Arkiv B: Inframan

1975 ville studion Shaw Brothers slå japanska exportsuccéer i stil med Ultraman och Spaceman på fingrarna, genom att skruva till dessa redan rejält snurriga historier ännu några varv. Resultatet: ett stycke groovy, psykedelisk hongkongaction för alla monsterdiggare med mental ålder på elva. Låt mig föreställa den första kinesiska superhjältefilmen — Inframan!

— Greetings to you, Earthlings. I am Princess Dragon-Mom. I have taken over this planet. Now I own the Earth, and you will be my slaves for all eternity!

Ett citat att brodera på en väggbonad, minst sagt. Men låt oss börja från början.

En professor av okänd sort — en lika odefinierad politisk ledare presenterar honom kort och gott som ”our scientific expert” — presiderar över ett labb av bästa Star Trek-modell, med isblå PVC-stol vid den roterande kontrollenheten, översållad av färgglada lampor, anonyma knappar och saker som låter ”ping”. Där jäktar även en kader av unga, välbyggda assistenter runt, samtliga motorcykelburna, kung fu-kunniga och iklädda silverglänsande overaller, alltid lika beredda att analysera en utskrift som att rädda kvinnor och barn från brinnande hus. De talar taffligt dubbat teknobabbel i kommandoform, som hämtat ur en mellanstadieelevs fantasi. ”Program this data! And hurry!” (Jag vet att cineaster rynkar på näsan åt allt utom originalspråk, i detta fall mandarin. Men en cineast skulle aldrig se den här filmen.)

"Nej, nej -- det är NI som är dom konstiga, det är JAG som är normal."

Vad våra jetsettande playboys i vetenskapens frontlinje hittills ägnat sig åt är svårt att föreställa sig, men professorn själv har åtminstone inte legat på latsidan. Eftersom Facebook ännu inte är uppfunnet, har han ägnat alla sina tomma arbetstimmar åt att göra vad allehanda vetenskapsmän helst gör: experimentera fram ett superserum. Då detta injiceras i en människa, transformerar det hans cellstruktur så att han får övermänsklig styrka och diverse behändiga färdigheter, som den att omedelbart kunna växa till dinosauriestorlek. Som bonus suger han liksom åt sig ett futuristiskt exoskelett hårdare än det hårdaste stål, som kommer honom att se ut som en Power Ranger, eller för all del som Gizmo-Kvack utan hjul – kort sagt, han blir Inframan.

Men vad ska man med ett sådant beläte till, undrar vän av ordning? Som på beställning dyker en förhistorisk nemesis, vid namn Princess Dragon-Mom (!), upp på scenen i ett högteknologiskt underjordiskt högkvarter och anställer jordskalv, mordbrand och ond bråd död i oroväckande skala. Syftet är att förslava mänskligheten med hjälp av dödsstrålar och det kotteri av grymtande urtidsmonster från jordens innandöme, som får ta hand om det som alltid är ett vitalt moment i jordens erövring: fysiskt handgemäng.

"Vet ni hur det känns att ha allt -- en psykedelisk skurkgrotta, en bullrig regnbågsmonsterfamilj -- men ändå inte vara nöjd?"

Okej, jag förstår att detta är en film riktad till elvaåringar. Men man kan ändå ha gränslöst kul åt kontrasten här. I ordalag som en lägsta rangens deckarförfattare skulle rynka på näsan åt, målar vetenskapsmännen nu fram bilden av en överlägsen ras av mutanter, intelligentare än den kraftfullaste superdator, som håller hela världens öde i sina händer. Vad vi verkligen får se, är en skitsur, amasonlik dominatrix, som med piskan i hand dompterar stumma män med dödskallemasker och grymtande gummimonster ur George Lucas allra töntigaste mardrömmar.

"Ät stålhandske, Gregor Samsa!"

Och så var det de traditionsenligt genomarrangerade fajtscenerna, denna ostasiatiska balett för män. Inframan vispar bort en svärm skelettkillar med armbågen och ger sig därefter på en vaggande, grön mutant med borr istället för hand. Ett tygdjursliknande insektsmonster bjuder gott motstånd, men förgörs genom att Inframan växer till tiofaldig storlek och krossar honom under foten. Alla är de, trots årmiljonerna som skiljer dem åt, gediget tränade i samma kampsporter, och för varje slag, spark och krokben Inframan delar ut – även som sitt mänskliga alter ego Rayma, märkligt nog – hörs ett bestämt, metalliskt klofs-ljud. Ett efter ett besegras monstren av Inframans totala överlägsenhet, varpå de självantänder och försvinner.

Hur det går i slutet? Ja, vad tror ni? Är man överlägsen så är man. Och det är ungefär vad vi kan lära oss av det här eposet. Det finns inga djup att nedstiga i, inga tvetydigheter att utforska. Mystisk ond kraft dyker upp och vill förgöra allt; genial vetenskapsman frambringar oövervinnerlig god motkraft som segrar till slut. Mer än så är det inte! Men man har förbannat kul på vägen.

— For success, it’s essential you have Thunderball Fists.
— I can have such a thing?
— That’s right! Thunderball Fists!

Sugen?

Ingen online-visning lyckades jag finna denna gång! Ifall inte otextad mandarin faller dig på läppen. Men Swedisc (som snart borde börja ge mig sponsorpengar) har den förstås till en billig penning. (P.S. Filmen kallas även Super Inframan.)

2 kommentarer till Arkiv B: Inframan

  1. […] sinnesvidgande musik för våldsamma fantasier och spastisk dans. Den bisarra Hongkong-klassikern Inframan fick också sin beskärda del av den flyktiga […]

  2. […] av kreativt ultravåld, är den inte en karneval av non-stop korkad bisarro-action i stil med Inframan, utan de flesta scener är tämligen alldagliga och lunkar fram på habil b-nivå. En öm fader […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: