Till en katt

Här följer den dödsruna jag skrev, och läste upp i senaste Magma, över katten Iggy, i händelse av att någon är intresserad. En postum bekräftelse på att han levt gott och gjort väl. En respekt som borde tillkomma varje varelse. Att skriva och läsa den var dessutom välgörande i sig; en sorts katt-arsis, om uttrycket tillåts.

Våren 2001 kom de orange- och vitrandiga unga bröderna Datsun och Iggy in i mitt liv. Datsun uppkallades efter en gammal sladdrig tygkatt, som i sin tur uppkallats efter min morfars bil. Iggy fick förstås sitt namn efter Bowies gamle vän från Michigan, och både han och jag var lite av misslyckade Iggy Pop-wannabes på den tiden. Vi bodde på Söder i Stockholm tillsammans med kvinnan som snart skulle bli min dotters mor, men barn var inget jag ägnade minsta tanke, som den själviske, känslomässigt instabile, smådesperate yngling jag var.

Iggy, å sin sida, var en liten vildhjärna som trivdes bäst med att ränna fritt utomhus och jaga de få smådjur som letade sig in på den gråtrista innergården. Likt en bortskämd rockstjärna var han ytterligt kräsen med maten, och om kattlådan var det minsta smutsig eller han inte fått gå ut på ett tag, manifesterade han sitt missnöje genom att orena på valfri mjuk möbel. Han hade dessutom ovanan att bestiga sin bror och jucka mot honom på ett oanständigt sätt, även sedan han blivit kastrerad. När vi under några veckors tid erbjöd jourhem åt två hemlösa kattungar, var Iggy den som utdelade nosknäppar så fort han kände sig störd, medan hans mer tålmodige och kravlöse bror lät ungarna fjanta runt honom bäst de ville.

Iggy var, kort sagt, vad man skulle kunna kalla en katt med karaktär. En gång, då vi bodde mitt i Katrineholm, var han borta fem-sex dagar i sträck. Jag var utom mig av oro och gick runt och tejpade upp efterlysningslappar, men en eftermiddag stod han bara där och jamade utanför porten då jag kom hem från jobbet.

Då elva år, ett tillskott i familjen, en separation och tre flyttar passerat, var Datsun död sedan tre år tillbaka och Iggy hade inte pissat ned en möbel på fem år. Vi hade bägge funnit oss till rätta i Bagarmossen, och via den långa kattstege jag byggt kunde han gå in och ut som han ville, dygnet runt och året om, rakt ut i Nackareservatet. Iggy hade funnit sin plats på jorden, reviret var inmutat och möss, småfåglar och ormar levererades i en jämn ström. En gång kom han inkånkande med en död harpalt, som han stolt lade på hallmattan. Sina naturbehov uträttade han också i skogen — hoppas jag åtminstone — så jag behövde aldrig längre rensa lådan. Han skötte sitt och jag mitt, och våra vägar korsades mest då jag var tvungen att skramla med matskålen för att han skulle förstå att det fanns torrfoder där, ty han var inte den slugaste av katter. Men han liksom fanns där i bakgrunden som ett diskret, tryggt och förnöjt spinnande sällskap.

Jag är inte lagd åt att oroa mig för hälsan eller olyckor. Jag tenderar snarare att avfärda problem och symptom tills de skriker mig rakt i ansiktet. Jag har nästan aldrig varit på en vårdcentral, vaccinerat mig mot TBE eller haft en hemförsäkring, och trots att jag nyligen spottade ut en bit av en kindtand, har jag inte varit hos tandläkaren på så många år att jag skäms för att säga det.

Så när Iggy började visa symptom på vad jag senare förstod var kronisk njursvikt, något som väldigt ofta drabbar äldre katter, tog jag det med ro. Att han gått ned i vikt var förstås en önskvärd effekt av att jag medvetet bantat ned den fordom tämligen feta katten. Att han inte längre hoppade upp på stolen, utan liksom klev med en tass i taget, tog jag som ett tecken på att han blivit gammal och trött.

Men när vi tillbringat en underbar vecka i sommarstugan utan att Iggy fångat minsta näbbmus, och jag dessutom insåg att alla bilder på honom från den veckan föreställde hur han drack vatten på olika gulliga sätt – Iggy lapar ur stora regntunnan, Iggy slickar i sig från stupröret – kunde inte ens jag vara hälsooptimist längre.

Dagen efter hemkomsten blev det ett akut besök hos veterinären, där dråpslaget utdelades. Iggy blev inlagd på intensiven med dropp, hemma hade min lägenhetskamrat och hans katt just flyttat ut, min dotter var hos sin mor och jag var plötsligt ensammare än på över tolv år.

Men när Iggy kom hem, slog hälsooptimisten till igen. Som en omvänd hypokondriker grep jag efter varje tecken på att han repat sig och kanske skulle leva ända till jul. Det värmde i mig när han åt girigt av specialfodret för njursjuka katter och när han gick ut på sin vanliga rond i skogsbrynet. Han sov visserligen mest hela tiden, eller låg ned åtminstone, och det gjorde han visserligen bara i det sovrum som nu stod oanvänt, men han kröp minsann aldrig in under sängen och gömde sig, som veterinären hade sagt att svårt sjuka och plågade katter plägar göra. Ja, när det vankades mat skuttade han rentav ganska glatt, om inte annars, och även om det vore lögn att påstå att han sprang. Så jag avbokade det inplanerade återbesöket och hoppades på det bästa.

Men när han började kräkas flera gånger om dagen, samtidigt som maten stod nästan orörd från morgon till kväll och han bytt tillflyktsort till en mörk garderob, var det dags att slå bort de blå dunsterna och fatta det hemska men kärleksfulla beslutet. Som en sista flyktväg sade jag till veterinären, att även om en människa är kroniskt sjuk och mår som Iggy, föreslår man väl inte att vederbörande ska ta livet av sig?

– Nej, men det kanske man borde göra, blev hennes svar, och jag älskar att hon sade så. Det fick mig äntligen att inse situationens allvar och ge upp alla tvivel.

Iggy gavs lite mera dropp och fick komma hem en allra sista gång, för att dottern skulle få säga farväl. Han var en skugga av sitt forna jag. Den sista morgonen begav hon sig till skolan med gråten i halsen; för henne har Iggy bokstavligen alltid funnits. Hon sade, att hon tror att han kommer till himlen, och inte till en särskild katthimmel utan en universalhimmel, där vi alla en dag ska återförenas. Min svårartade skepticism till trots ville jag inte argumentera emot. Min inställning är att våra inre världar är precis lika giltiga som den fysiska – vilken vi dessutom bara kan uppleva så att säga inifrån – och att det sålunda är helt korrekt att säga, att Iggy finns hos oss så länge vi minns honom.

Den ödesdigra eftermiddagen kom och vi anträdde golgatavandringen. Hela tiden fick jag anstränga mig för att tvinga bort melodramatiska tankar i stil med ”nu är det sista gången han ser det här rummet”, ”nu är det sista gången jag stoppar in honom i hans bur”, ”nu bär jag honom för sista gången”. Jag sade mig, att jag borde försöka tänka mer som en katt. Ett ögonblick i sänder.

Väl framme blev vi visade in i ett minimalt rum med värmeljushållare på hyllan och en ask näsdukar på bordet. Fönstren vette mot parkeringen, och jag kunde inte slå bort känslan av att det vore pinsamt om någon därute skulle se mig gråta. Iggy hade lagt sig till ro på en av rottingstolarna då en ung kvinna kom in med en spruta i handen. Jag lade upp honom på ett bord med en mjuk filt, ställde mig på knä med ansiktet tätt intill hans och grät tyst och ohämmat medan han fick den dödande injektionen i buken.

Veterinären lämnade rummet och jag såg hur Iggy sakta och fridfullt gav upp andan. ”Adjö, gamle vän”, sade jag. ”Jag älskar dig. Hälsa Datsun.” Han lämnade jordelivet spinnande.

Så fort jag kom hem, började jag maniskt städa undan allt som kunde vittna om att en katt bodde, eller hade bott, i hushållet. Slängde maten, diskade ur alla de vattenskålar jag placerat runtom i lägenheten för att han skulle få tillräckligt att dricka, gick ned med burar och lådor i källarförrådet. Men kattstegen får vara kvar. Kanske behöver vi den igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: