Upplevelseindustrialisering

Jag hörde på en gammal föreläsning med filosofen Bertrand Russell. Han talade om individen och samhället, lade ut texten om den exceptionella individen som går på tvärs mot sin samtid och för utvecklingen framåt och hela den där Raskolnikov-grejen.

Men han talade också om den skapande konstnärens roll genom tiderna, och hur den har degraderats i modern tid. Inte så mycket p.g.a. alltings kommersialisering och ”varufiering”, utan mest som följd av den industrialiserade, reglerade, målrationella attityd som det moderna livet fostrar, där all aktivitet ska syfta till en framtida vinst av något slag, och detta att låta sig uppslukas av stunden, glömsk av plikter och bekymmer, betraktas som något barnsligt och onyttigt.

Detta sade han förstås 1948, strax före rockens och tonåringens tidsålder, men märk väl — ingen av alla ungdomsrevolter och subkulturer som kommit sedan dess, har hunnit existera längre än fem minuter innan de absorberats av det system de revolterade emot. Mallats, finslipats och passats in i en livsstilsnisch som gått att köpa på H&M.

Att hårdrockarna slogs med syntarna på 80-talet var förstås mumma för kapitalet, eftersom det skapade väldefinierade kundgrupper, där alla som ville tillhöra respektive grupp måste skaffa sig alla de attribut som försäkrade omgivningen om att de tillhörde just den gruppen och ingen annan.

All musik som någonsin blir cool, blir snart också en vara, och kommer av marknaden att specialpaketeras med matchande keps och onödigt dyrt vin, och hårdlanseras till ett noggrant undersökt kundsegment.

De vet din ålder, din skostorlek och din inkomst — har du ingen inkomst så vet de dina föräldrars. Bara skicka ett sms till Sony-EMI-AOL-Time-Warner, så kommer ett par Kent-dojor med fejkade autografer på posten.

Vi förväntas konsumera kultur som ett litet barn konsumerar godnattsagor, fast mera ytligt. Ett igenkännbart, trygghetsskapande skval i bakgrunden. Tonårsnostalgi och gamla godingar som kan säljas på oss för tredje eller fjärde gången. Finns ju så mycket att välja på numer, då är det skönt när någon gör urvalet åt en. No hopes and no surprises — storebror Kapitalet vet vilken avkopplande, invand underhållning just du vill ha.

Musiken är en del av upplevelseindustrin. Industriell arbetsdelning råder. Låt proffsen producera — din roll är att passivt konsumera något av de färdiga upplevelsepaketen.

I Stockholms tunnelbana har vi på sistone sett övertydliga exempel på detta, då de fem–sex största reklamradiostationerna, var och en med sin egen nisch och tilltänkta kundgrupp, pumpat ut en samkörd reklamkampanj, och på så vis helt skamlöst demonstrerat att de lyder under samma vinsthungriga oligark.

Slutsats: Rycks gärna med i stunden, men gör det på din fritid och under kontrollerade former. Hänryckning, men med förnuft — ekonomiskt förnuft. Håll dig till din nisch, så vi kan hålla koll på dig. Var inte en besvärlig konsument.

Men det finns hopp!

Magma vill vara ett bålverk mot denna fantasilösa fragmentering, denna passivisering och detta penningens herravälde. Magma svingar mångfaldens fana. Och då menar jag inte att hon erbjuder ett antal prydligt sorterade alternativ att välja bland — det är inte mångfald, utan separatism. Magmas idé om mångfald är en oavlåtligt kaotisk kulturkrock, en musikalisk anarki utan gränser!

Tyvärr är hon förhindrad att vältra sig i kaos just denna tisdag p.g.a. att Eskilstunas kommunfullmäktige behagar ockupera radiovågorna, men ni fick åtminstone något att läsa. Och före s0mmaruppehållet ska det nog gå att hitta på något extra magmanesiskt. Kom gärna med idéer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: