Proggtomten och Skuldstormen: en julsaga (del 1)

örsta advent närmade sig bokstavligen med stormsteg. Stormen kallades Berit och härjade såväl hög som låg i huvudstaden denna märkvärdiga november, där de vältuktade häckarna längs esplanaden, förvirrade av den varma väderleken, gått i barndom och slagit ut friska skott. Och nog kändes det som om tiden rusade fram för Vasastans jäktade mammor och pappor, där de stretade fram genom höstdunklet med påsar i händerna för att hämta sina småttingar på fritids och hunddagis. Inte hade de tid att fästa uppmärksamhet vid några gröna små knoppar, nej, för dem utgjorde stadens anlete blott en kuliss för livets och familjens intima teater. En skön inramning var det, och de hade förvisso betalat dyra pengar för den, men de små detaljerna fick någon annan bekymra sig om; mammorna och papporna hade agendan fulltecknad.

En av detaljerna i detta stolta panorama var denna kväll, liksom andra kvällar, vår hjälte, som vi kan kalla Proggtomten. Även honom tycktes tidens framfart alltför bråd, men inte för att han hade särskilt bråttom; tvärtom var han ganska sysslolös, och de gröna knopparna undgick honom alls inte, då han sakta vandrade hem till den lilla dubblett han hyrde av en bostadsrättsförening. Nej, Proggtomten gruvade sig inför julens snara ankomst, emedan han var så förtvivlat ensam. I knopparnas sällskap försökte han en stund frammana en känsla av spirande, organisk gemenskap, men det var på något vis inte samma sak som på Gärdet 1970.

Proggtomtens lägenhet låg på Vikingagatan, och där hade han bott ända sedan det glada 70-tal han så ofta återkom till i tanken, då hans stadsdel varit en illa beryktad avkrok, ökänd för att hysa skojare, bråkmakare och allsköns löskefolk i sina förfallna gårdshus och kulvertliknande trappuppgångar. Ibland kunde det hända att han inbillade sig, att han själv såg ut lite som en åldrad och något bedagad viking, snarare än som en luffare. Må vara hur det vill med den saken; ett fordom vördnadsbjudande skägg och ett ansikte härjat av livets framfart var ändå inget som stod högt i kurs hos det herrskapsfolk som nu utgjorde hans omgivning, där man snarare eftersträvade den släthyade ungsvennens spotska fräschör.

Ja, Proggtomten var ensam och svårmodig, men så hade det inte alltid varit. På 70-talet hade han varit tamburinist i bandet Röda Bergens Hemuler och nästan givit ut en skiva. I Musikens Makt nr. 3/1975 hyllades deras spelning på en skyddad verkstad för sitt radikala publikengagemang och texternas tydliga marxistiska analyser av proletariatets levnadsvillkor, ett intryck som endast grumlades av en olycklig syndikalistisk tendens i ”Rapport från en självförvaltad textilfabrik” – men det räknades som ett mindre blamage, då denna låt var instrumental. Proggtomten hade fortfarande artikeln inramad på väggen, ovanför den lika gamla soffan i mossgrön plysch. En återförening på någon finlandsbåt hade emellertid inte varit aktuell, då några av bandets medlemmar numera arbetade på TV3 och Finansdepartementet, och hade föga lust att ägna sig åt sitt dunkla förflutna. Själv arbetade han som vikarie för hemtjänsten i Vällingby, men hade glömt de flesta av bandets låtar, som ju aldrig heller blivit inspelade. Han började även glömma hur det var att leva tillsammans, att laga storkok, att kollektivt uppfostra barn och vika pappersflygplan och svanar av flygblad från FNL-grupperna. Nu befann sig världen och han i en långsam skilsmässoprocess; samtalen från arbetsgivaren började avta, och med dem sedlarna i plånboken och besöken på krogen. På sista tiden hade han rentav kommit på sig själv med att smyga genom trapphuset i skydd av mörkret, efter att flera försenade hyresinbetalningar och några anonyma lappar om en misstänkt sötaktig doft hade sänkt hans aktier hos grannarna till bottennivå. Särskilt ordförandens familj i dörren intill hade en gås oplockad med honom; han hade mött deras blickar i trappan och hört dem mumla om vräkning och parasiter på trottoaren utanför hans fönster.

enna familj, Klingberg kallad, var ett rekorderligt litet gäng med bil, nyrenoverat kök och arbete i PR-branschen. Barnen, åttaårige Casper och tioåriga Alma, kom redan hem om eftermiddagarna med teckningar av ståtliga kungsgranar tronande i det spatiösa vardagsrummet. Deras var en liten och tämligen bekymmersfri värld av tålmodiga lärare, snälla kompisar, övergångsställen, hundpromenader, tv-spel, Lassemaja-böcker, mormor i Täby och den årliga utlandsresan. I denna värld spelade Proggtomten rollen av något mystiskt och främmande, men de visste inte riktigt vad. Ibland spekulerade de, upphetsat viskande, i om han var ett fyllo eller en knarkare; de hade visserligen aldrig sett honom påverkad, men han tycktes besitta alla de yttre attribut, som dessa näpna barn föreställde sig nödvändiga hos en sådan person.

För föräldrarna Klingberg, Camilla och Martin, representerade Proggtomten lasten och det personliga förfallet. Det var något med lidandet och nöden som gjorde att de tedde sig som utslag av strukturell orättvisa då de försiggick på främmande platser som Bombay eller Rinkeby, men blev till uttryck för dålig karaktär och individuella tillkortakommanden då man såg dem i det egna kvarteret. Man frågade sig: hur bli av med resthyresgästen i den slitna tvåan på nedre botten? Föreningens solvens måste ju vaktas på, stambytet urholkade ekonomin och pengarna från en lägenhetsförsäljning skulle vara ett välkommet tillskott i kassan. Och, mera antytt än sagt, visst verkade den där skäggige slusken väl skum? Glöggaftonen hade han nobbat de senaste fem åren — var han nykter alkoholist? — och på gårdsstädningsdagarna satt han mest för sig själv och plockade ogräs i ett hörn. Med svenskens karaktäristiska blygsamhet tänkte man: när nu jag kunde ställa det gott för mig själv och min familj, kan väl alla, bara de anstränger sig tillräckligt. Vad Proggtomten själv i hemlighet tänkte om familjen Klingberg, skulle de överhuvudtaget inte ha förstått: ”Vikingagatans kolonialherrar”, tänkte han.

Ja, så gick man och fantiserade om varandra i den lilla bostadsrättsföreningen. Dagarna gick sin gilla gång och man var så upptagen med sitt, att det bara var barnen som lade märke till att det redan blivit december, ty nu fick deras ivriga små fingrar äntligen riva upp de första luckorna på julkalendern. Men inte ens barnen fäste någon notis vid, att Berit mojnat och ersatts av Skuldstormens hänsynslösa framfart över Sveriges land.

Och vad den ställer till med, får vi veta i sagans andra och avslutande del!

Annons