Blir du kaxig, lille vän?

”Kaxighet”. Nutidens haussande av denna egenskap är något som retar mig. När stöddighet och vassa armbågar är något som glorifieras, är det ett symtom på ett kulturellt sjukdomstillstånd. Ett samhälle hålls samman av insikten om allas totala ömsesidiga beroende, men äts upp inifrån när de självtillräckliga vinnarskallarna tillåts härja.

”Kaxighet” beröms ofta hos representanter för minoriteter och diskriminerade grupper, som en metod för att ”ta sig upp” och därigenom hjälpa ens likar till bättre förutsättningar. Men genom detta legitimerar man bara det som alltid är solidaritetens motpol, nämligen den individuella konkurrensen. Att hylla förmågan att klättra till toppen av hierarkin är att bidra till hierarkins bevarande. Den kvinna som slagit sig fram på ett mansdominerat område har inte lurat systemet — hon har bekräftat och förstärkt systemet.

Råkar man vara bättre än gemene man, ska man ödmjukt inse att man tilldelats denna gåva helt godtyckligt, samt sträva efter att använda den till det allmänna bästa. Vår tids individfixering och hyllande av ”kaxighet” hänger samman med de liberala myterna om genier och stora män. Myter som underblåser skuldbeläggandet av den svage och missanpassade, och ersätter solidaritet med konkurrens.

2 kommentarer till Blir du kaxig, lille vän?

  1. Jonas Persson skriver:

    Hej Robert.
    Ett bra och viktigt inlägg i den giriga världen, med individuella värden som absolut måttstock. Men hur ska vi göra för att slippa bekräfta det ojämlika samhället? Det finns nog många radikala metoder. Men vågar vi prova dom?
    Mansskatt..? Kvotering..? Ödmjukhet…? (ödmjukhet låter kanske inte så radikalt, men det är inte så ofta man hör det som ett medel till solidaritet, demokrati och jämlikhet)

    Nåväl…tack för ett fin fint radioprogram!
    Trevlig Magmadvent!
    /Jonas Persson

  2. Robert Huselius skriver:

    Kul med respons och bra fråga. Jag tror på aktiv solidaritet underifrån, inte som välgörenhet utan som ”inbördes hjälp”. Man mår bra av att hjälpa och vara behövd, men inte av att vara ett passivt filantropioffer. Slutsats: vi bör hjälpa varandra, med betoning på bägge orden. Jag tror på ett bygge av lokala parallellinstitutioner som inte bygger på marknadens logik.

    Frågan är hur dessa ska gestaltas i praktiken, och hur omfattande de kan bli. Så länge vi inte är beredda att leva i självhushåll långt ute i obygden, förblir vi ju mer eller mindre beroende av arbets- och konsumtionsmarknaden. Mat kan man i viss mån odla gemensamt, som t.ex. föreningen Folkodlarna gör där jag bor, men vi måste ju bo också, och åtminstone här i Stockholm är den möjligheten ganska kringskuren av krav på fast anställning och solvens. Någon sorts kooperativ hyresrätt, där hyrorna hålls till ett minimum genom frånvaro av vinstintresse och att de boende sköter så mycket som möjligt av jobbet, vore intressant, men känner inte till några sådana.

    Men glider väl från ämnet här. Grunden till hårdkonkurrensen inom arbetslivet är rimligtvis den permanentade massarbetslösheten, som fungerar som hot eftersom vi lärt oss frukta och avsky den. Jag önskar mig en ekonomi där fokus ligger på att minimera mängden arbete som behöver utföras av människor, och inte som nu på att ”skapa jobb”. Där skulle man ju antingen kunna dela på arbetet eller ta bort stigmat på arbetslöshet. Medborgarlön är en intressant idé, som jag dock är totalt rudis på och därför inte kan utveckla :-)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: