Magmas julkalender 2012: lucka 12

”Madame Bovary — det är jag”, hävdade inte bara Henrik Berggren utan även Gustave Flaubert, som föddes 12 december 1821 och hade det argumentet på sin sida, att han faktiskt skrivit boken i fråga.

12 december 1939 dog Douglas Fairbanks d.ä., filmsnygging och karlakarl, gift med den sköna Mary Pickford. Liksom så många andra försvann de hastigt ur rampljuset då ljudfilmen kom, men under sin storhets tid var de kända som kungen och drottningen av Hollywood. Här ovan ser vi dem bägge anno 1919, Fairbanks längst till höger. (Den stilige yngligen vid bordet är förstås Charlie Chaplin.)

Låt oss därför frambesvärja en riktigt vit jul tillsammans med Coke Ennyday, Fairbanks måttlöst kokainglade privatdetektiv i Sherlock Holmes-parodin The mystery of the leaping fish från 1916:

PS. Magma säger tack och adjö till Ravi Shankar, som dog igår vid 92 års ålder efter en 73 år (!) lång scenkarriär. 1900-talets främste indiske musikambassadör har gått ur tiden:

Annons

2012-06-05: Summer, never go away

Sommar!

Man kliver ut och ögonen ljuschockas. Värme omsveper en och man går som i ett kisande töcken. Höstens tungblöta, bruna, förmultnande mylla har tuggats genom naturens stora återvinningscentral och förädlats till högfärdiga, promiskuösa försommarblommor som pustar ut söt parfym. Nästan så att man känner sig lika pånyttfödd och blommig själv. Pank och fågelfri. Säga vad man vill om Gösta Bohman, men att bo i plåtskjul och äta bananer känns inte som ett orimligt livsmål en sådan här stund.

Helst vill man ägna hela dagarna åt sådant här:

… men som vanligt ska ett program levereras, till båtnad för en kulturtörstande mänsklighet. Och här har vi det nu:

Programmet går delvis i indiskt tecken. Gubben Ravis musik ligger som en bordun under kakofonin och manar oss tillbaka till sans och balans. Tack, Bagis megaloppis, för LP-fyndet. Vi får även höra splitter nytt från Ransta Trädgård, mera vulgopop från rikspinuppan Leena Skoog samt några småobskyra amerikanska fältinspelningar.

Vilda blommornas dag (13 juni) uppmärksammas, som lämpligt är, med The Wilde Flowers — Canterbury-scenens själva urkälla, varur både Soft Machine och Caravan sprang. Deras musik lät ännu mest som ett fattigmans-Zombies, men historiens vingslag kan anas för den med känsliga öron.

Spellista

• Yo-Yo Ma & The Silk Road Ensemble [Silk Road Journeys] Chi passa per’sta strada (Filippo Azzaiolo)
• Al Di Meola World Sinfonia [Pursuit of Radical Rhapsody] Siberiana
• Jan Lundgren [Jazz är farligt] Slängpolska efter Byss-Kalle
• Canterbury Fair [Canterbury Fair] Winds of the Sky
• Ravi Shankar [Music of India: Three Classical Rãgas] Rãga Jog
• Alice Coltrane with Strings [The Music of Alice Coltrane: Astral Meditations] Galaxy Around Oldumare
• Washington Brown & Group [Deep River of Song – Louisiana – Catch That Train and Testify!] Hallelujah (Lamb on the Altar)
• Justin Vali [Rambala] Soratra masina
• Emil Richards [Stones] Moonstone (June)
• Eight unindentified girls [Deep River of Song: Alabama: From Lullabies to Blues] Hopali
• Agincourt [Fly Away] Dawn
• Ransta Trädgård [Låt bandet gå] Don Diegos hemlighet
• Leena Skoog [Stora Schlagerboxen Vol. II] Oh, älskling — ta mig inte nu
• Mahavishnu Orchestra [Birds of Fire] Miles Beyond
• Sigh [Imaginary Sonicscape] Requiem – Nostalgia
• The Deviants [Ptooff! & Disposable] Nothing Man
• The Wilde Flowers [The Wilde Flowers] Memories
• Saturday’s Photograph [Fading Yellow Vol. 3: 22 Shiny Jewels of US Pop-Sike & Other Delights] Summer Never Go Away
• Makina Du Tempo [Brazilian Pebbles – Acid, Flowers And Fuzz Garage Psychedelia] A Terra Parou

2012-05-22: Känner du djuret som uppfann integralkalkylen?

Jaha, här hade jag tänkt toppa inlägget med en riktigt mullig sommarbild. Har dock inte fått tag på den ännu, och i anständighetens namn kan inte publiceringen vänta längre. Ni får en bild på Andy Warhol och Divine istället:

Ty publikens sug efter gratis surrealistiska musikmixar måste bemötas. Adresseras, som det heter idag. Vi måste tänka på kundnöjdhetsindex, annars tappar vi konkurrenskraft och sjunker ned i ett svart hål av misär. Så här kommer ännu ett program, ännu en timma av lavaflytande etermedialt drömspel. Be the change you want to see (M. Gandhi). Ja, då ska vi väl sätta oss barfota i gräset allihop, spela maskrosflöjt och solidariskt bryta vårt bröd. För nu kommer sommaren!

Det tog mig några veckor, men till sist slogs jag av att jag borde uppmärksamma Thomas Mera Gartz, som dog häromveckan. Hans trumslageri kan här höras hos såväl de banbrytande, Terry Riley-influerade avantgarderockarna Pärson Sound som de något mer ordinära psykrockarna Mecki Mark Men. I Pärson Sound spelade för övrigt även basisten Torbjörn Abelli, som dog för knappt två år sedan. (Jag samlar på kändisars dödsannonser, så jag har koll. Största dyrgriparna hittills är Ingmar Bergman och, såklart, Ricky Bruch.)

Vän av ordning kanske vill invända, att Gartz inte längre ingick i Mecki Mark Men 1971, då Ragathon spelades in. Men då får väl hen göra det då.

22 maj var även Sun Ras födelsedag, 23 maj Robert Moogs. Den ene en smått förryckt afrofuturistisk frijazzare med en förkärlek för fjärran världar, den andre skapare av världens första kommersiellt tillgängliga synt med klaviatur. Självklart skulle deras vägar komma att mötas; 1969 emottog Sun Ra en av de allra första minimoogarna, och det atonala rymdepos som blev den omedelbara följden av detta drömmöte — Space Probe — hör vi ett stycke av här.

Envisa rykten vill göra gällande, att den trippade astrologiklassikern The Zodiac: Cosmic Sounds från 1967 är den första skiva där en moog förekommer (den klumpiga, modulära varianten, inte mini-). Men den allerstädes närvarande (i Magma, åtminstone) Emil Richards, som tydligen var batterist på denna skiva, vet förtälja att han själv nyttjade moog på sin skiva Stones året dessförinnan. Som vi ju hör varje månad här i programmet!

I Underlandet heter en svensk duo som spelar lekfull kammarfolkmusik på piano och fela, ibland förstärkt med andra instrument (tyvärr inte minimoog). Mer om deras skiva kommer förhoppningsvis i ett separat inlägg.

Spellista

• Lars Gullin med Gösta Theselius orkester [Fäbodjazz] Summertime
• Pärson Sound [Pärson Sound] Tio minuter
• I Underlandet [Vindlande trädgårdar] Ballad dagen efter
• Mecki Mark Men [Mecki Mark Men] Opening
• The Zodiac [Cosmic Sounds] Gemini – The Cool Eye
• Sun Ra [Space Probe] Space Probe
• I Underlandet [Vindlande trädgårdar] Polska till Louis Couperin / Fantasi i G
• Raymond Scott [Manhattan Research, Inc.] The Pygmy Taxi Corporation
• Leopold Stokowski [The Maverick Conductor] J.S. Bach – Ein’ feste Burg ist unser Gott
• SOLA [SOLA: Lars Hollmer’s Global Home Project] Ljuva Lägen
• Yes [Tales from Topographic Oceans] 2nd Movement: Suritis
• Évariste – Connais-tu l’animal qui inventa le calcul intégral?
• Ananda Shankar [Ananda Shankar And His Music] Streets of Calcutta
• Vijay Iyer with Prasanna & Nitin Mitta [Tirtha] Falsehood
• Ale Möller Band [Bodjal] Dao Bidaai/Livadhia
• Delta Rhythm Boys [Flickorna i Småland] Tuoll’ on mom kultani
• Emil Richards [Stones] Emerald (May)
• Mecki Mark Men [Marathon] Ragathon (Part 1)
• The Soft Machine [Volume One] Why Am I So Short?
• Cul de Sac [Crashes To Light, Minutes To Its Fall] Etaoin Shrdiu
• John Leach [Prehistoric, Ancient and Period] Galloping Galahad
• Man Man [The Man in a Blue Turban with a Face] 10lb Moustache
• Red Ingle [Tim-Tayshun] Moe Zart’s Turkey Trot

Bobby Callenders vänliga värld

Att inget av de två senaste programmen kommit upp för lyssning än, beror på omständigheter bortom min kontroll. Men hav tålamod — och avnjut under tiden min senaste upptäckt …

Jag trodde jag hört det mesta som var värt att höra inom 60-talspsykedelians breda spektrum. Men så kom Bobby Callenders debutalbum Rainbow och briserade för mina öron. En skiva där sitarer, rock, soul, orgeljazz, barocka stråkarrangemang och t.o.m. ett stänk centraleuropeisk folkmusik ideligen tonar över i varandra i ett mångskiftande kalejdoskop. En skiva så totalt magmanesisk, att man kunde tro att den vore gjord för detta program.

Men det mest slående är själva Bobbys hela uppenbarelse. Hans pose är den av storögt, kosmiskt barfotabarn. Med sin ljusa, väna, beslöjade röst smeker han fram texter som ibland är riktigt vackert poetiska, men stundom så till den grad mättade av introvert, mystik hippie-kitsch (”I am the Raga Man / come to colour the spectrum / behind your eyes”) , att man undrar om där inte står en skrattande Frank Zappa i bakgrunden och regisserar alltihop. Seren fridfullhet gränsande till parodi, smakfull egensinnighet på randen till outsidermusik. Det bästa sätt jag kan komma på att beskriva honom, är som en mer eklektisk och extrem variant av Donovan vid tiden för Sunshine Superman. Samma världsfrånvända, känsliga manér, samma korsning av lekfull nature boy och orientalisk guru. Lätt att göra narr av, respektingivande i sin uppriktighet. Dessutom var han, vid sidan av Jimi Hendrix och Arthur Lee, en av psykedelians mycket få mörkhyade profiler.

Bobby Callenders andra skiva The way (first book of experiences) kom 1971 och är en betydligt mer rätvinklig historia, präglad av soulrock med stänk av indiska influenser, och sålunda inte lika intressant för Magmas vidkommande. Med ett lysande undantag! — Story of Rasha and Dhara, en talad historia där det, under vän bakgrundsmusik och Bobbys nynnande i falsett, plötsligt dyker upp en lugn, men på något otäckt sätt påträngande, kvinnoröst som förkunnar: ”John — this is your mother and father, brother and sister”. Bara det fick mig att tappa hakan första gången. Därpå följer den förment uråldriga legenden om de undersköna och fullkomligt harmoniska Rasha och Dahra, som älskade varandra med en förandligad kärlek bortom beskrivning, som inspirerade resten av världen. Och mer invecklat än så blir det liksom inte. ”Their love went beyond all thoughts of love. They danced on every star and planet in the universe, and found eternal happiness within Nature’s realm of bliss”. En makalös låt, som dessutom någon av okänd anledning har lagt ut för lyssning i ett helt orelaterat blågginlägg här!

Magma [10-05-11]

Ett Magma fyllt av insmickrande, lättsmält kultur: svängig pakistansk filmmusik, lustig 60-talselectronica, röjig Balkan-indie, iransk ragarock och lättlyssnade sitarversioner av populära hits. För att inte tala om den gripande lyriken från den folkkäre Ricky Bruch eller den livsbejakande recensionen av filmklassikern Robot Monster. Magma är, som ni kan se, ett brett familjeprogram för hela Verklighetens folk, och nu väntar jag bara på samtal från huvudjägare vid P4.

Veckans Ricky var betitlad Därborta…, men blev dessvärre avkapad på mitten, för vilket jag innerligt ber om ursäkt. Kan också tillägga, att Bruce Haack-skivan jag inte kom på namnet på, heter The way-out record for children, att det jag ville säga om den iranska popen var att den var inspelad före 1979, och att den avslutande Lachen J-låten heter Skogen flyr och inget annat!

Spellista

• A Hawk and a Hacksaw – The Sparrow (2006)
• Koobas – Barricades (1969)
• The Go! Team – Friendship Update (2004)
• Mehrpouya – Soul Raga
• Jean-Jacques Perrey – 18th Century Puppet (1970)
• Okko – Painted Sails on Ganges (1971)
• The Books – If Not Now, Whenever (2005)
• Bruce Haack – Nothing to Do (1968)
• Nazir Ali feat. Nahid Akhtar – Society Girl (1976)
• Raymond Scott – General Motors: Futurama
• Lord Sitar – Daydream Believer (1968)
• Lachen J – Skogen flyr (1985)

Magma [2009-04-07]

Vad skola vi med vintern till?, undrar du. Jo, svarar jag, det är för att vi genom kontrasteffekt ska kunna njuta vårens fägring. Ty liksom de fattiga som bor i hyddor helt nära Taj Mahal knappast stiger upp varje dag och faller i lovsång över omgivningens skönhet, skulle sommaren vara bortkastad på oss om vi aldrig finge något att jämföra den med. Det som varar i evighet, förlorar sitt värde. Så gläds åt vårens ankomst, men också åt att de nu utsprickande löven en dag ska torka och falla. Eller, med Pippi Långstrumps ord för samma grundtanke: ”Nu tycker jag att ni ska gå hem, för om ni inte går hem kan ni inte komma hit igen – och det vore ju synd”.

Med detta sagt, kommer vi osökt över på vårt egentliga ämne, som ju är den senaste Magma-sändningen. Magma är inte Sveriges populäraste radioprogram, ej heller det bästa, men helt avgjort det mest magmanesiska. Denna gång fick vi lära oss hur Van Morrison bar sig åt för att krångla sig ur sitt skivkontrakt, samt varför man inte oftare hört Ravi Shankar sjunga.

Spellista

• Animal Collective – Lion in a Coma (2009)
• The West Coast Pop Art Experimental Band – A Child’s Guide to Good and Evil (1968)
• Love Sculpture – Farandole (1970)
• Kocani Orkestar – Sunet Oro (1997)
• Jean-Claude Vannier – L’Enfant au Royaume des Mouches (1972)
• Pajo – Foolish King (2006)
• Van Morrison – Ring Worm (1968)
• Peter Pan Orchestra & Chorus – Four Hygiene Songs
• Hatfield and the North – Gigantic Land Crabs in Earth Takeover Bid (1974)
• Coste Apetrea – Lösnäsor åt konstaplarna (1977)
• The Idle Race – Imposters of Life’s Magazine (1967)
• George Harrison, Dhani Harrison & Ravi Shankar – Ride Rajbun (1992)
• The Lemon Drops – I Live in the Springtime (1967)
• Fairfield Parlour – Emily (1970)

Magma [2008-11-18]

Här söker sitarkaskader nödtorftigt samsas med gravplundrarblues, transcendenta folksånger, frijazz, psyko-calypso och tämligen ordinär psykedelia. Om jag finge betalt för att sända radio, vore jag väl ute på ekonomiskt kamikazeuppdrag. Lyckligtvis får jag inte det utan kan oförtrutet fortsätta i samma gamla självförbrännande hjulspår.

Spellista

• Thomas Edison – Fonografreklam (1906)
• Ananda Shankar – Dance Indra (1970)
• Nic Jones – Little Musgrave (1970)
• Silmaril – Wespers (1974)
• Wil Malone – I Could Write a Book (1970)
• Arzachel – Leg (1969)
• Caribou – Irene (2007)
• The Incredible String Band – Three Is a Green Crown (1968) / Harry Breuer and His Quintet – Samba Macabre (1957)
• Samuari – Holy Padlock (1971)
• Exploding Star Orchestra – Sting Ray & the Beginning of Time, Part 2 (2007)
• Kim Fowley – Inner Space Discovery (1968)
• Koobas – Constantly Changing (1969)
• Katie Lee – Stay as Sick as You Are (1961)
• The Godz – Permanent Green Light (1967)
• The Eloise Trio – Pretty Boy (Pretty Girl)

Magma [2008-10-07]

Ja, nyss nämnda skivmässa gav viss utdelning i kvällens Magma, i form av både ystra studioexperiment av årgång -59, den kanske enda lp:n någonsin i mikrogenren ”sliskig easy listening med sitar och mikrotonala slagverk” (Jackie Gleason) samt en del annat. Några spår är också tagna från den makalösa samlingsskivan ”Only in America” (som jag, när jag nu tänker efter, troligtvis redan har haussat här på BLÅGGEN). Se/hör bara!

P.S. Magma söker fortfarande bisittare/parhäst/kollusor. Tag din chans NU! D.S.

Spellista

• Ken Nordine – Olive (1966)
• The Fugs – The Garden Is Open (1967)
• Visitors – Visitors (1974)
• Elsa Popping and her Pixieland Band – La Polka du Colonel (1959)
• Caribou – Sandy (2007)
• Mahavishnu Orchestra – The Dance of Maya (1971)
• Jackie Gleason – It Must Be Him (1969)
• Emil Richards & the Microtonal Blues Band – Maharimba (1968)
• The Forbidden Five – R.F.D. Rangoon
• Nancy Sinatra & Lee Hazlewood – Sand (1968)
• Randy & the Rest – The Vacuum (1967)
• Spike Jones and the Band That Plays for Fun – Tammy (1959)
• The Moon – Brother Lou’s Love Colony (1968)
• Nektar – King of Twilight (1972)

Magma [2008-03-11]

Ja, vad ska man säga om denna blandning? Spretig? Javisst – en av tankarna med Magma är att få även det mest inbitne, enkelspårige Tiny Tim-fan att inse att hon faktiskt även gillar Van der Graaf Generator, och vice versa.

Vi inledde på semi-allmän begäran med lite av det där oemotståndliga sitarflummet, hann med The Byrds otvivelaktigt bästa låt någonsin samt svävade ut i ett aggressivt machosjok där vi i på sedvanligt postmodernt vis sönderspjälkad version kunde avnjuta psykedelians egen Svullo, nämligen Kim Fowley, och hans 14-minuters-opus Up.

Spellista

• The Storybook – Psych-Out Sanctorum (1967)
• Dr. Strangely Strange – Jove Was at Home (1970)
• Buell Kazee – The Wagoner’s Lad (1928)
• Penny Lim & the Silverstones – Kung See, Kung See, Let’s Be Happy
• The Napoleon – Koi O Kesunda (1968)
• The Frantics – The Whip (1963)
• Kim Fowley – Up (1968) / Canterbury Fair – Song on a May Morning (1968) / Half Man Half Biscuit – I Hate Nerys Hughes (1985)
• Shining – Fight Dusk With Dawn (2007)
• The Byrds – Thoughts and Words (1967)
• Forest – The Midnight Hanging of a Runaway Serf (1970)
• Gryphon – Pastime With Good Company (1973)
• La Partenza [fältinspelning från Genua av Alan Lomax] (1954)
• A. A. Gray/Seven-Foot Dilly – The Old Ark’s a-Movin’

Bonusmaterial

Trailern för Psych-Out från 1967 med bl.a. Jack Nicholson. Rekommenderas.

Magma [2008-02-26]

Kvällens tema skulle kunna ha något att göra med sitarer (Coltrane, Shankar, Donovan, Pretty Things) och gammal elektronik (Gryphon, Kaleidoscope, White Noise, Perrey & Kingsley), men nu vet vi förstås att i Magma vore detta ungefär lika meningsfullt som att sätta underrubriken ”tonartshöjningar” på årets melodifestival. Noteras bör dock att sändningen inrymde ett av den populärmusikaliska historiens läskigaste ögonblick. Och då menar jag inte ljudupptagningen av när Hells Angels fajtades med Jefferson Airplane, vilken ju också spelades.

Spellista

• Alice Coltrane – Journey in Satchidananda (1970)
• Ravi Shankar – Gat Kirwani (1964)
• Donovan – Flummigt mellansnack / Guinevere (1966)
• The Lemon Drops – Guinevere (1967/68)
• Clogs – 5/4 (2006)
• Gryphon – Second Spasm (1974) / Hans Appelqvist – ”För mig är det inte verkligt” (2006)
• Jefferson Airplane vs. Hells Angels vid Altamont-festivalen
• The Pretty Things – Bracelets of Fingers (1968)
• Kaleidoscope [Mex] – Colours (1969)
• White Noise – Firebird (1969)
• Scott Walker – The Escape (2006)
• Massacre – Subway Hearts (1981)
• Perrey & Kingsley – The Little Man from Mars (1966)

Bonusmaterial

För fler oförglömliga (titeln till trots) ljuddokument från konserter, rekommenderas varmt mp3-samlingen Shut Up and Play Volume One – Forgettable Moments on Stage. Där får vi för exempel höra hur Freddie ”You jive white motherfuckers!” Hubbard och Jim ”You’re all a bunch of fucking idiots!” Morrison far ut i ilskeutbrott mot publiken, Black Sabbaths publik går total bärsärkagång, Lou Reed spyr galla över musikskribenter och Courtney Love ballar ur. Och åtminstone jag hade ingen aning om att Mike Love i Beach Boys är en av rockhistoriens stora humorister:

”And now we’d like to do a song that… originally the title was too long, so we had to cut it down. We had to cut it down from California Girls Are Pregnant to just California Girls.”

Eller vem hade väntat sig dylik uppriktighet från Elvis, då han introducerar en ny låt:

”It’s not a very good song and I don’t particulary really dig singing it, but… it’s on the program and they’ve asked me to do it, so I hope you’ll enjoy it.”