Ni har väl läst första delen redan? … Gott, då går det bra att fortsätta.
ulen anno 2011 anlöpte Sverige vid den sedvanliga tidpunkten, men istället för gnistrande nysnö, julfrid och en myckenhet av klappar bar han i sin säck ångest, dålig stämning och den unkna stanken av konkurs. Den lättfattliga Berit hade avlösts av den obegripliga Skuldstormen, som nu med full kraft slagit klorna i det lilla kungariket. Ikea visade sig, trots sin småländska härkomst och sin käre ledares pursvenska folklighet, ha stora tillgångar uppbundna i tyska statspapper, vilka sjunkit som en sten efter att fru Merkel anmärkt på herr Sarkozys fäbless för unga fotomodeller via en av Rupert Murdoch avlyssnad telefon, och därigenom ådagalagt ett kulturellt ginnungagap tvärs igenom eurozonen.
Till en början tycktes skadeverkningarna för Sveriges vidkommande begränsade – Ikeavaruhuset i Haparanda bommade igen och regeringen tillät Ikanobanken att falla, då den enbart hyste småsparare och därmed ansågs försumbar – men i marknadens kollektiva psyke utlöste detta ett trauma liknande ett barns, då det rycks ifrån sina föräldrar. Om denna tillvarons trygga punkt kunde ruckas, om denna stabilitetens och bondförnuftets främsta bastion kunde falla, då var vad som helst möjligt. Finanskrisens snöboll var nu i full rullning, vilket den för övrigt var tämligen ensam om denna grådaskiga december.
emma hos vår bostadsrättsinnehavande stockholmsfamilj Klingberg lägrade sig den mentala istiden. Det kärt omhuldade välståndet visade sig vara en koloss på lerfötter. Vid pass lucia befann sig både mor och far befriade från sina arbeten i den kollapsade PR-branschen, och snart insåg man, att de omfattande kreditnotorna, räntan på bostadslånet och de två bilarna gjorde att sportlovsresan till Indien fick bortprioriteras. Dagarna därpå kom fakturan från VVS-installatören, och med en rysning ända ut i tårna tvangs man inse, att såväl julresan till farfar i Skåne som kungsgran, ordentligt julbord och dyrbara klappar till barnen blivit omöjliga, trots att man pantsatt platt-tv:n, Nintendot och nyaste datorn. Lille Casper och lilla Alma blev förtvivlade, grät sig till sömns om kvällarna och på väg till skolan tyckte de sig likt flickan med svavelstickorna se all jordens härlighet framtona genom de kalla husväggarna, utom räckhåll för deras längtande små hjärtan.
När så julafton infann sig, var alltså läget mycket dystert på Vikingagatan. Man hade fått ihop en liten jullunch på potatis, skinka och färdiglagade köttbullar, men farfar hade varit för dålig för att komma upp och tomta och den sorgliga lilla kassen med röda paket gjorde inget åt klumpen i magen hos någon i den lilla familjen. In i det sista försökte alla hålla skenet uppe, men då klockan slog tre och barnen insåg att de troligen var ensamma i fastigheten om att inte kunna se Kalle Anka, började deras ögon att tåras. Att ringa på hos någon granne visste de att inte ens fråga om – de kände redan alltför väl den dubbla tyngden av privatlivets helgd och fattigdomens skamlighet. Föräldrarnas pliktskyldiga och hycklande försök att trösta dem med att pengar och prylar inte betydde så mycket, fick dem bara att känna sig som otacksamma spolingar. Inget annat tycktes återstå än att packa upp de billiga böckerna, se julkalendern via nätet för tredje gången, fantisera om klasskamraternas materiella lycka och gråta i kudden än en gång. Kapitulationen var oundviklig.
en det var nu inte alla som satt och mös tillsammans med tjocka släkten, tecknad film och berg av julklappar, ens på Vikingagatan. Föga anade familjen att där i det mörka trapphuset, just utanför deras dörr, stod en luggsliten gestalt och våndades – det var förstås deras granne, den icke önskvärde resthyresgästen Proggtomten. Otidsenlig som alltid påverkades han enbart obetydligt av de yttre omständigheterna. Gamlingarna i Vällingby behövde hans hemtjänster i ungefär samma utsträckning som förut, och priset på linser och rotfrukter hade blott stigit marginellt. Julen hade han förresten aldrig haft mycket till övers för – den gamla avsmaken för kommersiella excesser göddes numera ytterligare av sorgen över en tilltagande ensamhet. Trots trasiga långkalsonger kände han sig värmas inifrån av ett gott, klarrött hjärta som längtade efter gemenskap; trots överrockens och skäggets tilltagande slitna gråhet tyckte han sig fylld av fascinerande tankar som längtade efter förening, men vart han vände sig såg han bara själviskhet och bluffmakeri, och han hade mot sin vilja blivit både skygg och lite trött på människorna.
Ja, för Proggtomten var vemodet jämnt, men just för tillfället var även han försatt i en prekär situation. I ett plötsligt infall av julkänsla hade han fått för sig att hämta säcken med alla sina gamla lp-skivor från 70-talet ur det kalla vindsförrådet, men glömt stoppa på sig hemnyckeln, och nu stod han där utelåst med ett storkok risgrynsgröt puttrande på spisen. Motvilligt insåg han, att den ende som kunde hjälpa honom var föreningens ordförande – herr Klingberg. Han drog ett djupt andetag och tryckte ett darrande finger på ringklockan.
Frun i huset öppnade, men just som Proggtomten skulle stamma fram sitt penibla ärende, fick han och de molokna barnen syn på varandra, och från den sekunden var dagen inte sig lik. Det är nämligen något som händer, då ett barns rödgråtna blick på julafton möter en ensam och vilsen, men godhjärtad, man med långt, grånat skägg, iklädd klarröd luva och grå rock med ullkrage och bärande en jutesäck över axeln. En oförklarlig sorts magi fyller rummet, ett skimmer lägger sig över all stundens förtret och i varje hjärta, armt och mörkt, sänds en stråle blid.
etta var just vad som nu skedde i familjen Klingbergs rymliga, vitmålade tambur. Blickarna utväxlade det djupaste samförstånd och inga ord behövde yttras. Hos Proggtomten vaknade en sedan länge glömd kärlek till liv, och som den självklaraste sak i världen tog han barnen i famn och torkade deras tårar. Då han fått sin nyckel och även ett spontant famntag av barnens djupt rörde far, gick han över och hämtade den stora grötkastrullen, blåste dammet av gitarr, tamburin och resegrammofon och återvände direkt till grannarna med ett strålande leende på läpparna.
Tillsammans i den stramt designade soffan åt man sig mätt och belåten till mjukt vindlande flöjtsolon och kalejdoskopiska vibrationer från en svunnen tid. Efter maten utlade Proggtomten sina idéer och drömmar om universell gemenskap, och han tyckte det kändes lite högtidligt att äntligen få höra dem ur sin egen mun. Barnen förvånade sina föräldrar med att koppla samman denna idévärld med djupsinniga ekologiska insikter, som i själva verket är mycket lättare att ta till sig för ett barn än för en bilägare och charterresenär. Efter några klunkar glögg åkte instrumenten fram, som genom ett trollslag mindes Proggtomten plötsligt de gamla låtarna från tiden med Röda Bergens Hemuler, och i sången förenades man mot stat och kapital ända inpå nattkröken, tills de utmattade barnen somnade i soffan, denna gång med glädjetårar i ögonen.
Se där en riktig julsaga!
Magma i Radio Eskilstuna 92,7 