Jag vet — det är skralt på radjofronten för tillfället. Min sändning av den 7:e dennes har av okänd anledning fortfarande inte dykt upp på nätet, och nu i tisdags tog jag julledigt. Men i säsongens tecken kommer här åtminstone …
1964 ställde man sig frågan: hur göra en julfilm för popgenerationen? Svar: man blandar in utomjordingar och robotar, må det bli hur långsökt det vill. Man målar upp en skräckbild av den moderna framstegstankens ändhållplats, med lagom doser action och slaggis. Resultat: Santa Claus Conquers the Martians.
Julen står för dörren och barnen på Mars är deprimerade. Det är pastellfärgat 60-tal, vi befinner oss i skärningspunkten mellan det moderna projektets rationalism och sociala ingenjörskonst och dess motpol: det irrationella, leken, ”barn måste få vara barn”, utvecklingspsykologin. Invånarna på den stenhårt teknokratiska planeten klär sig i figurnära kläder, är gröna i ansiktet och bär hjälmar prydda med buckliga stålrör och krokiga antenner, som får dem att likna cyborger i steampunk-tappning. Marsiansk inredningssmak favoriserar stramhet, abstrakt dekoration och tidstypiska stilmöbler samt hyser en uppenbar avoghet mot räta linjer. Barnen behandlas som informationsmatade maskiner ända från vaggan; håglöst och glädjelöst vandrar de runt i en urspårad Jan Björklund-dröm och ser trånsjukt på barnprogram från jorden. Sådan tur att deras modersmål också är amerikansk engelska.
Material: latex och polyester. Titel: "L'enfant machine".
Ja, Mars barn är nedstämda, och deras kung Kimar uppvisar en slående likhet med oss vuxna jordbor, då vi ställs inför apatiska flyktingbarn och flickor med självskadebeteenden: han fattar ingenting. Så han konsulterar Chochem, en åttahundra år gammal, utmärglad, glesskäggig gubbe i en grotta. I ett av filmens nyckelögonblick blir hans frånvarande blick gråtmild, då han darrar fram: ”We need a Santa Claus on Mars!”, och försvinner i en rökpuff.
Lista på hippies som var övervintrade redan innan det fanns hippies: Jesus, eden ahbez, Chochem.
Sagt och gjort. Man far till jorden för att röva tomte, beledsagad av två kidnappade jordbarn och Torg — en epa-variant av Robby the Robot, som medverkade i Forbidden Planet 1956 och sedan blev filmstjärna på egna meriter (han är faktiskt fortfarande aktiv, till skillnad från Torg som troligen pensionerades efter denna films sista inspelningsdag). Jorden ställer sina rymdraketer och sin stridsteknik i barnens och humanitetens tjänst mot de oempatiska, stramt kollektivistiska marsmännen.
"Det är sant, han följde efter oss ända hit! Får vi behålla honom?"
Man kommer osökt att tänka på kalla kriget, vilket kan bero på att det är vad man lärt sig förvänta sig — kallhamrade utomjordingar som förkastar jordens frihet och kärlek går det tretton på dussinet av inom amerikansk science fiction från denna tid. Alltid kommer där en uniformerad ras, en svävande hjärna eller ett ljusskyggt gummimonster, som vill förgöra vår lyckliga civilisation med bomber eller tankekontroll. Jag menar därför inte att man medvetet tänkt sig denna film som en allegori — den är och förblir en ganska korkad lågbudgetrulle gjord av en ung, oerfaren entusiast utrustad med ett knippe andrasorteringens Broadway-aktörer — men man följde sin tids konventioner, och den hade nog inte kunnat göras idag, på grund av att västvärldens självbild blivit alltför pessimistisk. Istället ägnar vi oss åt självspäkning. I en nyinspelning skulle tomten ha tröttnat på jordbornas trångsynta egoism och frivilligt emigrerat till en planet befolkad av blåhyade miljöpartister.
"Jag ska lära dig att glo på mina tajta kalsonger, du dvärgversion av Hatte Furuhagen!"
Nåväl. Enleveringen lyckas — troligen mest tack vare att filmskaparna helt glömde bort den jordiska motinsatsen på vägen. Man smäller upp en verkstad åt jultomten, men enligt Mars-modell är den helautomatiserad med hårt driven standardisering; medelst knapptryckningar tillverkar den sammanlagt sex olika sorters leksaker. ”Look at me — Santa Claus, the great toymaker, pressing buttons. That’s automation for you”, suckar tomten uppgivet och modernitetskritiskt, efter att ha intagit middag i pillerform.
En b-skådespelare fångad i ett smärtsamt ögonblick av självinsikt.
Men ondskan lurar i faggorna. Voldar heter en förhärdad och kall cyniker med diktatormustasch, som stigit osannolikt högt i graderna med tanke på sitt auktoritetstrots och sin passiva aggressivitet. Han besitter ett romerskt sinnelag, önskar hårdhet och krig och inget velourtramsigt leksaksdaltande. Han omger sig med ett litet kotteri jagsvaga clowner till serietidningsskurkar, och som sådana håller de sig förstås med en rödskimrande underjordisk grotta. Där låser de in vad de tror är jultomten, men i själva verket har de fått tag på den utklädde Dropo — en spattig, barnslig bondkomikfigur med stort hjärta. (Den gigantiska plåtmanicken på hans huvud tycks helt undgå deras uppmärksamhet.)
"Ett återanvänt gag är också ett gag" -- U. Lundell
Det går som det brukar gå. I en episk slutfajt kämpar barnen ned Voldar med bollgevär, modellflygplan, brännbollsträn och såpbubblor. De leker honom till ett hulkande vrak, Dropo blir utsedd till Marstomte och jordborna får vända hemåt till de medryckande tonerna av slagdängan Hooray for Santy Claus!
Sugen?
Ja, ni gissade rätt — även denna film finns i sin helhet online. För den mer kvalitetsmedvetne finns faktiskt en svensktextad dvd-utgåva från Njutafilms till oförskämt lågt pris.
Publicerat av Robert Huselius 
Magma i Radio Eskilstuna 92,7 