Magmas julkalender 2012: lucka 21

Idag är det (officiellt) exakt sex år sedan Saparmurat Nijazov dog.

— Sapar-vadförslag?, hörs läsarskaran undra. Men åk bara c:a femtusen kilometer åt sydost och du ska finna en guldstaty av honom, byggd för åttio miljoner kronor och stående på en roterande plattform, så att den alltid har ansiktet vänt mot solen:

niyazov3

Saparmurat var nämligen president i Turkmenistan, och inte bara en vanlig, sketen president, utan president på livstid. Och ovanstående är bara en av de guldstatyer han lät uppföra till sin ära — förlåt, som folket i sin oändliga tacksamhet bestämde sig för att förära honom med.

Det kan tyckas märkligt att på 2000-talet ge sig på att skapa en personkult av nordkoreanska mått, men det är just vad Nijazov gjorde. Att enväldet aldrig blev riktigt lika monumentalt, totalitärt och bisarrt beror nog mest på Nijazovs förtida död och att nationen inte föddes ur ett förödande krig mot grannarna.

För ambitionerna fanns definitivt där. Nijazov styrde sitt land som i ett barns maktfantasier, eller som när Kalle Anka blev borgmästare och började förbjuda folk att vissla falskt på allmän plats. Ingen kan nog säga, att han inte älskade det turkmenska folket (förutom de som var emot honom), men han gjorde det som ett barn älskar sina dockor, eller som Elvis älskade Priscilla; han ville göra det till sitt och forma det efter sin vilja. Han hade sin egen, detaljerade idé om den turkmenska nationalkaraktären, som han ville odla genom intensiv micro-management.

Han skrev boken Ruhnama, ett enligt en mig närstående källa totalt oläsligt hopkok av poesi, prosa, historierevisionism och moralplattetyder, och gjorde examination på denna bok obligatorisk vid körkortsprov och offentlig anställning. Han menade sig även ha fått höra av Gud, att den som läste boken tre gånger automatiskt skulle komma till himlen. När somliga imamer protesterade mot att tvingas jämställa Ruhnama med Koranen, ska staten ha förstört deras moskéer.

SaparmuratNiyazov3

När Nijazov fått klart för sig, att han faktiskt kunde detaljstyra Turkmenistan som sin egen lilla legostad, släppte han sargen fullständigt. Han förbjöd guldtänder och uppmanade istället folket att stärka tänderna genom att gnaga på ben, något som han sett hundar göra. Och det är klart, den inspirationen kunde inte huvudstadens invånare inhämta själva — åtminstone inte sedan Nijazov förbjudit hundar där, eftersom han tyckte de luktade illa. Kvinnliga tv-programledare förbjöds använda kosmetiska, eftersom han tyckte de var tillräckligt vackra ändå. Han döpte om skolor, flygplatser, veckodagar, månader och en meteorit efter sig själv, sina familjemedlemmar och olika turkmenska hjältar. En hel stad, såväl som månaden januari, blev omdöpt efter hans eget blygsamma smeknamn, Turkmenbashi (”turkmenernas fader”). September fick heta Ruhnama efter boken.

För att dana och rena den turkmenska kulturen, blev det förbjudet att lyssna på bilstereo, läppsynka till förinspelad musik och ha skägg. Balett och opera förbjöds helt, liksom rökning på allmän plats — precis efter att Nijazov själv slutat röka. Alla klockor och armbandsur måste ha hans porträtt på urtavlan. Och om någon oroade sig för i vilka hål man skulle stoppa landets enorma inkomster från naturgas, visste han alltid på råd. Något litet gick till en konstgjord sjö i Karakum-öknen (som är en av världens torraste), något till ett ispalats utanför huvudstaden, något till en fyrtio meter hög pyramid och så ytterligare en slant — närmare bestämt något i stil med 630 miljoner kronor — till Centralasiens största moské, som förresten är märkligt lik ett palats i Civilization III:

Türkmenbashy_Ryhu_metjidi

I denna moské — som naturligtvis är uppkallad efter Turkmenbashi själv och har inskriptioner från såväl Koranen som Ruhnama i väggarna — blev landsfadern begravd på självaste julafton 2006, under lika känslosamma (fastän mindre omfattande) förhållanden som efter Kim Jong-ils död. Hans post togs över av en man med det något tungvrickande namnet Gurbanguly Berdymuchamedov, och sedan dess har de grövsta utslagen av personkult slipats ned betydligt. Men till demokrati är fortfarande resan lång.

En kommentar till Magmas julkalender 2012: lucka 21

  1. David W skriver:

    Vi får inte glömma att han tydligen sköt upp Ruhnama i rymden. Det var ju fint av honom. http://news.bbc.co.uk/2/hi/asia-pacific/4190148.stm

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: