Arkiv B: Alabama’s Ghost

Arkiv B växlar nu in på ett minitema några filmer framöver: psykedelisk film. Detta paraplybegrepp inrymmer såväl utflippad undergroundfilm som snaskig exploitation nödtorftigt förklädd till skrämselpropaganda, men de bör antingen 1) innehålla hallucinogena droger, 2) skildra deras effekter visuellt eller åtminstone 3) ge anledning till kraftig misstanke om att filmens upphovsmän gått på syra. Tillåt mig så presentera Fredric Hobbs, som i åtminstone en cinematografisk freak-out bockade av punkt 1 och 3 med guldstjärna i kanten: Alabama’s Ghost från 1970.

Under andra halvan av 60-talet blev det uppenbart att något nytt var å färde bland ungdomarna. Istället för att nöja sig med att gå i fädrens spår för framtids segrar, blev de den första (men förhoppningsvis inte den sista) generationen som ville logga ut från modernitetens och rationalismens räta spår. De ville blicka inåt och utåt med nya ögon och inte lita på någon över 30. Och säga vad man vill om LSD, men nog kom det lägligt – pastor Leary höll nattvard, beatniks blev hippies och den unga musiken exploderade i en förvriden krevad av färger. Somliga försökte uppriktigt återge psykedeliska erfarenheter och surrealistiska insikter utan kommersiella hänsyn, som tidiga Pink Floyd. Andra tycktes mest vilja vältra sig i delirium, absurdism och utflippad konstighet för sakens egen skull, som The Unfolding. Andra åter nöjde sig med att lägga sig i den nu förskjutna mittfåran genom att krydda sin trallvänliga tonårspop med några droppar syra, som Lemon Pipers eller tidiga Status Quo.

Detsamma gäller förstås även filmen, vilket äntligen för oss till ämnet.

– Äsch, nu har mina ögon ballat ur igen. Led mig är du snäll.

Fredric Hobbs filmer är svåra att bli klok på. De har monster, vampyrer, spöken och galna vetenskapsmän, men de har för mycket av dem, och är för allmänt bisarra och överdrivna, för att det inte ska vara en tanke bakom. De ser alldeles för dyra ut för att vara vanliga publikfriande b-filmer, men är inte på långt när tillräckligt konstnärliga och svåra för att vara avantgarde. Så vad är meningen? Jag vill tro att han helt enkelt tyckte om att göra filmer om muterade mördarfår och dödsknark. Han var en av bisarrofilmens obesjungna hjältar, och hans kanske förnämsta orgie i konstighet avhandlar vi i Arkiv B idag: Alabama’s Ghost. En film så bräddfylld av utflippad coolhet att man tänker sig att den är GJORD för framtidens kultpublik. Ett så psykedeliskt skräckfyrverkeri att man förväntar sig att få höra Devil Doll på ljudspåret snarare än funkiga flöjtsolon och Turk Murphys stompiga tradjazz.

Bigmouth strikes again

Låt mig förtydliga.

Alabama, en hipp svart städare, finner kvarlåtenskapen efter magikern Den Store Carter i en hemlig källare. Han återuppfinner sig själv som den karismatiske Alabama, King of the Cosmos – en hipp, groovy trollkarl för den psykedeliska generationen, i en svid som får honom att se ut som en korsning mellan Afrika Bambaataa och Napoleon – varpå en Andrew Loog Oldham-typ med kråsskjorta slår klorna i honom och yttrar de magiska, förlösande orden (och min sorg är gränslös över att jag inte kan förvänta mig få höra dem idag): ”Surrealism is in! Surrealism is where it’s at!”.

Nu far de tillsammans land och rike kring i Alabamas bisarra bil, som ser ut som en mumifierad Batmobile, eller som om någon klätt en japansk bosozoku-bil i hud. Överallt hälsas de av kvinnor i väst och kortkort, som utför pulserande danser till andra rangens hippiemusik. Kort sagt: Pandoras ask står på vid gavel och stjärnstatusen är ett faktum.

– Piercing är för töntar! Jag uttrycker min individualitet genom att bära ett ännu pulserande hjärta utanpå särken.

Dock — Alabamas törst efter berömmelse tycks också bli hans förbannelse, ty gudarnas vrede börjar drabba denne funkige Prometheus. Inte nog med att Den Store Carters förorättade spöke anfäktar honom med vampyrer och bombastiska förbannelser, mot vilka inte ens en extatisk voodoo-seans hjälper — hans manager visar sig dessutom vara styrd av en Dr Strangelove-liknande nazistvampyr med rullstol och storhetsvansinne, i vars källare, under ett igenvuxet slott, det råder en sällsynt hög koncentration av depravering och ondska. Hippievampyrer i svarta strutar serveras bokstavligen skrikande kvinnor på löpande band, under det att en av Hitlers främsta vetenskapskvinnor står i begrepp att införa drogen Deadly Zeta genom Alabamas näsa, vilket ska göra honom till en katalysator som kan förslava hela mänskligheten genom sin röst. Målet: andlöst vacker förstörelse, sinnligt lustfyllt kaos och gränslösa mängder aptitretande blod. Det är den typen av människa vi talar om. Den parodiskt über-onda, som blivit möjlig först efter årtionden av serietidningsskurkar.

Vampyr: för ball för att borsta tänderna.

Som upptakt till detta diaboliska klimax samlas tusen sinom tusen ungdomar till en gigantisk orgiastisk gratis-bauta-happening som får Woodstock att likna en syjunta, lockade av utsikten att få se Alabama trolla bort en elefant (detta var före hemvideons tid). Där har emellertid Alabama på outgrundliga vägar blivit utbytt mot en exakt porträttlik robot, som med glädje och bravur skjuter ihjäl de motorcykelvampyrer som av okänd avledning invaderar stället – ja, även jag började uppleva logiken som något haltande vid det här laget.

Alabama’s Ghost är inte rätt ställe att eftersöka djup karaktärsteckning eller psykologiskt drama. Men den är en springbrunn av bisarreri och en mycket visuell film, som skulle passa bra projicerad på en vägg under en hallucinogen fest (tänker någon hålla en sådan, så underrätta gärna mig). Det frossas i detaljer, klädedräkter, stämningar och expressiva vinklar. En spindelväv blir psykedelisk, en skräpig, öde hamn blir sublimt vacker i disig morgonrodnad och köttigt bloddrypande vampyrkvinnor sträcker girigt sina gapande käftar mot kameran i snedtrippad närbild. Det är blaxploitation och skräckklichéer med glimten i ögat, skruvat 180 grader och spetsat med syra, väglett av mantrat: Surrealism is in! Surrealism is where it’s at!

Om du trodde Nick Cave var sinister, har du inte sett hans onda tvillingbror.

Sugen?

För den dvd-begivne blir det lite svårt, emedan denna film skamligt nog inte verkar ha någon officiell dvd-distribution. Ni kan ju pröva att googla efter försäljare, men mer behjälplig än så kan jag inte vara; var jag fann min dvd-kopia har jag tyvärr inget minne av. När denna recension skrevs, fanns filmen i sin helhet på Youtube, men så är inte fallet längre. Så ni får väl helt enkelt komma och se den hemma hos mig.

Annons

Arkiv B: Night of the bloody apes

Mordiska apmonster och grafisk hjärtkirurgi paras ihop med maskerade fribrotterskor i ett långt ifrån himmelskt äktenskap. I Arkiv B låter vi denna gång Mexikos forne sunkmeister René Cardona visa, hur man kan stoppa in ett maximum av publikfriande ingredienser i 83 minuter spelfilm, och samtidigt få 60 av dem att kännas som helt mediokert drama. Välkommen till Night of the bloody apes från 1969 — eller, för att låna en av filmens nyckelrepliker: ”Prepare the gorilla”.

Mexikos nationella stoltheter, de bisarrt superhjälteliknande fribrottarna, var överallt i 60-talets b-filmer, så även i denna (som dessvärre aldrig fick namnet De blodiga apornas natt på svenska). Om dess regissör, epokens fixstjärna René Cardona, så hade gjort en film om sankt Göran, skulle antagligen denne ha burit lädermask med silverkors och dräpt draken genom att gå ner i brygga, klämma fast den mellan vaderna och slunga den bakåt. Att han lyckades hålla sig från brottningsscener i den makalösa barnfilmen Santa Claus, beror nog enbart på att han fick låta jultomten skjuta djävulen i skinkan med en leksakspil istället — och att dessa två filmer stammar från samma vrickade sinne, är information som jag nästan inte klarar av att härbärgera.

"Am I not a Man and a Brother?"

Nåväl, till ämnet; två män stjäl en gorilla från zoo. De är en privatvetenskapsman och hans lytte underhuggare, som ser ut och beter sig som en mexikansk Klabbarpare. De kamperar i ett mexikokitschigt överklasshem med veckade lampskärmar och rosa divaner, där de i ett källarlaboratorium transplanterar apans hjärta till vetenskapsmannens son Julio, som har dödlig leukemi. Och för säkerhets skull, i händelse av att tittarna inte skulle förstå vad som försiggår, skildrar man detta med autentiska hjärtoperationsscener, alltför grafiska och grisiga för att jag ska vilja utsätta de redan hårt prövade Magma-spisarna och Arkiv B-diggarna för någon närmare beskrivning.

"Jisses va blogen spruta, Nesse! Sa vi ente gå hem te käringera istället?"

Det är de mångskiftande våldsscenerna som utgör filmens absoluta kreativa kulmen, även om åsynen av ett bultande hjärta som lyfts ur en blodkladdig bröstkorg, får dem att blekna till TV4-nyans i jämförelse. Här har Cardona uppenbarligen tagit lärdom av Herschell Gordon Lewis deliriska frosserier i effektsökande men billiga blodbad. Som en logisk följd av hjärttranplantationen, morfas Julios snutfagra anlete över till en orakad, grymtande apmänniskas vindbitna nylle, och han rusar grymtande ut i natten, skalar huden av unga män, trycker ögonen ur hålorna på vittnen, bryter sig in hos nakna kvinnor och sexmördar dem så att blodet sprutar på väggarna. Både den sjuka fantasin, den blodiga närgångenheten och den uppenbart kringskurna budgeten bär omisskännliga spår av gore-pionjären från Florida.

"När jag säger att jag bara har ögon för dig, behöver du väl inte ta det så bokstavligt?"

Men brottningen då? Ja, en rödklädd brottarkvinna går några matcher, men idrottens medverkan i filmen söker förgäves en dramaturgisk förklaring. Antagligen hade det varit ekonomiskt oförnuftigt att inte ha den med. Och visst, det är en spektakulär sport med många exotiska grepp – man klänger sig fast vid sin antagonist med armar och ben och rullar runt som ett oformligt nystan på längden och tvären — men något hyperventilerande nervknippe blir väl inte tv-tittaren precis.

På detta sätt rullade de iväg till landet som flyter av mjölk och honung, där de rapporteras ha omkommit genom drunkning.

Detta är över huvud en sådan film där komiken huvudsakligen uppstår i backspegeln. Trots orgiastiska utfall av kreativt ultravåld, är den inte en karneval av non-stop korkad bisarro-action i stil med Inframan, utan de flesta scener är tämligen alldagliga och lunkar fram på habil b-nivå. En öm fader försöker uppmuntra sin dödssjuke son; ett par grälar för att han sätter karriären framför henne. Den stora värmen i kroppen kommer först då ens hjärna kokat ned vad man faktiskt bevittnat. Den stora humorn bor i kontrasten mellan den fullständigt sinnessjuka handlingen och samtliga medverkandes sätt att agera som om detta vore en helt logisk händelsekedja. Det är lite som när man med en kombination av frustration och leda pressar sig igenom en träig litteraturklassiker med några få dramatiska höjdpunkter, och först efteråt upptäcker att den givit en något storslaget.

Sugen?

Finns den på Google Video? Ja, den finns på Google Video! Men det tycks också vara det enda sättet, för den som inte vill privatimportera via t.ex. Amazon. Hedersknyfflarna på Swedisc sviker oss för en gångs skull (och ev. misstankar om sponsring lär väl inte direkt skingras av att jag inte ens då kan låta bli att nämna dem).

Arkiv B: Inframan

1975 ville studion Shaw Brothers slå japanska exportsuccéer i stil med Ultraman och Spaceman på fingrarna, genom att skruva till dessa redan rejält snurriga historier ännu några varv. Resultatet: ett stycke groovy, psykedelisk hongkongaction för alla monsterdiggare med mental ålder på elva. Låt mig föreställa den första kinesiska superhjältefilmen — Inframan!

— Greetings to you, Earthlings. I am Princess Dragon-Mom. I have taken over this planet. Now I own the Earth, and you will be my slaves for all eternity!

Ett citat att brodera på en väggbonad, minst sagt. Men låt oss börja från början.

En professor av okänd sort — en lika odefinierad politisk ledare presenterar honom kort och gott som ”our scientific expert” — presiderar över ett labb av bästa Star Trek-modell, med isblå PVC-stol vid den roterande kontrollenheten, översållad av färgglada lampor, anonyma knappar och saker som låter ”ping”. Där jäktar även en kader av unga, välbyggda assistenter runt, samtliga motorcykelburna, kung fu-kunniga och iklädda silverglänsande overaller, alltid lika beredda att analysera en utskrift som att rädda kvinnor och barn från brinnande hus. De talar taffligt dubbat teknobabbel i kommandoform, som hämtat ur en mellanstadieelevs fantasi. ”Program this data! And hurry!” (Jag vet att cineaster rynkar på näsan åt allt utom originalspråk, i detta fall mandarin. Men en cineast skulle aldrig se den här filmen.)

"Nej, nej -- det är NI som är dom konstiga, det är JAG som är normal."

Vad våra jetsettande playboys i vetenskapens frontlinje hittills ägnat sig åt är svårt att föreställa sig, men professorn själv har åtminstone inte legat på latsidan. Eftersom Facebook ännu inte är uppfunnet, har han ägnat alla sina tomma arbetstimmar åt att göra vad allehanda vetenskapsmän helst gör: experimentera fram ett superserum. Då detta injiceras i en människa, transformerar det hans cellstruktur så att han får övermänsklig styrka och diverse behändiga färdigheter, som den att omedelbart kunna växa till dinosauriestorlek. Som bonus suger han liksom åt sig ett futuristiskt exoskelett hårdare än det hårdaste stål, som kommer honom att se ut som en Power Ranger, eller för all del som Gizmo-Kvack utan hjul – kort sagt, han blir Inframan.

Men vad ska man med ett sådant beläte till, undrar vän av ordning? Som på beställning dyker en förhistorisk nemesis, vid namn Princess Dragon-Mom (!), upp på scenen i ett högteknologiskt underjordiskt högkvarter och anställer jordskalv, mordbrand och ond bråd död i oroväckande skala. Syftet är att förslava mänskligheten med hjälp av dödsstrålar och det kotteri av grymtande urtidsmonster från jordens innandöme, som får ta hand om det som alltid är ett vitalt moment i jordens erövring: fysiskt handgemäng.

"Vet ni hur det känns att ha allt -- en psykedelisk skurkgrotta, en bullrig regnbågsmonsterfamilj -- men ändå inte vara nöjd?"

Okej, jag förstår att detta är en film riktad till elvaåringar. Men man kan ändå ha gränslöst kul åt kontrasten här. I ordalag som en lägsta rangens deckarförfattare skulle rynka på näsan åt, målar vetenskapsmännen nu fram bilden av en överlägsen ras av mutanter, intelligentare än den kraftfullaste superdator, som håller hela världens öde i sina händer. Vad vi verkligen får se, är en skitsur, amasonlik dominatrix, som med piskan i hand dompterar stumma män med dödskallemasker och grymtande gummimonster ur George Lucas allra töntigaste mardrömmar.

"Ät stålhandske, Gregor Samsa!"

Och så var det de traditionsenligt genomarrangerade fajtscenerna, denna ostasiatiska balett för män. Inframan vispar bort en svärm skelettkillar med armbågen och ger sig därefter på en vaggande, grön mutant med borr istället för hand. Ett tygdjursliknande insektsmonster bjuder gott motstånd, men förgörs genom att Inframan växer till tiofaldig storlek och krossar honom under foten. Alla är de, trots årmiljonerna som skiljer dem åt, gediget tränade i samma kampsporter, och för varje slag, spark och krokben Inframan delar ut – även som sitt mänskliga alter ego Rayma, märkligt nog – hörs ett bestämt, metalliskt klofs-ljud. Ett efter ett besegras monstren av Inframans totala överlägsenhet, varpå de självantänder och försvinner.

Hur det går i slutet? Ja, vad tror ni? Är man överlägsen så är man. Och det är ungefär vad vi kan lära oss av det här eposet. Det finns inga djup att nedstiga i, inga tvetydigheter att utforska. Mystisk ond kraft dyker upp och vill förgöra allt; genial vetenskapsman frambringar oövervinnerlig god motkraft som segrar till slut. Mer än så är det inte! Men man har förbannat kul på vägen.

— For success, it’s essential you have Thunderball Fists.
— I can have such a thing?
— That’s right! Thunderball Fists!

Sugen?

Ingen online-visning lyckades jag finna denna gång! Ifall inte otextad mandarin faller dig på läppen. Men Swedisc (som snart borde börja ge mig sponsorpengar) har den förstås till en billig penning. (P.S. Filmen kallas även Super Inframan.)

Arkiv B: The Curious Dr. Humpp

Argentina, sent 60-tal: I vad som närmast framstår som ett beställningsverk för framtidens kultpublik, lyckades man i ett kritiskt tidsskede — efter sprängningen av sexvallen, före hårdporren — förena sex, död, monster, galna vetenskapsmän och talande hjärnor på ett sätt som väl aldrig kommer att överträffas. Och man var inte ens ironisk. Detta unika vidunder går under namnet The Curious Dr. Humpp.

Denna film är en veritabel springbrunn av bisarrerier — kanske är den det märkligaste jag recenserat hittills, med möjligt undantag för If footmen tire you, what will horses do?. Just när man tror att det inte kan bli mer kocko, står plötsligt i skymningen en stum varelse, till det yttre påminnande om en svårt brännskadad zombieversion av Lars Leijonborg med en blinkande lampa i pannan, och spelar luta i en vältuktad trädgård med kringskridande lobotomioffer i vita särkar, medan två svarthåriga nymfer strax intill har mjuksex inför öppen altandörr. Och därmed är även Pandoras ask öppnad på vid gavel.

"Vi dansar 'the monster mash' i engelska parken ..."

Vetenskapsmannen dr Humpp tillbringar sina dagar ståndsmässigt i en stor gård. Baksidan av detta luxuösa leverne är att han riskerar att transformeras till ett sönderfallande, äckligt vidunder, ifall han inte regelbundet intar något slags serum. Detta elixir utvinner han, under ledning av en talande hjärna i en glasburk, genom att på oklart sätt dränera unga, virila män och ”latenta nymfomaner”, starkt dopade med afrodisiaka, på sexuell energi, och därefter kassera deras livlösa, slutkörda kroppar.

"Låt se nu. Hur ska jag göra för att utstråla ännu mer sex än jag redan gör?"

För att leta upp och kidnappa lämpliga offer, köpa droger och undanröja besvärliga personer, skickar doktorn en extremt långsam varelse med det minst diskreta yttre man kan tänka sig, nämligen Leijonborg-monstret, i sällskap med några liknande machotyper — troligen resultat av tidigare, misslyckade experiment — som på något sätt lyckas glida runt obemärkta på stan och nosa sig till varje sexparty och herdestund. Doktorn rotar även i deras hjärnor på jakt efter nyckeln till den mänskliga libidon, vilket inte bara ska förlänga hans eget liv, utan även öppna dörren till tidigare oanade nivåer av sexuell extas.

Sex och droger kan få fatala konsekvenser, om rock'n'rollen uteblir.

Detta är uppenbarligen inte ett fall av att man fått en superb story i knät, och därefter gnuggat geniknölarna över hur man ska kunna göra en film av den. Det handlar snarare om att man hyst en besatthet vid det perfekta b-filmskonceptet, och funderat på hur man ska kunna väva ett manus runt det.

Och jag måste säga, att man lyckades med den äran. Man har tagit alla tänkbara klichéer, upphöjt dem till två och fogat samman dem till något helt unikt.

Ingenting jag skriver, kan någonsin göra den här bilden rättvisa.

Det är en oerhört snygg film, men på ett sjaskigt sätt. En billigt, urbant svartvitläcker och liksom drömsk och loj känsla vidlåder de dialogfria sex- och strippscenerna, ackompanjerade av strippklubbsjazz och elektroakustisk musik. Dr Humpp själv ser ut som en korsning mellan en östtysk psykopat och Vladimir Putin, med stålblick och knivskarp profil. Så iskall är han, att han inte ens låter sig lockas till ett ondskefullt skratt då han yttrar repliker som: ”Sex dominates the world! And now … I dominate sex!”.

"Ball alltså! Skulle gärna hänga på, men jag har fastnat såhär."

Iklädd likadan kampsportsmässig särk som sina offer, går han rond i de mörka korridorerna. I varje säng ligger de unga libertinerna, nakna, fullproppade med potenshöjare, och vrider sig som språklösa maskar. En naken hippie sitter i lotusställning och röker på, medan en trekant försiggår på sängen. Ljuset spelar kontrastrikt och effektfullt över de extatiskt rullande ansiktena och den viktorianska labbutrustningen, reflekteras i svettglänsande pannor och rykande provrör, alltmedan doktorns liderliga, blonderade assistent trånande kvider i sömnen om att få bli använd i hans experiment. Det är en film gjord av bisarra sexuella drömmar och förpubertala pojkfantasier i en nästan psykedelisk häxbrygd.

"Hjälp! En Teletubby!"

Men säg den lycka som varar. Humpp och hans hiskliga hejdukar övermannas, varpå doktorns ansikte smälter ihop, och hans okroppsliga mentor i glasburken får psykbryt och fattar eld av rent raseri! Och allt de ville var att föra in mänskligheten i ett nytt sexuellt paradigm. Men vägen till helvetet är, som bekant, belagd med goda föresatser.

"Äntligen! Jag kan driva lamporna enbart genom min vilja till makt!"

Sugen? (Kan väl inte tro annat …)

Till skillnad från de flesta filmer jag recenserar, går denna inte att finna i sin helhet på Google Video. Men Swedisc har den förstås på Something Weird-dvd, fullpackad med extramaterial.