Bättre sett än aldrig

Det känns väl lite sådär att bryta den officiella magmanesiska kvinnomånaden för ett stycke gubbsjuka från den gamla, onda tiden. Men hav tålamod, och ni skola förstå. Detta är nämligen så stort, att en nattstånden kvinnosyn bör få passera. Dessutom passar det väl, att på sankt Patriks dag uppmärksamma vår störste fejk-irländare, den sjuka humorns grand old man Lasse O’Månsson?

Det rör sig om hans och Bengan Wittströms makalösa tv-show Bättre sett än aldrig från 1974. Kanske det bisarraste som sänts i svensk tv — och nu även på Youtube.

(Märk hur jag helt kongenialt lånat titeln till det här blågginlägget; det var ändå snart två år sedan programmet publicerades å Tuben. Men jag upptäckte det först nu, efter att återkommande gånger genom åren suktande ha läst om något mytomspunnet tv-program där en vitsminkad Anna-Lisa Ingemanson ska ha uppträtt. Så döm om min upphetsning, då jag äntligen fick se härligheten.)

Här är en länk till en spellista med programmet i sin helhet. Men låt oss, för skojs skull, plocka russinen ur kakan också:

Kanske den bästa introduktionen någonsin. De tvenne programledarna flyr omedelbart scenen och ersätts för resten av programmet av varsin bandspelare. Hasse Alfredsson, Lee Hazlewood (som ser ut att med rätta undra vad i helvete han gör där), Sylvia Vrethammar och Thore Skogman defilerar utan ett ord, för att aldrig mer synas till! Resten av programmet är en veritabel kultfrossa utan dess like i svensk nöjeshistoria. Hur man samlat ihop detta pärlband av sunkadeliska artister vete gudarna.

Harry Rydell, mannen med landets sämsta taktkänsla och bästa scensminkning, sjunger en visa om att han sjunger.

Andrapriset för bästa sminkning går till Anna-Lisa Ingemansons lätt uppdaterade 1700-talslook. Den försilvrade ridpiskan är pricken över i. Märk hur hon råkar sparka till sin pudel vid 2:41.

Tyvärr vispas inget faktiskt potatismos i detta nummer. Det är också det proffsigaste framträdandet av dem alla, även om konkurrensen förstås är tämligen klen. Ändå är det något med Roland Nilsson, som kommer hjärtan att smälta. Jag tror det är att han är till förväxling lik valfri charmigt töntig gubbe av Per Fritzell. Kombinationen av sångrösten, den Buttericks-mässiga scenkostymen och det oerhört anspända framförandet är helt oemotståndlig.

Herregud! Ingvar från Trelleborg, med tangorabatt, paljettbemängda kavajslag, kornblå skor och illgrön sidenskjorta, gör EN ENTRÉ ATT DÖ FÖR. Därefter äger han scenen i tre svettiga, intensiva minuter, med krumsprång, skönsång och akrobatkonster! Herrejävlar! Min nioåriga dotter gjorde bättre hjulningar efter två timmar på cirkusskola. Fan vet om hon inte är bättre på engelska också. Kort sagt: det är underbart!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: