Minnet som fiktion och fiktionen som minne

Tänkte på detta med fiktion och verklighet, och hur vi ofta ställer upp dem som diametrala motsatser.

Jag brukade lida av att vara en obotlig nostalgiker. Stora delar av mina ungdomsår – ni vet, de där som brukar anses vigda åt bekymmerslöst flackande och tanklös hedonism – ägnades åt lidelsefullt frossande i svunna tider. Trånsjukt sökte jag återväcka ett fruset ögonblick genom att besöka samma gator, ta samma nattpromenader, lyssna till samma skivor, äta samma kex – men det blev lika fruktlöst och patetiskt som då man under renässansen försökte imitera antikens kultur till punkt och pricka. Den gången kom något snille omsider underfund med att man aldrig helt kunde lyckas, eftersom antikens människor inte imiterade någon – och motsvarande slutsats drog väl jag också för egen del. Det gamla är förlorat och kan aldrig återuppväckas, eftersom själva återuppväckarambitionen ställer sig i vägen.

Jag är fortfarande en obotlig nostalgiker, men lider inte längre av det, sedan jag insåg vad minnet är, eller snarare vad det inte är: minnet är inte en pålitlig återgivning. Minnet förgyller och patinerar. Minnet ljuger värre än kameran. Minnet pressar samman fjolårets konturlösa dimmor av vankelmod, tristess, lojt dagdrömmeri och allmänna struntbekymmer – ni vet, den vanliga vardagsmodden – till hårt blänkande, perfekt runda pärlor av entydiga, rena känslor och total närvaro. Minnet gör sålunda samma sak som en riktigt bra film: koncentrerar, förhöjer och fokuserar det splittrade, luddiga, undflyende nuflödet. (Andy Warhol menade också av tv är verkligare än verkligheten av den anledningen.) Minnet rymmer inte händelser, utan våra egna berättelser om dessa händelser. Sedan jag insett detta, kan jag gona mig i min nostalgi som om jag sutte uppkrupen i tv-soffan framför Paraplyerna i Cherbourg.

Hela vår upplevda verklighet består av dessa berättelser. Nuet är blott en rörlig punkt, som bara kan få utsträckning och form genom ett raster av individuella och kollektiva minnen. Våra idéer om framtiden är extrapolerade från våra berättelser om det förflutna.

Men, invänder lyssnarskaran i en mun (hur äckligt det än låter): somliga saker händer faktiskt, och andra inte; minnen är något annat än fria fantasier, de byggs av ett visst begränsat råmaterial. Råmaterialet är verkliga händelser, som vi tillmäter så mycket större betydelse än påhittade, som de spirar ur hela vårt förflutna och lovar konsekvenser för hela vår framtid. Skakar om vårt universum i varje stund. Jovisst, nickar jag blitt efter att upprorsstämningen lagt sig bland massorna – men händelser är flyktiga. Allt flyter. Somliga händelser stannar kvar som minnen, blir berättelser. Det som vid en tid och plats är ett trauma, är på en annan punkt i rumtidväven något helt normalt.

Men hur är det med fiktionen? Numera är det poppis med hårklyverier angående när självbiografi övergår i roman och vice versa, och somliga har ansett det vara okej att torgföra rena lögner under rubriken ”min sanning”. Jag vill se det från andra hållet: i själva verket måste såklart all fiktion som handlar om människor och/eller utspelar sig på vår planet vara ”verklighetsbaserad” i bred mening. Alla trovärdiga människoskildringar är hämtade ur en personlig erfarenhetsbank – ur minnets berättelser.

Sålunda blir minnet fiktion och fiktionen minne. Två kommunicerande kärl av berättelser som formar våra flytande jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: