Magmas julkalender 2012: lucka 20

20 december hände inget särskilt intressant, åtminstone inte för Magmas vidkommande, så jag tillåter mig att låna en tilldragelse från dagen innan.

19 december 1977 dog nämligen filmregissören Jacques Tourneur, den förtätat spöklika stämningens mästare. Den, som bänkar sig framför någon av lågbudgetrullarna I walked with a zombie, Cat people eller Night of the demon i tron om att få se en töntig dussinskräckis från AIP, lär få sitt livs filmupplevelse. Åtminstone är det något med den tjusigt kusliga, unikt tourneurska, ibland lätt bisarra Hitchcock-möter-noir-stämningen som jag personligen faller på knä inför.

Gör er själva en tjänst och hoppa fram till 2:30 i detta klipp, så får ni se den underbara seansscenen ur Night of the demon:

Calypsostjärnan Sir Lancelot sjunger en sång i en sublimt vacker scen ur I walked with a zombie:

Men Tourneur gjorde ju även en tvättäkta film noir, och en av de mest kända och arketypiska dessutom: Out of the past. Robert Mitchum i trenchcoat och för kort slips, Jane Greer som femme fatale — vad mer kan man önska sig? Ja, det skulle vara Rita Hayworth förstås, eller Barbara Stanwyck.

Annons

Arkiv B i vida Voddler-världen

För ett tag sedan fick jag en tocken däringa Voddler-invite di kallar’t. Loggade in, tittade runt, fann mest skräp, ryckte på axlarna åt hela fenomenet.

Nu noterar jag dock, att de fått upp en hel hoper Arkiv B-mässiga, psykotroniska och/eller bisarra gamla filmer — de har rentav instiftat kategorin ”Cult Classics”. Och nu behöver man tydligen inte längre en inbjudan för att gå med. Bara att skapa ett konto, ladda ned programvaran och utstå några minuter reklam, så ligger en flik av b-världen för ens fötter helt gratis! Här kommer några garanterat Arkiv B-certifierade Voddler-tips för kommande höstkvällar:

Rymdinvasion i Lappland: hårigt monster med jättegaddar går bärsärkagång i fjällen. Svensk-amerikansk samproduktion, 1959.

Santa Claus conquers the Martians: Marsmän kidnappar jultomten och allsköns knasigheter uppstår. Obligatorisk varje jul! 1964. Arkiv B-recension

Dracula vs. Frankenstein: en av mina absoluta favoriter, alla kategorier! Al Adamson frossar som om det inte funnes någon morgondag i vulgärgotik, bisarreri och förvirring. Lon Chaney Jr. och J. Carrol Naish begår varsin föga smickrande karriärfinal. Jag skäms lite över att jag inte recenserat den än, men är rädd att jag inte skulle kunna göra den rättvisa. Arkiv B-loggan ovan har denna films Dracula på vänster sida. 1971.

The undead: ett litet stycke oerhört mysig gotisk lågbudgetskräck av en av genrens mästare, Roger Corman. 1957.

The brain eaters: ”crawling, slimy things terror-bent on destroying the world!” En av 50-talets mest underhållande b-monsterskräckisar. 1958.

Starman: Attack from space: hejdlös japansk superhjälte-scifi. Slagsmålsscenerna är helt obetalbara! 1964.

Starman: Evil brain from outer space: uppföljare till ovanstående, med kanske den mest skruvade samlingen dödsmonster och intriger i mannaminne. 1964.

Raggargänget: Ernst Hugo Järegård debuterar i svensk films mest ökända kalkon, regisserad av Ragnar Frisk (Åsa-Nisse) med många av dennes signum. 1962.

Plan 9 from outer space: Ed Woods unika ”mästerverk” kräver nog ingen närmare presentation. Svensk text. 1959.

Bride of the monster: Ed Woods konventionellt ”bästa” film bär även den otaliga omisskännliga spår av sin skapares unika talang. Béla Lugosi i högform! 1955.

Arkiv B: Werewolves on wheels

Werewolves on wheels (svensk titel: Terror på hjul) är åtminstone på papperet det ultimata inom sjaskig skräpfilm från 70-talet. För det första är handlingen varje Klubb Super 8-medlems våta dröm: svinigt, laglöst mc-gäng möter djävulsdyrkande munkar och blir till blodtörstiga varulvar. Därtill är den billig, rå och moraliskt tvivelaktig samt innehåller mättande portioner av såväl vulgärgotik som homosexuella undertoner. Att den trots allt detta inte placerar sig i toppskiktet beror på att den aldrig tar ut svängarna ordentligt och blir riktigt förvirrad och spritt språngande galen. Dracula vs. Frankenstein-galen. Men den är ändå ett saftigt stycke äkta skräpkultur som höjer sig en bit från myllret tack vare en hygglig dos excentricitet.

Det här är allt annat än ”fin” kultur. Men nordamerikansk kultur har också sällan fötts i de fina salongerna. Den visar ständigt upp en prydlig, glättad fasad i kapitalismens namn, men den föddes på en smutsig bakgård och har ända sedan dess hämtat sin livskraft därifrån. Från bakgården kom jazzen, stinkande av illegal sprit och billig parfym, och nästlade sig in på parisiska teaterscener och småningom till den akademiska världen. Detsamma gäller resten av vårt populärkulturella arv från landet i väster — så fort kulturklimatet åderlåtits på all vitalitet, har det funnits nytt blod att hämta på bakgården. Och ofta har det nya klättrat så högt på statustrappan att man börjar glömma vart det kom ifrån.

Arkiv B-mässiga filmer är dock sådana som inte klättrar någonstans, utan är fast förankrade på denna förslummade bakgård, och längst inne i ett skräpigt hörn ligger Werewolves on wheels. Den här filmen är americana i ett jordnötsskal. Det är ”rått men hjärtligt” med starka homosexuella undertoner, det är öken och vägdamm, öl och jeansjackor, snabba fordon och nakendans, skräck och död, laglöshet, frihet och våld, men framför allt: det är fullständigt osofistikerat, opretentiöst och oförblommerat vulgärt. Dessutom är det kanske den ultimata crossover-idén! Arkiv B lyfter på cowboyhatten.

Skräckfilmens älsklingar: vilda, fria, skäggiga och på väg mot ond bråd död.

Tillåt mig presentera Devil’s Advocates, ett gäng socialt missanpassade, lurviga sluskar som ägnar sig på heltid åt att hinka i sig öl, lägga upp flatskratt, kopulera och trakassera alla de stöter på bara för att de kan. Deras ledare heter Adam, och den obligatoriska djupingen, han som mediterar och säger saker som ”somebody’s controlling the vibes”, kallas Tarot. De kramas våldsamt, bär omkring varandra och tumlar runt som barn, och inte nog med det — de åker motorcykel också! Allt medan andrasorteringens countryrock spelar i bakgrunden och b-skräckklichéerna står som spön i backen.

"Äntligen ett jobb, där jag får svära hur mycket jag vill."

Men filmens främsta behållning är djävulsabboten One. Hur ska man beskriva denna underbara, bisarra figur, till bristningsgränsen laddad med negativ energi? Jag kan nog inte riktigt göra honom rättvisa här, men jag älskar honom! Tänk dig Anton LaVey som tv-predikant. Han är sotad i ansiktet, antagligen för att hans stirrande ögon ska framträda maximalt, och talar ett högtravande språk med en gravallvarlig röst som ibland stegrar sig i religiös extas. ”Oh, Satan!” utbrister han med underdånigt vördnadsdarr på stämman. Han är över huvud taget en fantastiskt underhållande rollfigur, och den främste frammanaren jag någonsin sett av det flyktiga tillstånd jag kallar ”vulgärgotik”, d.v.s. vad som uppstår när med kringskuren budget och en uppsjö av skräckklyschor försöker frammana en ödesmättad, högtidlig, mystisk stämning.

Mc-gänget rumlar i fyllan och villan in i en klosterträdgård, där de efter att ha åkallat Satan för skojs skull, sådär som man gör ibland, blir omringade av en procession tysta munkar som bjuder dem vin och bröd. Efter att de gått i däck, bjuds vi en underbar scen som mer än något annat jag sett fångar essensen i begreppet ”vulgärgotik”:

One, med ansiktet svärtat och pentagram på bröstet, skrider nerför en trappa — som kastar precis de rätta expressiva skuggorna — och hamnar i en sal, svagt upplyst av facklor och med ett flammande offerbål i mitten. Han arbetar sig närapå upp till extas när han detaljerat beskriver hur han offrar en katt till Satan enligt konstens alla regler, han vältrar sig i ockulta plattityder och suger naturligtvis extra länge på ord som ”blood” och ”beast”. Knuttetjejen Helen vaknar nu, blir inom loppet av sekunder mystiskt ombytt till brudklänning och går som i trans in i klostret, där hon, i rollen som Satans brud, blir bjuden bröd doppat i pinfärskt kattblod. Och innan man vet ordet av, står hon och dansar naken med en orm och en döskalle, under det att munkarna vandrar runt henne som ett deprimerat luciatåg. Denna scen är fantastisk, och står som ett monument över vad skräckfilm borde vara, istället för de tröttsamma överraskningseffekter och det fantasilösa slaktande av irriterande tonåringar som så ofta bjuds. Och jag menar det.

"Min karaktär har VISST makten att få en brud att dansa näck! Vem är spelledare här egentligen, du eller jag?"

Efter att mc-killarna vaknat, sprungit upp till klostret och bjudit munkarna några rejäla kindfiskar och sinkaduser, börjar hemskheterna förfölja dem. Ett par hittas med sönderskurna halsar, och snart, en extra dunkel natt under stjärnorna, transformeras Adam och Helen under ruelse och plåga till ludna varulvar som morrar gutturalt och biter ihjäl gängkamrater i en scen som kunde ha gjorts bra mycket mer blodig, bisarr och allmänt Arkiv B-mässig (hela filmen har ju för bövelen lett fram till den — för att inte tala om titeln!). Bägge blir alltför snart brända till döds, och Adam dessutom sprängd av en exploderande bensintank, såsom det anstår en knutte — och där tar själva varulvsavsnittet slut. Det borde kanske vara en besvikelse, men är det inte, eftersom det leder oss tillbaka till filmens verkliga huvudperson, One! Efter denna pärs bestämmer sig nämligen det kvarvarande gänget för att måttet är rågat, och likt en hord motorcykelburna mongoler stormar de in i klostret beväpnade med påkar.

Dock räcker det med en enda ond blick från One för att tillhyggena ska falla till golvet. Gänget kapitulerar och låter sig viljelöst dras in i en obskyr tillvaro av tyst, fridsamt lantliv med en stadig diet av djävulsdyrkan och rågsiktskaka med kattblod. Tarot tittar uppåt och ser en likstel Helen stå och blicka tomt med brudklänning, sotat ansikte och armarna utåtsträckta …

”We are One. Let the Prince of Darkness welcome you. For we are all one with him.”

Detta är vad jag kallar ett bra slut. Och jag menar det.

Sugen?

Här kan du se hela filmen, tillsammans med sin ursprungliga ”double feature”-parhäst, Simon, king of the witches. Har inte lyckats finna någon svensktextad utgåva, men nationalhjältarna Swedisc har den på billig import-dvd.

Arkiv B: If footmen tire you, what will horses do?

Jomen! Jag har i många år hyst en öm kärlek till gamla b-filmer av olika slag, och har längre umgåtts med tankar på att starta en blågg om dylika. Nu gör jag helt sonika så att jag, som ett led i Magmas allmänna vidgning från musikmagasin till kultmagasin, inför rubriken Arkiv B som ett återkommande inslag såväl i blåggen som i programmet!

Arkiv B är alltså från och med nu Magmas avdelning för bångstyriga, blodiga, burleska, billiga, berusande, bedrövliga, barocka eller bara allmänt bisarra filmer. Filmer som får en att både skratta och ta sig för pannan, och fyller en med en ömsint sympati och beundran för regissören. Uttrycket ”så dålig att den blir bra” brukar användas men är missvisande; ingen film är sevärd enbart för sin myckna dålighets skull, utan det måste till andra kvaliteter. Detta gäckande Något; det kan vara en regissör som velat så mycket, men totalt missat målet, det kan vara ett ytterlighetsexemplar ur en genre som gått överstyr, det kan vara en provokativ gammal undergroundfilm, eller det kan vara ett verk sprunget ur en mycket förvirrad hjärna.

I den sistnämnda kategorin finner vi den något klumpfotat betitlade If footmen tire you, what will horses do?. Regissören Ron Ormond hade först gjort sig ett litet namn med filmer av den mer snaskiga, spekulativa sorten, som kalkonklassikern Mesa of lost women och The monster and the stripper. Men 1968 överlevde han en flygkrasch, slog sina påsar samman med baptistprästen Estus W. Pirkle och gjorde en kort serie fundamentalistiska, högerkristna skräckpropagandafilmer, av vilka denna är den första.

Herr Pirkle driver, med fast blick och allvarlig stämma, storyn framåt från predikstolen, genom att först rasa mot allt som fördärvar ungdomen i USA idag, d.v.s. 1968: upplopp, drive-in-bio, dans och såklart tecknad film: ”Programs motivated to lead your child into crime — into sex — into murder!” I församlingen sitter unga Judy, vars syndfulla och lastbara leverne (pojkvän, dans, nonchalera kyrkan) utgör en sorts sekundärhandling.

Därefter leder predikanten oss in på sitt verkliga ärende, nämligen att varna för den röda faran, som genom den gudlösa förflackningen kommer att ges fritt spelrum. Ja, om inte amerikanerna vänder åter till sträng gudsfruktan, det är filmens budskap, så inte bara kan, utan kommer den internationella kommunismen att erövra landet inom de närmaste 24 månaderna.

Och nu utbryter den stora kalabaliken. Kommunisterna väller in med uniformer och armbindlar och sätter befolkningen i slavarbete, och den ena fantasifulla grymheten efter den andra — ”baserade på verkliga händelser” förstås — skildras i ord och bild, åtminstone så gott man kan på en låg budget. Kamraterna porträtteras som svartmuskiga, ondsint flinande bolsjeviksluskar som driver omkring i rövarband och dricker vodka, mejar ner kyrkobesökare med maskingevär och våldtar kristna kvinnor. De hatar kristendomen med ett rasande, skoningslöst hat. De skrattar diaboliskt när de tvingar småbarn att tortera sin far till döds, och en liten pojke som framhärdar i sin kristna tro, får sitt huvud avskuret med en machete och kastat i gräset. På ett altare ligger blodbestänkta barn med halsarna avskurna (om vi ska tro speakerrösten; detta är ändå en b-film, med allt vad det innebär), under det att en vaksam kommunist står och hänger över predikstolen med pistolen skjutklar. I den mest minnesvärda scenen, får en annan pojke trumhinnorna spräckta med vassa pinnar, varpå han kräks. Försök inte det här hemma:

Men kommunisterna ägnar sig inte bara åt mord, slavdriveri och tortyr, utan såklart också indoktrinering. Deras övertalningsmetoder gentemot skolbarn är försåtligt listiga. I en scen sitter en av dessa uniformerade, elakt grinande politruker vid en kateder och påvisar för barnen att Jesus minsann vägrar uppenbara sig i klassrummet med ett ymnighetshorn av snask i famnen, oavsett hur man ber och hur gottsugen man är — men om man dock ber till ”our glooorious Fidel Castro”, knatar omedelbart en revolutionär kamrat in genom dörren med en stor påse karameller. ”This is a miracle!”

För de vuxnas ideologiska skolning, däremot, tillämpar man en mera burdus indoktrineringsmetod:

Det lustiga är, att det är precis såhär subtil själva filmen är i att driva in sitt budskap. Det är verkligen så enkelt, att det är antingen frälsningen i Jesus Kristus, eller ett nära förestående blodbad utfört av onda kommunister, som gäller — även om Estus W. Pirkle är noga med att inskärpa, att kommunismens fasor är som en dans på rosor jämfört med helvetets eviga plågor, vilka han för övrigt fick beskriva mycket ingående i Ron Ormonds nästa film, The burning Hell.

Detta är alltså ingen eftertänksam, resonerande film, för den som nu fortfarande undrar. Världsbilden är fullständigt svartvit, och bankas in med en släggas finkänslighet. Detta är den helt logiska följden av en ohelig (?) allians mellan snaskig, vålds- och blodsfrossande skräckfilm, kristen extremism och kalla krigets allra mest isande kommunistskräck, och det hela är faktiskt ännu galnare än det låter. Och dessutom: som brukligt är med bisarr skräckpropaganda som tiden sprungit ifrån, kan man testa att byta ut ”kommunism” mot ”islam”, och plötsligt uppleva filmen som otäckt nutida.

Till slut, efter att ha brutit ner den fördärvade slynan Judy till ett gråtande vrak och fått henne frälst, och efter att ha utsatt tittarna för en knapp timmas hårdhänt hjärntvätt, återstår bara för Estus W. Pirkle att ensam vädja direkt till våra stackars förtappade själar; han tittar oss djupt i ögonen och viskar, med ett uttryck av bekymrad välvilja: ”Will you come … will you come … will you come?”

Sugen?

Denna film finns inte som officiell dvd-utgåva, men går att se i sin helhet på Google Video och kan även köpas från 5minutestolive.com.

Denna pampiga vinjett markerar, som ni kanske uppfattade, den högtidliga starten för den nya programpunkten Arkiv B — Magmas avdelning för bångstyriga, blodiga, burleska , billiga, berusande, bedrövliga, barocka eller bara allmänt bisarra filmer. Filmer som får en att både skratta och ta sig för pannan, och fyller en med en ömsint sympati och beundran för regissören. Uttrycket ”så dålig att den blir bra” brukar användas men är missvisande; ingen film är sevärd enbart för sin myckna dålighets skull, utan det måste till andra kvaliteter. Detta gäckande Något; det kan vara en regissör som velat så mycket, men totalt missat målet, det kan vara ett ytterlighetsexemplar ur en genre som gått överstyr, det kan vara en provokativ gammal undergroundfilm, eller det kan vara ett verk sprunget ur en mycket förvirrad hjärna.

I den sistnämnda kategorin ligger kvällens film, den något klumpfotat betitlade ”If footmen tire you, what will horses do?”. Regissören Ron Ormond hade först gjort sig ett litet namn med filmer av den mer snaskiga, spekulativa sorten, som ”Mesa of lost women” och ”The monster and the stripper”. Men 1968 överlevde han en flygkrasch, slog sina påsar samman med baptistprästen Estus Pirkle och gjorde en kort serie fundamentalistiska, högerkristna skräckpropagandafilmer, av vilka denna är den första .

Estus Pirkle driver, med fast blick och allvarlig stämma, storyn framåt från predikstolen, genom att först rasa mot allt som fördärvar ungdomen i USA idag, d.v.s. 1968: upplopp, drive-in-bio, dans och såklart tecknad film:

(cartoons.wav)

Därefter leder han oss in på sitt verkliga ärende, nämligen att varna för den röda faran, som genom den gudlösa förflackningen kommer att ges fritt spelrum. Ja, om inte amerikanerna vänder åter till sträng gudsfruktan, det är filmens budskap, så inte bara kan, utan KOMMER den internationella kommunismen att erövra landet inom de närmaste 24 månaderna.

(communism takes over)

Och nu utbryter den stora kalabaliken. Kommunisterna väller in med uniformer och armbindlar och sätter befolkningen i slavarbete, och den ena fantasifulla grymheten efter den andra skildras i ord och bild, åtminstone så gott man kan på en låg budget. Kommunisterna porträtteras som svartmuskiga, ondsint flinande bolsjeviksluskar som driver omkring i rövarband och dricker vodka, mejar ner kyrkobesökare med maskingevär och våldtar kristna kvinnor. De hatar kristendomen med ett rasande, skoningslöst hat. De skrattar diaboliskt när de tvingar småbarn att tortera sin far till döds, och en liten pojke som framhärdar i sin kristna tro, får sitt huvud avskuret med en machete och kastat i gräset. I den mest minnesvärda scenen, får en annan pojke trumhinnorna spräckta med vassa pinnar, varpå han kräks. Försök inte det här hemma:

(eardrums.wav)

Men kommunisterna ägnar sig inte bara åt mord, slavdriveri och tortyr, utan såklart också indoktrinering. Deras övertalningsmetoder gentemot skolbarn är försåtligt listiga:

(fidels mirakel)

För de vuxnas ideologiska skolning, däremot, tillämpar man en mera burdus indoktrineringsmetod:

(communism is good)

Det lustiga är, att det är precis såhär subtil själva filmen är i att driva in SITT budskap. Det ÄR verkligen så enkelt, att det är antingen frälsningen i Jesus Kristus, eller ett nära förestående blodbad utfört av onda kommunister, som gäller — även om Estus Pirkle är noga med att infoga, att kommunismens fasor är som en dans på rosor jämfört med helvetets eviga plågor, vilka han för övrigt fick beskriva mycket ingående i Ron Ormonds nästa film, ”The burning Hell”.

Detta är alltså ingen eftertänksam, resonerande film, för den som nu fortfarande undrar. Världsbilden är fullständigt svartvit, och bankas in med en släggas finkänslighet.

(we will be slaughtered)

Och till slut återstår bara för Estus Pirkle att titta oss betraktare djupt i ögonen och, med ett uttryck av bekymrad välvilja, vädja till våra stackars fördärvade själar:

(will you come)