Arkiv B: The Trip

Arkiv B fortsätter sin miniserie om psykedelisk film med The Trip från 1967 — en redan tunn historia utspädd med aldrig förut skådade mängder kalejdoskopiska effekter och psykedeliakitsch. Den bäddar in lättköpta, halvsmälta insikter i lager på lager av hallucinogent fluff. Den är obligatoriskt kursmaterial i grundkursen i trippologi och hippiekultur. Och alldeles, alldeles … mindblowing!

Hollywoods b-maestro Roger Corman, mannen bakom åtskilliga billiga scifi-, skräck-, kult- och mc-filmer men även en hoper hyllade Poe-filmatiseringar, ligger bakom denna produktion, som är trogen exploitation-genrens kardinalregler genom att den i förtexterna varnar för något som den sedan ägnar hela filmen åt att frossa i och glorifiera. I bakgrunden lurar förstås legendariska epa-bolaget American International (AIP), och allt kunde ha varit upplagt för en fullständigt medelmåttig massprodukt, en habil men långtråkig drive-in-rulle i mängden, om det inte vore för två detaljer: ett manus av Jack Nicholson, skådespelarinsatser av Peter Fonda och Dennis Hopper – två år före Easy Rider, vars snabba-klipp-teknik denna film faktiskt förebådade.

Paul (Peter Fonda), reklamfilmare i svartbågade glasögon och skilsmässa, blir körd till LSD-gurun Johns (Bruce Dern) imposanta hemman – på utsidan en moriskt inspirerad jättevilla, inuti en psykedelisk labyrint. Väggarna är fantasifullt bemålade från golv till tak, rummen avgränsade av glittriga jalusier, varje yta tycks upptagen av föremål i böljande färger, varje bord fullt av statyetter med diffus symbolisk innebörd. Stället uppfyller alla oss för sent födda 60-talsromantikers heta drömmar om the summer of love; tillfixat groovy och bara alltför subkulturellt korrekt och perfekt. Som om Sköna hem skulle göra ett temanummer om psykedelia. Allt är blommigt och technicolor-spräckligt, inget lämnat åt slumpen. Har någon någonsin bott såhär? Kan man det utan att bli knäpp?

- Detta piller får allt omkring dig att se helt GALET ut. Själv ser jag tyvärr ingen skillnad längre.

Paul tar sin jungfrutripp under Johns faderliga överinseende, och här blir det uppenbart att det inte är vilka Hollywood-daglönare som helst som ligger bakom filmen – man har verkligen gått in för att så autentiskt och pedagogiskt som möjligt skildra LSD-rusets alla faser och ge en introduktionskurs till hippiekulturen. Så har Paul inte med sig vilken bok som helst att läsa under trippen, utan Allen Ginsbergs Howl.

Så mycket mer finns inte att säga om handlingen, då denna knappt existerar. Den resterande filmen är en dramatiserad beskrivning av Pauls rus och hur han törnar in i olika visioner.

"I saw the best minds of my generation destroyed by cheap exploitation movies ..."

Trippen mjukstartar. Paul upplever kalejdoskopiska hallucinationer. Han känner hur en apelsin utstrålar energi som flödar genom hans kropp. Smekt av mångskiftande hypnotiska ljuseffekter har han fantasisex till hypnotisk drone-musik. Han travar ut i skogen, där han möter ryttare i svarta kåpor samt dvärgskådespelaren Angelo Rossitto, välkänd i kultkretsar från bl.a. Tod Brownings Freaks och Al Adamsons kalkonklassiker Dracula vs. Frankenstein. Musiken är klämmig och stämningen jovialiskt bisarr – men så plötsligt övergår Monty Python i Bröderna Lejonhjärta, vibrationerna blir dåliga och vår naive sökare befinner sig ensam i ett disigt kråkslott, ensam på en enorm sanddyn. Han hamnar i en tortyrkammare, han bärs ut i svepning på en bergkam av bistra vitsminkade män i läderstövlar, han dör ett dussin dödar, överlastade med diffus symbolik —

"... starving hysterical naked, desperately flashing gang signs at the camera ..."

— men nu är detta ett manus av Jack Nicholson, inte av Föräldraföreningen mot narkotika. Läget stabiliseras när Paul lystrar till de hippa citat John strösslar runt sig som subkulturella markörer. ”Turn off your mind, relax, and float downstream” (J. Lennon). ”Float to the center” (T. Leary). Filmens epicentrum infinner sig när Paul ställs inför rätta, anklagad av ett psykedeliskt spöke, snurrandes i en sned, överlastad kitschkarusell. Han tvingas rannsaka sig själv och emotta den krassa men rättvisa domen: hans liv är förljuget, småborgerligt och saknar kontakt med den universella kärleken, man.

"... angelheaded hipsters burning for the ancient heavenly connection to the riches of AIP's props department ..."

Sargen är släppt. Nu förirrar sig Paul ut på stan och möts av ett stroboskop av reklamskyltar. I en tvättomat förundras han över tvättmaskinens vattenspolande. Han har liksom lösgjorts från normaliteten och vanan, upplever allt som vore det första gången. Sinnesintrycken störtar emot honom helt ofiltrerat och tolkas barnsligt och psykotiskt.

"... who poverty and tatters and blood-eyed and high sat up contemplating dismembered baby hands"

Filmen beskriver ett crescendo, där de sista minuterna består av ett fyrverkeri, en skottsalva av minnesbilder från Pauls tripp. Ni kan kalla det återvinning, jag kallar det en vacker sammanfattning. Vid det här laget känner man sig drogad även som åskådare. Det må vara kitschigt och spekulativt alltihop, men det är samtidigt helt uppriktigt, ambitiöst och välgjort. Se det som att Corman- respektive Nicholson-faktorn förenas i en unik, stark legering. Motsatser möts och skapar en veritabel tulipanaros — en kommersiell undergroundsuccé. Drogromantiskt – javisst. Att filmmakarna gjort sin handgripliga research är tydligt. När Pauls ansikte krossas i en splittereffekt i sista scenen, är det uppenbart att det bara är en eftergift åt censorerna. Men å andra sidan, när föll en tänkande människa för skräckpropaganda senast? Dra era egna slutsatser, för sjutton gubbar.

Sugen?

Du lyckans ost! Å tuben kan detta verk avnjutas i sin helhet, och det finns även en svensktextad dvd-utgåva med den ängsligt Hem och skola-doftande titeln Tripp till helvetet (länk, länk, länk).