I begynnelsen var Ljudloopen. Loopen kopierade sin arvsmassa och förökade sig en masse med gradvis mutation. I en skoningslös omgivning överlevde emellertid bara en bråkdel av avkommorna — de bäst anpassade.
Detta är i korthet vad det musikaliska evolutionsexperimentet Darwintunes går ut på, där syftet är att undersöka vad som händer, om man anlägger Darwins teori om naturligt urval på musik. Man har inlett med en primitiv cellgegga, en oformlig klump av slumpgenererat ljud. Man har tillsatt selektivt tryck i form av publikmedverkan; närmare bestämt kan vem som helst få lyssna på en serie överlevande loopar ur den senaste generationen och rösta fram vilka som ska tillåtas föröka sig och vilka som ska gå under. Ni kan själva göra det här!
Jag vet inte just vilken sorts ”slump” som fått råda här, för någon sorts rytm (125 BPM) och tonalitet är uppenbara även i generation noll. Den, som vill gräva ned sig i detaljerna, kan läsa denna vetenskapliga artikel. Min glada amatörtolkning är, att vi så att säga kommer in i bilden först när livet redan är ett faktum, och slipper bemöda oss om den långa vägen dit. Det är kanske ungefär lika långt mellan en cell och en kolatom som mellan vitt brus och detta:
Vid pass 400 generationer är likheterna med Steve Reich slående, även om spårets kommentatorer har helt andra referensramar. Olika rytmer spelar mot varandra och rudimentära ackordbyten förekommer:
Emellertid — vi hoppar fram till 2925 generationer och tycker oss märka, att evolutionen börjat trampa vatten. Ett väldigt icke-påträngande beat i 4/4-takt har kommit för att stanna, men alla primitiva försök till ackordbyte har befunnits olönsamma och övergivits till förmån för en ganska tröttsam, entonig bas — kanske ett vittnesmål om att de mänskliga medverkarna är betydligt mer befryndade med tv-spelsmusik och techno än med 1900-talets minimalister:
Sedan går flera tusen generationer utan att något särskilt intressant händer. Civilisationen av loopar har gått in i en fas av orkeslös liknöjdhet. Lyssna själva till hela evolutionshistorien i sammandrag:
Vad som hänt är, att det selektiva trycket upphört. Looparna har nått ett så avancerat stadium som det är möjligt inom artens genetiska ramar, och inga högre utvecklade musikformer finns på plats för att konkurrera ut dem. Av grafen nedan framgår, att ”lyssnarnöjdheten” började plana ut ganska tidigt — och lyssnarnas missnöje är ju, som bekant, looparnas enda naturliga fiende:
Vad avslöjar detta experiment om mänsklig musiksmak? Tja — vi tycks hysa en förkärlek för stadiga beats, lätt polyrytmik och ”varma”, fylliga ljud … men hur mycket av det är tidlöst och kulturoberoende, och hur mycket avspeglar bara minsta gemensamma nämnare bland musiklyssnande datoranvändare anno 2012? Det kan vi förstås inte utläsa något om. Att resultatet låter som i chill out-rummet på Docklands (ja, det var ett tag sedan jag var ute och klubbade senast) är antagligen följden av att vi matats med elektronisk dansmusik i uppåt 30 år och därvid vant oss vid ljud, som för 40 år sedan skulle ha låtit som yttre rymden. Upprepa samma experiment om 20 år och resultatet kommer gissningsvis att låta ganska annorlunda.
Do we still need a trained mind to compose truly amazing music?, frågas i detta BBC-program om Darwintunes-projektet. Svaret är väl ganska uppenbart vid det här laget. Det framstår som uteslutet att en ny Bach snart skulle födas bland kretskort och fiberoptik. Projektet är oerhört intressant och spännande, men som musik betraktat är resultatet i ärlighetens namn rätt trist. Det är en fullständigt statisk musik, helt utan varje form av dramatik och tematik. Detta beror förstås på det korta loopformatets inneboende begränsningar. Men om loopen utsträcktes till ett treminuters sammanhållet stycke, skulle förmodligen inte mänsklighetens samlade envishet räcka till för att låta den utvecklas till något som ens närmade sig det lyssningsbara. Bara en melodi snäppet över Basshunter-nivå skulle förmodligen kräva helt ofattbara mängder trial-and-error. Slutsatsen blir, att den mänskliga fantasin torde förbli ohotad som den avgörande ingrediensen i konstnärligt skapande ett tag till.
Människan — Maskinen: 1-0.
Publicerat av Robert Huselius 
Som en korsning mellan Björk, Donovan och en älva kom hon, och 2006 släppte hon något så härligt otidsenligt som ett minutiöst genomarbetat album med fem episka, vindlande berättelser, makalöst arrangerade av legendaren Van Dyke Parks. Det handlar förstås om Joanna Newsom – i Magma flera gånger omnämnd som något av ett geni – med skivan Ys – i Magma flera gånger omnämnd som decenniets bästa skiva. 
Till mångas besvikelse i den lilla skaran invigda – men till min stora glädje – hoppade The Decemberists över till ett storbolag och blev ett fullfjädrat progrockband, men i 00-talstappning. Med andra ord: nej till ekvilibristiska soli och diffusa texter om de fyra elementen, ja till synkoperade riff, invecklade sångcykler, udda instrumentinslag och den råa kraften från alternativrocken. En utmärkt syntes, som jag hoppas vi får höra mer av från detta band framöver. 
Intellektuell, lite nördig glamrock på 70-talet, pionjärinsatser inom syntpop -79, en kreativt tynande tillvaro under 80-talet, ett par mindre discohits -94, och sedan ingenting … fram till 2002, då Sparks slog världen med häpnad genom albumet Lil’ Beethoven, där de faktiskt kom med något helt nytt. Datorgenererade orkestrar pumpar med Steve Reichsk taktfasthet fram kompositioner som nästan bara har längden gemensam med vanliga poplåtar – ”little symphonies for the adults”. Över detta den typiskt absurda, tragikomiska Sparks-humors genomflytande alltihop, när Russell Mael sjunger i kör med sig själv. 
Apropos Sparks, kan vi konstatera att en trend under 00-talet var just detta att sammansmälta klassiska/konstmusikaliska influenser med popmusik, i bästa fall filtrerat genom den egna unika kreativiteten. Och nej, jag menar inte att det ånyo skulle ha blivit inne att lägga rockkomp över fugor på hammondorgel. Tillåt mig exemplifiera: Final Fantasys klaustrofobiska kammarpop på He Poos Clouds liknar inte något annat (
… och isländska Jóhann Jóhannsson (ej att förväxla med en svensk punkfarbror) släppte under det otroliga musikåret 2006 albumet IBM 1401, A User’s Manual, ett enligt skivbolaget ”postklassiskt” verk som på något diffust sätt knyts samman av titelns datormanual från 60-talet. Kanske består den röda tråden av en dimmigt nostalgisk stämning, och syntklanger som doftar mer hålkort och reläer än Nord Lead II. 
Of Montreals Kevin Barnes bodde under en period vid mitten av decenniet i Norge och genomgick där (därför, skulle väl somliga säga) en depression. Hög av psykofarmaka gav han så 2007 världen frukten av hans förtvivlan bland fjäll och fjordar: det audiella reningsbadet Hissing Fauna, Are You the Destroyer?, där ”Heimdalsgate like a Promethean curse” troligen är det klämmigaste som någonsin sjungits om antidepressiva läkemedel, och den 12 minuter långa ”The past is a grotesque animal” kombinerar livskris, katharsis och litterära referenser på ett unikt dansgolvsmässigt sätt. 
Kanske en ögonbrynshöjare? Paddy McAloon, sångare i Prefab Sprout, låg i början av decenniet tillfälligt blind i sjuksängen och lyssnade på terapiprogram i radio, då han komponerade det vemodiga och tungt orkestrerade albumet I Trawl the Megahertz. Det är en poetisk skiva, en musikalisk filt att svepa om sig under de mörkgrå höstkvällar, då man inte vill annat än gräva ner sig i bitterljuvt vemod och nostalgi. Det är fullt tillåtet att göra det ibland, se bara till att komma upp igen. 
Tar man traditionell musik någonstans ifrån och smaskar på något slags generiskt komp från populärmusiken, får man s.k. världsmusik. Går man istället andra vägen, tar ett stycke välskriven popmusik och arrangerar den för ett Balkan-kapell, får man A Hawk and a Hacksaw, ja kanske rentav dessas album The Way the Wind Blows från (återigen) 2006. Som en lite senare avläggare inom denna subgenre kan vi väl räkna Beirut. 
Fenomenet Antony Hegarty har varit närvarande lite här och där under 00-talet, mest med sitt band The Johnsons. 2005 kom albumet I Am a Bird Now och trollband såväl gammal som ung. Det är något med den sorgmodiga, androgyna rösten; redan från första ackordet i inledande ”Hope there’s someone” etableras intrycket av en trött barpianist som äntligen släppt sargen och låtit alla känslorna och drömmarna träda fram. Låt mig få ta mig friheten att citera en underbar anekdot från 
En man vid namn Panda Bear, medlem i Animal Collective, lösgjorde sig för att utbilda världen om sin alldeles egna syntes av Beach Boys, Aphex Twin, Can och, låt oss säga, Velvet Underground. Själv är jag fortfarande ambivalent; hör denna skiva alls hemma på den här listan? Den är förbryllande och man kan inte bara släppa att den existerar, den kräver omlyssning. Vilket förstås i sig är ett gott betyg. 
Magma i Radio Eskilstuna 92,7 