Magma prisas i Istanbul!

I Sverige tillhör Magma alltjämt radions brokiga undervegetation, men säg den som blir profet i sin hemstad.

I Turkiet, däremot, förstår man att sätta värde på kulturgärningar. Som ett led i den konservativa AKP-regeringens satsning på att lyfta fram och uppvärdera det turkiska kulturarvet och dess ”segertåg” över världen, har man nyligen invigt en walk of fame i Istanbul, där turkiska kulturambassadörer av alla de slag finns representerade.

Och vad vore då mer passande än att Magma, som ju ändå är Nordens kanske främsta turkadelica-apostel, förlänades en egen plakett? Magma kunde tyvärr inte självt närvara vid invigningen utan måste förlita sig på nedanstående foto, insänt av en lokal bekantskap. Men detta minskar ju inte precis motivationen att fara dit inom kort!

Annons

2013-01-29: Turkadelica!

På självaste veganpizzadagen vill Magma, denna gång med draghjälp av det senaste tillskottet i staben, nämligen den långtida lyssnaren David Westius, dra en lans för den turkiska 60- och 70-talsmusiken, och lanserar därför begreppet turkadelica! Glöm inte var ni hörde det först, ty detta borde bli större än k-pop.

Vad är då turkadelica? Jag har, på platsannonsörerns vis, ställt upp några skallkrav och några meriterande faktorer.

Turkadelica skall:

• komma från Turkiet
• vara tydligt igenkännbar som rock, pop, beat, progg, jazz eller annat västerländskt och populärt, men med stark lokalfärg
• sjungas (om sång förekommer) på turkiska eller möjligen engelska med tydlig brytning
• vara från 60- eller 70-talet alt. ha tydliga rötter i den epoken

Vi ser gärna att turkadelica:

• framförs på en blandning av elförstärkta rockinstrument och traditionella turkiska dito
• inkorporerar turkiska rytmer och österländska skalor i rocksammanhang
• innehåller handklapp (obs! får ej vara i baktakt)
• sjungs i ett klagande tonfall
• innehåller 70-talssyntar, gärna billiga sådana

Men — med risk för att låta som Ken Burns — först och främst ska det svänga! Och det vill jag påstå att det gör om denna timma fylld av turkisk Shaft-funk, turkisk bisarrojazz, turkisk progg, turkisk kampsportsmusik och turkiska Crystals-covers:

Spellista

• Barış Manço [Prog Is Not a Four Letter Word] Lambaya Puf De
• Özdemir Erdoğan ve Orkestrası [Love, Peace & Poetry – Turkish Psychedelic Music] Uzun Ince Bir Yoldayim
• Erkin Koray [Elektronik Türküler] Türkü
• Kent Yedilisi [Altın Mikrofon] Mühür Gözlüm
• Gökçen Kaynatan [Hava Narghile Vol. 1] Pencerenin Perdesini
• Barış Manço [2023] Kayalarin Oglu
• Edip Akbayram [Nedir Ne Degildir (Affetmem Seni)] Kahpe Felek
• Mavi Işıklar [Mavi Işıklar] Kıskanıyorum
• Halit Kakinç ve Dönüsüm – Taek-won-do
• Selda [Selda] Yaz Gazeteci Yaz
• Özdemir Erdoğan [B-Music – Drive In, Turn On, Freak Out] Karaoglan Almanya’da
• Moğollar – Katip Arzuhalım Yaz Yare Böyle
• Mustafa Özkent ve Orkestrası [Gençlik İle Elele] Lorke
• Rana Alagöz [Altın Mikrofon – 1967-1968] Konya Kabağı
• Cem Karaca [The Best Of Vol. 1] Namus Belası
• Barış Manço [2023] Tavuklara Kışşşt De!

Bonusvideor!

Denne kittlande farlige mans förnamn uttalas tydligen ”Djem”, oavsett vad vi råkade säga i sändningen.

Stämsång var inte popsnörena Mavi Işıklars starkaste sida (se här ett ännu mer klargörande exempel), men de hade en underbart slyngelaktig energi och en sångare så söt att man vill äta upp honom.

Magma [2008-04-08] Inget jävla mångkulturprogram

Inte för att jag har något emot mångkultur, tvärtom. Titeln syftar på det i programmet påtalade faktum att även om jag spelar musik från både Turkiet, Makedonien och Argentina, gör jag det inte för att den är från Turkiet, Makedonien och Argentina, utan för att den rätt och slätt är bra och på ett eller annat sätt magmanesisk (d.v.s. hemmahörig i det virtuella kungariket Magma). Magma sysslar med andra ord inte med något förlöjligande, kulturbrackigt färgklick-kramande. Och detta är resultatet:

Spellista

• The Monochrome Set – Love Zombies (1980)
• The Electric Prunes – Sold to the Highest Bidder (1967)
• Gökçen Kaynatan – Pencerenin Perdesini (1973)
• Yoko Ono – Greenfield Morning I Pushed an Empty Baby Carriage All Over the City (1970)
• Dagens Ungdom – I det tomma sessionsrummet. Studenten. Kanslierna. (1982)
• Amon Düül II – Syntelman’s March of the Roaring Seventies (1971) / bob hund – Reinkarnerad exakt som förut (1996)
• Kocani Orkestar – Edinaesetorca (1997)
• Shooby Taylor, the Human Horn – Stout-Hearted Men
• Almendra – Obertura (1970)
• Jan Dukes de Grey – Sun Symphonica (1971) / Üç Hür-El – Gönül Sabreyle Sabreyle (1975)
• Bigge Holm (Nonne Hall) & Sjömanspojkarna – Lilla Inga for till Singapore (1937)

Bonusmaterial

Outsidermusikern Shooby Taylor, känd från skivorna och boken Songs in the key of Z, gör sin grej på Apollo. Han inleder med att i sällsynt illa valda ord förklara sitt ”human horn”-koncept – ”I blow me” – och blir därefter rekordsnabbt utbuad av publiken och bortsjasad från scenen av en steppande pajasfigur. Vilket öde för en uppriktig konstnärssjäl.