Renat
Nov. 1970
Livet är som en tvål,
nötas, blötas — och en skål,
och tack för det som varit,
det var skönt men marigt.
Nationell sorgedag är utlyst i Magmanesien när nu Ricky Bruch, en av våra stora hjältar och inspiratörer, vars poesi satt guldkant på åtskilliga Magma-program, har gått ur tiden.
Gräddan av svenska kultfigurer: Ricky och Christina Lindberg
Det vore ett digert arbete att finna en mindre idrottsintresserad person än jag. Jag är den typen som, när någon talar om ett pågående VM, frågar ”i vilken sport?” — och menar det. Men Ricky har sin stadiga plats bland mina husgudar. En världsatlet som öppet erkänt att han under hela sin karriär var så dopad att han fick stå i badkaret och kissa. Som bara härom året skapade rubriker, då han bestämt sig för att sätta punkt genom att smälta ned alla sina gamla medaljer. Som även tog sig tid att spela rövare i Ronja Rövardotter och alban i dansk gladporr, ge ut en diktsamling och en förvirrande självbiografi samt släppa en slyngelaktigt manschauvinistisk singel. Och som dessutom, enligt denna intervju, var en cineast av mått.
Visst — hans poesi skulle få Horace Engdahl att kräkas, han sjöng hellre än bra, han hade det tvivelaktiga omdömet att kampanja för Ny Demokrati (även om han inte var främlingsfientlig), och det finns nog goda anledningar till att han fick spela den ende stumme rövaren i Mattisborgen. Men jag älskar honom för att han försökte — för att han gång på gång spände sin båge, gick sina egna vägar och sket i konventionerna, för att han inte ville att något mänskligt skulle vara honom främmande och för att han inte tog saker och ting så förbannat allvarligt. Han var en excentrisk, grovhuggen b-renässansmänniska. Full i fan.
Rickys glimt i ögat och långfinger mot den goda smaken framträder i koncentrat i denna hans slagdänga från 1971:
Där är hon — och hon får väl duga
Här är jag — en nordisk sagogud
Och hon vill så gärna bli min fruga
Men jag tar det kallt, mig fångar ingen brud
Hur kan man inte älska den mannen?
Magma i Radio Eskilstuna 92,7 