Arkiv B: Alabama’s Ghost

Arkiv B växlar nu in på ett minitema några filmer framöver: psykedelisk film. Detta paraplybegrepp inrymmer såväl utflippad undergroundfilm som snaskig exploitation nödtorftigt förklädd till skrämselpropaganda, men de bör antingen 1) innehålla hallucinogena droger, 2) skildra deras effekter visuellt eller åtminstone 3) ge anledning till kraftig misstanke om att filmens upphovsmän gått på syra. Tillåt mig så presentera Fredric Hobbs, som i åtminstone en cinematografisk freak-out bockade av punkt 1 och 3 med guldstjärna i kanten: Alabama’s Ghost från 1970.

Under andra halvan av 60-talet blev det uppenbart att något nytt var å färde bland ungdomarna. Istället för att nöja sig med att gå i fädrens spår för framtids segrar, blev de den första (men förhoppningsvis inte den sista) generationen som ville logga ut från modernitetens och rationalismens räta spår. De ville blicka inåt och utåt med nya ögon och inte lita på någon över 30. Och säga vad man vill om LSD, men nog kom det lägligt – pastor Leary höll nattvard, beatniks blev hippies och den unga musiken exploderade i en förvriden krevad av färger. Somliga försökte uppriktigt återge psykedeliska erfarenheter och surrealistiska insikter utan kommersiella hänsyn, som tidiga Pink Floyd. Andra tycktes mest vilja vältra sig i delirium, absurdism och utflippad konstighet för sakens egen skull, som The Unfolding. Andra åter nöjde sig med att lägga sig i den nu förskjutna mittfåran genom att krydda sin trallvänliga tonårspop med några droppar syra, som Lemon Pipers eller tidiga Status Quo.

Detsamma gäller förstås även filmen, vilket äntligen för oss till ämnet.

– Äsch, nu har mina ögon ballat ur igen. Led mig är du snäll.

Fredric Hobbs filmer är svåra att bli klok på. De har monster, vampyrer, spöken och galna vetenskapsmän, men de har för mycket av dem, och är för allmänt bisarra och överdrivna, för att det inte ska vara en tanke bakom. De ser alldeles för dyra ut för att vara vanliga publikfriande b-filmer, men är inte på långt när tillräckligt konstnärliga och svåra för att vara avantgarde. Så vad är meningen? Jag vill tro att han helt enkelt tyckte om att göra filmer om muterade mördarfår och dödsknark. Han var en av bisarrofilmens obesjungna hjältar, och hans kanske förnämsta orgie i konstighet avhandlar vi i Arkiv B idag: Alabama’s Ghost. En film så bräddfylld av utflippad coolhet att man tänker sig att den är GJORD för framtidens kultpublik. Ett så psykedeliskt skräckfyrverkeri att man förväntar sig att få höra Devil Doll på ljudspåret snarare än funkiga flöjtsolon och Turk Murphys stompiga tradjazz.

Bigmouth strikes again

Låt mig förtydliga.

Alabama, en hipp svart städare, finner kvarlåtenskapen efter magikern Den Store Carter i en hemlig källare. Han återuppfinner sig själv som den karismatiske Alabama, King of the Cosmos – en hipp, groovy trollkarl för den psykedeliska generationen, i en svid som får honom att se ut som en korsning mellan Afrika Bambaataa och Napoleon – varpå en Andrew Loog Oldham-typ med kråsskjorta slår klorna i honom och yttrar de magiska, förlösande orden (och min sorg är gränslös över att jag inte kan förvänta mig få höra dem idag): ”Surrealism is in! Surrealism is where it’s at!”.

Nu far de tillsammans land och rike kring i Alabamas bisarra bil, som ser ut som en mumifierad Batmobile, eller som om någon klätt en japansk bosozoku-bil i hud. Överallt hälsas de av kvinnor i väst och kortkort, som utför pulserande danser till andra rangens hippiemusik. Kort sagt: Pandoras ask står på vid gavel och stjärnstatusen är ett faktum.

– Piercing är för töntar! Jag uttrycker min individualitet genom att bära ett ännu pulserande hjärta utanpå särken.

Dock — Alabamas törst efter berömmelse tycks också bli hans förbannelse, ty gudarnas vrede börjar drabba denne funkige Prometheus. Inte nog med att Den Store Carters förorättade spöke anfäktar honom med vampyrer och bombastiska förbannelser, mot vilka inte ens en extatisk voodoo-seans hjälper — hans manager visar sig dessutom vara styrd av en Dr Strangelove-liknande nazistvampyr med rullstol och storhetsvansinne, i vars källare, under ett igenvuxet slott, det råder en sällsynt hög koncentration av depravering och ondska. Hippievampyrer i svarta strutar serveras bokstavligen skrikande kvinnor på löpande band, under det att en av Hitlers främsta vetenskapskvinnor står i begrepp att införa drogen Deadly Zeta genom Alabamas näsa, vilket ska göra honom till en katalysator som kan förslava hela mänskligheten genom sin röst. Målet: andlöst vacker förstörelse, sinnligt lustfyllt kaos och gränslösa mängder aptitretande blod. Det är den typen av människa vi talar om. Den parodiskt über-onda, som blivit möjlig först efter årtionden av serietidningsskurkar.

Vampyr: för ball för att borsta tänderna.

Som upptakt till detta diaboliska klimax samlas tusen sinom tusen ungdomar till en gigantisk orgiastisk gratis-bauta-happening som får Woodstock att likna en syjunta, lockade av utsikten att få se Alabama trolla bort en elefant (detta var före hemvideons tid). Där har emellertid Alabama på outgrundliga vägar blivit utbytt mot en exakt porträttlik robot, som med glädje och bravur skjuter ihjäl de motorcykelvampyrer som av okänd avledning invaderar stället – ja, även jag började uppleva logiken som något haltande vid det här laget.

Alabama’s Ghost är inte rätt ställe att eftersöka djup karaktärsteckning eller psykologiskt drama. Men den är en springbrunn av bisarreri och en mycket visuell film, som skulle passa bra projicerad på en vägg under en hallucinogen fest (tänker någon hålla en sådan, så underrätta gärna mig). Det frossas i detaljer, klädedräkter, stämningar och expressiva vinklar. En spindelväv blir psykedelisk, en skräpig, öde hamn blir sublimt vacker i disig morgonrodnad och köttigt bloddrypande vampyrkvinnor sträcker girigt sina gapande käftar mot kameran i snedtrippad närbild. Det är blaxploitation och skräckklichéer med glimten i ögat, skruvat 180 grader och spetsat med syra, väglett av mantrat: Surrealism is in! Surrealism is where it’s at!

Om du trodde Nick Cave var sinister, har du inte sett hans onda tvillingbror.

Sugen?

För den dvd-begivne blir det lite svårt, emedan denna film skamligt nog inte verkar ha någon officiell dvd-distribution. Ni kan ju pröva att googla efter försäljare, men mer behjälplig än så kan jag inte vara; var jag fann min dvd-kopia har jag tyvärr inget minne av. När denna recension skrevs, fanns filmen i sin helhet på Youtube, men så är inte fallet längre. Så ni får väl helt enkelt komma och se den hemma hos mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: