This is turkey-demic!

Här ser vi plötsligt en panel i Aftonbladets webb-tv diskutera kalkonfilm!

Förtydligande: ”diskutera” är inte rätt ord. Analysen rör sig på förväntad nivå för en kvällstidnings egen tv-produktion. ”Vad känner ni inför det?” — ”Ja, den är ju så fruktansvärt dålig, men samtidigt väldigt rolig, så det är ju lite dubbelt liksom va.” — ”Ja, den var ju verkligen inget bra.” — knappast det djup som kulturens svindlande bisarrerier förtjänar.

Men det är roligt att få se klipp från favoriter som Plan 9 och Troll 2. Damen som tror att Ray Dennis Stecklers The incredibly strange creatures who stopped living and became mixed-up zombies skulle vara något att hänga i julgranen, kommer dock att bli besviken. Den är förstås ett försök till genreparodi, men ett väldigt tråkigt och meningslöst sådant, och de kopior som förekommer idag har olidligt dålig ljudkvalitet.

Låt mig istället rekommendera samme regissörs Läderlappen-parodi, Rat Pfink a Boo Boo! Rykten gör gällande att den egentligen skulle ha hetat Rat Pfink and Boo Boo, men den ansvarige för förtexterna gjorde en blunder och man hade inte lust/ork/råd att göra om dem. Dylika kuriosa borgar ofta för en psykotronisk filmupplevelse. Detta är dessutom en film som börjar som ett seriöst kriminaldrama, men där man gett upp halvvägs och bestämt sig för att göra resten av filmen till en tramsig superhjältepastisch! … varpå detta händer (ja, inte alla 120 minuterna alltså, bara de första):

För egen del måste jag nog ompröva min ståndpunkt att all b-film efter 1980 är ointressanta nymodigheter. Inte minst blev jag våldsamt nyfiken på Birdemic från häromåret. Den verkar vara vad som händer om Google Translate både skriver och regisserar en nyinspelning av Fåglarna. From VIsionary Writer/Director James Nguyen, Master of The Romantic Thriller™, lovar trailern med ödmjukheten hos en utropare på Kiviks marknad.

Jag rycks förstås med, även om jag innerst inne tvivlar på att herr Nguyen verkligen äger det där varumärket. Att därtill i trailern skylta med en uppenbart ironisk hyllning från en anonym IMDb-kommentator, hur nu det har gått till rent kronologiskt, är väl nästan värt en Oscar i bilskojarklassen. Att Sean Banan (som förstås föranledde gruppsamtalet ovan) kröner sin filmaffisch med fyra stora getingar ”till Dr Alban” framstår plötsligt som helt normalt.

Annons

Arkiv B: Alternativ julfilm i Skarpnäck 4/12!

Jag vet — det har varit oacceptabelt tunnsått med nya filmrecensioner på sista tiden. Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa. Men för att någotsånär göra bot, bjuder Arkiv B i samarbete med Sputnik Mötesplats till alldeles gratis bisarro-julfilmsfrossa på andra advent, alltså 4 december! Det vankas Santa Claus conquers the Martians (recenserad av mig här), mexikanska Santa Claus, magmanesisk musik och soppa i pausen (ej gratis men mycket billig).

Facebook-evenemang här.

Men vad sitter jag här och skriver redundant text för? Allt ni behöver veta finns ju på affischen här (klick = högre upplösning):

 

Arkiv B: Something Weird

Sent omsider fortsätter nu Arkiv B sin utforskning av en av filmvärldens bisarraste skapelser: den psykedeliska b-filmen. En genre som, tro det eller ej, en gång var så het att alla möjliga hel- och halvfigurer (eller vad sägs om Dick Clark?) ville pröva sin lycka i dess kalejdoskopiska rouletthjul. Denna gång ägnar vi oss åt gore-farfar Herschell Gordon Lewis utflykt i psykedelians tassemarker: Something Weird från 1967. En film som dessutom lånat sitt namn och sin estetik åt världens förnämligaste b-filmskolportör, så ni kan ana att förväntningarna var högt ställda. Men ack! —

Det första som slår en är tidsbundenheten. Speakern inleder med en pompös och fullkomligt malplacerad harang om den hemliga amerikanska forskningen inom ESP, vilken på något vis ska få USA att triumfera över den lede ryssen i det stora atomkriget. Detta är det första och sista vi får höra om storpolitik och kalla kriget i denna film.

Det andra är en underbart makaber humor, när en ung tjej lutar sig över kameran och kvider ”you’re positively electrifying”, varpå det klipps till en man som dör av en elchock från en ledning. Inte heller detta är något som på minsta vis präglar resten av filmen.

Det tredje, och tyvärr alltför bestående, intrycket är den extrema billigheten, som avspeglar sig både i valhänta skådespelare som inte förmår uttrycka en enda trovärdig känsla, och i sådant som att ”ambulansen” är en helt vanlig, civil sedan med saftblandare på taket, eller att poliskontoret mest ser ut som om man burit in ett skrivbord i omklädningsrummet på ett badhus.

Misslyckade Ansiktslyftningars Vänner ska snart sammanträffa.

Med dessa premisser berättas följande historia: En herr Mitchell har, genom nämnda elchock, fått såväl paranormala förmågor som ett hiskeligt vanställt ansikte. Genom att motvilligt skänka sin gunst åt en motbjudande häxa – eller rättare: hon ska säkert föreställa en omänskligt ful trollpacka, men sminkbudgeten nådde inte längre än till ”vithårig kvinna med dålig hy och en mun sminkad på ena knät” – får han sitt tvålfagra anlete tillbaka, och börjar charma sig land och rike kring som vattenkammad fjärrskådare. Häxan framträder som den ljuvliga assistenten Ellen inför alla utom Mitchell själv (fråga mig inte varför), och är den enda som inte tycks läsa sina repliker innantill med en katatonikers inlevelse; istället spelar hon över på samma groteskt pinsamma barnteatervis som sin motsvarighet i kalkonklassikern Troll 2. Tillsammans styr de kosan till en liten stad, ansatt av en serie mystiska mord på unga kvinnor, där Mitchell leviterar på futtiga societetsfester och sanerar torftiga kyrkor från hårdsminkade spöken.

En förnumstig och mördande tråkig doktor Jordan blandar sig i det hela. För att på något vis testa vår klärvoajante väns förmågor, samt för att filmen ska hänga med sin tid och leva upp till sin titel, ger han Mitchell en dos LSD. Snart uppstår även en bisarr kärlekstriangel mellan honom, Mitchell och Ellen, som får den logiska följden att han en natt blir anfallen och närapå strypt till döds av sitt eget täcke – en av filmhistoriens mycket få mordiska textilier, jämte den människoätande mattan i The creeping terror, och troligen ett av de bisarraste filmmonstren någonsin, vid sidan om gorillan i dykarhjälm i Robot monster (länk = min recension!) och den svävande jättehjärnan i The brain from planet Arous.

Inget levitationstrick utan en präktig rökmaskin.

Jag kan inte nog understryka detta med billigheten. Rekvisitan är troligen hoprafsad ur filmteamets hem, med repiga möbler och risiga blomsterkvastar. Allt skådespeleri är extremt träigt och verkar fullständigt orepeterat; det är som om du och jag skulle försöka göra en film här och nu, med våra mest talanglösa vänner som skådespelare. Övernaturlig skräck? Bara att låta en man brottas med sitt täcke. En LSD-scen? Lugnt, det fixar vi såhär: Mitchell springer genom ett ödsligt, rödtintat landskap med en fläck på linsen — Mitchell vinglar runt i en ekande, rödtintad pissoar, sedd genom ett prisma. Inte behöver man några miljoner från Filminstitutet för att berätta en historia.

"Tills döden skiljer oss åt" betyder inte mycket för nutidens människor.

Ja, vad ska man säga. Somliga kan uträtta storverk på minimal budget, andra kan det inte. Hershell Gordon Lewis kunde det inte, och den enda anledningen till att han gått till filmhistorien, är att han var först med att vältra sig i blod och inälvor. Det är den brutala sanningen. Something weird är dessutom totalt renons på lemlästning och tarmar. Som tröst bjuds vi en handfull odödliga repliker (”I have a drug here: LSD. Perhaps you’ve heard of it.”), några få obetalbara flumscener och – det måste sägas – ett fantastiskt soundtrack, med musik studsande mellan hetsig agentfilmsjazz och mystiskt elektroniskt atonala ljudlandskap. Men inte ens Häxan och den extremt osmakliga kärleksintrigen i slutet räcker hela vägen, när resten av filmen är en veritabel studie i oengagemang, där letargin till slut blir så fullständig att jakten på mördaren sker i joggartakt.

"Ja! Det ÄR samma sjukdom som Michael Jackson hade!"

Som framgår kan jag inte rekommendera alla att se Something weird, men jag kan föreslå instiftandet av en skojig partyaktivitet, som vi kan kalla b-skådis-leken: allt man säger, ska man säga med ett nollställt ansiktsuttryck och en fullständigt oengagerad röst, som om man läste innantill. Roligt för hela familjen! Vill man vara säker på att man leker rätt, kan man inleda med att i inspirationssyfte se några scener med Dolores Fuller ur Glen or Glenda?, eller förstås denna film. Det kan komma på ett ut.

Sugen?

Våra förtrogna Swedisc har förstås denna dvd till hyggligt pris. Men tro mig, du är inte över hövan sugen.

Arkiv B: Psych-Out

Arkiv B fortsätter sina strövtåg i den psykedeliska filmhistorien med vad som skulle kunna kallas en systerfilm till den redan avhandlade The Trip. De kompletterar varandra såtillvida att medan nämnda film mer eller mindre är en instruktionsfilm i att ta LSD, tar Psych-Out likt en fattigmans-Shakespeare ett grepp om den kringliggande kulturen i form av en sedelärande tragedi.

Plats: Haight-Ashbury, San Francisco. Tid: sent 60-tal. Ämne: tunga syratrippar med Jack Nicholson och hans gäng av acid burnouts. Producent: Dick Clark!

Ja, ni läste rätt. Idag är knark lika med bajs enligt officiellt påbud, men 1968 var psykedelia så hippt att t.o.m. den stomatolleende, släthyade ledaren för det kategoriskt dygdiga amerikanska tv-programmet American Bandstand såg det som ett smart karriärdrag att ge sig in bland LSD:ns talrika popkulturella utlöpare.

Valet stod mellan denna dekal och "If you can read this, you're too straight".

Visst – hippiekulturen och ”summer of love” handlade inte bara om knark. Men man kommer inte ifrån, att psykedeliska, d.v.s. sinnesvidgande droger, och den känsla av mystisk förening och enhet de frammanar, var ett betydelsefullt bränsle i den tidens etik och estetik.

Filmen inleds med ett hippt, kontrakulturellt fotomontage av demonstranter, atombomber och blommor, till tonerna av Strawberry Alarm Clocks underbart loja, drogade pop, som kommer att beledsaga oss filmen igenom och skänka de olika impressionistiska, hallucinogena scenerna en känsla av drömsk verklighetsflykt.

De gjorde sedermera succé som Spinal Tap.

Min sentida generations förvirrat genomromantiserade bild av Haight-Ashbury målas upp i alla regnbågens färger. Tjejer i tunikor delar ut blommor och en gycklartrupp hoppar över gatan. Associationskranen skruvas på för fullt. I bästa fall: ett icke ännu gentrifierat kreativt kaos med kärleken som ledstjärna och blomman som symbol; en ärlig, spretig strävan efter öppensinnig gemenskap och frihet. I värsta fall: ett medelklassigt fejkbohemeri, en livsstilskommers där en handmålad blomma på ett kartongark kan sälja böcker till överpriser, precis som entreprenörer med griffeltavla idag kränger surdegsbröd till småborgarna för femtio kronor limpan. Ett överspänt poserande, möjligtvis – hey punk, where you goin’ with that flower in your hand? – I’m goin’ up to Frisco to join a psychedelic band. Troligtvis alltihop på samma gång. Men inte värre.

All work and no weed makes Jack a dull boy.

En ung, vacker och döv Jenny, spelad av Susan Strasberg, har rymt hemifrån, anländer till San Francisco på jakt efter sin bror och överväldigas av detta hippiepanorama. Där kuskar en aningen för negativ och syrlig Jack Nicholson, alias Stoney, runt i en vilt målad haschraket, som självskriven ledare för det något överåriga psykedeliska bandet Mumblin’ Jim, vars stora hit är en undermålig efterapning av Purple haze. Blåögd och full av förundran sugs Jenny in i en märklig alternativvärld av gratisbutiker, blommiga kollektiv, kreativitet och snedtrippar, där kristallerna dinglar och man klättrar ut på taket för att betrakta stjärnorna till de dåsiga tonerna av Rainy day mushroom pillow. Om man kryper in i det allra innersta, kan man ha turen att råka på den självgode über-hippien Dave, som skådat djupare i sockerbiten än alla andra och vet att berätta att allt mänskligt, från samlag till lönearbete, är fåfänga sociala spel och inget annat. En dryg-budda som har rätt i sak, men som i sin iver att sprida Sanningen om lidandets upphörande lyckas göra alla nedstämda över sin egen otillräcklighet.

"Dra undan Mayas slöja är du snäll."

Berättelsens motor är jakten på brodern, Sökaren kallad. Den går genom gator, kyrkor och en bilskrot, där ett gäng sluskar och sportfånar går till angrepp, drivna av ett maskulint hat mot bögiga freds- och kärleksbudskap. Men alltid tycks de ligga steget efter honom, och dessutom blir Jenny snart varse avigsidorna med det ”fria” livet. Hon finner sig inte tillrätta bland kackerlackor, travar av disk, självupptagna, skenheliga gitarrister, främmande karlar i sängen och trakasserier på gatan. I en gripande, nästan von Triersk scen, får vi se hur hennes hatiska mor en gång gjorde henne döv.

We are the knights who say "turn on, tune in, drop out"!

Visuellt är filmen underbar; en loppmarknadsmässig färgexplosion mättad med kalejdoskopiska effekter, och Jennys eldfängda tripp på den fruktade hippiedrogen STP är en studie i hur man med minimala medel kan skapa en surrealistisk skräckstämning. Men skrapar man på den blommiga ytan, finner man en klassisk sedelärande melodram. Jenny är den ädelmodiga protagonisten, den ofördärvade hjältinnan i en värld av allehanda depravering. Stoney är en bluffhippie som döljer vanlig småborgerlig småskurenhet bakom batiktröjorna. Dave vill väl men saknar verklighetsförankring. Krocken mellan madonnan och de reko killarnas alla fel och brister, djuriska drifter och droger, gör att vi sugs ned i en eländesspiral som tar sin något forcerade kulmen i en natt då Jennys bror, hög som ett hus, bränner sig till döds, varpå Dave blir rammad av en bil på Golden Gate. Hans sista ord: ”Reality is a deadly place. I hope this trip is a good one.”

"The Lord is my happening. He's where it's all at." (Pastor John Rydgren)

Och trots den påklistrade sensmoralen och Hollywood-tragiken, har vi här halvannan timmas tämligen habil verklighetsflykt.

Sugen?

Det är din lyckodag idag igen — å Tuben kan mästerverket beskådas i sin helhet. Discshop och den något obskyrare nätbutiken Kvarnvideo har några ex kvar av en svensktextad dvd-utgåva (den sistnämnda med en typiskt malplacerad moralkaka till svensk titel: Helvetesgänget!).

Arkiv B i vida Voddler-världen

För ett tag sedan fick jag en tocken däringa Voddler-invite di kallar’t. Loggade in, tittade runt, fann mest skräp, ryckte på axlarna åt hela fenomenet.

Nu noterar jag dock, att de fått upp en hel hoper Arkiv B-mässiga, psykotroniska och/eller bisarra gamla filmer — de har rentav instiftat kategorin ”Cult Classics”. Och nu behöver man tydligen inte längre en inbjudan för att gå med. Bara att skapa ett konto, ladda ned programvaran och utstå några minuter reklam, så ligger en flik av b-världen för ens fötter helt gratis! Här kommer några garanterat Arkiv B-certifierade Voddler-tips för kommande höstkvällar:

Rymdinvasion i Lappland: hårigt monster med jättegaddar går bärsärkagång i fjällen. Svensk-amerikansk samproduktion, 1959.

Santa Claus conquers the Martians: Marsmän kidnappar jultomten och allsköns knasigheter uppstår. Obligatorisk varje jul! 1964. Arkiv B-recension

Dracula vs. Frankenstein: en av mina absoluta favoriter, alla kategorier! Al Adamson frossar som om det inte funnes någon morgondag i vulgärgotik, bisarreri och förvirring. Lon Chaney Jr. och J. Carrol Naish begår varsin föga smickrande karriärfinal. Jag skäms lite över att jag inte recenserat den än, men är rädd att jag inte skulle kunna göra den rättvisa. Arkiv B-loggan ovan har denna films Dracula på vänster sida. 1971.

The undead: ett litet stycke oerhört mysig gotisk lågbudgetskräck av en av genrens mästare, Roger Corman. 1957.

The brain eaters: ”crawling, slimy things terror-bent on destroying the world!” En av 50-talets mest underhållande b-monsterskräckisar. 1958.

Starman: Attack from space: hejdlös japansk superhjälte-scifi. Slagsmålsscenerna är helt obetalbara! 1964.

Starman: Evil brain from outer space: uppföljare till ovanstående, med kanske den mest skruvade samlingen dödsmonster och intriger i mannaminne. 1964.

Raggargänget: Ernst Hugo Järegård debuterar i svensk films mest ökända kalkon, regisserad av Ragnar Frisk (Åsa-Nisse) med många av dennes signum. 1962.

Plan 9 from outer space: Ed Woods unika ”mästerverk” kräver nog ingen närmare presentation. Svensk text. 1959.

Bride of the monster: Ed Woods konventionellt ”bästa” film bär även den otaliga omisskännliga spår av sin skapares unika talang. Béla Lugosi i högform! 1955.

Arkiv B: The Trip

Arkiv B fortsätter sin miniserie om psykedelisk film med The Trip från 1967 — en redan tunn historia utspädd med aldrig förut skådade mängder kalejdoskopiska effekter och psykedeliakitsch. Den bäddar in lättköpta, halvsmälta insikter i lager på lager av hallucinogent fluff. Den är obligatoriskt kursmaterial i grundkursen i trippologi och hippiekultur. Och alldeles, alldeles … mindblowing!

Hollywoods b-maestro Roger Corman, mannen bakom åtskilliga billiga scifi-, skräck-, kult- och mc-filmer men även en hoper hyllade Poe-filmatiseringar, ligger bakom denna produktion, som är trogen exploitation-genrens kardinalregler genom att den i förtexterna varnar för något som den sedan ägnar hela filmen åt att frossa i och glorifiera. I bakgrunden lurar förstås legendariska epa-bolaget American International (AIP), och allt kunde ha varit upplagt för en fullständigt medelmåttig massprodukt, en habil men långtråkig drive-in-rulle i mängden, om det inte vore för två detaljer: ett manus av Jack Nicholson, skådespelarinsatser av Peter Fonda och Dennis Hopper – två år före Easy Rider, vars snabba-klipp-teknik denna film faktiskt förebådade.

Paul (Peter Fonda), reklamfilmare i svartbågade glasögon och skilsmässa, blir körd till LSD-gurun Johns (Bruce Dern) imposanta hemman – på utsidan en moriskt inspirerad jättevilla, inuti en psykedelisk labyrint. Väggarna är fantasifullt bemålade från golv till tak, rummen avgränsade av glittriga jalusier, varje yta tycks upptagen av föremål i böljande färger, varje bord fullt av statyetter med diffus symbolisk innebörd. Stället uppfyller alla oss för sent födda 60-talsromantikers heta drömmar om the summer of love; tillfixat groovy och bara alltför subkulturellt korrekt och perfekt. Som om Sköna hem skulle göra ett temanummer om psykedelia. Allt är blommigt och technicolor-spräckligt, inget lämnat åt slumpen. Har någon någonsin bott såhär? Kan man det utan att bli knäpp?

- Detta piller får allt omkring dig att se helt GALET ut. Själv ser jag tyvärr ingen skillnad längre.

Paul tar sin jungfrutripp under Johns faderliga överinseende, och här blir det uppenbart att det inte är vilka Hollywood-daglönare som helst som ligger bakom filmen – man har verkligen gått in för att så autentiskt och pedagogiskt som möjligt skildra LSD-rusets alla faser och ge en introduktionskurs till hippiekulturen. Så har Paul inte med sig vilken bok som helst att läsa under trippen, utan Allen Ginsbergs Howl.

Så mycket mer finns inte att säga om handlingen, då denna knappt existerar. Den resterande filmen är en dramatiserad beskrivning av Pauls rus och hur han törnar in i olika visioner.

"I saw the best minds of my generation destroyed by cheap exploitation movies ..."

Trippen mjukstartar. Paul upplever kalejdoskopiska hallucinationer. Han känner hur en apelsin utstrålar energi som flödar genom hans kropp. Smekt av mångskiftande hypnotiska ljuseffekter har han fantasisex till hypnotisk drone-musik. Han travar ut i skogen, där han möter ryttare i svarta kåpor samt dvärgskådespelaren Angelo Rossitto, välkänd i kultkretsar från bl.a. Tod Brownings Freaks och Al Adamsons kalkonklassiker Dracula vs. Frankenstein. Musiken är klämmig och stämningen jovialiskt bisarr – men så plötsligt övergår Monty Python i Bröderna Lejonhjärta, vibrationerna blir dåliga och vår naive sökare befinner sig ensam i ett disigt kråkslott, ensam på en enorm sanddyn. Han hamnar i en tortyrkammare, han bärs ut i svepning på en bergkam av bistra vitsminkade män i läderstövlar, han dör ett dussin dödar, överlastade med diffus symbolik —

"... starving hysterical naked, desperately flashing gang signs at the camera ..."

— men nu är detta ett manus av Jack Nicholson, inte av Föräldraföreningen mot narkotika. Läget stabiliseras när Paul lystrar till de hippa citat John strösslar runt sig som subkulturella markörer. ”Turn off your mind, relax, and float downstream” (J. Lennon). ”Float to the center” (T. Leary). Filmens epicentrum infinner sig när Paul ställs inför rätta, anklagad av ett psykedeliskt spöke, snurrandes i en sned, överlastad kitschkarusell. Han tvingas rannsaka sig själv och emotta den krassa men rättvisa domen: hans liv är förljuget, småborgerligt och saknar kontakt med den universella kärleken, man.

"... angelheaded hipsters burning for the ancient heavenly connection to the riches of AIP's props department ..."

Sargen är släppt. Nu förirrar sig Paul ut på stan och möts av ett stroboskop av reklamskyltar. I en tvättomat förundras han över tvättmaskinens vattenspolande. Han har liksom lösgjorts från normaliteten och vanan, upplever allt som vore det första gången. Sinnesintrycken störtar emot honom helt ofiltrerat och tolkas barnsligt och psykotiskt.

"... who poverty and tatters and blood-eyed and high sat up contemplating dismembered baby hands"

Filmen beskriver ett crescendo, där de sista minuterna består av ett fyrverkeri, en skottsalva av minnesbilder från Pauls tripp. Ni kan kalla det återvinning, jag kallar det en vacker sammanfattning. Vid det här laget känner man sig drogad även som åskådare. Det må vara kitschigt och spekulativt alltihop, men det är samtidigt helt uppriktigt, ambitiöst och välgjort. Se det som att Corman- respektive Nicholson-faktorn förenas i en unik, stark legering. Motsatser möts och skapar en veritabel tulipanaros — en kommersiell undergroundsuccé. Drogromantiskt – javisst. Att filmmakarna gjort sin handgripliga research är tydligt. När Pauls ansikte krossas i en splittereffekt i sista scenen, är det uppenbart att det bara är en eftergift åt censorerna. Men å andra sidan, när föll en tänkande människa för skräckpropaganda senast? Dra era egna slutsatser, för sjutton gubbar.

Sugen?

Du lyckans ost! Å tuben kan detta verk avnjutas i sin helhet, och det finns även en svensktextad dvd-utgåva med den ängsligt Hem och skola-doftande titeln Tripp till helvetet (länk, länk, länk).

Arkiv B: Alabama’s Ghost

Arkiv B växlar nu in på ett minitema några filmer framöver: psykedelisk film. Detta paraplybegrepp inrymmer såväl utflippad undergroundfilm som snaskig exploitation nödtorftigt förklädd till skrämselpropaganda, men de bör antingen 1) innehålla hallucinogena droger, 2) skildra deras effekter visuellt eller åtminstone 3) ge anledning till kraftig misstanke om att filmens upphovsmän gått på syra. Tillåt mig så presentera Fredric Hobbs, som i åtminstone en cinematografisk freak-out bockade av punkt 1 och 3 med guldstjärna i kanten: Alabama’s Ghost från 1970.

Under andra halvan av 60-talet blev det uppenbart att något nytt var å färde bland ungdomarna. Istället för att nöja sig med att gå i fädrens spår för framtids segrar, blev de den första (men förhoppningsvis inte den sista) generationen som ville logga ut från modernitetens och rationalismens räta spår. De ville blicka inåt och utåt med nya ögon och inte lita på någon över 30. Och säga vad man vill om LSD, men nog kom det lägligt – pastor Leary höll nattvard, beatniks blev hippies och den unga musiken exploderade i en förvriden krevad av färger. Somliga försökte uppriktigt återge psykedeliska erfarenheter och surrealistiska insikter utan kommersiella hänsyn, som tidiga Pink Floyd. Andra tycktes mest vilja vältra sig i delirium, absurdism och utflippad konstighet för sakens egen skull, som The Unfolding. Andra åter nöjde sig med att lägga sig i den nu förskjutna mittfåran genom att krydda sin trallvänliga tonårspop med några droppar syra, som Lemon Pipers eller tidiga Status Quo.

Detsamma gäller förstås även filmen, vilket äntligen för oss till ämnet.

– Äsch, nu har mina ögon ballat ur igen. Led mig är du snäll.

Fredric Hobbs filmer är svåra att bli klok på. De har monster, vampyrer, spöken och galna vetenskapsmän, men de har för mycket av dem, och är för allmänt bisarra och överdrivna, för att det inte ska vara en tanke bakom. De ser alldeles för dyra ut för att vara vanliga publikfriande b-filmer, men är inte på långt när tillräckligt konstnärliga och svåra för att vara avantgarde. Så vad är meningen? Jag vill tro att han helt enkelt tyckte om att göra filmer om muterade mördarfår och dödsknark. Han var en av bisarrofilmens obesjungna hjältar, och hans kanske förnämsta orgie i konstighet avhandlar vi i Arkiv B idag: Alabama’s Ghost. En film så bräddfylld av utflippad coolhet att man tänker sig att den är GJORD för framtidens kultpublik. Ett så psykedeliskt skräckfyrverkeri att man förväntar sig att få höra Devil Doll på ljudspåret snarare än funkiga flöjtsolon och Turk Murphys stompiga tradjazz.

Bigmouth strikes again

Låt mig förtydliga.

Alabama, en hipp svart städare, finner kvarlåtenskapen efter magikern Den Store Carter i en hemlig källare. Han återuppfinner sig själv som den karismatiske Alabama, King of the Cosmos – en hipp, groovy trollkarl för den psykedeliska generationen, i en svid som får honom att se ut som en korsning mellan Afrika Bambaataa och Napoleon – varpå en Andrew Loog Oldham-typ med kråsskjorta slår klorna i honom och yttrar de magiska, förlösande orden (och min sorg är gränslös över att jag inte kan förvänta mig få höra dem idag): ”Surrealism is in! Surrealism is where it’s at!”.

Nu far de tillsammans land och rike kring i Alabamas bisarra bil, som ser ut som en mumifierad Batmobile, eller som om någon klätt en japansk bosozoku-bil i hud. Överallt hälsas de av kvinnor i väst och kortkort, som utför pulserande danser till andra rangens hippiemusik. Kort sagt: Pandoras ask står på vid gavel och stjärnstatusen är ett faktum.

– Piercing är för töntar! Jag uttrycker min individualitet genom att bära ett ännu pulserande hjärta utanpå särken.

Dock — Alabamas törst efter berömmelse tycks också bli hans förbannelse, ty gudarnas vrede börjar drabba denne funkige Prometheus. Inte nog med att Den Store Carters förorättade spöke anfäktar honom med vampyrer och bombastiska förbannelser, mot vilka inte ens en extatisk voodoo-seans hjälper — hans manager visar sig dessutom vara styrd av en Dr Strangelove-liknande nazistvampyr med rullstol och storhetsvansinne, i vars källare, under ett igenvuxet slott, det råder en sällsynt hög koncentration av depravering och ondska. Hippievampyrer i svarta strutar serveras bokstavligen skrikande kvinnor på löpande band, under det att en av Hitlers främsta vetenskapskvinnor står i begrepp att införa drogen Deadly Zeta genom Alabamas näsa, vilket ska göra honom till en katalysator som kan förslava hela mänskligheten genom sin röst. Målet: andlöst vacker förstörelse, sinnligt lustfyllt kaos och gränslösa mängder aptitretande blod. Det är den typen av människa vi talar om. Den parodiskt über-onda, som blivit möjlig först efter årtionden av serietidningsskurkar.

Vampyr: för ball för att borsta tänderna.

Som upptakt till detta diaboliska klimax samlas tusen sinom tusen ungdomar till en gigantisk orgiastisk gratis-bauta-happening som får Woodstock att likna en syjunta, lockade av utsikten att få se Alabama trolla bort en elefant (detta var före hemvideons tid). Där har emellertid Alabama på outgrundliga vägar blivit utbytt mot en exakt porträttlik robot, som med glädje och bravur skjuter ihjäl de motorcykelvampyrer som av okänd avledning invaderar stället – ja, även jag började uppleva logiken som något haltande vid det här laget.

Alabama’s Ghost är inte rätt ställe att eftersöka djup karaktärsteckning eller psykologiskt drama. Men den är en springbrunn av bisarreri och en mycket visuell film, som skulle passa bra projicerad på en vägg under en hallucinogen fest (tänker någon hålla en sådan, så underrätta gärna mig). Det frossas i detaljer, klädedräkter, stämningar och expressiva vinklar. En spindelväv blir psykedelisk, en skräpig, öde hamn blir sublimt vacker i disig morgonrodnad och köttigt bloddrypande vampyrkvinnor sträcker girigt sina gapande käftar mot kameran i snedtrippad närbild. Det är blaxploitation och skräckklichéer med glimten i ögat, skruvat 180 grader och spetsat med syra, väglett av mantrat: Surrealism is in! Surrealism is where it’s at!

Om du trodde Nick Cave var sinister, har du inte sett hans onda tvillingbror.

Sugen?

För den dvd-begivne blir det lite svårt, emedan denna film skamligt nog inte verkar ha någon officiell dvd-distribution. Ni kan ju pröva att googla efter försäljare, men mer behjälplig än så kan jag inte vara; var jag fann min dvd-kopia har jag tyvärr inget minne av. När denna recension skrevs, fanns filmen i sin helhet på Youtube, men så är inte fallet längre. Så ni får väl helt enkelt komma och se den hemma hos mig.

Arkiv B: Night of the bloody apes

Mordiska apmonster och grafisk hjärtkirurgi paras ihop med maskerade fribrotterskor i ett långt ifrån himmelskt äktenskap. I Arkiv B låter vi denna gång Mexikos forne sunkmeister René Cardona visa, hur man kan stoppa in ett maximum av publikfriande ingredienser i 83 minuter spelfilm, och samtidigt få 60 av dem att kännas som helt mediokert drama. Välkommen till Night of the bloody apes från 1969 — eller, för att låna en av filmens nyckelrepliker: ”Prepare the gorilla”.

Mexikos nationella stoltheter, de bisarrt superhjälteliknande fribrottarna, var överallt i 60-talets b-filmer, så även i denna (som dessvärre aldrig fick namnet De blodiga apornas natt på svenska). Om dess regissör, epokens fixstjärna René Cardona, så hade gjort en film om sankt Göran, skulle antagligen denne ha burit lädermask med silverkors och dräpt draken genom att gå ner i brygga, klämma fast den mellan vaderna och slunga den bakåt. Att han lyckades hålla sig från brottningsscener i den makalösa barnfilmen Santa Claus, beror nog enbart på att han fick låta jultomten skjuta djävulen i skinkan med en leksakspil istället — och att dessa två filmer stammar från samma vrickade sinne, är information som jag nästan inte klarar av att härbärgera.

"Am I not a Man and a Brother?"

Nåväl, till ämnet; två män stjäl en gorilla från zoo. De är en privatvetenskapsman och hans lytte underhuggare, som ser ut och beter sig som en mexikansk Klabbarpare. De kamperar i ett mexikokitschigt överklasshem med veckade lampskärmar och rosa divaner, där de i ett källarlaboratorium transplanterar apans hjärta till vetenskapsmannens son Julio, som har dödlig leukemi. Och för säkerhets skull, i händelse av att tittarna inte skulle förstå vad som försiggår, skildrar man detta med autentiska hjärtoperationsscener, alltför grafiska och grisiga för att jag ska vilja utsätta de redan hårt prövade Magma-spisarna och Arkiv B-diggarna för någon närmare beskrivning.

"Jisses va blogen spruta, Nesse! Sa vi ente gå hem te käringera istället?"

Det är de mångskiftande våldsscenerna som utgör filmens absoluta kreativa kulmen, även om åsynen av ett bultande hjärta som lyfts ur en blodkladdig bröstkorg, får dem att blekna till TV4-nyans i jämförelse. Här har Cardona uppenbarligen tagit lärdom av Herschell Gordon Lewis deliriska frosserier i effektsökande men billiga blodbad. Som en logisk följd av hjärttranplantationen, morfas Julios snutfagra anlete över till en orakad, grymtande apmänniskas vindbitna nylle, och han rusar grymtande ut i natten, skalar huden av unga män, trycker ögonen ur hålorna på vittnen, bryter sig in hos nakna kvinnor och sexmördar dem så att blodet sprutar på väggarna. Både den sjuka fantasin, den blodiga närgångenheten och den uppenbart kringskurna budgeten bär omisskännliga spår av gore-pionjären från Florida.

"När jag säger att jag bara har ögon för dig, behöver du väl inte ta det så bokstavligt?"

Men brottningen då? Ja, en rödklädd brottarkvinna går några matcher, men idrottens medverkan i filmen söker förgäves en dramaturgisk förklaring. Antagligen hade det varit ekonomiskt oförnuftigt att inte ha den med. Och visst, det är en spektakulär sport med många exotiska grepp – man klänger sig fast vid sin antagonist med armar och ben och rullar runt som ett oformligt nystan på längden och tvären — men något hyperventilerande nervknippe blir väl inte tv-tittaren precis.

På detta sätt rullade de iväg till landet som flyter av mjölk och honung, där de rapporteras ha omkommit genom drunkning.

Detta är över huvud en sådan film där komiken huvudsakligen uppstår i backspegeln. Trots orgiastiska utfall av kreativt ultravåld, är den inte en karneval av non-stop korkad bisarro-action i stil med Inframan, utan de flesta scener är tämligen alldagliga och lunkar fram på habil b-nivå. En öm fader försöker uppmuntra sin dödssjuke son; ett par grälar för att han sätter karriären framför henne. Den stora värmen i kroppen kommer först då ens hjärna kokat ned vad man faktiskt bevittnat. Den stora humorn bor i kontrasten mellan den fullständigt sinnessjuka handlingen och samtliga medverkandes sätt att agera som om detta vore en helt logisk händelsekedja. Det är lite som när man med en kombination av frustration och leda pressar sig igenom en träig litteraturklassiker med några få dramatiska höjdpunkter, och först efteråt upptäcker att den givit en något storslaget.

Sugen?

Finns den på Google Video? Ja, den finns på Google Video! Men det tycks också vara det enda sättet, för den som inte vill privatimportera via t.ex. Amazon. Hedersknyfflarna på Swedisc sviker oss för en gångs skull (och ev. misstankar om sponsring lär väl inte direkt skingras av att jag inte ens då kan låta bli att nämna dem).

Arkiv B: Inframan

1975 ville studion Shaw Brothers slå japanska exportsuccéer i stil med Ultraman och Spaceman på fingrarna, genom att skruva till dessa redan rejält snurriga historier ännu några varv. Resultatet: ett stycke groovy, psykedelisk hongkongaction för alla monsterdiggare med mental ålder på elva. Låt mig föreställa den första kinesiska superhjältefilmen — Inframan!

— Greetings to you, Earthlings. I am Princess Dragon-Mom. I have taken over this planet. Now I own the Earth, and you will be my slaves for all eternity!

Ett citat att brodera på en väggbonad, minst sagt. Men låt oss börja från början.

En professor av okänd sort — en lika odefinierad politisk ledare presenterar honom kort och gott som ”our scientific expert” — presiderar över ett labb av bästa Star Trek-modell, med isblå PVC-stol vid den roterande kontrollenheten, översållad av färgglada lampor, anonyma knappar och saker som låter ”ping”. Där jäktar även en kader av unga, välbyggda assistenter runt, samtliga motorcykelburna, kung fu-kunniga och iklädda silverglänsande overaller, alltid lika beredda att analysera en utskrift som att rädda kvinnor och barn från brinnande hus. De talar taffligt dubbat teknobabbel i kommandoform, som hämtat ur en mellanstadieelevs fantasi. ”Program this data! And hurry!” (Jag vet att cineaster rynkar på näsan åt allt utom originalspråk, i detta fall mandarin. Men en cineast skulle aldrig se den här filmen.)

"Nej, nej -- det är NI som är dom konstiga, det är JAG som är normal."

Vad våra jetsettande playboys i vetenskapens frontlinje hittills ägnat sig åt är svårt att föreställa sig, men professorn själv har åtminstone inte legat på latsidan. Eftersom Facebook ännu inte är uppfunnet, har han ägnat alla sina tomma arbetstimmar åt att göra vad allehanda vetenskapsmän helst gör: experimentera fram ett superserum. Då detta injiceras i en människa, transformerar det hans cellstruktur så att han får övermänsklig styrka och diverse behändiga färdigheter, som den att omedelbart kunna växa till dinosauriestorlek. Som bonus suger han liksom åt sig ett futuristiskt exoskelett hårdare än det hårdaste stål, som kommer honom att se ut som en Power Ranger, eller för all del som Gizmo-Kvack utan hjul – kort sagt, han blir Inframan.

Men vad ska man med ett sådant beläte till, undrar vän av ordning? Som på beställning dyker en förhistorisk nemesis, vid namn Princess Dragon-Mom (!), upp på scenen i ett högteknologiskt underjordiskt högkvarter och anställer jordskalv, mordbrand och ond bråd död i oroväckande skala. Syftet är att förslava mänskligheten med hjälp av dödsstrålar och det kotteri av grymtande urtidsmonster från jordens innandöme, som får ta hand om det som alltid är ett vitalt moment i jordens erövring: fysiskt handgemäng.

"Vet ni hur det känns att ha allt -- en psykedelisk skurkgrotta, en bullrig regnbågsmonsterfamilj -- men ändå inte vara nöjd?"

Okej, jag förstår att detta är en film riktad till elvaåringar. Men man kan ändå ha gränslöst kul åt kontrasten här. I ordalag som en lägsta rangens deckarförfattare skulle rynka på näsan åt, målar vetenskapsmännen nu fram bilden av en överlägsen ras av mutanter, intelligentare än den kraftfullaste superdator, som håller hela världens öde i sina händer. Vad vi verkligen får se, är en skitsur, amasonlik dominatrix, som med piskan i hand dompterar stumma män med dödskallemasker och grymtande gummimonster ur George Lucas allra töntigaste mardrömmar.

"Ät stålhandske, Gregor Samsa!"

Och så var det de traditionsenligt genomarrangerade fajtscenerna, denna ostasiatiska balett för män. Inframan vispar bort en svärm skelettkillar med armbågen och ger sig därefter på en vaggande, grön mutant med borr istället för hand. Ett tygdjursliknande insektsmonster bjuder gott motstånd, men förgörs genom att Inframan växer till tiofaldig storlek och krossar honom under foten. Alla är de, trots årmiljonerna som skiljer dem åt, gediget tränade i samma kampsporter, och för varje slag, spark och krokben Inframan delar ut – även som sitt mänskliga alter ego Rayma, märkligt nog – hörs ett bestämt, metalliskt klofs-ljud. Ett efter ett besegras monstren av Inframans totala överlägsenhet, varpå de självantänder och försvinner.

Hur det går i slutet? Ja, vad tror ni? Är man överlägsen så är man. Och det är ungefär vad vi kan lära oss av det här eposet. Det finns inga djup att nedstiga i, inga tvetydigheter att utforska. Mystisk ond kraft dyker upp och vill förgöra allt; genial vetenskapsman frambringar oövervinnerlig god motkraft som segrar till slut. Mer än så är det inte! Men man har förbannat kul på vägen.

— For success, it’s essential you have Thunderball Fists.
— I can have such a thing?
— That’s right! Thunderball Fists!

Sugen?

Ingen online-visning lyckades jag finna denna gång! Ifall inte otextad mandarin faller dig på läppen. Men Swedisc (som snart borde börja ge mig sponsorpengar) har den förstås till en billig penning. (P.S. Filmen kallas även Super Inframan.)

Arkiv B: Santa Claus Conquers the Martians

Jag vet — det är skralt på radjofronten för tillfället. Min sändning av den 7:e dennes har av okänd anledning fortfarande inte dykt upp på nätet, och nu i tisdags tog jag julledigt. Men i säsongens tecken kommer här åtminstone …

1964 ställde man sig frågan: hur göra en julfilm för popgenerationen? Svar: man blandar in utomjordingar och robotar, må det bli hur långsökt det vill. Man målar upp en skräckbild av den moderna framstegstankens ändhållplats, med lagom doser action och slaggis. Resultat: Santa Claus Conquers the Martians.

Julen står för dörren och barnen på Mars är deprimerade. Det är pastellfärgat 60-tal, vi befinner oss i skärningspunkten mellan det moderna projektets rationalism och sociala ingenjörskonst och dess motpol: det irrationella, leken, ”barn måste få vara barn”, utvecklingspsykologin. Invånarna på den stenhårt teknokratiska planeten klär sig i figurnära kläder, är gröna i ansiktet och bär hjälmar prydda med buckliga stålrör och krokiga antenner, som får dem att likna cyborger i steampunk-tappning. Marsiansk inredningssmak favoriserar stramhet, abstrakt dekoration och tidstypiska stilmöbler samt hyser en uppenbar avoghet mot räta linjer. Barnen behandlas som informationsmatade maskiner ända från vaggan; håglöst och glädjelöst vandrar de runt i en urspårad Jan Björklund-dröm och ser trånsjukt på barnprogram från jorden. Sådan tur att deras modersmål också är amerikansk engelska.

Material: latex och polyester. Titel: "L'enfant machine".

Ja, Mars barn är nedstämda, och deras kung Kimar uppvisar en slående likhet med oss vuxna jordbor, då vi ställs inför apatiska flyktingbarn och flickor med självskadebeteenden: han fattar ingenting. Så han konsulterar Chochem, en åttahundra år gammal, utmärglad, glesskäggig gubbe i en grotta. I ett av filmens nyckelögonblick blir hans frånvarande blick gråtmild, då han darrar fram: ”We need a Santa Claus on Mars!”, och försvinner i en rökpuff.

Lista på hippies som var övervintrade redan innan det fanns hippies: Jesus, eden ahbez, Chochem.

Sagt och gjort. Man far till jorden för att röva tomte, beledsagad av två kidnappade jordbarn och Torg — en epa-variant av Robby the Robot, som medverkade i Forbidden Planet 1956 och sedan blev filmstjärna på egna meriter (han är faktiskt fortfarande aktiv, till skillnad från Torg som troligen pensionerades efter denna films sista inspelningsdag). Jorden ställer sina rymdraketer och sin stridsteknik i barnens och humanitetens tjänst mot de oempatiska, stramt kollektivistiska marsmännen.

"Det är sant, han följde efter oss ända hit! Får vi behålla honom?"

Man kommer osökt att tänka på kalla kriget, vilket kan bero på att det är vad man lärt sig förvänta sig — kallhamrade utomjordingar som förkastar jordens frihet och kärlek går det tretton på dussinet av inom amerikansk science fiction från denna tid. Alltid kommer där en uniformerad ras, en svävande hjärna eller ett ljusskyggt gummimonster, som vill förgöra vår lyckliga civilisation med bomber eller tankekontroll. Jag menar därför inte att man medvetet tänkt sig denna film som en allegori — den är och förblir en ganska korkad lågbudgetrulle gjord av en ung, oerfaren entusiast utrustad med ett knippe andrasorteringens Broadway-aktörer — men man följde sin tids konventioner, och den hade nog inte kunnat göras idag, på grund av att västvärldens självbild blivit alltför pessimistisk. Istället ägnar vi oss åt självspäkning. I en nyinspelning skulle tomten ha tröttnat på jordbornas trångsynta egoism och frivilligt emigrerat till en planet befolkad av blåhyade miljöpartister.

"Jag ska lära dig att glo på mina tajta kalsonger, du dvärgversion av Hatte Furuhagen!"

Nåväl. Enleveringen lyckas — troligen mest tack vare att filmskaparna helt glömde bort den jordiska motinsatsen på vägen. Man smäller upp en verkstad åt jultomten, men enligt Mars-modell är den helautomatiserad med hårt driven standardisering; medelst knapptryckningar tillverkar den sammanlagt sex olika sorters leksaker. ”Look at me — Santa Claus, the great toymaker, pressing buttons. That’s automation for you”, suckar tomten uppgivet och modernitetskritiskt, efter att ha intagit middag i pillerform.

En b-skådespelare fångad i ett smärtsamt ögonblick av självinsikt.

Men ondskan lurar i faggorna. Voldar heter en förhärdad och kall cyniker med diktatormustasch, som stigit osannolikt högt i graderna med tanke på sitt auktoritetstrots och sin passiva aggressivitet. Han besitter ett romerskt sinnelag, önskar hårdhet och krig och inget velourtramsigt leksaksdaltande. Han omger sig med ett litet kotteri jagsvaga clowner till serietidningsskurkar, och som sådana håller de sig förstås med en rödskimrande underjordisk grotta. Där låser de in vad de tror är jultomten, men i själva verket har de fått tag på den utklädde Dropo — en spattig, barnslig bondkomikfigur med stort hjärta. (Den gigantiska plåtmanicken på hans huvud tycks helt undgå deras uppmärksamhet.)

"Ett återanvänt gag är också ett gag" -- U. Lundell

Det går som det brukar gå. I en episk slutfajt kämpar barnen ned Voldar med bollgevär, modellflygplan, brännbollsträn och såpbubblor. De leker honom till ett hulkande vrak, Dropo blir utsedd till Marstomte och jordborna får vända hemåt till de medryckande tonerna av slagdängan Hooray for Santy Claus!

Sugen?

Ja, ni gissade rätt — även denna film finns i sin helhet online. För den mer kvalitetsmedvetne finns faktiskt en svensktextad dvd-utgåva från Njutafilms till oförskämt lågt pris.