Låt ess rösta!

11 september 2014

Obs! Snart är det val! (Kom ihåg var ni hörde det först.)

Funderar på detta med röstandet. Demokrati är fint och viktigt och jag vill gärna ha mer av det. Men att gå och rösta i riksdagsvalet är inte viktigt alls — på individnivå vill säga. Det är viktigt att folk röstar, men det är i praktiken totalt ointressant att just jag röstar. Den som vill säga något annat, får hemskt gärna påvisa det riksdagsval som avgjorts med en rösts marginal. Fram till dess påstår jag att en individuell röst inte gör någon skillnad över huvud taget. Många röster tillsammans gör skillnad, men jag har inte många röster. Jag har bara en. Och att rösta innebär en större arbetsinsats än att låta bli. Alltså verkar det mest rationellt att låta bli.

Så varför bemöda sig?

Kanske för att man drivs av pliktetiska påbud snarare än den krassa pragmatism jag föredrar. Man nickar instämmande till Kants kategoriska imperativ: ”Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag” — eller, som vi vanligtvis uttrycker det: ”Hur skulle det bli om alla gjorde så?” Om alla agerade individuellt rationellt och läte bli att rösta, skulle demokratin gå i stöpet och politisk kris utbryta, alltså är det ens moraliska plikt att rösta.

Men den regeln tycks lida av vissa gränsdragningsproblem, som någon gärna får reda ut åt mig innan jag tar den på allvar. Om jag t.ex. väljer att utbilda mig till läkare för att jag menar att det är till störst gagn för mänskligheten, måste jag då anse att bokstavligen alla människor borde bli läkare? Om inte, hur avgör man när och hur regeln ska tillämpas? Och dessutom, vad är över huvud taget poängen med tankeexperimentet ”tänk om alla gjorde så”? I den verkliga världen är det ju ett faktum att alla inte gör så, och om alla trots allt gjorde så, vad skulle då jag ha för skäl att göra annorlunda?

Man kan ju också gå och rösta för att det skänker en upplevelse av samhörighet och bidragande, av tacksamhet för den demokrati tidigare generationer tillkämpat sig etc. Av helt irrationella skäl alltså; för att det känns bra och rätt helt enkelt. Detta är också varför jag ändå kommer att gå till valurnan på söndag. Människan är inte rationell och måste inte alltid låtsas vara det. Men det är ju bra om vi åtminstone är ärliga om saken.

Ett tredje alternativ vore att rösta för pengarnas skull. Ur individuellt pragmatiskt perspektiv är det ju helt oproblematiskt att sälja sin röst.Tack vare de relativt små ekonomiska skillnaderna och den mikroskopiska andelen absolut fattiga i Sverige är det inte sannolikt att så kommer att ske i någon nämnbar utsträckning (vilket är ett argument för ekonomisk utjämning som man sällan hör), men jag skulle verkligen inte klandra den som gjorde det. I själva verket skulle jag gladeligen sälja min egen röst om någon erbjöd mig, säg, en månadslön för den. I synnerhet som det vore rätt svårt för köparen att kontrollera så att jag verkligen röstade som utlovat.

Eller är min fråga felställd från början? Kanske agerar vi inte bara som individer, utan ibland som en sorts kollektiv varelse? Som en myrstack, eller som cellerna och bakterierna i våra egna kroppar. I fall där det individuella nyttomaximerandet står i strid med det kollektiva, tänker jag mig att evolutionen konsekvent måste ha gynnat beteenden som främjar det kollektiva, och kanske har detta satt sådana spår i vårt medvetande att vi ibland gör det allmänna bästa, inte för att det skänker en moralisk tillfredsställelse eller så, utan helt enkelt för att det är det allmänna bästa. Ut det perspektivet är det förstås rationellt att rösta (givet att man tror att det vore värre om ingen gjorde det), bara inte individuellt rationellt. Men då återstår frågan om vilka beslut vi fattar som individer och vilka som kollektiv, och varför?

(Detta leder mig in på tanken att vi, om hypotesen ovan stämmer, borde införa en ny uppsättning pronomen, när vi nu ändå är i farten. En variation av ”vi” och ”oss”, så att man kan skilja mellan ”vi som kollektiv varelse” och ”vi som en grupp individer”. I analogi med ”hen” föreslår jag härmed ”ve” respektive ”ess” för den förstnämnda betydelsen.)

Alltså: Om du kan, sälj din röst till någon rik idiot på söndag, men kom ihåg att smuggla med dig valsedlar i innerfickan och rösta ändå som du vill. Om ingen rik idiot infinner sig, rösta för att det ger dig en varm känsla inombords. Eller låt bli. Men tro inte att ditt val har någon betydelse, för det har det inte.

Som röstkollektiv gör ve dock ganska stor skillnad. Så låt ess rösta på söndag!


Tillfälligheternas hörspel

7 mars 2013

Dags för ett ord om några radiokollegor. Det amerikanska public service-programmet — ja, det finns faktiskt sådana, om än delvis reklamfinansierade — This American Life är alltid värt att ägna en timma åt. Chosefritt och välformulerat, utan vare sig tillgjorda kulturradiomanér, flabbighet eller hurtighet, serverar de märkvärdiga historier på längden och tvären. Ibland skildrar de tillvaron på en extremt våldsdrabbad skola, ibland berättar en ståuppkomiker om en barndomsupplevelse. Det är nästan alltid väldigt bra.

I senaste programmet handlade det om märkliga sammanträffanden. Jag gillar kvinnan som berättar om hur hon som ung satt hemma och lyssnade till That old black magic med Ella Fitzgerald, där hon lite i förbifarten kastar in textraden: ”that old black magic that Billy Daniels got me in”. Den unga kvinnan blev nyfiken och gick ut och frågade sin far, som var gammal jazzgitarrist, vem Billy Daniels var. Fadern berättade, att det var en gammal sångare, som gjort denna låt till sin på 40-talet eller så. Antagligen död nu. Precis därefter ringde telefonen, kvinnan svarade och möttes av en skrovlig gammalmansröst:

— Är din far inne? Detta är Billy Daniels …

Billy Daniels

Att vi blir så perplexa när helt orelaterade skeenden tycks hänga samman på det där viset, beror förstås på att vi filtrerar bort alla de oräkneliga händelser som inte ser ut som en tanke, för annars skulle vi drunkna i information. Alla de gånger någon svarat i telefon och det inte varit någon gammal bortglömd kändis de pratade om alldeles nyss. I själva verket är förstås lottoraden 6-15-18-24-31-34 exakt lika osannolik som raden 1-2-3-4-5-6-7, men vi ser bara en av dem som fantastisk.

Men så är det å andra sidan med allt som verkar fantastiskt. Och vi ska väl inte låta vetenskapliga petitesser stå ivägen för att fascineras av världen.

En musikrelaterad tillfällighetsanekdot från mitt eget liv: Jag går i mellanstadiet och är ensam hemma efter skolan. I smyg spelar jag en av min mors nya LP-skivor. Jag vet, att hon är noga med sådana saker och att jag skulle hamna i onåd om jag förstörde något. Olyckligtvis är jag ovan vid att hantera pickupen och orsakar en lång och tydlig repa tvärs över ena sidan. Jag gruvar mig för det ovett som komma skall.

Jag väntar några dagar på att mitt tilltag ska bli upptäckt, men inget händer. Men en eftermiddag möter mig min mor med ett uppspelt leende på läpparna och vill berätta om något lustigt som just hänt: hon hade lyssnat på en skiva från ett annat rum, när musiken plötsligt börjat hacka, hoppa och skrapa som om grammofonen blivit besatt. Väl inne i rummet där stereon stod, såg hon att en gräshoppa tagit sig upp på pickupen.

Ni har väl redan gissat det, men ja — det var samma skiva, och samma sida, som den jag repat.

Har ni några favorittillfälligheter?


You tell me that it’s evolution?

14 oktober 2012

I begynnelsen var Ljudloopen. Loopen kopierade sin arvsmassa och förökade sig en masse med gradvis mutation. I en skoningslös omgivning överlevde emellertid bara en bråkdel av avkommorna — de bäst anpassade.

Detta är i korthet vad det musikaliska evolutionsexperimentet Darwintunes går ut på, där syftet är att undersöka vad som händer, om man anlägger Darwins teori om naturligt urval på musik. Man har inlett med en primitiv cellgegga, en oformlig klump av slumpgenererat ljud. Man har tillsatt selektivt tryck i form av publikmedverkan; närmare bestämt kan vem som helst få lyssna på en serie överlevande loopar ur den senaste generationen och rösta fram vilka som ska tillåtas föröka sig och vilka som ska gå under. Ni kan själva göra det här!

Jag vet inte just vilken sorts ”slump” som fått råda här, för någon sorts rytm (125 BPM) och tonalitet är uppenbara även i generation noll. Den, som vill gräva ned sig i detaljerna, kan läsa denna vetenskapliga artikel. Min glada amatörtolkning är, att vi så att säga kommer in i bilden först när livet redan är ett faktum, och slipper bemöda oss om den långa vägen dit. Det är kanske ungefär lika långt mellan en cell och en kolatom som mellan vitt brus och detta:

Vid pass 400 generationer är likheterna med Steve Reich slående, även om spårets kommentatorer har helt andra referensramar. Olika rytmer spelar mot varandra och rudimentära ackordbyten förekommer:

Emellertid — vi hoppar fram till 2925 generationer och tycker oss märka, att evolutionen börjat trampa vatten. Ett väldigt icke-påträngande beat i 4/4-takt har kommit för att stanna, men alla primitiva försök till ackordbyte har befunnits olönsamma och övergivits till förmån för en ganska tröttsam, entonig bas — kanske ett vittnesmål om att de mänskliga medverkarna är betydligt mer befryndade med tv-spelsmusik och techno än med 1900-talets minimalister:

Sedan går flera tusen generationer utan att något särskilt intressant händer. Civilisationen av loopar har gått in i en fas av orkeslös liknöjdhet. Lyssna själva till hela evolutionshistorien i sammandrag:

Vad som hänt är, att det selektiva trycket upphört. Looparna har nått ett så avancerat stadium som det är möjligt inom artens genetiska ramar, och inga högre utvecklade musikformer finns på plats för att konkurrera ut dem. Av grafen nedan framgår, att ”lyssnarnöjdheten” började plana ut ganska tidigt — och lyssnarnas missnöje är ju, som bekant, looparnas enda naturliga fiende:

Vad avslöjar detta experiment om mänsklig musiksmak? Tja — vi tycks hysa en förkärlek för stadiga beats, lätt polyrytmik och ”varma”, fylliga ljud … men hur mycket av det är tidlöst och kulturoberoende, och hur mycket avspeglar bara minsta gemensamma nämnare bland musiklyssnande datoranvändare anno 2012? Det kan vi förstås inte utläsa något om. Att resultatet låter som i chill out-rummet på Docklands (ja, det var ett tag sedan jag var ute och klubbade senast) är antagligen följden av att vi matats med elektronisk dansmusik i uppåt 30 år och därvid vant oss vid ljud, som för 40 år sedan skulle ha låtit som yttre rymden. Upprepa samma experiment om 20 år och resultatet kommer gissningsvis att låta ganska annorlunda.

Do we still need a trained mind to compose truly amazing music?, frågas i detta BBC-program om Darwintunes-projektet. Svaret är väl ganska uppenbart vid det här laget. Det framstår som uteslutet att en ny Bach snart skulle födas bland kretskort och fiberoptik. Projektet är oerhört intressant och spännande, men som musik betraktat är resultatet i ärlighetens namn rätt trist. Det är en fullständigt statisk musik, helt utan varje form av dramatik och tematik. Detta beror förstås på det korta loopformatets inneboende begränsningar. Men om loopen utsträcktes till ett treminuters sammanhållet stycke, skulle förmodligen inte mänsklighetens samlade envishet räcka till för att låta den utvecklas till något som ens närmade sig det lyssningsbara. Bara en melodi snäppet över Basshunter-nivå skulle förmodligen kräva helt ofattbara mängder trial-and-error. Slutsatsen blir, att den mänskliga fantasin torde förbli ohotad som den avgörande ingrediensen i konstnärligt skapande ett tag till.

Människan — Maskinen: 1-0.


Upplevelseindustrialisering

19 juni 2012

Jag hörde på en gammal föreläsning med filosofen Bertrand Russell. Han talade om individen och samhället, lade ut texten om den exceptionella individen som går på tvärs mot sin samtid och för utvecklingen framåt och hela den där Raskolnikov-grejen.

Men han talade också om den skapande konstnärens roll genom tiderna, och hur den har degraderats i modern tid. Inte så mycket p.g.a. alltings kommersialisering och ”varufiering”, utan mest som följd av den industrialiserade, reglerade, målrationella attityd som det moderna livet fostrar, där all aktivitet ska syfta till en framtida vinst av något slag, och detta att låta sig uppslukas av stunden, glömsk av plikter och bekymmer, betraktas som något barnsligt och onyttigt.

Detta sade han förstås 1948, strax före rockens och tonåringens tidsålder, men märk väl — ingen av alla ungdomsrevolter och subkulturer som kommit sedan dess, har hunnit existera längre än fem minuter innan de absorberats av det system de revolterade emot. Mallats, finslipats och passats in i en livsstilsnisch som gått att köpa på H&M.

Att hårdrockarna slogs med syntarna på 80-talet var förstås mumma för kapitalet, eftersom det skapade väldefinierade kundgrupper, där alla som ville tillhöra respektive grupp måste skaffa sig alla de attribut som försäkrade omgivningen om att de tillhörde just den gruppen och ingen annan.

All musik som någonsin blir cool, blir snart också en vara, och kommer av marknaden att specialpaketeras med matchande keps och onödigt dyrt vin, och hårdlanseras till ett noggrant undersökt kundsegment.

De vet din ålder, din skostorlek och din inkomst — har du ingen inkomst så vet de dina föräldrars. Bara skicka ett sms till Sony-EMI-AOL-Time-Warner, så kommer ett par Kent-dojor med fejkade autografer på posten.

Vi förväntas konsumera kultur som ett litet barn konsumerar godnattsagor, fast mera ytligt. Ett igenkännbart, trygghetsskapande skval i bakgrunden. Tonårsnostalgi och gamla godingar som kan säljas på oss för tredje eller fjärde gången. Finns ju så mycket att välja på numer, då är det skönt när någon gör urvalet åt en. No hopes and no surprises — storebror Kapitalet vet vilken avkopplande, invand underhållning just du vill ha.

Musiken är en del av upplevelseindustrin. Industriell arbetsdelning råder. Låt proffsen producera — din roll är att passivt konsumera något av de färdiga upplevelsepaketen.

I Stockholms tunnelbana har vi på sistone sett övertydliga exempel på detta, då de fem–sex största reklamradiostationerna, var och en med sin egen nisch och tilltänkta kundgrupp, pumpat ut en samkörd reklamkampanj, och på så vis helt skamlöst demonstrerat att de lyder under samma vinsthungriga oligark.

Slutsats: Rycks gärna med i stunden, men gör det på din fritid och under kontrollerade former. Hänryckning, men med förnuft — ekonomiskt förnuft. Håll dig till din nisch, så vi kan hålla koll på dig. Var inte en besvärlig konsument.

Men det finns hopp!

Magma vill vara ett bålverk mot denna fantasilösa fragmentering, denna passivisering och detta penningens herravälde. Magma svingar mångfaldens fana. Och då menar jag inte att hon erbjuder ett antal prydligt sorterade alternativ att välja bland — det är inte mångfald, utan separatism. Magmas idé om mångfald är en oavlåtligt kaotisk kulturkrock, en musikalisk anarki utan gränser!

Tyvärr är hon förhindrad att vältra sig i kaos just denna tisdag p.g.a. att Eskilstunas kommunfullmäktige behagar ockupera radiovågorna, men ni fick åtminstone något att läsa. Och före s0mmaruppehållet ska det nog gå att hitta på något extra magmanesiskt. Kom gärna med idéer.


Juholt på hjul!

8 mars 2012

SVT bjöd ikväll Chaplin-kortfilmen Chaplin på rullskridskor (The Rink), till min dotters såväl som min egen förtjusning. Ett härligt, lagom långt stycke slapstick, som åter tydliggör hur mycket som gick förlorat då man, nästan från ett år till nästa, mangrant gick över till ljudfilm. Man får väl hoppas att en dörr slagits upp till en större audiell mångfald inom filmen, sedan nu en stumfilm för andra gången någonsin kammat hem den förnämsta Oscarstatyetten; att man börjar få upp ögonen för pratfrånvarons värde annat än som en gimmick att plocka fram vart tjugonde år eller så.

But I digress. Huvudsaken var ju denna —

— uppvisar inte Eric Campbells rollfigur ovan en slående likhet med en svensk f.d. partiledare? Även den berömda yvigheten är på plats, om än i rent fysisk form.

Nu tycker jag ni ska se på filmen.

PS. Fick så dåligt samvete över att mitt senaste program, som ändå uppmärksammade kvinnodagen, nästan blev totalt mansdominerat, att jag beslöt att nästa program ska bli helt kvinnoseparatistiskt. Sent ska syndaren vakna.


Skårhajen

15 februari 2012

Det är märkligt, hur litet det talas om Grooveshark. Det är en musikströmningstjänst med ett riktigt välfungerande webbgränssnitt, d.v.s. man behöver inte specialinstallera några otympliga program, och dessutom slipper man ljudande reklam även i gratisvarianten.

Avigsidan visavi den där andra tjänsten är egentligen bara en: obefintlig katalogisering. Åtskilliga album finns i dubbletter (att jag alltid måste kolla stavningen på det ordet …!), men med bara en eller ett par låtar representerade på vartdera. Troligen har den mesta musiken inte lagts ut ”officiellt”, som följd av något avtal med skivbolagen, utan laddats upp av användarna varpå den får ligga där liksom på nåder, tills något högdjur upptäcker den och orkar hota med rättsliga åtgärder. Youtube-strategin med andra ord. Men det är som sagt en gissning.

Vad som däremot finns, är en ”radio”-funktion, där man har ett (starkt subjektivt) urval av genrer att välja bland. När man gjort sitt val, hamnar man i en dynamisk spellista, eller ”station”, som man ska kunna påverka själv genom att trycka glad resp. sur gubbe för den låt man för närvarande lyssnar till.

Jag vet inte om det faktum att Dubstep har fått en egen station, medan de stackars Jazz och Klassiskt fått tränga ihop sig under varsitt paraply, säger mest om tjänstens skapare eller den tilltänkta målgruppen, men någonstans anar jag den omisskännliga doften av amerikanskt college. Den förstärks ytterligare när jag tittar in på Oldies-stationen och finner Frank Sinatra sida vid sida med Patti LaBelle och Joan Baez. Röd tråd efterlyses.

(Här vill jag också hötta med ett radioaktivistpekfinger mot den totala urlakningen av begreppet ”radio”. Bakom det jag vill kalla radio, ligger faktiskt en betydande mängd känsla och mänskligt förnuft, och inte bara ett gargantuanskt digitalt musikbibliotek, en massa bandbredd och några kluriga algoritmer. Jag antar, att det är den monomana, profitmaximerande reklamradion, som öppnat för begreppsförvirringen. Detta geschäft består ju inte av mycket mer än en hoper extremt snäva och tjatiga spellistor. Hr Ehrenmark ondgjorde sig en gång över brödpåsar med påskriften ”detta bröd har inte vidrörts av människohänder” — nu har vi radio som inte har vidrörts av mänsklig tanke. Stofilgnäll, måhända, men man får väl slå vakt om den stolthet man har.)

Nåväl — jag har börjat låta Experimentell-stationen gå varm. Även här gör sig college-oset påmint genom att inget är framställt före 2000-talet eller rör sig alltför långt bortom varken rockens huvudfåror eller USA:s gränser. Men inom dessa ramar finns ju mycket bra. Hör här några favoriter från de senaste dagarna:

Laddade även upp några av mina egna alster från anno dazumal, framställda under mitt helt sanningstrogna nom-de-guerre Bandet som inte finns. Lyssna gärna:


Porträtt av konstnären som gli

15 januari 2012

Jaha. Här låste man ute horderna av autografjägare och fåvitska jungfrur för att i stoisk självförnekelse värka fram ännu ett fett coolt program, som dottern skulle ha sagt (om än ej just om mitt program) — bara för att via Radio Eskilstunas obevekliga tablå få veta, att nästa Magma-sändning infaller först den 17:e. Otack är världens lön. Men nu kan jag åtminstone med rent samvete ägna kommande måndag åt att vältra mig i kvinnor, champagne och dotterns 500 bitars julklappspussel, istället för att låta min heder besudlas av något så pinsamt som arbete.

(Dottern fick även ett sällskapsspel, där man så snabbt som möjligt ska nämna ord inom en viss kategori och på en viss begynnelsebokstav. Påfallande ofta ville det ha oss att säga kroppsdelar på Q. Men det passar sig ju inte i barns sällskap.)

Den 17:e råkar också vara det datum, då jag ånyo äntrar P2:s katafalk. Kalejdoskop kl. 22:30 är det som gäller i vanlig ordning. Det blir experimentella gitarrhjältar från 80-talets New York för hela slanten.

Men till ämnet nu. Som ni väl förstått, finns här en outsinlig fatabur av konstnärliga uttryck att ösa ur, då Magma någon enstaka gång frusit inne och abstinensen behöver stillas. Om nu inte detta att frysa inne känns som en lockande utsikt denna tropiska vinter. (Varför har ingen uppfunnit den inverterade bastun förresten, för nyttjande under riktigt heta högsommardagar? Det vore en strålande chans till dubbelutnyttjande av frysrummen på snabbköpens lager, så länge dessa ligger precis invid badstranden, vilket de förstås endast undantagsvis gör. Men ändå! — man måste ju tänka utanför frysboxen.)

Hursomhelst, fataburen var det ju, och dess outtömlighet. Kanske har ni undrat, men inte vågat fråga, vilka mystiska skickelser som bragt detta program till liv? Ur vilka rottrådar Magma sugit sin näring? Tillåt mig, en folkbildningens ödmjuke tjänare, kasta en stråle ljus över omständigheterna.

Redan då jag i koltåldern gjorde innovationen ni ser ovan, och mina förstående föräldrar reagerade med att ta fram kameran — snarare än att slita mig från platsen i panik — kunde man ana, att ödet hade något eljest i beredskap. En nytänkande entreprenör i vardande.

En saga om apan, min första serieroman. Färdigställd vid c:a fyra års ålder, men i all min blygsamhet lät jag aldrig publicera den. En studie i alienation, förlösning, människans villkor och allt det där Kulturradion-tjafset. ”Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst”, som Hjalmar Söderberg skrev — kan det uttryckas mer pregnant än här, genom Teddys neurotiska försök att muta till sig vänskap genom att överösa en total främling med bullar och matsäck? (Klick = större bild!)

Några år senare stod rabulisten i mig i fullaste prunk. Ovanstående prosastycke, ehuru författat av lågstadieelever, får betraktas som barnförbjudet för sin myckna obscenitets skull. Den sanna konstnärens förakt för all borgerlig konvenans är uppenbart. Nu fanns bara en väg att gå.

Ja, här ser ni, hur historien klarlägger det rådande. Även Magmas existens kan förklaras genom lagen om orsak och verkan. Och kanske har jag genom detta hjälpt er från att rasa samman i frossbrytningar i väntan på den 17:e. Tacka mig inte — kom ihåg mig i testamentet istället.


2011 i min vänliga backspegel

31 december 2011

Ja, denna märkligt otäcka video får även denna gång avrunda året för Magmas vidkommande. Jag kan inte få nog av det hysteriskt stirrande leendet från denne nöjesgigant, som två dagar senare ska ligga död i sviterna efter ett självmordsförsök. Ett leende som slår över i diaboliskt, då han sjunger rader som: Vi behöver ej lida nå’n nöd — arbetslöshetsunderstöd / vi få allihopa till vår död.

Den minnesgode lyssnaren vet även, att det är legio för Magma att summera året i ett program av typen ”det bästa från år x”. Men då det krävs en herkulisk kraftansträngning för att ens lyckas skumma på ytan av den musikaliska störtflod som översköljer en så fort man slår på datorn, vore en sådan ambitionsnivå främmande för mitt nya, ödmjuka jag. Men utifrån några få Magma-godkäntstämplade album från året som gått, vill jag ändå rada upp en liten tub-kavalkad. Voilà:

Dynamikens drottningar Deerhoof poppade till sig något under året …

… och så även de gamla Magma-favoriterna Decemberists. Denna tillbakagång från progrocken och temaalbumen var förstås inte helt önskvärd, men den gedigna låtskrivarkonsten framstår kanske i ännu tydligare dager på detta vis. Med lättnad noterar jag, att viss Byrds-påverkan låter sig höra i denna sång. Lättnad därför att jag var rädd att Byrds-influenser nu var deklasserade till ”sååå 2006” el. dyl.

Skandinaviens slagverksfantom nr. 1, Marilyn Mazur, gav ifrån sig albumet Celestial Circle. Något för Emil Richards-fansen kanske. Men inget jag hört på skiva, eller sett på tuben, går upp mot den spelning hon gav vid årets Urkultfestival.  ”Jazzproggfolksväng” låter som något djupt plågsamt, men i Mazurs luftigt experimentella tappning var det mer än okej.

I mitt genomtröskande av nyaste ny svensk jazz dök Elin Larsson Group upp …

… liksom Tonbruket.

Vijay Iyer & c:o ger en oemotståndlig mixtur av tablas, flyhänt gitarr och indisk scatsång.

Ännu en Urkult-upptäckt — Esbjörn Hazelius, denna gång med nyckelharpa. Nya skivan heter Om du ville människa heta.

Från gitarrfantomer korsar vi gränsen till rent nörderi: Alexander Turnquist! (Ja, han har lösnaglar på sig.)

För övrigt är mitt nyårslöfte att bara avge ett enda nyårslöfte, och det är det här. Gott nytt!


Blir du kaxig, lille vän?

26 november 2011

”Kaxighet”. Nutidens haussande av denna egenskap är något som retar mig. När stöddighet och vassa armbågar är något som glorifieras, är det ett symtom på ett kulturellt sjukdomstillstånd. Ett samhälle hålls samman av insikten om allas totala ömsesidiga beroende, men äts upp inifrån när de självtillräckliga vinnarskallarna tillåts härja.

”Kaxighet” beröms ofta hos representanter för minoriteter och diskriminerade grupper, som en metod för att ”ta sig upp” och därigenom hjälpa ens likar till bättre förutsättningar. Men genom detta legitimerar man bara det som alltid är solidaritetens motpol, nämligen den individuella konkurrensen. Att hylla förmågan att klättra till toppen av hierarkin är att bidra till hierarkins bevarande. Den kvinna som slagit sig fram på ett mansdominerat område har inte lurat systemet — hon har bekräftat och förstärkt systemet.

Råkar man vara bättre än gemene man, ska man ödmjukt inse att man tilldelats denna gåva helt godtyckligt, samt sträva efter att använda den till det allmänna bästa. Vår tids individfixering och hyllande av ”kaxighet” hänger samman med de liberala myterna om genier och stora män. Myter som underblåser skuldbeläggandet av den svage och missanpassade, och ersätter solidaritet med konkurrens.


Ricky Bruch 1946 – 2011

30 maj 2011

Renat

Nov. 1970

Livet är som en tvål,
nötas, blötas — och en skål,
och tack för det som varit,
det var skönt men marigt.

Nationell sorgedag är utlyst i Magmanesien när nu Ricky Bruch, en av våra stora hjältar och inspiratörer, vars poesi satt guldkant på åtskilliga Magma-program, har gått ur tiden.

Gräddan av svenska kultfigurer: Ricky och Christina Lindberg

Det vore ett digert arbete att finna en mindre idrottsintresserad person än jag. Jag är den typen som, när någon talar om ett pågående VM, frågar ”i vilken sport?” — och menar det. Men Ricky har sin stadiga plats bland mina husgudar. En världsatlet som öppet erkänt att han under hela sin karriär var så dopad att han fick stå i badkaret och kissa. Som bara härom året skapade rubriker, då han bestämt sig för att sätta punkt genom att smälta ned alla sina gamla medaljer. Som även tog sig tid att spela rövare i Ronja Rövardotter och alban i dansk gladporr, ge ut en diktsamling och en förvirrande självbiografi samt släppa en slyngelaktigt manschauvinistisk singel. Och som dessutom, enligt denna intervju, var en cineast av mått.

Visst — hans poesi skulle få Horace Engdahl att kräkas, han sjöng hellre än bra, han hade det tvivelaktiga omdömet att kampanja för Ny Demokrati (även om han inte var främlingsfientlig), och det finns nog goda anledningar till att han fick spela den ende stumme rövaren i Mattisborgen. Men jag älskar honom för att han försökte — för att han gång på gång spände sin båge, gick sina egna vägar och sket i konventionerna, för att han inte ville att något mänskligt skulle vara honom främmande och för att han inte tog saker och ting så förbannat allvarligt. Han var en excentrisk, grovhuggen b-renässansmänniska. Full i fan.

Rickys glimt i ögat och långfinger mot den goda smaken framträder i koncentrat i denna hans slagdänga från 1971:

Där är hon — och hon får väl duga
Här är jag — en nordisk sagogud
Och hon vill så gärna bli min fruga
Men jag tar det kallt, mig fångar ingen brud

Hur kan man inte älska den mannen?