You tell me that it’s evolution?

I begynnelsen var Ljudloopen. Loopen kopierade sin arvsmassa och förökade sig en masse med gradvis mutation. I en skoningslös omgivning överlevde emellertid bara en bråkdel av avkommorna — de bäst anpassade.

Detta är i korthet vad det musikaliska evolutionsexperimentet Darwintunes går ut på, där syftet är att undersöka vad som händer, om man anlägger Darwins teori om naturligt urval på musik. Man har inlett med en primitiv cellgegga, en oformlig klump av slumpgenererat ljud. Man har tillsatt selektivt tryck i form av publikmedverkan; närmare bestämt kan vem som helst få lyssna på en serie överlevande loopar ur den senaste generationen och rösta fram vilka som ska tillåtas föröka sig och vilka som ska gå under. Ni kan själva göra det här!

Jag vet inte just vilken sorts ”slump” som fått råda här, för någon sorts rytm (125 BPM) och tonalitet är uppenbara även i generation noll. Den, som vill gräva ned sig i detaljerna, kan läsa denna vetenskapliga artikel. Min glada amatörtolkning är, att vi så att säga kommer in i bilden först när livet redan är ett faktum, och slipper bemöda oss om den långa vägen dit. Det är kanske ungefär lika långt mellan en cell och en kolatom som mellan vitt brus och detta:

Vid pass 400 generationer är likheterna med Steve Reich slående, även om spårets kommentatorer har helt andra referensramar. Olika rytmer spelar mot varandra och rudimentära ackordbyten förekommer:

Emellertid — vi hoppar fram till 2925 generationer och tycker oss märka, att evolutionen börjat trampa vatten. Ett väldigt icke-påträngande beat i 4/4-takt har kommit för att stanna, men alla primitiva försök till ackordbyte har befunnits olönsamma och övergivits till förmån för en ganska tröttsam, entonig bas — kanske ett vittnesmål om att de mänskliga medverkarna är betydligt mer befryndade med tv-spelsmusik och techno än med 1900-talets minimalister:

Sedan går flera tusen generationer utan att något särskilt intressant händer. Civilisationen av loopar har gått in i en fas av orkeslös liknöjdhet. Lyssna själva till hela evolutionshistorien i sammandrag:

Vad som hänt är, att det selektiva trycket upphört. Looparna har nått ett så avancerat stadium som det är möjligt inom artens genetiska ramar, och inga högre utvecklade musikformer finns på plats för att konkurrera ut dem. Av grafen nedan framgår, att ”lyssnarnöjdheten” började plana ut ganska tidigt — och lyssnarnas missnöje är ju, som bekant, looparnas enda naturliga fiende:

Vad avslöjar detta experiment om mänsklig musiksmak? Tja — vi tycks hysa en förkärlek för stadiga beats, lätt polyrytmik och ”varma”, fylliga ljud … men hur mycket av det är tidlöst och kulturoberoende, och hur mycket avspeglar bara minsta gemensamma nämnare bland musiklyssnande datoranvändare anno 2012? Det kan vi förstås inte utläsa något om. Att resultatet låter som i chill out-rummet på Docklands (ja, det var ett tag sedan jag var ute och klubbade senast) är antagligen följden av att vi matats med elektronisk dansmusik i uppåt 30 år och därvid vant oss vid ljud, som för 40 år sedan skulle ha låtit som yttre rymden. Upprepa samma experiment om 20 år och resultatet kommer gissningsvis att låta ganska annorlunda.

Do we still need a trained mind to compose truly amazing music?, frågas i detta BBC-program om Darwintunes-projektet. Svaret är väl ganska uppenbart vid det här laget. Det framstår som uteslutet att en ny Bach snart skulle födas bland kretskort och fiberoptik. Projektet är oerhört intressant och spännande, men som musik betraktat är resultatet i ärlighetens namn rätt trist. Det är en fullständigt statisk musik, helt utan varje form av dramatik och tematik. Detta beror förstås på det korta loopformatets inneboende begränsningar. Men om loopen utsträcktes till ett treminuters sammanhållet stycke, skulle förmodligen inte mänsklighetens samlade envishet räcka till för att låta den utvecklas till något som ens närmade sig det lyssningsbara. Bara en melodi snäppet över Basshunter-nivå skulle förmodligen kräva helt ofattbara mängder trial-and-error. Slutsatsen blir, att den mänskliga fantasin torde förbli ohotad som den avgörande ingrediensen i konstnärligt skapande ett tag till.

Människan — Maskinen: 1-0.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: