

– Piercing är för töntar! Jag uttrycker min individualitet genom att bära ett ännu pulserande hjärta utanpå särken.

Dock — Alabamas törst efter berömmelse tycks också bli hans förbannelse, ty gudarnas vrede börjar drabba denne funkige Prometheus. Inte nog med att Den Store Carters förorättade spöke anfäktar honom med vampyrer och bombastiska förbannelser, mot vilka inte ens en extatisk voodoo-seans hjälper — hans manager visar sig dessutom vara styrd av en Dr Strangelove-liknande nazistvampyr med rullstol och storhetsvansinne, i vars källare, under ett igenvuxet slott, det råder en sällsynt hög koncentration av depravering och ondska. Hippievampyrer i svarta strutar serveras bokstavligen skrikande kvinnor på löpande band, under det att en av Hitlers främsta vetenskapskvinnor står i begrepp att införa drogen Deadly Zeta genom Alabamas näsa, vilket ska göra honom till en katalysator som kan förslava hela mänskligheten genom sin röst. Målet: andlöst vacker förstörelse, sinnligt lustfyllt kaos och gränslösa mängder aptitretande blod. Det är den typen av människa vi talar om. Den parodiskt über-onda, som blivit möjlig först efter årtionden av serietidningsskurkar.

Vampyr: för ball för att borsta tänderna.

Som upptakt till detta diaboliska klimax samlas tusen sinom tusen ungdomar till en gigantisk orgiastisk gratis-bauta-happening som får Woodstock att likna en syjunta, lockade av utsikten att få se Alabama trolla bort en elefant (detta var före hemvideons tid). Där har emellertid Alabama på outgrundliga vägar blivit utbytt mot en exakt porträttlik robot, som med glädje och bravur skjuter ihjäl de motorcykelvampyrer som av okänd avledning invaderar stället – ja, även jag började uppleva logiken som något haltande vid det här laget.

Alabama’s Ghost är inte rätt ställe att eftersöka djup karaktärsteckning eller psykologiskt drama. Men den är en springbrunn av bisarreri och en mycket visuell film, som skulle passa bra projicerad på en vägg under en hallucinogen fest (tänker någon hålla en sådan, så underrätta gärna mig). Det frossas i detaljer, klädedräkter, stämningar och expressiva vinklar. En spindelväv blir psykedelisk, en skräpig, öde hamn blir sublimt vacker i disig morgonrodnad och köttigt bloddrypande vampyrkvinnor sträcker girigt sina gapande käftar mot kameran i snedtrippad närbild. Det är blaxploitation och skräckklichéer med glimten i ögat, skruvat 180 grader och spetsat med syra, väglett av mantrat: Surrealism is in! Surrealism is where it’s at!

Om du trodde Nick Cave var sinister, har du inte sett hans onda tvillingbror.

Sugen?

För den dvd-begivne blir det lite svårt, emedan denna film skamligt nog inte verkar ha någon officiell dvd-distribution. Ni kan ju pröva att googla efter försäljare, men mer behjälplig än så kan jag inte vara; var jag fann min dvd-kopia har jag tyvärr inget minne av. När denna recension skrevs, fanns filmen i sin helhet på Youtube, men så är inte fallet längre. Så ni får väl helt enkelt komma och se den hemma hos mig.

Magma [2008-09-09] När psykedelia spårar ur

Jaha. Där sitter du i din länstol med en mugg ”Varma koppen” och gonar dig i de smeksamma tongångarna från Engelbert Humperdincks senaste lp, och så kommer helt oförhappandes en grotesk Magma-styggelse och kladdar ner din välordnade hjärna med en urladdning bärsärkapsykedelia från den 13:e dimensionen!

Men stapplar du för den skull fram och knäpper av din radiomöbel? Nej, för det är som om musiken erinrar om något du för länge sedan glömt. Barndomens irrationella absurdism. Att inte be om ursäkt för sina avvikelser. Känslan av att ett nytt träd är en ny värld. Känslan av att ånyo verkligen känna.

I Magma denna gång tog vi alltså steget fullt ut på den väg vi tidigare bara trevat försiktigt in på, och ”utforskade” musiken som skapades hos de unga 60-talssinnen som medelst modern kemi öppnats intill vansinnets rand.

Spellista

• Higher Elevation – The Diamond Mine (1967)
• Afterglow – Susie’s Gone (1968)
• My Solid Ground – Dirty Yellow Mix (1971?)
• Ultimate Spinach – Mind Flowers (1968)
• Apryl Fool – The Lost Mother Land Part 1 (1969)
• The Deep – Psychedelic Moon (1966)
• Burritt Bradley – The Pulse (1967)
• The Unfolding – Prana (1967)
• Lothar and the Hand People – Space Hymn (1969)
• Fifty Foot Hose – Cauldron (1968)
• Animal Collective – Daffy Duck (2005)
• Bruce Haack – Super Nova (1970)
• Freak Scene – Rose of Smiling Faces (1967)
• Ramases – Molecular Delusion (1971)
• The Unfolding – Flora’s Holiday (1967)

Alltsammans tillhopafogat med utdrag från Dr. Timothy Learys lp Turn On, Tune In, Drop Out (1967).

För övrigt …

… kunde man i DN i lördags läsa, att ”våldtäktsåtalade Tito Beltran brast ännu en gång i gråt under rättegången mot honom. Det var när hovrätten skulle lyssna till ett inspelat förhör med den före detta vännen Robert Wells.”

Jag förstår honom; så skulle jag också reagera om jag tvangs lyssna till Robert Wells.