Arkiv B: Robot Monster

Arkiv B presenterar: Robot Monster från 1953. En naivistisk fabel om kärleken som övertrumfar förnuftet och vikten av att ifrågasätta auktoriteter, förklädd till supertafflig kalkonfilm på nollbudget. Visad i det då som nu fashionabla 3D-formatet, men trots detta ett fiasko.

Ja, Robot Monster är många saker.

Den är ett universellt drama av nästan shakespeareanska mått; en sedelärande saga om individens moraliska plikt, om att göra uppror mot en semigudomlig överhets oetiska order, även om det kostar en livet, eftersom man som autonom moralisk varelse inte skulle klara av att leva med sina gärningar annars. Den söker peka ut och fokusera på de specifika egenskaper som skiljer det mänskliga från det renodlat logiska, det vill säga själva den mänskliga essensen, och den gör det genom det skenbart paradoxala greppet att presentera ett totalt fantasifoster, ett muterat mellanting, en felande länk, och låta denna varelse accentuera de avgörande skillnader som annars tenderar att förbli dolda i det underförståddas dunkel.

Den skulle också kunna vara en skildring av ett psykiskt funktionshinder ur jagperspektiv. Rymdvarelsen Ro-Man skulle då vara ett symbolmättat alter ego för en autistisk människa, som förgäves försöker logiskt analysera de känslor som så plågar honom, att han känner sig som en abnorm, korkad best, för evigt dömd till ett liv utanför all mänsklig samvaro.

Den är också en katastrofalt klantig och underbart naiv kalkonfilm, och något av en grand old man inom den oförtjänt belackade sub-subgenren ”ointelligenta, svartvita monsterfilmer utan budget”. Den totala billigheten förlänar filmen en nästan surrealistisk känsla. Allt som inte kan gestaltas trovärdigt av en talanglös skådespelare med två tomma händer — skräck, utomjordingar, explosioner, strålning, kärlek, hat, sorg, glädje; listan kan göras oändlig — skildras så till den milda grad klumpigt att det korsar gränsen till det diffusa ingenmansland där eljest bara poetisk symbolik huserar. Surrealism – eller kanske dadaism. Dumhet för ingen särskild skull.

Sist men inte minst är den – och låt inga finkulturella barbarer intala dig något annat – förfärligt rolig.

Evolutionen har varit gynnsam för Ro-männen, som teknologiskt ligger ljusår före oss.

Låt mig föreställa det utomjordiska sändebudet Ro-Man, ”extension XJ-2”. Han är en man i gorilladräkt och dykarhjälm. Jag repeterar: en man i gorilladräkt och dykarhjälm. En sådan uppenbarelse ställer förstås vissa krav, och det är därför han också är filmens mest komplexa karaktär, även om det måste tilläggas, att konkurrensen härvidlag inte är precis tuff. Han tilldelades 1978 en Golden Turkey Award som vinnare i kategorin Most ridiculous monster in screen history.

Ro-Man representerar en av dessa otaliga utomjordiska civilisationer som beslutat förinta mänskligheten, innan den förintar dem själva. Detta tycks ha varit en vanlig tankefigur under kalla kriget, men där marsianerna i Plan 9 from outer space fick nöja sig med att låta den återuppväckta supertrojkan Béla Lugosi, Vampira och Tor Johnson skrida runt planlöst på en rökig kyrkogård, har Ro-männen medelst DÖDSSTRÅLAR faktiskt uppnått sitt mål, vilket obegripligt nog illustreras med de för b-cineaster mycket välkända arkivbilderna på fajtande dinosaurier ur filmen One Million B.C.

Ro-Man har nu, i den oväntat grönskande och pittoreska postapokalypsens tid, installerat sig i en grotta, där han har sällskap av en mycket tidig prototyp till platt-tv, som han använder för att kommunicera med sin enväldige ledare, Great Guidance kallad; denne uppvisar den för Ro-män typiska fäblessen för pseudovetenskapligt nonsens och ett koncist språk, sittandes omgärdad av billig labbutrustning och hela tiden underligt höttande med näven, för att lägga kraft bakom sina ord. I grottan finns också den på ett rangligt träbord placerade Automatic Billion Bubble Machine — en maskin som spyr såpbubblor, och som ansågs så viktig att den fick en egen rad i förtexterna.

"När ska du köpa oss en parabol, George? Jag är trött på att se samma smörja på tv vareviga dag."

Men vad gör han där? Jo, vänta nu: mänskligheten är bara nästan utplånad. En koloni om sex, på olika sätt irriterande, personer har förskansat sig i en stuga i bergen, där de funnit sin tillflyktsort i denna pastorala, familjevänliga dystopi, skyddade från såväl dödsstrålar som sökande signaler av den irriterande vetenskapsmannen Georges makalösa mirakelserum — men oförklarligt nog utrustade med en likadan platt-tv som Ro-Mans. Denna folkspillra kan inte tolereras, varför Ro-Mans uppdrag på jorden är att leta upp dem och döda dem för hand. Han tar visserligen kallblodigt den irriterande ungen Carla av daga, men då han tillfångatagit det irriterande unga elektroniksnillet Alice, som han kallar Ah-LICE, och som nyss ägnat en omotiverat långdragen scen åt att misslyckas med att koppla om platt-tv:n i något obskyrt syfte, drabbas han av den unga förälskelsens första ystra knoppning. Kärleken är dessvärre obesvarad, varför Ro-Man knockar sin tilltänkta medvetslös; dessutom hyser Great Guidance måttlig sympati för ömma känslor, varför Ro-Man fortsättningsvis ägnar större delen av sin tid åt att flytta en tv-antenn fram och tillbaka, slå ut med sina lurviga armar i frustration, förhandla med sin skoningslösa ledare och vältra sig i tafatta existentiella grubblerier.

"Ät dödsstråle, Immanuel Fjant!"

Då detta att ta kål på den allra sista försmäktande resten av mänskligt liv visat sig vara en övermäktig uppgift för vår autistiske lufs, förlorar Ledaren till slut tålamodet och tar livet av Ro-Man genom att från sin egen hand utsända dödsstrålar; en effekt som åstadkommits med den gamla goda, oförtjänt bortglömda metoden att rista blixtar direkt på filmrutorna. Därefter använder ledaren sina ofattbara krafter till att på avstånd förinta jorden genom att släppa loss ett inferno av eldklot, One Million B.C.-dinosaurier och jordskred! En veritabel orgie i massförstörelse och arkivbilder!! Varför han inte använde sig av denna smidiga metod från början lämnas, som det heter, som en övning åt tittaren.

Efter vår historias många om och kopiösa mängder men, vaknar den irriterande gossen Johnny ensam utanför Ro-Mans grotta, nu renons på såväl platt-tv som Automatic Billion Bubble Machine. Vafalls? Har han drömt alltihop? Vem kunde ana det? Ja, se ungar, de är allt för härliga (skrock, kackel). Men vänta … nu har alla lämnat platsen, och (blixt, sprak) ut ur grottan traskar Ro-Man … (blixt, sprak) ut ur grottan traskar Ro-Man … (blixt, sprak) ut ur grottan traskar Ro-Man … ja, faktum är att han gör exakt samma sak upprepade gånger. Är något häftigt, blir det förstås fyra gånger så ball om man upprepar det fyra gånger, måste Phil Tucker ha resonerat.

Och i Arkiv B-land är det faktiskt precis så det ligger till.

Sugen?

Du kan se filmen på Google Video; dock uppstyckad av inpass från två finalister i tävlingen ”Amerikas sämst klädde karl”. Om det låter föga lockande, kan Mega Store fresta med såväl en mycket prisvärd utgåva som en något dyrare, vilken emellertid även inkluderar Ed Woods Plan 9 from outer space.