Porträtt av konstnären som gli

Jaha. Här låste man ute horderna av autografjägare och fåvitska jungfrur för att i stoisk självförnekelse värka fram ännu ett fett coolt program, som dottern skulle ha sagt (om än ej just om mitt program) — bara för att via Radio Eskilstunas obevekliga tablå få veta, att nästa Magma-sändning infaller först den 17:e. Otack är världens lön. Men nu kan jag åtminstone med rent samvete ägna kommande måndag åt att vältra mig i kvinnor, champagne och dotterns 500 bitars julklappspussel, istället för att låta min heder besudlas av något så pinsamt som arbete.

(Dottern fick även ett sällskapsspel, där man så snabbt som möjligt ska nämna ord inom en viss kategori och på en viss begynnelsebokstav. Påfallande ofta ville det ha oss att säga kroppsdelar på Q. Men det passar sig ju inte i barns sällskap.)

Den 17:e råkar också vara det datum, då jag ånyo äntrar P2:s katafalk. Kalejdoskop kl. 22:30 är det som gäller i vanlig ordning. Det blir experimentella gitarrhjältar från 80-talets New York för hela slanten.

Men till ämnet nu. Som ni väl förstått, finns här en outsinlig fatabur av konstnärliga uttryck att ösa ur, då Magma någon enstaka gång frusit inne och abstinensen behöver stillas. Om nu inte detta att frysa inne känns som en lockande utsikt denna tropiska vinter. (Varför har ingen uppfunnit den inverterade bastun förresten, för nyttjande under riktigt heta högsommardagar? Det vore en strålande chans till dubbelutnyttjande av frysrummen på snabbköpens lager, så länge dessa ligger precis invid badstranden, vilket de förstås endast undantagsvis gör. Men ändå! — man måste ju tänka utanför frysboxen.)

Hursomhelst, fataburen var det ju, och dess outtömlighet. Kanske har ni undrat, men inte vågat fråga, vilka mystiska skickelser som bragt detta program till liv? Ur vilka rottrådar Magma sugit sin näring? Tillåt mig, en folkbildningens ödmjuke tjänare, kasta en stråle ljus över omständigheterna.

Redan då jag i koltåldern gjorde innovationen ni ser ovan, och mina förstående föräldrar reagerade med att ta fram kameran — snarare än att slita mig från platsen i panik — kunde man ana, att ödet hade något eljest i beredskap. En nytänkande entreprenör i vardande.

En saga om apan, min första serieroman. Färdigställd vid c:a fyra års ålder, men i all min blygsamhet lät jag aldrig publicera den. En studie i alienation, förlösning, människans villkor och allt det där Kulturradion-tjafset. ”Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst”, som Hjalmar Söderberg skrev — kan det uttryckas mer pregnant än här, genom Teddys neurotiska försök att muta till sig vänskap genom att överösa en total främling med bullar och matsäck? (Klick = större bild!)

Några år senare stod rabulisten i mig i fullaste prunk. Ovanstående prosastycke, ehuru författat av lågstadieelever, får betraktas som barnförbjudet för sin myckna obscenitets skull. Den sanna konstnärens förakt för all borgerlig konvenans är uppenbart. Nu fanns bara en väg att gå.

Ja, här ser ni, hur historien klarlägger det rådande. Även Magmas existens kan förklaras genom lagen om orsak och verkan. Och kanske har jag genom detta hjälpt er från att rasa samman i frossbrytningar i väntan på den 17:e. Tacka mig inte — kom ihåg mig i testamentet istället.

Annons

Oss känsliga konstnärssjälar emellan

Undertecknad på favoritskrivarbänken.

Vad har ni för planer för det nya året?

Fånig fråga kanske, men idag ska man ju driva sitt liv som ett företag med personligt varumärke och strategiska mål, och årsskiftet blir då en naturlig tidpunkt för bokslut och verksamhetsberättelse. Jag spår att nästa trend blir den personliga kvartalsrapporten. Motsvarar resultaten marknadens förväntningar, skjuter ens personliga aktiekurs i höjden. Går det knackigt, kanske man kan presentera ett trovärdigt livsprojekt och få stöd från någon riskkapitalist. Det vore väl ett tidsenligt alternativ, när det känns som om offentliga trygghetssystem och kollektivavtal gör folk för feta och lata för att jaga effektivt.

Vilka de där feta och lata är, blir nog förresten aldrig klarlagt. Det är ju alltid någon annan som anses betjänt av hårdare tag och tommare mage, aldrig en själv. En strävsam riksdagsledamot kan ju t.ex. inkassera pension på grosshandlarnivå vid fyrtio års ålder, utan att anse att det gör henne sämre rustad för fortsatt lönsamhet.

Hursomhelst, själv tänkte jag föregripa utvecklingen genom att bli småföretagare. Inte som entreprenör, utan som överlevare. I bästa fall levnadskonstnär. Jag skulle vilja vara en sådan som folk inte begriper vad han lever av. Spela och sjunga på gatorna ena dagen, bygga cyklar den andra, sätta ihop ett radioprogram den tredje och ockulera magnolior den fjärde. Och, om det kärvar ihop sig, göra en hemsida eller två.

Ja, i själva verket är det sistnämnda tänkt att vara min huvudsakliga födkrok. Jag ville inte vara för tydlig med mina ambitioner, eftersom jag är en känslig konstnärssjäl. Det är så vi med medfödd låg självkänsla säger, för att det ska låta lite mer fin-de-siècle-romantiskt.

Jag råkade yppa mina planer för en halvt avlägsen anhörig, en stadgad man i övre medelåldern (om nu denna ålder existerar längre, nu när man är ungdom vid trettio och tjej vid sextio). Han kastade en grötmyndig (ty det var jul) kamrersblick på mina anspråk och utdömde det hela som ”svårt”, varpå jag var tvungen att ta en sex kilometers promenad för att sortera tankarna.

”Svårt” översätts nämligen i mitt huvud som ”omöjligt”. Vi känsliga konstnärssjälar tycker inte att något vi åstadkommit har varit svårt, ty då skulle ju inte vi ha klarat av det. För oss är det förflutna enkelt och framtiden jobbig. För framgångsrika och nöjda människor antar jag att det är tvärtom. Vi är s.k. under-achievers, för genom att aldrig riktigt göra vårt bästa, kan vi åtminstone gona oss i vår rika inre potential och vårt oförverkligade geni medan vi sjunker till botten.

Inte den bästa utgångspunkt för en småborgare, det inser jag. Men jag lovar åtminstone att aldrig dra någon annan stackare med mig i fallet genom att skaffa anställda. Vi känsliga konstnärssjälar tycker nämligen det är anstötligt att tvingas ägna större delen av dagen åt att lyda minsta vink från en despot vi inte fått välja, och vill inte understödja denna perversa ordning genom att själva bli chefer.

Det är inte så, att vi känsliga konstnärssjälar är rädda för utmaningar, men när framgångsmaskineriet efterfrågar hungriga vinnarskallar med supertalang för det ena och andra, så inser vi mediokra och småfega, men klarsynta, velpottor att vi står sist i brödkön och får hålla till godo med smulorna efter de horder av mänskliga guttaperkabollar med Steve Jobs-psyke och gladiatorfysik, som vi ser torna upp sig för våra känsliga inre blickar.

Vi är dessutom så ödmjuka, att vi inte näns ta betalt för våra blygsamma tjänster. Att vi drömmer om medborgarlön är därför inte ett tecken på lättja, utan ett kvitto på vår oerhörda sensibilitet.

Inte heller skyr vi lagom hårt arbete emellanåt, men mycket hårt arbete hela tiden tycker vi, liksom Platon, är ovärdigt människan. Att arbeta på Posten, som jag gjorde förut, strider mot människans natur, det är jag övertygad om. Visa mig en postiljon som inte hellre skulle göra något annat, och jag ska visa er en bra låt av Ringo Starr.

Så nu ska jag ut och försöka sälja mig på den allmänna marknaden. Men om mina marknadsföringsframgångar med Magma kan ge någon fingervisning, kommer jag nog att behöva hjälp. För om en sådan unik och enastående skapelse efter sex år endast lyckats locka 75 anhängare på Facebook, vilket är SI-enheten för framgång, tyder det på ett sällsynt uselt PR-sinne och inget annat. Och denna panegyrik är inget självskryt utan dagsens sanning, ty den kommer från en känslig konstnärssjäl.

Minnet som fiktion och fiktionen som minne

änkte på detta med fiktion och verklighet, och hur vi ofta ställer upp dem som diametrala motsatser.

Jag brukade lida av att vara en obotlig nostalgiker. Stora delar av mina ungdomsår – ni vet, de där som brukar anses vigda åt bekymmerslöst flackande och tanklös hedonism – ägnades åt lidelsefullt frossande i svunna tider. Trånsjukt sökte jag återväcka ett fruset ögonblick genom att besöka samma gator, ta samma nattpromenader, lyssna till samma skivor, äta samma kex – men det blev lika fruktlöst och patetiskt som då man under renässansen försökte imitera antikens kultur till punkt och pricka. Den gången kom något snille omsider underfund med att man aldrig helt kunde lyckas, eftersom antikens människor inte imiterade någon – och motsvarande slutsats drog väl jag också för egen del. Det gamla är förlorat och kan aldrig återuppväckas, eftersom själva återuppväckarambitionen ställer sig i vägen.

Jag är fortfarande en obotlig nostalgiker, men lider inte längre av det, sedan jag insåg vad minnet är, eller snarare vad det inte är: minnet är inte en pålitlig återgivning. Minnet förgyller och patinerar. Minnet ljuger värre än kameran. Minnet pressar samman fjolårets konturlösa dimmor av vankelmod, tristess, lojt dagdrömmeri och allmänna struntbekymmer – ni vet, den vanliga vardagsmodden – till hårt blänkande, perfekt runda pärlor av entydiga, rena känslor och total närvaro. Minnet gör sålunda samma sak som en riktigt bra film: koncentrerar, förhöjer och fokuserar det splittrade, luddiga, undflyende nuflödet. (Andy Warhol menade också av tv är verkligare än verkligheten av den anledningen.) Minnet rymmer inte händelser, utan våra egna berättelser om dessa händelser. Sedan jag insett detta, kan jag gona mig i min nostalgi som om jag sutte uppkrupen i tv-soffan framför Paraplyerna i Cherbourg.

Hela vår upplevda verklighet består av dessa berättelser. Nuet är blott en rörlig punkt, som bara kan få utsträckning och form genom ett raster av individuella och kollektiva minnen. Våra idéer om framtiden är extrapolerade från våra berättelser om det förflutna.

en, invänder lyssnarskaran i en mun (hur äckligt det än låter): somliga saker händer faktiskt, och andra inte; minnen är något annat än fria fantasier, de byggs av ett visst begränsat råmaterial. Råmaterialet är verkliga händelser, som vi tillmäter så mycket större betydelse än påhittade, som de spirar ur hela vårt förflutna och lovar konsekvenser för hela vår framtid. Skakar om vårt universum i varje stund. Jovisst, nickar jag blitt efter att upprorsstämningen lagt sig bland massorna – men händelser är flyktiga. Allt flyter. Somliga händelser stannar kvar som minnen, blir berättelser. Det som vid en tid och plats är ett trauma, är på en annan punkt i rumtidväven något helt normalt.

Men hur är det med fiktionen? Numera är det poppis med hårklyverier angående när självbiografi övergår i roman och vice versa, och somliga har ansett det vara okej att torgföra rena lögner under rubriken ”min sanning”. Jag vill se det från andra hållet: i själva verket måste såklart all fiktion som handlar om människor och/eller utspelar sig på vår planet vara ”verklighetsbaserad” i bred mening. Alla trovärdiga människoskildringar är hämtade ur en personlig erfarenhetsbank – ur minnets berättelser.

ålunda blir minnet fiktion och fiktionen minne. Två kommunicerande kärl av berättelser som formar våra flytande jag.

Semesterblues

immarna går, regnet faller och jag tvingas inse att dagen inte blev roligare än såhär. Sommaren och semestern sätter griller i huvudet på mig, gör mig rastlös. Inte van att ha makt över min egen tid, och samtidigt — fem veckors ledighet står sig slätt mot 47 veckors alienerande slit och maktlöshet; man känner att man måste ta vara på varje ögonblick, och så jävligt är det ju inordnat, att just den känslan hindrar en från att ta vara på varje ögonblick. Mindfulness-idealet är fjärran. Varje steg på asfaltsgången ekar tomt i huvudet och tycks räkna ned återstoden av den första semesterdagen, och jag vill minnas att jag brukade finna ett större nöje i mina enkla, ensamma promenader.

Över huvud taget märker jag att det krävs mer av allt för att tillfredsställa mig idag än för några år sedan. Otacksamt av mig, jag vet, men kanske är det så människan är funtad. Alla forskningsrön tycks ju bekräfta vad filosofer, mystiker och profeter sagt i årtusenden: att hela vår mångfald av världsliga belöningar inte fungerar annorlunda än vilken drog som helst, att en ständigt höjd standard i själva verket är den drogupptrappning som krävs för att hålla oss ständigt high on life. ”Att få vad man vill ha, är att genomskåda det begärdas fåfänglighet”, skrev min husgud Schopenhauer.

Och visst är det en händelse som ser ut som en tanke, att det ekonomiska intresset av en ständigt stegrad konsumtion harmonierar så perfekt med det ideologiska intresset av att vi ägnar vår energi åt att dopa oss med endorfindrivande ting och upplevelser, snarare än att kämpa för frihet – mening – inflytande – rättvisa – ni vet, alla de där jobbigt diffusa begreppen, som dock har det gemensamt att de kräver en verklig omfördelning av makten.

egnet drar undan, bara ekarnas glänsande blad delar med sig av sitt överflöd vid de sällsynta vindpustarna, och jag fortsätter vandra under lövverk, korsande tunnelbanespår och mångskiftande grå skyar. Ger upp försöken att ringa en god vän, som haft telefonen avstängd hela dagen – vågar inte riskera att bli påstridig. Hela tiden det gäckande tvivlet på den egna dugligheten. Vågar inte kasta mig ut för någon avgrund – är varken säker på att vingarna håller eller att någon står därnere med ett skyddsnät. Vill göra något nytt men vågar inte säga upp mig från jobbet. Vill få men vågar inte ge, vill vinna men vågar inte satsa. Somliga kallar det personlighetsbrister, andra kallar det klass. Själv sörjer jag över att jag inte längre kan kalla mig loser och känna moraliskt stöd från topplisteartisterna, som det var under min tonårstid – ni vet, Beck, Nirvana, The Offspring. (Jag tror det är värdefullt för en tonåring att ha idoler som sjunger ”I’m a loser baby, so why don’t you kill me”, men det är ett ämne för en annan text.)

Vårt samhälle är anpassat efter målinriktade vinnarskallar som tror på sig själva. Vi mångsidiga virrpannor och velpottor med lite dåligt självförtroende hamnar i andrasorteringen eller Fas 3, och det har åter blivit legitimt att se ned på oss. Den gamla ”satsa på dig själv”-hydran grinar illa mot oss igen, nu omstajlad i Blondinbellas skepnad och uppbackad av den kader av allehanda coacher som staten och kapitalet tillhandahåller. Deras budskap är att vi bara har oss själva att skylla om vi inte passar in, om vi blir stående utan stol i arbetsmarknadens hela-havet-stormar, om vi drog en nit när de lottade ut livsstilspaketen. I deras spår följer svaghetsföraktet – som förstås alltid ligger i maktens intresse på flera sätt.

”Det här loppet som vi springer / är det ingen som vinner”, nödrimmade Mauro Scocco, och kanske är det så. Ett ständigt uppskruvat tempo med stadigt hårdnande krav på såväl produktion som konsumtion, arbete som rekreation, gör alla till förlorare i någon mån; när alla står på tå är det fortfarande den längste som ser bäst, men allihop får värkande fötter. När man tävlar om att skrika högst, får även vinnaren ont i halsen. Han drabbas dessutom ofta av den extra plågan att inte förstå varför det gör ont – han vann ju? Han går in i en kris och säger: ”jag hade allt jag fått lära mig att man ska ha, men ändå var jag inte lycklig …”

ed värkande fötter närmar jag mig min miljonprogramslänga; stannar på en parkeringsplats och nedtecknar dessa tankar, trots allt lite nöjd med dagen – jag har ju presterat, bevars. Men vad har jag gjort, detta skulle ju handla om mitt eget humör? Jo, jag försökte vad jag tycker alla borde försöka – att se sina privata problem med politiska ögon. Som Mohammed Bouazizi. Men då måste man sluta vältra sig i sina brustna förhoppningar först.

Jag hatar att älska sommaren.

Kultism

Ni hörde väl, att Magma nämndes i den sista skälvande minuten av Kino i P1 häromsistens? Även å Kinobloggen fick Magma ett hedersomnämnande.

Själva programmet var förstås också utmärkt, och fick mig att fundera på detta med kultfilm samt gummiprefixet kult- i allmänhet. Själv valde jag en gång bestämningen ”kultmagasin” ganska oreflekterat. Magma hade sprängt ramarna för ”musikmagasin”, men ”kulturmagasin” förde å sin sida tankarna till Kulturradions program i P1 (Kino undantaget förstås), vilka alltför ofta bara är avlopp för mediokert babbel från en självbespeglande kader av rättänkande kulturjournalister och skönandar, vilka allihop bor inom två kilometers avstånd från varandra.

Så det fick bli ”kultmagasin”. Tanken var, att programmet ägnar sig åt kulturyttringar som endera är kult eller borde vara det, och hursomhelst är ambitionen att hela programmet en dag ska bli kult. En slapp programförklaring, jag vet. Och nu när jag hör Roger Wilsons (när ska han få vara med i Spanarna, förresten?) inledning av Kino-programmet, inser jag för första gången att det kanske är en benämning som alienerar P1-skönandarna. De som mest av alla skulle behöva höra hur elektroakustisk konservatoriemusik stångas med pakistansk filmmusik, 20-talscountry och turkmensk jazzrock, för att krossa sina internaliserade järnridåer mellan högt och lågt, eller med andra ord: konst och kult. Att ”kult” kan verka avskräckande, med associationer till distanslöst nörderi eller hånfullt höhö-ande grabbgäng, har faktiskt aldrig förut slagit mig. Kanske för att jag själv alltid hyst en så självklar, villkorslös kärlek till det bisarra och missanpassade, att jag aldrig behövt intellektualisera termen. Den bara sitter där som ett sigill på all kultur som värmer hjärtat på ett alldeles särskilt sätt.

Men vad är då kult?

Shammi Kapoor, ett kultfenomen? Säg det till indierna.

Bäst fångar vi kanske begreppet, om vi tänker på utrikiskans ”cult following”. Ett kultfenomen är något som är för apart för det breda genomslaget och för opolerat och oakademiskt för P1-skönandarna, men dyrkas hängivet av en skara konnässörer. Konnässörgardet får förstås inte heller bli för stort, men var gränsen går mellan enormt kultfenomen och mainstream är nog en fråga värdig en sokratisk dialog. Ett annat hett spörsmål bland kultfansen tycks vara ifall något kan klassas som kult som en gång varit mainstream, men där den obarmhärtiga tiden kokat ned de hysteriska fanskarorna till en hårt koncentrerad kärna — t.ex. Xanadu eller Dirty dancing. I Kino svarar Klubb Super 8-mannen kategoriskt nej. En relaterad fråga: vad säger vi om sådant som varit enormt populärt vid en annan tid och plats, men i vår ända av världen aldrig blivit en angelägenhet för fler än ett fåtal edsvurna korsriddare, som Bollywood-film eller min egen hjärtesak, Kvinnofängelset? Eller de fall där det som undanhåller fenomenet från bred popularitet inte är av rent konstnärlig natur — t.ex. de extremt trallvänliga och kompetenta Beatles-svärmarna We All Together, som hade den enda detaljen emot sig att de kom från Peru?

En viktig distinktion är den mellan kalkonkult och avant-kult, d.v.s. mellan (i bästa fall) originalitet som totalt missar målet och originalitet som vet precis vart den syftar. Ed Wood, Erik Ofvandal och The Shaggs på ena sidan; John Waters, Allen Ginsberg och Captain Beefheart på andra. En spridd missuppfattning är att vi kalkonfans är ena cyniska jävlar som gillar att håna andras misslyckanden — inget kunde vara osannare. Ingen skulle orka sitta igenom dussintals dåliga filmer, om där inte funnes en mycket djupare fascination. Ett skratt åt ett fullkalibrigt magplask som Glen or Glenda? är ett skratt av öm sympati. Det är ett förlösande, förbrödrande skratt åt ens egna och allas våra tillkortakommanden och brustna strängar. Ett skratt av lättnad över den spruckna ballongen, ett skratt av glädje och tacksamhet för gåvan: ett stycke oslipad och medioker, avvikande och missanpassad, ärlig, modig och vacker mänsklighet.

Ed Wood och John Waters — långt ifrån lika som bär.

Viktigt att poängtera är att kultstatus växer underifrån; den kan inte frambesvärjas av aldrig så sluga PR-avdelningar. När en filmdistributör självsvåldigt proklamerar: ”detta är kult!”, låter det i mina öron misstänkt likt: ”detta är skit, men på medvetet diffusa grunder bör du se det ändå!”. Kult är demokratiskt, och liksom vårt språks djupaste rötter ådagaläggs via våra mest obscena och barnsliga ord, då dessa gått förskonade från diverse överhets klåfingrighet, säger kanske de av skönandarna bespottade kultfenomenen mer om oss än all statuskåt akademisk kanonproduktion i världen.

Det är mycket med det oceaniska

å blomsterklädd kulle satt Hjalmar och kvad. Den ständigt träffsäkre sekelskiftespersonligheten Hjalmar Söderberg alltså, och kullen var nog snarare stenbelagd, men ändå. ”Jag tror på köttets lust och på själens obotliga ensamhet”, skaldade han med sin mondäna flanörpessimism.

Själv tycker jag det låter som en vansklig kombination. Jag vill gärna tro på motsatsen: själens uppgående i det oceaniska, helheten, det Ena, Gud – kalla det vad ni vill, för metaforer är ändå det närmaste vi kan komma.

Sådana diffusa, undflyende fenomen är frustrerande, rentav obegripliga, i en hårdverbal kultur som vår. Helst låtsas vi inte om dem, vilket kanske kan förklara varför teknologin tar tigersprång varje år, medan förstaårsstudenter fortfarande blir golvade av Platon och Schopenhauer, eller varför inte Stagnelius och Buddha – som, apropå oceaniskt, gillade att likna folk vid snurriga vågor som inte begrep att de bara var tillfälliga manifestationer av det stora havet.

Snusmumriken i Tove Janssons böcker är troligen också förtjust i havet – om än inte lika besatt som Muminpappan – men vägrar berätta om sina vandringar för någon annan, eftersom hans ordlösa minnen då skulle ersättas av hans egen berättelse och därmed upphöra att existera. En tanke som är svår att ta till sig i en tid då allt man upplever ska dokumenteras och delas digitalt för att få räknas. Skidturen i strålande vintersol är inte komplett förrän den blivit skruten om på Facebook, och på barnens luciatåg är det ett sådant stroboskop av blixtar att flickornas stackars trewattsljus inte har en chans mot kamerakanonaden. ”Pictures, or it didn’t happen”, säger man halvt på skämt — ”ge oss bildbevis, annars har det inte hänt”. Enligt Snusmumriken är det snarare tvärtom. Vi försöker med alla medel förlänga ögonblicket i ord och bild, men inga ord, och ingen teknik, kan fånga en upplevelse. Kameralinsen ställer sig tvärtom i vägen för solnedgången, nätpersonan skymmer personen och vi minns berättelsen om våra erfarenheter istället för erfarenheterna själva. När vi fotograferar kallar vi det ”förevigande”, men varje avbildning är i värsta fall en tafflig förfalskning, i bästa fall en helt ny upplevelse – hur som helst är den aldrig i närheten av det avbildade. Det förstod förresten Muhammed utmärkt väl.

et oceaniska, gudomliga eller mystiska har många namn, eftersom inget av dem lyckas säga särskilt mycket. Somliga har menat att allt vårt tragikomiska, förvirrade famlande mellan kyrkor, familjebildningar, fyllenätter, kickoffer, mindfulnesskurser, självförhärligande Facebook-dokumentation och identitetsskapande konsumtion i grund och botten handlar om en längtan tillbaka till fostrets totala samhörighet med modern. Att vi ägnar hela våra liv åt att famla i blindo efter navelsträngen. Vetenskapligt är den tesen antagligen skrutt emedan den förklarar något utan att kunna motbevisas, men som metafor är den både svindlande och trösterik. Tanken om att lycka skulle bero på något annat än yrke och köpkraft är också attraktiv, och framförs gärna i suckande tonfall som ett mantra, en läpparnas bekännelse innan det är dags att frossa vidare eller kuta till jobbet. När denna tanke verkligen börjar tas på allvar kommer ni att märka det, för då står revolutionen för dörren.

Men hur hittar man tillbaka till denna känsla av ur-symbios, utan droger eller tjugo års intensiv meditation? Nämnde Schopenhauer, som är mest känd för att han får nämnde Söderberg att framstå som Mary Poppins, hade han en fin idé: musik. Musiken ger, skriver han, ”den utsöktaste av all konstnjutning. Det finnes ingen annan, som utövar sitt inflytande på människorna så omedelbart som den, och icke heller så djupt, ty det finnes ingen, som mer rakt på sak och djupare griper verklighetens innersta väsen.”

Musiken strömmar genom oss i ögonblicket liksom näringen genom navelsträngen. Den kan för en stund lösgöra oss från jaget, häfta oss vid den metaforiska världssjälens metaforiska moderkaka och få oss stackars nervsvaga vågor att känna att vi alla är hav och att vi redan är hemma. Inte för intet föredrar Snusmumriken att uttrycka sig med munharmonika. Så fläska på med musik, för att citera ännu en kulturell gigant vid namn Hasseåtage, för nu ska jag sluta droppa namn.

Magma fläskar på igen redan imorgon 4/1 — var redo!

Agincourt: En flygtur till en evig landsbygd

Prolog: Det kanske kan tyckas som om Magma är på kunglig dekis, emedan programmet inte sänts på flera månader, och domänen radiomagma.org nu dessutom kapsejsat. Men icke! Programmet återkommer i början av nästa månad, och överföring av domännamnet till annan leverantör är i görningen. Tills dess får ni hålla till godo med en text jag skrev för det underliga gratismagasinet Nya Upplagan, vilken snart torde bli publicerad även därstädes …

Agincourt – Fly Away (LP, 1970; CD, 1994)

Föreställ dig att du är ett barn som, i en kammare med nötta, småblommiga tapeter i övervåningen av ett vitrappat 1700-talshus kringgärdat av sävligt böljande sädesfält, liggande mellan dina nymanglade lakan väcks av bykyrkans sordinerade klockklang genom det öppna fönstret, samtidigt som en mild bris leker med bladverket hos mårbackapelargonen på ditt nattduksbords marmorskiva. Du vilar i en ordlöst kontemplativ ensamhet utan melankoli, inbäddad i en renhet utan kemikalier, omgiven av en loj, drömlik, evig lantlighet utan smuts och svett. Du vänder på dig; dina ögon sluter sig mot den materiella världens skoningslöst enkelriktade tidsflöde och obestridliga kemiska reaktioner, och öppnas likt ett mentalt lönnfack för den drömska halvvakenhetens suggestiva klärobskyr. Du tycker dig nu anta gestalten av en kyrktupp hämtad ur Lewis Carrolls fantasi, och svävar tyst över det pastorala landskapet, där skorstenarnas rökpelare förenar sig med den klarblå himlen i en rituell hälsning till den uppstigande solen, och åldrade bybor fortfarande iklär sig nötta kostymer inför högmässan.

Detta är för mig en metaforisk beskrivning av skivan Fly Away, inspelad på den sydengelska landsbygden anno 1970 av ad hoc-bandet Agincourt och på sin tid spridd i så försvinnande liten upplaga, att man egentligen inte kan säga att den varit tillgänglig för allmänheten förrän under 90 talet – vilket på sätt och vis är helt i sin ordning, emedan hela skivan är liksom indränkt i den nostalgins ljuva buljong, som obevekligen kräver en viss tid för att riktigt låta sig koka ned. (Det är inte förrän vårt minne, obemärkt av oss själva, fått tid att sila fram de allra sublimaste smakerna, som vi kan njuta den underbara fiktion som kallas nostalgi.)

Agincourt är Beatles, Pink Floyds och The Misunderstoods (kolla upp dem!) kusiner på landet, som tar toppslätskivling istället för LSD, arrangerar om tidsandan för hembygdsgårdens gistna piano och slår på trummorna med vispar för att inte störa kyrkkaffet. Stormarna på Carnaby Street och Abbey Road har filtrerats från smog och bensinstank genom höstackar och gärdesgårdar och nått Ditchling, Sussex som en varm sommarbris, insupen av de musikaliska lokalinvånarna Peter Howell och John Ferdinando, som tycks ha varit djupt förankrade i den mylla som The Kinks vemodigt besjöng på avstånd i låtar som Village Green. De hade två år tidigare gjort skivan Alice Through the Looking Glass, bestående av stundtals rent trollbindande musik till en lokal teatergrupps uppsättning av nämnde Lewis Carrolls fantastiska bok Spegellandet, vilken måste sägas passa deras särskilda genre som hand i hanske. Fly Away är pastoral folkpsykedelia utan studiotekniska krusiduller, framförd av amatörer vid en tid då man kunde sjunga “why don’t we all get together” utan att frasen oundvikligen genomsyrades av popkulturell referens eller slapp ironi; en oskuldsfull psykedelia till ackompanjemang åt en lillgammal Alices stillsamma introspektion på en blomstrande äng, snarare än åt frigjorda gogodansösers lealösa krumbukter i storstadens stroboskopljus. Musiken låter som vore den inspelad på tvåkanalig bandspelare i någons vardagsrum, vilket enbart talar till dess fördel, ty bruset och den osofistikerade, något platta ljudbilden, tillsammans med det stundom otajta framförandet, fyller samma stämningsskapande funktion som de skevheter, skarpa kanter och skavanker vilka förhöjer charmen och affektionsvärdet hos ett mellanstadiebarns träslöjdsprodukter.

”Kind Sir, kind Sir, won’t you take my hand / I’m lost and lonely in this strange land” … i en tidlös miljö rör man sig otvunget mellan århundradena, och så gör även Agincourt; när de genom mans- och kvinnosång i stämmor, akustisk gitarr och blockflöjt suggererar fram en pittoresk ögonblicksbild från en medeltid av kittlande obestämd, artfrämmande, hövisk natur, genomfars jag av samma rysning av mystik och okända storheter som så förbluffade mig, då jag som liten såg Gösta Ekman i tv sjunga till Fatima: “vänaste fru, upplåt er dörr för en vägarnas riddersman”. Samma villiga suggestion som då fick mig att bortse från att Gösta i nästa vers skulle visa sig vara en encyklopediförsäljare, samma suspension of disbelief låter mig i denna klara höstdag vandra genom ett sömnigt villasamhälle med denna skiva i lurarna utan att låtsas om att de snart hundraåriga husen och träden omkring mig, liksom mitt eget liv vid många andra tidpunkter, under den hemlighetsfulla ytan är bekajade med en högst prosaisk vardagstillvaro. Jag får lyfta från den tingsliga tillvaron och tillbringa min dag i fantasins höglänta, sublima verklighet.

Robert K Huselius 11/10 2009

90-talet och dess popkulturella politruker

Otroligt på!

Som för att anknyta till den oförblommerade 90-talsnostalgin i mitt förra inlägg, sände Kulturradion i P1 helt nyligen det utmärkta specialprogrammet Nittiotalet – historien om generation pop (bör kunna avlyssnas t.o.m. 5 feb. via denna länk). Det rör sig om det snäva tidsfönster då ”indie” och ”altöörnative” hamnat på var mans läppar, och det fortfarande gick vattentäta skott mellan indie och mainstream.

Jag var själv lite för ung och lite för töntig (ett attribut jag idag bär med stolthet) då det riktigt begav sig; jag upptäckte exempelvis inte Nirvana förrän Cobain dött och de som ett brev på posten blivit större – och följaktligen mindre intressanta för cred-koryféerna – än någonsin tidigare. Men jag hade tillräckligt stor kulturell förståelse för att kunna intuitivt greppa den mycket djupa, gravallvarliga och icke så lite neurosanfrätta åtskillnad som den ena världen postulerat gentemot den andra, och som kunde göra att Popsicle tyckte det var en helt rimlig idé att önska livet ur Arvingarna i ett numer klassiskt tacktal vid grammisgalan (ber om ursäkt för att jag måste utsätta er för lite Filip & Fredrik):

Men jag undrar om en 16-åring av idag, som hoppar mellan identiteter som en annan byter skjorta och inte känner till annat än att det är helt självklart att Annika Norlin sjunger duett med Peter Jöback, alls kan förstå denna kulturella kontext? Denna säregna blandning av ängslan, osäkerhet, snobberi och elitism med vilken en armé av sadomasochistiska popsnören i stuprörsbyxor lät profeterna i tidskriften Pop samt översteprästinnan Linda Norrman Skugge utforma såväl kanon som liturgi för de rätttrogna.

Vad hände egentligen? Växte de tongivande språkrören helt enkelt upp och insåg att populärkultur inte behövde tas på blodigt allvar hela tiden? Var det Internet som slutligen demokratiserade smaken och gjorde det omöjligt att upprätthålla ett coolhetsmarkörernas avantgarde? Var det rentav modernismens sista dödsryckningar vi beskådade, strax innan alla motsättningar slutligen dukade under inför stridsropet ”smaken är som baken – den är olika” (som min farmor ska ha sagt)? Hur som helst; efter att ha stämt upp i en hjärtligt magmanesisk applåd inför denna massiva avveckling av popkulturell skitnödighet, måste jag lite, lite beklaga den också. För när allt är okej är inget förbjudet, och vi vet ju alla att det förbjudna är det allra roligaste.

(Apropos att byta skjortor förresten. När blev folk sådana renlighetsmaniker? Att gå på tunnelbanan kl. 7:30 kan vara att utsätta sig för veritabel kemisk krigsföring i form av schampostank. Jag har från säkra källor hört, att det finns folk som duschar både på kvällen och på morgonen – varje dag. Vad skulle poängen kunna vara med att tvaga hela kroppen, då man inte gjort annat sedan senaste lögningen än att sova? Är man svettig när man vaknar, har man för varmt i sovrummet; är man smutsig, bör man byta lakan.)

I am the god of hellfire, and I bring you …

… Arthur Brown.

Denne ur-svartmetallare, proto-glamrockare samt uppenbara inspirationskälla för Alice Cooper såväl som Kiss har sedan 60-talet hunnit med att bl.a. sjunga med Duke Ellington, bli präst, ta en magistersexamen och vara ledare för Burundis statsorkester, men vi kommer inte ifrån att han nu, då och framledes främst förknippas med ett maniskt utvrålande av detta inläggs titel, följt av

FIRE!!

… vartefter en pumpande basgång under tre svettiga minuter bråkar om frekvensutrymmet med en intensivt riffande orgel, synkoperade trumpetstötar och Arthurs eget furiösa klättrande över de fyra oktaver hans skolade röst sägs besitta. Likt en brinnande helvetesängel ömsom sjunger, ömsom ylar han om hur du, trots ditt gulliga och välordnade lilla liv, förr eller senare ska brinna. Måhända banalt, men visst skänker tanken tröst. Inför elden är vi alla lika. Trösterikt är också att denna låt, Fire, blev en riktig storsäljare och därmed tävlar med Napoleon XIV:s They’re Coming to Take Me Away, Ha-Haaa! om den ärorika platsen som 60-talets bisarraste Billboard-hit.

”We like to speak to, shock and attack the audience.”

Citatet ovan är från 1967, då bandet The Crazy World of Arthur Brown var nybildat och inte ännu släppt några skivor. Kanske andra gången i rockhistorien som någon haft detta uttalande syfte? (Första var förstås The Velvet Underground.) Med ett högst tvivelaktigt undantag för inspirationskällan …

… som dock knappast kan beskyllas för några djupare filosofiska pretentioner. Arthur Brown, däremot, spelade ut hela sitt musikaliska, teatrala och provokativa register i sitt eget sätt att peka finger åt hippie-erans blåögda, kollriga förljugenhet. En direkt reaktion på sin tid alltså. En sådan där jobbig sanningssägare som prompt måste sticka hål på de vackra ballongerna, vifta bort de blå dunsterna, blottlägga människan i all hennes fulhet och ynkedom och visa upp allt det mörka inom henne. Nämnda Velvet Underground gjorde förstås samma sak samtidigt, liksom The Mothers of Invention och The Fugs, men på sina egna respektive sätt, som inte i något av fallen involverade ockultism, eldfängda scenshower, besatta banshee-ylanden, skräckfilmsestetik eller James Brown-intensitet.

En LP blev det, även den betitlad The Crazy World of Arthur Brown (1968), där den verkliga höjdpunkten, trots a-sidans veritabla orgie i exorcism och pyromani, kanske ändå är en makalöst tung tolkning av Screamin’ Jay Hawkins I Put a Spell on You, där vår demoniske, drogdopade druid låter som kastade han en förbannelse genom sin blotta sång. Jag spelade denna låt i Magma sistlidne 4/12. LP:n blev liksom singeln en hit, och med bokstavlig fara för liv och lem fortsatte Arthur och bandet sitt oheliga korståg genom Förenta Staterna.

”If you see any character in the entertainment business who dedicates their whole being to make every night’s performance like an opening night, then you know they’ll never last. Well, Arthur was like that. It was obvious that he was going to burn out, because every performance was a total performance, the man literally burnt himself out every night.” – Pete Brown

Mycket riktigt höll inte The Crazy World of Arthur Brown särskilt länge. Innan någon hunnit säga ”spontaneous apple creation”, var de försvunna och ersatta av improvisationsbandet Puddletown Express, som i sin tur snart ersattes av det dissonanta, kaotiska hårdproggbandet Kingdom Come, vilka idag mest är kända för att ha nyttjat trummaskin, synt och oregelbundna frisyrer tio år före The Human League, men det är en annan historia.