Semesterblues

Timmarna går, regnet faller och jag tvingas inse att dagen inte blev roligare än såhär. Sommaren och semestern sätter griller i huvudet på mig, gör mig rastlös. Inte van att ha makt över min egen tid, och samtidigt — fem veckors ledighet står sig slätt mot 47 veckors alienerande slit och maktlöshet; man känner att man måste ta vara på varje ögonblick, och så jävligt är det ju inordnat, att just den känslan hindrar en från att ta vara på varje ögonblick. Mindfulness-idealet är fjärran. Varje steg på asfaltsgången ekar tomt i huvudet och tycks räkna ned återstoden av den första semesterdagen, och jag vill minnas att jag brukade finna ett större nöje i mina enkla, ensamma promenader.

Över huvud taget märker jag att det krävs mer av allt för att tillfredsställa mig idag än för några år sedan. Otacksamt av mig, jag vet, men kanske är det så människan är funtad. Alla forskningsrön tycks ju bekräfta vad filosofer, mystiker och profeter sagt i årtusenden: att hela vår mångfald av världsliga belöningar inte fungerar annorlunda än vilken drog som helst, att en ständigt höjd standard i själva verket är den drogupptrappning som krävs för att hålla oss ständigt high on life. ”Att få vad man vill ha, är att genomskåda det begärdas fåfänglighet”, skrev min husgud Schopenhauer.

Och visst är det en händelse som ser ut som en tanke, att det ekonomiska intresset av en ständigt stegrad konsumtion harmonierar så perfekt med det ideologiska intresset av att vi ägnar vår energi åt att dopa oss med endorfindrivande ting och upplevelser, snarare än att kämpa för frihet – mening – inflytande – rättvisa – ni vet, alla de där jobbigt diffusa begreppen, som dock har det gemensamt att de kräver en verklig omfördelning av makten.

Regnet drar undan, bara ekarnas glänsande blad delar med sig av sitt överflöd vid de sällsynta vindpustarna, och jag fortsätter vandra under lövverk, korsande tunnelbanespår och mångskiftande grå skyar. Ger upp försöken att ringa en god vän, som haft telefonen avstängd hela dagen – vågar inte riskera att bli påstridig. Hela tiden det gäckande tvivlet på den egna dugligheten. Vågar inte kasta mig ut för någon avgrund – är varken säker på att vingarna håller eller att någon står därnere med ett skyddsnät. Vill göra något nytt men vågar inte säga upp mig från jobbet. Vill få men vågar inte ge, vill vinna men vågar inte satsa. Somliga kallar det personlighetsbrister, andra kallar det klass. Själv sörjer jag över att jag inte längre kan kalla mig loser och känna moraliskt stöd från topplisteartisterna, som det var under min tonårstid – ni vet, Beck, Nirvana, The Offspring. (Jag tror det är värdefullt för en tonåring att ha idoler som sjunger ”I’m a loser baby, so why don’t you kill me”, men det är ett ämne för en annan text.)

Beck

Vårt samhälle är anpassat efter målinriktade vinnarskallar som tror på sig själva. Vi mångsidiga virrpannor och velpottor med lite dåligt självförtroende hamnar i andrasorteringen eller Fas 3, och det har åter blivit legitimt att se ned på oss. Den gamla ”satsa på dig själv”-hydran grinar illa mot oss igen, nu omstajlad i Blondinbellas skepnad och uppbackad av den kader av allehanda coacher som staten och kapitalet tillhandahåller. Deras budskap är att vi bara har oss själva att skylla om vi inte passar in, om vi blir stående utan stol i arbetsmarknadens hela-havet-stormar, om vi drog en nit när de lottade ut livsstilspaketen. I deras spår följer svaghetsföraktet – som förstås alltid ligger i maktens intresse på flera sätt.

”Det här loppet som vi springer / är det ingen som vinner”, nödrimmade Mauro Scocco, och kanske är det så. Ett ständigt uppskruvat tempo med stadigt hårdnande krav på såväl produktion som konsumtion, arbete som rekreation, gör alla till förlorare i någon mån; när alla står på tå är det fortfarande den längste som ser bäst, men allihop får värkande fötter. När man tävlar om att skrika högst, får även vinnaren ont i halsen. Han drabbas dessutom ofta av den extra plågan att inte förstå varför det gör ont – han vann ju? Han går in i en kris och säger: ”jag hade allt jag fått lära mig att man ska ha, men ändå var jag inte lycklig …”

Med värkande fötter närmar jag mig min miljonprogramslänga; stannar på en parkeringsplats och nedtecknar dessa tankar, trots allt lite nöjd med dagen – jag har ju presterat, bevars. Men vad har jag gjort, detta skulle ju handla om mitt eget humör? Jo, jag försökte vad jag tycker alla borde försöka – att se sina privata problem med politiska ögon. Som Mohammed Bouazizi. Men då måste man sluta vältra sig i sina brustna förhoppningar först.

Jag hatar att älska sommaren.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: