Det är mycket med det oceaniska

På blomsterklädd kulle satt Hjalmar och kvad. Den ständigt träffsäkre sekelskiftespersonligheten Hjalmar Söderberg alltså, och kullen var nog snarare stenbelagd, men ändå. ”Jag tror på köttets lust och på själens obotliga ensamhet”, skaldade han med sin mondäna flanörpessimism.

Själv tycker jag det låter som en vansklig kombination. Jag vill gärna tro på motsatsen: själens uppgående i det oceaniska, helheten, det Ena, Gud – kalla det vad ni vill, för metaforer är ändå det närmaste vi kan komma.

Sådana diffusa, undflyende fenomen är frustrerande, rentav obegripliga, i en hårdverbal kultur som vår. Helst låtsas vi inte om dem, vilket kanske kan förklara varför teknologin tar tigersprång varje år, medan förstaårsstudenter fortfarande blir golvade av Platon och Schopenhauer, eller varför inte Stagnelius och Buddha – som, apropå oceaniskt, gillade att likna folk vid snurriga vågor som inte begrep att de bara var tillfälliga manifestationer av det stora havet.

Snusmumriken i Tove Janssons böcker är troligen också förtjust i havet – om än inte lika besatt som Muminpappan – men vägrar berätta om sina vandringar för någon annan, eftersom hans ordlösa minnen då skulle ersättas av hans egen berättelse och därmed upphöra att existera. En tanke som är svår att ta till sig i en tid då allt man upplever ska dokumenteras och delas digitalt för att få räknas. Skidturen i strålande vintersol är inte komplett förrän den blivit skruten om på Facebook, och på barnens luciatåg är det ett sådant stroboskop av blixtar att flickornas stackars trewattsljus inte har en chans mot kamerakanonaden. ”Pictures, or it didn’t happen”, säger man halvt på skämt — ”ge oss bildbevis, annars har det inte hänt”. Enligt Snusmumriken är det snarare tvärtom. Vi försöker med alla medel förlänga ögonblicket i ord och bild, men inga ord, och ingen teknik, kan fånga en upplevelse. Kameralinsen ställer sig tvärtom i vägen för solnedgången, nätpersonan skymmer personen och vi minns berättelsen om våra erfarenheter istället för erfarenheterna själva. När vi fotograferar kallar vi det ”förevigande”, men varje avbildning är i värsta fall en tafflig förfalskning, i bästa fall en helt ny upplevelse – hur som helst är den aldrig i närheten av det avbildade. Det förstod förresten Muhammed utmärkt väl.

Det oceaniska, gudomliga eller mystiska har många namn, eftersom inget av dem lyckas säga särskilt mycket. Somliga har menat att allt vårt tragikomiska, förvirrade famlande mellan kyrkor, familjebildningar, fyllenätter, kickoffer, mindfulnesskurser, självförhärligande Facebook-dokumentation och identitetsskapande konsumtion i grund och botten handlar om en längtan tillbaka till fostrets totala samhörighet med modern. Att vi ägnar hela våra liv åt att famla i blindo efter navelsträngen. Vetenskapligt är den tesen antagligen skrutt emedan den förklarar något utan att kunna motbevisas, men som metafor är den både svindlande och trösterik. Tanken om att lycka skulle bero på något annat än yrke och köpkraft är också attraktiv, och framförs gärna i suckande tonfall som ett mantra, en läpparnas bekännelse innan det är dags att frossa vidare eller kuta till jobbet. När denna tanke verkligen börjar tas på allvar kommer ni att märka det, för då står revolutionen för dörren.

Men hur hittar man tillbaka till denna känsla av ur-symbios, utan droger eller tjugo års intensiv meditation? Nämnde Schopenhauer, som är mest känd för att han får nämnde Söderberg att framstå som Mary Poppins, hade han en fin idé: musik. Musiken ger, skriver han, ”den utsöktaste av all konstnjutning. Det finnes ingen annan, som utövar sitt inflytande på människorna så omedelbart som den, och icke heller så djupt, ty det finnes ingen, som mer rakt på sak och djupare griper verklighetens innersta väsen.”

Musiken strömmar genom oss i ögonblicket liksom näringen genom navelsträngen. Den kan för en stund lösgöra oss från jaget, häfta oss vid den metaforiska världssjälens metaforiska moderkaka och få oss stackars nervsvaga vågor att känna att vi alla är hav och att vi redan är hemma. Inte för intet föredrar Snusmumriken att uttrycka sig med munharmonika. Så fläska på med musik, för att citera ännu en kulturell gigant vid namn Hasseåtage, för nu ska jag sluta droppa namn.

Magma fläskar på igen redan imorgon 4/1 — var redo!

3 kommentarer till Det är mycket med det oceaniska

  1. Jonas Persson skriver:

    Tjusigt…
    En fin blandning mellan högt och lågt(och då inte i betydelsen dåligt).

    /Jonas

  2. Tackar! Högt och lågt är till för att blandas. Som Ricky Bruch.

  3. […] Zeuhl med Rational Diet, matterock med I Am Above on the Left, jazz med Vasil Hadžimanov samt något slags essä. Plus såklart Ed Askew, den oemotståndligt bräkande vispoeten på det brutalt okommersiella […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: