2012-03-27: ”Min mun är en köttig massa av rött”

Jag ligger med karlar och väser ”din djävul”
Min självständighet är en högklackad stövel

Mitt uppe i den officiella magmanesiska kvinnomånaden (se förra programmet), nåddes jag av tips om Fillie Lyckows LP från 1976, som för övrigt finns på Spotify. Alla som begripit det allra minsta om Magma förstår, att en sång som heter Psykedelisk tango och handlar om en blaserad, sexuellt utlevande primadonna, får nackhåren att resa sig på denne programledare av pur förväntan. Och vilken låt sedan! Vilken magnifik prick över i för ett kvinnoseparatistiskt Magma!

Dock måtte detta i bli så prickbemängt, att det ser ut som om det blivit kulsprutebeskjutet. För kult- och sunkadelica-klientelet är detta program ett veritabelt partaj. Bara se på spellistan! Kambodja-pop, John Waters-skådisar, hemkörd rymdjazz, nakna badnymfer, finlandssvenska Beatles-uttolkare och gapiga hemmafruar. Alltihop interfolierat med några av våra största rockpoeter och avantgardister.

På outsiderjazzens vingar bortom månen -- the only way to travel!

(För nytillkomna lyssnare behöver det kanske förtydligas, att syftet med detta frosseri i tondövhet, inkompetens och allsköns avvikelser inte är att göra narr av kvinnors musikalitet. Magma är, bland mycket annat, ett forum för flugighetens främjande och bisarreriets bevarande, besatt av äkta kärlek till det excentriska. Se min gamla text om begreppet ”kult”.)

Talar till kidsen på Allers vis.

Apropå Mrs Miller. På ett övertydligt och nästan lite läbbigt vis hårdmarknadsförde man henne som den arketypiska äppelpajbakande, rundnätta hemmafrun, som bara råkat trilla in i show business med en röst värd att dö för att slippa höra. Hon skulle på så vis vara motsatsen till den mystiska, exotiska inkaprinsessan, oktavernas härskarinna Yma Sumac, om vilken det förstås gick rykten om att hon i själva verket var en vanlig hemmafru vid namn Amy Camus (get it?). Ja, musikbranschen är förvisso full av geschäft, och man vet snart varken ut eller in. Jag lanserar härmed hypotesen att Mrs Miller i själva verket var en albinodrottning från en huvudjägarstam på Nya Guinea, och att hennes egentliga namn var Srm Rellim.

Och så får jag väl lov att påminna om Anna-Lisa Ingemansons framträdande i Bättre sett än aldrig.

Spellista

• Ros Sereysothea [Cambodian Rocks] Jam 10 Kai Thiet ”Wait 10 More Months”
• Sunforest [Sound Of Sunforest] Bonny River
• Mrs Miller [Mrs Miller’s Greatest Hits] Let’s hang on
• Fillie Lyckow [I spegeln: Fillie Lyckow tolkar gladsorgsna visor av Marja Entrich] Psykedelisk tango
• Edith Massey [The Rhino Brothers present the world’s worst records!] Big girls don’t cry
• Pina y Sus Estrellas [Back to Peru – The Most Complete Compilation of Peruvian Underground 64-74] Los Extraños
• Lucia Pamela [Into Outer Space With Lucia Pamela] Flip Flop Fly
• Laila Kinnunen – En helt vanlig dag
• Nico [The End] You forgot to answer
• Patti Smith [Horses] Birdland
• Sheila Chandra [‘This sentence is true’ (The previous sentence is false)] Mien
• Saturday’s Photograph [Fading Yellow Vol. 3: 22 Shiny Jewels of US Pop-Sike & Other Delights] Gentle Lovin’ San Francisco Man
• She Trinity [Psychedelic Archaeology Volume 2] Climb That Tree
• The Carter Family [Anthology Of American Folk Music (Edited By Harry Smith)] Single Girl, Married Girl
• Anna-Lisa Ingemanson – Stockholm, Nordens Venedig
• Leena Skoog – Svaret på Rosen
• Ikue Mori [Hex Kitchen] Woke Up Aghast
• The Shaggs [Songs in the Key of Z Vol. 1] Philosophy of the World

Annons

Bättre sett än aldrig

Det känns väl lite sådär att bryta den officiella magmanesiska kvinnomånaden för ett stycke gubbsjuka från den gamla, onda tiden. Men hav tålamod, och ni skola förstå. Detta är nämligen så stort, att en nattstånden kvinnosyn bör få passera. Dessutom passar det väl, att på sankt Patriks dag uppmärksamma vår störste fejk-irländare, den sjuka humorns grand old man Lasse O’Månsson?

Det rör sig om hans och Bengan Wittströms makalösa tv-show Bättre sett än aldrig från 1974. Kanske det bisarraste som sänts i svensk tv — och nu även på Youtube.

(Märk hur jag helt kongenialt lånat titeln till det här blågginlägget; det var ändå snart två år sedan programmet publicerades å Tuben. Men jag upptäckte det först nu, efter att återkommande gånger genom åren suktande ha läst om något mytomspunnet tv-program där en vitsminkad Anna-Lisa Ingemanson ska ha uppträtt. Så döm om min upphetsning, då jag äntligen fick se härligheten.)

Här är en länk till en spellista med programmet i sin helhet. Men låt oss, för skojs skull, plocka russinen ur kakan också:

Kanske den bästa introduktionen någonsin. De tvenne programledarna flyr omedelbart scenen och ersätts för resten av programmet av varsin bandspelare. Hasse Alfredsson, Lee Hazlewood (som ser ut att med rätta undra vad i helvete han gör där), Sylvia Vrethammar och Thore Skogman defilerar utan ett ord, för att aldrig mer synas till! Resten av programmet är en veritabel kultfrossa utan dess like i svensk nöjeshistoria. Hur man samlat ihop detta pärlband av sunkadeliska artister vete gudarna.

Harry Rydell, mannen med landets sämsta taktkänsla och bästa scensminkning, sjunger en visa om att han sjunger.

Andrapriset för bästa sminkning går till Anna-Lisa Ingemansons lätt uppdaterade 1700-talslook. Den försilvrade ridpiskan är pricken över i. Märk hur hon råkar sparka till sin pudel vid 2:41.

Tyvärr vispas inget faktiskt potatismos i detta nummer. Det är också det proffsigaste framträdandet av dem alla, även om konkurrensen förstås är tämligen klen. Ändå är det något med Roland Nilsson, som kommer hjärtan att smälta. Jag tror det är att han är till förväxling lik valfri charmigt töntig gubbe av Per Fritzell. Kombinationen av sångrösten, den Buttericks-mässiga scenkostymen och det oerhört anspända framförandet är helt oemotståndlig.

Herregud! Ingvar från Trelleborg, med tangorabatt, paljettbemängda kavajslag, kornblå skor och illgrön sidenskjorta, gör EN ENTRÉ ATT DÖ FÖR. Därefter äger han scenen i tre svettiga, intensiva minuter, med krumsprång, skönsång och akrobatkonster! Herrejävlar! Min nioåriga dotter gjorde bättre hjulningar efter två timmar på cirkusskola. Fan vet om hon inte är bättre på engelska också. Kort sagt: det är underbart!

Kultism

Ni hörde väl, att Magma nämndes i den sista skälvande minuten av Kino i P1 häromsistens? Även å Kinobloggen fick Magma ett hedersomnämnande.

Själva programmet var förstås också utmärkt, och fick mig att fundera på detta med kultfilm samt gummiprefixet kult- i allmänhet. Själv valde jag en gång bestämningen ”kultmagasin” ganska oreflekterat. Magma hade sprängt ramarna för ”musikmagasin”, men ”kulturmagasin” förde å sin sida tankarna till Kulturradions program i P1 (Kino undantaget förstås), vilka alltför ofta bara är avlopp för mediokert babbel från en självbespeglande kader av rättänkande kulturjournalister och skönandar, vilka allihop bor inom två kilometers avstånd från varandra.

Så det fick bli ”kultmagasin”. Tanken var, att programmet ägnar sig åt kulturyttringar som endera är kult eller borde vara det, och hursomhelst är ambitionen att hela programmet en dag ska bli kult. En slapp programförklaring, jag vet. Och nu när jag hör Roger Wilsons (när ska han få vara med i Spanarna, förresten?) inledning av Kino-programmet, inser jag för första gången att det kanske är en benämning som alienerar P1-skönandarna. De som mest av alla skulle behöva höra hur elektroakustisk konservatoriemusik stångas med pakistansk filmmusik, 20-talscountry och turkmensk jazzrock, för att krossa sina internaliserade järnridåer mellan högt och lågt, eller med andra ord: konst och kult. Att ”kult” kan verka avskräckande, med associationer till distanslöst nörderi eller hånfullt höhö-ande grabbgäng, har faktiskt aldrig förut slagit mig. Kanske för att jag själv alltid hyst en så självklar, villkorslös kärlek till det bisarra och missanpassade, att jag aldrig behövt intellektualisera termen. Den bara sitter där som ett sigill på all kultur som värmer hjärtat på ett alldeles särskilt sätt.

Men vad är då kult?

Shammi Kapoor, ett kultfenomen? Säg det till indierna.

Bäst fångar vi kanske begreppet, om vi tänker på utrikiskans ”cult following”. Ett kultfenomen är något som är för apart för det breda genomslaget och för opolerat och oakademiskt för P1-skönandarna, men dyrkas hängivet av en skara konnässörer. Konnässörgardet får förstås inte heller bli för stort, men var gränsen går mellan enormt kultfenomen och mainstream är nog en fråga värdig en sokratisk dialog. Ett annat hett spörsmål bland kultfansen tycks vara ifall något kan klassas som kult som en gång varit mainstream, men där den obarmhärtiga tiden kokat ned de hysteriska fanskarorna till en hårt koncentrerad kärna — t.ex. Xanadu eller Dirty dancing. I Kino svarar Klubb Super 8-mannen kategoriskt nej. En relaterad fråga: vad säger vi om sådant som varit enormt populärt vid en annan tid och plats, men i vår ända av världen aldrig blivit en angelägenhet för fler än ett fåtal edsvurna korsriddare, som Bollywood-film eller min egen hjärtesak, Kvinnofängelset? Eller de fall där det som undanhåller fenomenet från bred popularitet inte är av rent konstnärlig natur — t.ex. de extremt trallvänliga och kompetenta Beatles-svärmarna We All Together, som hade den enda detaljen emot sig att de kom från Peru?

En viktig distinktion är den mellan kalkonkult och avant-kult, d.v.s. mellan (i bästa fall) originalitet som totalt missar målet och originalitet som vet precis vart den syftar. Ed Wood, Erik Ofvandal och The Shaggs på ena sidan; John Waters, Allen Ginsberg och Captain Beefheart på andra. En spridd missuppfattning är att vi kalkonfans är ena cyniska jävlar som gillar att håna andras misslyckanden — inget kunde vara osannare. Ingen skulle orka sitta igenom dussintals dåliga filmer, om där inte funnes en mycket djupare fascination. Ett skratt åt ett fullkalibrigt magplask som Glen or Glenda? är ett skratt av öm sympati. Det är ett förlösande, förbrödrande skratt åt ens egna och allas våra tillkortakommanden och brustna strängar. Ett skratt av lättnad över den spruckna ballongen, ett skratt av glädje och tacksamhet för gåvan: ett stycke oslipad och medioker, avvikande och missanpassad, ärlig, modig och vacker mänsklighet.

Ed Wood och John Waters — långt ifrån lika som bär.

Viktigt att poängtera är att kultstatus växer underifrån; den kan inte frambesvärjas av aldrig så sluga PR-avdelningar. När en filmdistributör självsvåldigt proklamerar: ”detta är kult!”, låter det i mina öron misstänkt likt: ”detta är skit, men på medvetet diffusa grunder bör du se det ändå!”. Kult är demokratiskt, och liksom vårt språks djupaste rötter ådagaläggs via våra mest obscena och barnsliga ord, då dessa gått förskonade från diverse överhets klåfingrighet, säger kanske de av skönandarna bespottade kultfenomenen mer om oss än all statuskåt akademisk kanonproduktion i världen.

10-09-28: Groovy värre, gosse!

Har börjat pressa in så stora mängder musik, b-filmsrecensioner och Ricky Bruch-dikter i programmen, att jag inte hinner berätta vilken musik jag spelar. Ja, det är rentav så mycket kultur som vill tränga ihop sig inom en timmas snäva ramar, att jag ibland nödgas spela två låtar samtidigt. Då förstår ni hur jag har det.

Tillkämpad eller genuin hippiemystik råkade bli ett återkommande tema i denna sändning. Startskottet går redan i första låten, där Ramases — som tagit sitt namn efter den egyptiska gud han ansåg sig vara en reinkarnation av — lägger bort sitarerna och de framtida 10CC-medlemmarna från sitt debutalbum för att istället rocka loss, fjärrskådar-style.

Historien om den underbart enigmatiske, unike och hjärtskärande ärlige psych-croonern Arcesia tål ett helt eget inlägg, och bör väl få det endera dagen, alltmedan även The West Coast Pop Art Experimental Band kommer med förvånansvärt seriöst syftande musik för att ha haft 60-talets allra mest utstuderade och spexiga namn.

Bob Dileo, däremot, framstår som något som spottats ut av en PR-maskin för kontruktion av smart och hipp men ändå trall- och dansvänlig coolhet anno 1968 — en status som naturligtvis sönderfallit till Austin Powers-mässig prakttöntighet idag — och som om inte det vore nog, tycks sången hans vara en skamlös reklamdänga för skivbolagshypen ”The Bosstown Sound” (främsta produkter: Ultimate Spinach och Earth Opera). Ja, ni hör ju själva: en underbar låt, som sätter sig som ett plåster på hjärnan. Bara att kapitulera och sjunga med: ”a groovy kind of psychedelic rock’n’roll band in Boston …”

Men det bjuds förstås mer än bara psykedeliskt poserande. Vi har White Noise med sin klipp-och-klistra-electronica, Nic Jones med ännu ett hårt öde från den brittiska myllan samt ett spår från den i Magma ofta hyllade, i andra massmedia aldrig nämnda pastorala folkpsych-klassikern Alice Through the Looking Glass.

Arkiv B presenterar The Wild Women of Wongo och veckans Ricky är den tafatta limericken Grodyngel, 1973.

Spellista

• Ramases – Glass top coffin (1975)
• Henry Cow – Nine funerals of the citizen king (1973)
• Alice Through the Looking Glass – Her Majesty Queen Alice (1969)
• Squarepusher – Theme from Sprite (2006)
• Sonic Mechatronik Arkestra – Feeding frenzy pt. II (2003)
• Flying Lotus – Computer face/Pure being (2010)
• White Noise – Here come the flies (1969)
• Raymond Scott – Lightworks [instr.]
• Arcesia – Leaf (1968)
• Bob Dileo – Band in Boston (1968)
• The West Coast Pop Art Experimental Band – A child’s guide to good and evil (1968)
• Pentangle – Lyke wake dirge (1969)
• James Blackshaw – The mirror speaks (2007) / Jakob Olausson – Silhouette V (2006)
• Nic Jones – Farewell to the gold (1980)

Ramases och hustrun Selket svänger sina lurviga.