Magmas julkalender 2012: lucka 16 och 17

Förlåt! — missade helt att öppna någon lucka igår, då jag var fullt upptagen med att spela in det ultimata julprogrammet tillsammans med Fredrik af Trampe. Men den som väntar på något gott etc.

16 december kunde Sir Noël Coward ha fyllt 113 år, men då hade han behövt vara ett medicinskt fenomen såväl som ett musikaliskt och komiskt. Likt Oscar Wilde var han en brittisk, homosexuell dandy i besittning av en oslagbart spirituell och knivskarp humor, men till skillnad från denne hade han också en stor begåvning för att skriva sånger och framföra dessa med en helt makalös komisk precision. De subtila gesternas och antydningarnas humor:

17 december 2010 dog Captain Beefheart. Jag skrev då en text om honom.

Exakt ett år därefter dog även Kim Jong-il, vilket orsakade scener som dessa:

Annons

2011-01-04: Captain Gnesta och Kalle Beefheart

Det är säkert inte alls rationellt ur besöksmaximerings- och sökmotoroptimeringssynpunkt att göra såhär, men nu parallellpostar jag de två senaste programmen i en enda saftig dubbelmacka (medvetet äckligt uttryck). Missa alltså inte programmet från 18 januari, som strax kommer i en separat post. Anledningen är att det dröjt extra länge för Radio Eskilstuna att få ut programmen på webben p.g.a. underbemanning. Vi hoppas att situationen ska ljusna.

Magmanesiens invånare hedrar sina hädangångna hjältar.

I detta program, hur som haver, uppmärksammades två nyliga bortgångar: Captain Beefheart och Gnesta-Kalle. Två artister med föga gemensamt, kan tyckas, men den sistnämnde besitter en evig hedersplats i magmosfären tack vare elektro-kultis-klassikern Ny-gammal kultis, omskriven av mig i Nya Upplagan (gammal artikel som jag egentligen inte gillar något vidare, men andra tycks uppskatta den).

Men såklart hördes en massa annat också. Dock ingen årskrönika med 2010 års bästa musik, trots att detta var första sändningen för det nya året. Detta eftersom jag anser att sådan tidsfixering är endimensionellt trams. Nä, så var det inte; det var för att jag inte hade lyssnat tillräckligt mycket på musik från år 2010.

Så det blev till stor del en normal Magma-sändning, frånsett frånvaron av Arkiv B samt att inslaget Veckans Ricky nu upphört. Turkisk psykrock med Barış Manço, nutida Zeuhl med Rational Diet, matterock med I Am Above on the Left, jazz med Vasil Hadžimanov samt något slags essä. Plus såklart Ed Askew, den oemotståndligt bräkande vispoeten på det brutalt okommersiella bolaget ESP-Disk. Rikta även gärna sökarljuset mot Dzyan, ett tyskt 70-talsband som behärskade den rara konsten att blanda jazz, etno, konstrock och österländsk mystik utan att koka sönder det till en självtillräcklig gröt.

Spellista

• Gnesta-Kalle ”and his Moogmen” – Tivedshambo (1973)
• Captain Beefheart – Pachucho cadaver (1969)
• The Beacon Street Union – Four hundred and five (1968)
• MU – Carrossel (2008)
• Barış Manço – Lambaya püf de (1971)
• Rational Diet – From the grey notebook, pt. 1 (2000)
• Emil Richards – Garnet (January) (1966)
• The Unfolding – Electric Buddha (1967) / I Am Above on the Left – My kidney is in bloom (2006)
• Dzyan – Light shining out of darkness (1973)
• Musée Mécanique – Propellors (2008)
• Flying Lotus – Drips/Auntie’s harp (2010)
• Vasil Hadžimanov Band – Sega mu e majkata (2007)
• Ed Askew – Love is everyone (1968)
• Gnesta-Kalle ”and his Moogmen” – Tango i det gröna (1973)

The neon meate dream of an octafish is over

Den 17 december dog Don Van Vliet, alias Captain Beefheart, av sviterna från ms. En av rockmusikens verkliga särlingar är borta från sinnevärlden.

Ifall det inte varit för de lyckliga omständigheter som gav honom en skivkarriär, nämligen den gamla vänskapen med Frank Zappa (vars 70-årsdag förresten uppmärksammas i P2:s Kalejdoskop snart), föreställer jag mig att hans liv hade artat sig ungefär likadant ändå. Beefheart just wasn’t made for these times, som en annan djupt betydelsefull popfigur skaldade.

I vårt samhälle, som ironiskt nog vill kalla sig individualistiskt, finns det människor som är alltför individuella för att kunna falla in i den förväntade gåsmarschen genom skola och arbetsliv. De kan antingen gå under eller finna en nisch som älskvärda kufar, likt Don Van Vliet sittande i öknen med sitt måleri, som faktiskt var hans huvudsakliga gebit — han lade musiken på hyllan redan 1982. Hos Letterman känns han som en pensionerad brevbärare och hobbykonstnär som sätter sig bredvid dig på bussen; han är fryntlig och gentlemannamässig, men svår att få verklig kontakt med, han tycks vara i besittning av en ohämmad fantasi och skulle antagligen blivit belagd med diagnos om han vore ung idag.

Det är ett vittnesbörd om vår kulturs torftighet och fantasilöshet, att vi inte kan tolerera avvikelser utan att kalla dem personlighetsstörningar, och även att vi alltjämt tycker det är märkvärdigt när någon åstadkommer något stort utan att vara formellt skolad. Men för verkligt nyskapande och nytänkande är väl utbildningsmaskineriet snarast en hämsko. Go to the library and EDUCATE YOURSELF if you’ve got any guts, skrev nämnde Zappa 1966.

Vid denna tid hankade sig den genuint oskolade Beefheart ännu fram på danshaken med sitt någotsånär konventionella bluesrockkapell The Magic Band, och 1967 års Safe as milk var, ehuru hyfsat utflippad, ett klent varsel om vad som komma skulle. Men där finner vi också Kaptenens allra mest konventionellt vackra låt (här kongenialt bildsatt med klipp från Dr Caligari):

I centrum för Captain Beefhearts skivproduktion står förstås Trout mask replica (skandalöst nog ej tillgänglig på Spotify!) från 1969. Denna explosion av råbarkad, anarkistisk, lekfull dada-blues sände chockvågor som resonerade genom amerikansk punk, no wave och varjehanda experimentrock — Tom Waits hade förstås inte varit mer än en fluglort utan den.

Därefter tycker jag att han började upprepa sig, liksom måla in sig i sitt eget lilla trygga musikaliska hörn, och för mycket av nasalt rytande pratsång till habilt stompkomp får även mig att byta kanal. Kanske var han rentav själv av samma åsikt, och valde därför att lämna musiken?

Men 1969 stod hans stjärna i zenit — låt mig exemplifiera med min favorit bland oförmodade möten mellan frijazzsymaskiner och absurdistparaplyn på bluesoperationsbord:

TILLÄGG: Läs även Universum Nolls fina dödsruna.