Arkiv B: Something Weird

Sent omsider fortsätter nu Arkiv B sin utforskning av en av filmvärldens bisarraste skapelser: den psykedeliska b-filmen. En genre som, tro det eller ej, en gång var så het att alla möjliga hel- och halvfigurer (eller vad sägs om Dick Clark?) ville pröva sin lycka i dess kalejdoskopiska rouletthjul. Denna gång ägnar vi oss åt gore-farfar Herschell Gordon Lewis utflykt i psykedelians tassemarker: Something Weird från 1967. En film som dessutom lånat sitt namn och sin estetik åt världens förnämligaste b-filmskolportör, så ni kan ana att förväntningarna var högt ställda. Men ack! —

Det första som slår en är tidsbundenheten. Speakern inleder med en pompös och fullkomligt malplacerad harang om den hemliga amerikanska forskningen inom ESP, vilken på något vis ska få USA att triumfera över den lede ryssen i det stora atomkriget. Detta är det första och sista vi får höra om storpolitik och kalla kriget i denna film.

Det andra är en underbart makaber humor, när en ung tjej lutar sig över kameran och kvider ”you’re positively electrifying”, varpå det klipps till en man som dör av en elchock från en ledning. Inte heller detta är något som på minsta vis präglar resten av filmen.

Det tredje, och tyvärr alltför bestående, intrycket är den extrema billigheten, som avspeglar sig både i valhänta skådespelare som inte förmår uttrycka en enda trovärdig känsla, och i sådant som att ”ambulansen” är en helt vanlig, civil sedan med saftblandare på taket, eller att poliskontoret mest ser ut som om man burit in ett skrivbord i omklädningsrummet på ett badhus.

Misslyckade Ansiktslyftningars Vänner ska snart sammanträffa.

Med dessa premisser berättas följande historia: En herr Mitchell har, genom nämnda elchock, fått såväl paranormala förmågor som ett hiskeligt vanställt ansikte. Genom att motvilligt skänka sin gunst åt en motbjudande häxa – eller rättare: hon ska säkert föreställa en omänskligt ful trollpacka, men sminkbudgeten nådde inte längre än till ”vithårig kvinna med dålig hy och en mun sminkad på ena knät” – får han sitt tvålfagra anlete tillbaka, och börjar charma sig land och rike kring som vattenkammad fjärrskådare. Häxan framträder som den ljuvliga assistenten Ellen inför alla utom Mitchell själv (fråga mig inte varför), och är den enda som inte tycks läsa sina repliker innantill med en katatonikers inlevelse; istället spelar hon över på samma groteskt pinsamma barnteatervis som sin motsvarighet i kalkonklassikern Troll 2. Tillsammans styr de kosan till en liten stad, ansatt av en serie mystiska mord på unga kvinnor, där Mitchell leviterar på futtiga societetsfester och sanerar torftiga kyrkor från hårdsminkade spöken.

En förnumstig och mördande tråkig doktor Jordan blandar sig i det hela. För att på något vis testa vår klärvoajante väns förmågor, samt för att filmen ska hänga med sin tid och leva upp till sin titel, ger han Mitchell en dos LSD. Snart uppstår även en bisarr kärlekstriangel mellan honom, Mitchell och Ellen, som får den logiska följden att han en natt blir anfallen och närapå strypt till döds av sitt eget täcke – en av filmhistoriens mycket få mordiska textilier, jämte den människoätande mattan i The creeping terror, och troligen ett av de bisarraste filmmonstren någonsin, vid sidan om gorillan i dykarhjälm i Robot monster (länk = min recension!) och den svävande jättehjärnan i The brain from planet Arous.

Inget levitationstrick utan en präktig rökmaskin.

Jag kan inte nog understryka detta med billigheten. Rekvisitan är troligen hoprafsad ur filmteamets hem, med repiga möbler och risiga blomsterkvastar. Allt skådespeleri är extremt träigt och verkar fullständigt orepeterat; det är som om du och jag skulle försöka göra en film här och nu, med våra mest talanglösa vänner som skådespelare. Övernaturlig skräck? Bara att låta en man brottas med sitt täcke. En LSD-scen? Lugnt, det fixar vi såhär: Mitchell springer genom ett ödsligt, rödtintat landskap med en fläck på linsen — Mitchell vinglar runt i en ekande, rödtintad pissoar, sedd genom ett prisma. Inte behöver man några miljoner från Filminstitutet för att berätta en historia.

"Tills döden skiljer oss åt" betyder inte mycket för nutidens människor.

Ja, vad ska man säga. Somliga kan uträtta storverk på minimal budget, andra kan det inte. Hershell Gordon Lewis kunde det inte, och den enda anledningen till att han gått till filmhistorien, är att han var först med att vältra sig i blod och inälvor. Det är den brutala sanningen. Something weird är dessutom totalt renons på lemlästning och tarmar. Som tröst bjuds vi en handfull odödliga repliker (”I have a drug here: LSD. Perhaps you’ve heard of it.”), några få obetalbara flumscener och – det måste sägas – ett fantastiskt soundtrack, med musik studsande mellan hetsig agentfilmsjazz och mystiskt elektroniskt atonala ljudlandskap. Men inte ens Häxan och den extremt osmakliga kärleksintrigen i slutet räcker hela vägen, när resten av filmen är en veritabel studie i oengagemang, där letargin till slut blir så fullständig att jakten på mördaren sker i joggartakt.

"Ja! Det ÄR samma sjukdom som Michael Jackson hade!"

Som framgår kan jag inte rekommendera alla att se Something weird, men jag kan föreslå instiftandet av en skojig partyaktivitet, som vi kan kalla b-skådis-leken: allt man säger, ska man säga med ett nollställt ansiktsuttryck och en fullständigt oengagerad röst, som om man läste innantill. Roligt för hela familjen! Vill man vara säker på att man leker rätt, kan man inleda med att i inspirationssyfte se några scener med Dolores Fuller ur Glen or Glenda?, eller förstås denna film. Det kan komma på ett ut.

Sugen?

Våra förtrogna Swedisc har förstås denna dvd till hyggligt pris. Men tro mig, du är inte över hövan sugen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: