This is turkey-demic!

Här ser vi plötsligt en panel i Aftonbladets webb-tv diskutera kalkonfilm!

Förtydligande: ”diskutera” är inte rätt ord. Analysen rör sig på förväntad nivå för en kvällstidnings egen tv-produktion. ”Vad känner ni inför det?” — ”Ja, den är ju så fruktansvärt dålig, men samtidigt väldigt rolig, så det är ju lite dubbelt liksom va.” — ”Ja, den var ju verkligen inget bra.” — knappast det djup som kulturens svindlande bisarrerier förtjänar.

Men det är roligt att få se klipp från favoriter som Plan 9 och Troll 2. Damen som tror att Ray Dennis Stecklers The incredibly strange creatures who stopped living and became mixed-up zombies skulle vara något att hänga i julgranen, kommer dock att bli besviken. Den är förstås ett försök till genreparodi, men ett väldigt tråkigt och meningslöst sådant, och de kopior som förekommer idag har olidligt dålig ljudkvalitet.

Låt mig istället rekommendera samme regissörs Läderlappen-parodi, Rat Pfink a Boo Boo! Rykten gör gällande att den egentligen skulle ha hetat Rat Pfink and Boo Boo, men den ansvarige för förtexterna gjorde en blunder och man hade inte lust/ork/råd att göra om dem. Dylika kuriosa borgar ofta för en psykotronisk filmupplevelse. Detta är dessutom en film som börjar som ett seriöst kriminaldrama, men där man gett upp halvvägs och bestämt sig för att göra resten av filmen till en tramsig superhjältepastisch! … varpå detta händer (ja, inte alla 120 minuterna alltså, bara de första):

För egen del måste jag nog ompröva min ståndpunkt att all b-film efter 1980 är ointressanta nymodigheter. Inte minst blev jag våldsamt nyfiken på Birdemic från häromåret. Den verkar vara vad som händer om Google Translate både skriver och regisserar en nyinspelning av Fåglarna. From VIsionary Writer/Director James Nguyen, Master of The Romantic Thriller™, lovar trailern med ödmjukheten hos en utropare på Kiviks marknad.

Jag rycks förstås med, även om jag innerst inne tvivlar på att herr Nguyen verkligen äger det där varumärket. Att därtill i trailern skylta med en uppenbart ironisk hyllning från en anonym IMDb-kommentator, hur nu det har gått till rent kronologiskt, är väl nästan värt en Oscar i bilskojarklassen. Att Sean Banan (som förstås föranledde gruppsamtalet ovan) kröner sin filmaffisch med fyra stora getingar ”till Dr Alban” framstår plötsligt som helt normalt.