Kvinnofängelset i repris!

13 maj 2014

… och den här gången behövde vi inte ens demonstrera för det:

Aftonbladet 1/4 2000

Aftonbladet 1/4 2000. Nej, det är inte ett aprilskämt och ja, det är programledaren som håller i plakatet. 14 år yngre, dummare och snyggare.

Kvinnofängelset — eller KF, som vi kallar det — är för mig långt ifrån bara en tv-serie. ”En livsstil” kanske är att ta i, men det är en hyfsad approximation. Jag har de flesta av avsnitten på drygt 70 heminspelade VHS-band. Jag satt i styrelsen för Kvinnofängelset Fanklubb (KFFK) från 2002 till det bittra slutet 2008. Varje vår och höst var jag med och arrangerade föreningens fester i diverse scoutstugor, där vi ägnade oss åt KF-tipspromenader, KF-tårtbakartävling, KF-improteater med mera.

Ett tag rökte jag Benson & Hedges bara för att det är det vanligast förekommande cigarrettmärket i KF. Jag hängde dagligen i IRC-kanalen #prisoner, som vi förlagt till det australiska nätverket Austnet trots att vi alla var svenskar. Jag gjorde otaliga besök på den fullständigt oskattbara resurs som för alltid kommer att gå under namnet ”onda sidan” (p.g.a. frestelsen att läsa spoilers). Jag sjösatte själv ett enormt (och tyvärr fortfarande oavslutat) projekt, där jag skulle gå igenom hela serien och kartlägga samtliga bakgrundsfigurer i fängelset, de som varken hade repliker eller fick stå med i eftertexterna. Ibland gick jag på promenad eller på jobbet med mina favoritreplikskiften i hörlurarna istället för musik.

IMG_3925

Ur gömmorna. Skivan är en originalpressning av seriens ledmotiv.

KF gick i 692 avsnitt i Australien 1979-86, men sändes för första gången i Sverige 1994-2000. Föreningen bildades strax därpå i segerruset efter att vi genom vår demonstration lyckats trycka fram en reprissändning, vilken höll på till 2004. En andra repriskampanj med namninsamling sattes igång men tog aldrig riktigt fart, och vår förening förde under de kommande fyra åren en alltmer tynande tillvaro, tills vi med sorg i hjärtat insåg att det var dags att lägga ned.

Och så kommer — sex år senare — en reprissändning som en blixt från klar himmel!

Och den finns på TV4 Play!!

Men varför Kvinnofängelset?

Den frågan kan som ingen annan förvandla mig till en monoman kvasi-autist på vilken fest som helst. Men låt mig fatta mig kort: Kombinationen av sött och surt, makalöst drama och kalkonmässigheter, diskbänksrealism och bisarreri.

I skrivande stund har de första två avsnitten sänts. Serien tycks vara tablålagd måndag till torsdag precis som i förra omgången, vilket torde innebära att sista avsnittet sänds år 2018. Den går visserligen i den obskyra kanalen ”TV4 Guld”, men vad spelar det för roll i dessa fiberoptiska tider? Varje avsnitt ligger ute i 7 dygn, så vad väntar du på? (Men ha tålamod; det tar ett litet tag innan serien hittar sin form, och som allra bäst blir den inte förrän vid avsnitt 235.)


Släpp klossarna loss

8 september 2012

Mina lågstadieår präglades av två fenomen: Kalle Anka och lego. Oräkneliga är de timmar jag ägnat åt att bygga upp, bygga om, arrangera legostaden, spela in små lego-vardagsscener på band (samt nyhetsprogrammet Lego-Ekot) och trånande bläddra i legokataloger. Så långt som till att bygga dockteaterfigurer, pennställ och krasseträdgårdar gick jag väl aldrig, även om jag fortfarande är ägare av standardverket i ämnet:

Vad författarinnan — med det oslagbara namnet Jette Bak — inte kunde förutse, var Youtube-ålderns förnämsta kortfilmsgenre: legoanimationen. Då och då får jag för mig att djupdyka i denna ocean av hemmagjord stopmotion, och nu har jag funnit dess okränkbare mästare. Han heter Michael Hickox, och här är hans Youtube-kanal.

Filmerna är mestadels ordlösa och passar därmed också för barn. Humorn är kvick och drastisk och tajmningen oklanderlig. Hur animationerna åstadkommits rent tekniskt vet jag inte, men antingen har ett diskret datorstöd tillämpats eller så är Hickox en helt överjordiskt tålmodig stopmotion-fotograf, så smidiga som rörelserna är. Han hänger sig dock aldrig åt naturvidriga styggelser som rörliga munnar eller böjliga knän, utan är trogen legots naturlagar. En trevlig bonus är att man lär sig känna igen persongalleriet så småningom, och bruket av olika legohuvuden får mig att börja omvärdera min ståndpunkt att allt utöver två ögonprickar och en glad mun är förkastliga nymodigheter.

Några personliga favoriter:

Björklundsk katederundervisning ur barnperspektiv.

En trollkarl korrumperas av sin makt. Hatar inte ni också när det händer?

En alltför välgjord piñata får ett födelsedagskalas att balla ur.

Ett interaktivt riddaräventyr! Klarar du av att rädda prinsessan?

Underdog-fars i fyra delar om ett pizzabuds hårda tillvaro. Om Buster Keaton jobbat i lego, hade han gjort den här filmen. Kom ihåg att dricksa ordentligt nästa gång.


Upplevelseindustrialisering

19 juni 2012

Jag hörde på en gammal föreläsning med filosofen Bertrand Russell. Han talade om individen och samhället, lade ut texten om den exceptionella individen som går på tvärs mot sin samtid och för utvecklingen framåt och hela den där Raskolnikov-grejen.

Men han talade också om den skapande konstnärens roll genom tiderna, och hur den har degraderats i modern tid. Inte så mycket p.g.a. alltings kommersialisering och ”varufiering”, utan mest som följd av den industrialiserade, reglerade, målrationella attityd som det moderna livet fostrar, där all aktivitet ska syfta till en framtida vinst av något slag, och detta att låta sig uppslukas av stunden, glömsk av plikter och bekymmer, betraktas som något barnsligt och onyttigt.

Detta sade han förstås 1948, strax före rockens och tonåringens tidsålder, men märk väl — ingen av alla ungdomsrevolter och subkulturer som kommit sedan dess, har hunnit existera längre än fem minuter innan de absorberats av det system de revolterade emot. Mallats, finslipats och passats in i en livsstilsnisch som gått att köpa på H&M.

Att hårdrockarna slogs med syntarna på 80-talet var förstås mumma för kapitalet, eftersom det skapade väldefinierade kundgrupper, där alla som ville tillhöra respektive grupp måste skaffa sig alla de attribut som försäkrade omgivningen om att de tillhörde just den gruppen och ingen annan.

All musik som någonsin blir cool, blir snart också en vara, och kommer av marknaden att specialpaketeras med matchande keps och onödigt dyrt vin, och hårdlanseras till ett noggrant undersökt kundsegment.

De vet din ålder, din skostorlek och din inkomst — har du ingen inkomst så vet de dina föräldrars. Bara skicka ett sms till Sony-EMI-AOL-Time-Warner, så kommer ett par Kent-dojor med fejkade autografer på posten.

Vi förväntas konsumera kultur som ett litet barn konsumerar godnattsagor, fast mera ytligt. Ett igenkännbart, trygghetsskapande skval i bakgrunden. Tonårsnostalgi och gamla godingar som kan säljas på oss för tredje eller fjärde gången. Finns ju så mycket att välja på numer, då är det skönt när någon gör urvalet åt en. No hopes and no surprises — storebror Kapitalet vet vilken avkopplande, invand underhållning just du vill ha.

Musiken är en del av upplevelseindustrin. Industriell arbetsdelning råder. Låt proffsen producera — din roll är att passivt konsumera något av de färdiga upplevelsepaketen.

I Stockholms tunnelbana har vi på sistone sett övertydliga exempel på detta, då de fem–sex största reklamradiostationerna, var och en med sin egen nisch och tilltänkta kundgrupp, pumpat ut en samkörd reklamkampanj, och på så vis helt skamlöst demonstrerat att de lyder under samma vinsthungriga oligark.

Slutsats: Rycks gärna med i stunden, men gör det på din fritid och under kontrollerade former. Hänryckning, men med förnuft — ekonomiskt förnuft. Håll dig till din nisch, så vi kan hålla koll på dig. Var inte en besvärlig konsument.

Men det finns hopp!

Magma vill vara ett bålverk mot denna fantasilösa fragmentering, denna passivisering och detta penningens herravälde. Magma svingar mångfaldens fana. Och då menar jag inte att hon erbjuder ett antal prydligt sorterade alternativ att välja bland — det är inte mångfald, utan separatism. Magmas idé om mångfald är en oavlåtligt kaotisk kulturkrock, en musikalisk anarki utan gränser!

Tyvärr är hon förhindrad att vältra sig i kaos just denna tisdag p.g.a. att Eskilstunas kommunfullmäktige behagar ockupera radiovågorna, men ni fick åtminstone något att läsa. Och före s0mmaruppehållet ska det nog gå att hitta på något extra magmanesiskt. Kom gärna med idéer.


Bättre sett än aldrig

17 mars 2012

Det känns väl lite sådär att bryta den officiella magmanesiska kvinnomånaden för ett stycke gubbsjuka från den gamla, onda tiden. Men hav tålamod, och ni skola förstå. Detta är nämligen så stort, att en nattstånden kvinnosyn bör få passera. Dessutom passar det väl, att på sankt Patriks dag uppmärksamma vår störste fejk-irländare, den sjuka humorns grand old man Lasse O’Månsson?

Det rör sig om hans och Bengan Wittströms makalösa tv-show Bättre sett än aldrig från 1974. Kanske det bisarraste som sänts i svensk tv — och nu även på Youtube.

(Märk hur jag helt kongenialt lånat titeln till det här blågginlägget; det var ändå snart två år sedan programmet publicerades å Tuben. Men jag upptäckte det först nu, efter att återkommande gånger genom åren suktande ha läst om något mytomspunnet tv-program där en vitsminkad Anna-Lisa Ingemanson ska ha uppträtt. Så döm om min upphetsning, då jag äntligen fick se härligheten.)

Här är en länk till en spellista med programmet i sin helhet. Men låt oss, för skojs skull, plocka russinen ur kakan också:

Kanske den bästa introduktionen någonsin. De tvenne programledarna flyr omedelbart scenen och ersätts för resten av programmet av varsin bandspelare. Hasse Alfredsson, Lee Hazlewood (som ser ut att med rätta undra vad i helvete han gör där), Sylvia Vrethammar och Thore Skogman defilerar utan ett ord, för att aldrig mer synas till! Resten av programmet är en veritabel kultfrossa utan dess like i svensk nöjeshistoria. Hur man samlat ihop detta pärlband av sunkadeliska artister vete gudarna.

Harry Rydell, mannen med landets sämsta taktkänsla och bästa scensminkning, sjunger en visa om att han sjunger.

Andrapriset för bästa sminkning går till Anna-Lisa Ingemansons lätt uppdaterade 1700-talslook. Den försilvrade ridpiskan är pricken över i. Märk hur hon råkar sparka till sin pudel vid 2:41.

Tyvärr vispas inget faktiskt potatismos i detta nummer. Det är också det proffsigaste framträdandet av dem alla, även om konkurrensen förstås är tämligen klen. Ändå är det något med Roland Nilsson, som kommer hjärtan att smälta. Jag tror det är att han är till förväxling lik valfri charmigt töntig gubbe av Per Fritzell. Kombinationen av sångrösten, den Buttericks-mässiga scenkostymen och det oerhört anspända framförandet är helt oemotståndlig.

Herregud! Ingvar från Trelleborg, med tangorabatt, paljettbemängda kavajslag, kornblå skor och illgrön sidenskjorta, gör EN ENTRÉ ATT DÖ FÖR. Därefter äger han scenen i tre svettiga, intensiva minuter, med krumsprång, skönsång och akrobatkonster! Herrejävlar! Min nioåriga dotter gjorde bättre hjulningar efter två timmar på cirkusskola. Fan vet om hon inte är bättre på engelska också. Kort sagt: det är underbart!


Juholt på hjul!

8 mars 2012

SVT bjöd ikväll Chaplin-kortfilmen Chaplin på rullskridskor (The Rink), till min dotters såväl som min egen förtjusning. Ett härligt, lagom långt stycke slapstick, som åter tydliggör hur mycket som gick förlorat då man, nästan från ett år till nästa, mangrant gick över till ljudfilm. Man får väl hoppas att en dörr slagits upp till en större audiell mångfald inom filmen, sedan nu en stumfilm för andra gången någonsin kammat hem den förnämsta Oscarstatyetten; att man börjar få upp ögonen för pratfrånvarons värde annat än som en gimmick att plocka fram vart tjugonde år eller så.

But I digress. Huvudsaken var ju denna —

— uppvisar inte Eric Campbells rollfigur ovan en slående likhet med en svensk f.d. partiledare? Även den berömda yvigheten är på plats, om än i rent fysisk form.

Nu tycker jag ni ska se på filmen.

PS. Fick så dåligt samvete över att mitt senaste program, som ändå uppmärksammade kvinnodagen, nästan blev totalt mansdominerat, att jag beslöt att nästa program ska bli helt kvinnoseparatistiskt. Sent ska syndaren vakna.


Skårhajen

15 februari 2012

Det är märkligt, hur litet det talas om Grooveshark. Det är en musikströmningstjänst med ett riktigt välfungerande webbgränssnitt, d.v.s. man behöver inte specialinstallera några otympliga program, och dessutom slipper man ljudande reklam även i gratisvarianten.

Avigsidan visavi den där andra tjänsten är egentligen bara en: obefintlig katalogisering. Åtskilliga album finns i dubbletter (att jag alltid måste kolla stavningen på det ordet …!), men med bara en eller ett par låtar representerade på vartdera. Troligen har den mesta musiken inte lagts ut ”officiellt”, som följd av något avtal med skivbolagen, utan laddats upp av användarna varpå den får ligga där liksom på nåder, tills något högdjur upptäcker den och orkar hota med rättsliga åtgärder. Youtube-strategin med andra ord. Men det är som sagt en gissning.

Vad som däremot finns, är en ”radio”-funktion, där man har ett (starkt subjektivt) urval av genrer att välja bland. När man gjort sitt val, hamnar man i en dynamisk spellista, eller ”station”, som man ska kunna påverka själv genom att trycka glad resp. sur gubbe för den låt man för närvarande lyssnar till.

Jag vet inte om det faktum att Dubstep har fått en egen station, medan de stackars Jazz och Klassiskt fått tränga ihop sig under varsitt paraply, säger mest om tjänstens skapare eller den tilltänkta målgruppen, men någonstans anar jag den omisskännliga doften av amerikanskt college. Den förstärks ytterligare när jag tittar in på Oldies-stationen och finner Frank Sinatra sida vid sida med Patti LaBelle och Joan Baez. Röd tråd efterlyses.

(Här vill jag också hötta med ett radioaktivistpekfinger mot den totala urlakningen av begreppet ”radio”. Bakom det jag vill kalla radio, ligger faktiskt en betydande mängd känsla och mänskligt förnuft, och inte bara ett gargantuanskt digitalt musikbibliotek, en massa bandbredd och några kluriga algoritmer. Jag antar, att det är den monomana, profitmaximerande reklamradion, som öppnat för begreppsförvirringen. Detta geschäft består ju inte av mycket mer än en hoper extremt snäva och tjatiga spellistor. Hr Ehrenmark ondgjorde sig en gång över brödpåsar med påskriften ”detta bröd har inte vidrörts av människohänder” — nu har vi radio som inte har vidrörts av mänsklig tanke. Stofilgnäll, måhända, men man får väl slå vakt om den stolthet man har.)

Nåväl — jag har börjat låta Experimentell-stationen gå varm. Även här gör sig college-oset påmint genom att inget är framställt före 2000-talet eller rör sig alltför långt bortom varken rockens huvudfåror eller USA:s gränser. Men inom dessa ramar finns ju mycket bra. Hör här några favoriter från de senaste dagarna:

Laddade även upp några av mina egna alster från anno dazumal, framställda under mitt helt sanningstrogna nom-de-guerre Bandet som inte finns. Lyssna gärna:


2011 i min vänliga backspegel

31 december 2011

Ja, denna märkligt otäcka video får även denna gång avrunda året för Magmas vidkommande. Jag kan inte få nog av det hysteriskt stirrande leendet från denne nöjesgigant, som två dagar senare ska ligga död i sviterna efter ett självmordsförsök. Ett leende som slår över i diaboliskt, då han sjunger rader som: Vi behöver ej lida nå’n nöd — arbetslöshetsunderstöd / vi få allihopa till vår död.

Den minnesgode lyssnaren vet även, att det är legio för Magma att summera året i ett program av typen ”det bästa från år x”. Men då det krävs en herkulisk kraftansträngning för att ens lyckas skumma på ytan av den musikaliska störtflod som översköljer en så fort man slår på datorn, vore en sådan ambitionsnivå främmande för mitt nya, ödmjuka jag. Men utifrån några få Magma-godkäntstämplade album från året som gått, vill jag ändå rada upp en liten tub-kavalkad. Voilà:

Dynamikens drottningar Deerhoof poppade till sig något under året …

… och så även de gamla Magma-favoriterna Decemberists. Denna tillbakagång från progrocken och temaalbumen var förstås inte helt önskvärd, men den gedigna låtskrivarkonsten framstår kanske i ännu tydligare dager på detta vis. Med lättnad noterar jag, att viss Byrds-påverkan låter sig höra i denna sång. Lättnad därför att jag var rädd att Byrds-influenser nu var deklasserade till ”sååå 2006” el. dyl.

Skandinaviens slagverksfantom nr. 1, Marilyn Mazur, gav ifrån sig albumet Celestial Circle. Något för Emil Richards-fansen kanske. Men inget jag hört på skiva, eller sett på tuben, går upp mot den spelning hon gav vid årets Urkultfestival.  ”Jazzproggfolksväng” låter som något djupt plågsamt, men i Mazurs luftigt experimentella tappning var det mer än okej.

I mitt genomtröskande av nyaste ny svensk jazz dök Elin Larsson Group upp …

… liksom Tonbruket.

Vijay Iyer & c:o ger en oemotståndlig mixtur av tablas, flyhänt gitarr och indisk scatsång.

Ännu en Urkult-upptäckt — Esbjörn Hazelius, denna gång med nyckelharpa. Nya skivan heter Om du ville människa heta.

Från gitarrfantomer korsar vi gränsen till rent nörderi: Alexander Turnquist! (Ja, han har lösnaglar på sig.)

För övrigt är mitt nyårslöfte att bara avge ett enda nyårslöfte, och det är det här. Gott nytt!


Ricky Bruch 1946 – 2011

30 maj 2011

Renat

Nov. 1970

Livet är som en tvål,
nötas, blötas — och en skål,
och tack för det som varit,
det var skönt men marigt.

Nationell sorgedag är utlyst i Magmanesien när nu Ricky Bruch, en av våra stora hjältar och inspiratörer, vars poesi satt guldkant på åtskilliga Magma-program, har gått ur tiden.

Gräddan av svenska kultfigurer: Ricky och Christina Lindberg

Det vore ett digert arbete att finna en mindre idrottsintresserad person än jag. Jag är den typen som, när någon talar om ett pågående VM, frågar ”i vilken sport?” — och menar det. Men Ricky har sin stadiga plats bland mina husgudar. En världsatlet som öppet erkänt att han under hela sin karriär var så dopad att han fick stå i badkaret och kissa. Som bara härom året skapade rubriker, då han bestämt sig för att sätta punkt genom att smälta ned alla sina gamla medaljer. Som även tog sig tid att spela rövare i Ronja Rövardotter och alban i dansk gladporr, ge ut en diktsamling och en förvirrande självbiografi samt släppa en slyngelaktigt manschauvinistisk singel. Och som dessutom, enligt denna intervju, var en cineast av mått.

Visst — hans poesi skulle få Horace Engdahl att kräkas, han sjöng hellre än bra, han hade det tvivelaktiga omdömet att kampanja för Ny Demokrati (även om han inte var främlingsfientlig), och det finns nog goda anledningar till att han fick spela den ende stumme rövaren i Mattisborgen. Men jag älskar honom för att han försökte — för att han gång på gång spände sin båge, gick sina egna vägar och sket i konventionerna, för att han inte ville att något mänskligt skulle vara honom främmande och för att han inte tog saker och ting så förbannat allvarligt. Han var en excentrisk, grovhuggen b-renässansmänniska. Full i fan.

Rickys glimt i ögat och långfinger mot den goda smaken framträder i koncentrat i denna hans slagdänga från 1971:

Där är hon — och hon får väl duga
Här är jag — en nordisk sagogud
Och hon vill så gärna bli min fruga
Men jag tar det kallt, mig fångar ingen brud

Hur kan man inte älska den mannen?


Magma inställt 24/5

24 maj 2011

P.g.a. festivitas å min dotters skola, måste tyvärr den som söker färsk Magma denna vecka hänvisas till Island. Men vi hörs igen om två veckor — och under tiden går det förstås bra att reprislyssna till förra sändningen, ja kanske rentav förrförra också.

Något annat som blev snöpligt inställt, var ju den utlovade undergången i lördags. Tänk — som vi satt där i den häggdoftande vårkvällen i väntan på jordbävningarna, sprickfärdiga av nyfikenhet på vilka av oss som skulle få pie in the sky och vilka som fick nöja sig med att bli saltstoder eller vad man nu kan tänka sig, då apokalypsens fyra ryttare plöjde igenom tidszon efter tidszon. Tidpunkten passerade och västgötaklimaxet var ett odiskutabelt faktum. Ett mindre jordskalv rapporterades från Höganästrakten, men det visade sig bero på att Rune Andréasson roterade i sin grav.

Men någon hugsvalelse bör jag väl bjuda mot allt detta elände, och något mera patinerat mot alla dessa aktualiteter. Vad sägs om min senaste kärleksaffär med Youtube?

Jag kan inte få nog av denna. Diktionen! Gestiken! Mimiken! Texten! Tungspets-r:en! Alltihop andas perfektion.

Och kanske man vill toppa denna konstupplevelse med Fred Astaire i sitt esse?

… för att gå vidare till en avsevärt mindre polerad, men klart underhållande och rätt förbryllande, ung Uggla.

Låt oss så avrunda med en likaledes ung Scott Walker, från tiden då han ännu inte gjorde knepigare saker än att sjunga Brel framför psykedeliska ljusshower.


Kultism

7 april 2011

Ni hörde väl, att Magma nämndes i den sista skälvande minuten av Kino i P1 häromsistens? Även å Kinobloggen fick Magma ett hedersomnämnande.

Själva programmet var förstås också utmärkt, och fick mig att fundera på detta med kultfilm samt gummiprefixet kult- i allmänhet. Själv valde jag en gång bestämningen ”kultmagasin” ganska oreflekterat. Magma hade sprängt ramarna för ”musikmagasin”, men ”kulturmagasin” förde å sin sida tankarna till Kulturradions program i P1 (Kino undantaget förstås), vilka alltför ofta bara är avlopp för mediokert babbel från en självbespeglande kader av rättänkande kulturjournalister och skönandar, vilka allihop bor inom två kilometers avstånd från varandra.

Så det fick bli ”kultmagasin”. Tanken var, att programmet ägnar sig åt kulturyttringar som endera är kult eller borde vara det, och hursomhelst är ambitionen att hela programmet en dag ska bli kult. En slapp programförklaring, jag vet. Och nu när jag hör Roger Wilsons (när ska han få vara med i Spanarna, förresten?) inledning av Kino-programmet, inser jag för första gången att det kanske är en benämning som alienerar P1-skönandarna. De som mest av alla skulle behöva höra hur elektroakustisk konservatoriemusik stångas med pakistansk filmmusik, 20-talscountry och turkmensk jazzrock, för att krossa sina internaliserade järnridåer mellan högt och lågt, eller med andra ord: konst och kult. Att ”kult” kan verka avskräckande, med associationer till distanslöst nörderi eller hånfullt höhö-ande grabbgäng, har faktiskt aldrig förut slagit mig. Kanske för att jag själv alltid hyst en så självklar, villkorslös kärlek till det bisarra och missanpassade, att jag aldrig behövt intellektualisera termen. Den bara sitter där som ett sigill på all kultur som värmer hjärtat på ett alldeles särskilt sätt.

Men vad är då kult?

Shammi Kapoor, ett kultfenomen? Säg det till indierna.

Bäst fångar vi kanske begreppet, om vi tänker på utrikiskans ”cult following”. Ett kultfenomen är något som är för apart för det breda genomslaget och för opolerat och oakademiskt för P1-skönandarna, men dyrkas hängivet av en skara konnässörer. Konnässörgardet får förstås inte heller bli för stort, men var gränsen går mellan enormt kultfenomen och mainstream är nog en fråga värdig en sokratisk dialog. Ett annat hett spörsmål bland kultfansen tycks vara ifall något kan klassas som kult som en gång varit mainstream, men där den obarmhärtiga tiden kokat ned de hysteriska fanskarorna till en hårt koncentrerad kärna — t.ex. Xanadu eller Dirty dancing. I Kino svarar Klubb Super 8-mannen kategoriskt nej. En relaterad fråga: vad säger vi om sådant som varit enormt populärt vid en annan tid och plats, men i vår ända av världen aldrig blivit en angelägenhet för fler än ett fåtal edsvurna korsriddare, som Bollywood-film eller min egen hjärtesak, Kvinnofängelset? Eller de fall där det som undanhåller fenomenet från bred popularitet inte är av rent konstnärlig natur — t.ex. de extremt trallvänliga och kompetenta Beatles-svärmarna We All Together, som hade den enda detaljen emot sig att de kom från Peru?

En viktig distinktion är den mellan kalkonkult och avant-kult, d.v.s. mellan (i bästa fall) originalitet som totalt missar målet och originalitet som vet precis vart den syftar. Ed Wood, Erik Ofvandal och The Shaggs på ena sidan; John Waters, Allen Ginsberg och Captain Beefheart på andra. En spridd missuppfattning är att vi kalkonfans är ena cyniska jävlar som gillar att håna andras misslyckanden — inget kunde vara osannare. Ingen skulle orka sitta igenom dussintals dåliga filmer, om där inte funnes en mycket djupare fascination. Ett skratt åt ett fullkalibrigt magplask som Glen or Glenda? är ett skratt av öm sympati. Det är ett förlösande, förbrödrande skratt åt ens egna och allas våra tillkortakommanden och brustna strängar. Ett skratt av lättnad över den spruckna ballongen, ett skratt av glädje och tacksamhet för gåvan: ett stycke oslipad och medioker, avvikande och missanpassad, ärlig, modig och vacker mänsklighet.

Ed Wood och John Waters — långt ifrån lika som bär.

Viktigt att poängtera är att kultstatus växer underifrån; den kan inte frambesvärjas av aldrig så sluga PR-avdelningar. När en filmdistributör självsvåldigt proklamerar: ”detta är kult!”, låter det i mina öron misstänkt likt: ”detta är skit, men på medvetet diffusa grunder bör du se det ändå!”. Kult är demokratiskt, och liksom vårt språks djupaste rötter ådagaläggs via våra mest obscena och barnsliga ord, då dessa gått förskonade från diverse överhets klåfingrighet, säger kanske de av skönandarna bespottade kultfenomenen mer om oss än all statuskåt akademisk kanonproduktion i världen.