The neon meate dream of an octafish is over

Den 17 december dog Don Van Vliet, alias Captain Beefheart, av sviterna från ms. En av rockmusikens verkliga särlingar är borta från sinnevärlden.

Ifall det inte varit för de lyckliga omständigheter som gav honom en skivkarriär, nämligen den gamla vänskapen med Frank Zappa (vars 70-årsdag förresten uppmärksammas i P2:s Kalejdoskop snart), föreställer jag mig att hans liv hade artat sig ungefär likadant ändå. Beefheart just wasn’t made for these times, som en annan djupt betydelsefull popfigur skaldade.

I vårt samhälle, som ironiskt nog vill kalla sig individualistiskt, finns det människor som är alltför individuella för att kunna falla in i den förväntade gåsmarschen genom skola och arbetsliv. De kan antingen gå under eller finna en nisch som älskvärda kufar, likt Don Van Vliet sittande i öknen med sitt måleri, som faktiskt var hans huvudsakliga gebit — han lade musiken på hyllan redan 1982. Hos Letterman känns han som en pensionerad brevbärare och hobbykonstnär som sätter sig bredvid dig på bussen; han är fryntlig och gentlemannamässig, men svår att få verklig kontakt med, han tycks vara i besittning av en ohämmad fantasi och skulle antagligen blivit belagd med diagnos om han vore ung idag.

Det är ett vittnesbörd om vår kulturs torftighet och fantasilöshet, att vi inte kan tolerera avvikelser utan att kalla dem personlighetsstörningar, och även att vi alltjämt tycker det är märkvärdigt när någon åstadkommer något stort utan att vara formellt skolad. Men för verkligt nyskapande och nytänkande är väl utbildningsmaskineriet snarast en hämsko. Go to the library and EDUCATE YOURSELF if you’ve got any guts, skrev nämnde Zappa 1966.

Vid denna tid hankade sig den genuint oskolade Beefheart ännu fram på danshaken med sitt någotsånär konventionella bluesrockkapell The Magic Band, och 1967 års Safe as milk var, ehuru hyfsat utflippad, ett klent varsel om vad som komma skulle. Men där finner vi också Kaptenens allra mest konventionellt vackra låt (här kongenialt bildsatt med klipp från Dr Caligari):

I centrum för Captain Beefhearts skivproduktion står förstås Trout mask replica (skandalöst nog ej tillgänglig på Spotify!) från 1969. Denna explosion av råbarkad, anarkistisk, lekfull dada-blues sände chockvågor som resonerade genom amerikansk punk, no wave och varjehanda experimentrock — Tom Waits hade förstås inte varit mer än en fluglort utan den.

Därefter tycker jag att han började upprepa sig, liksom måla in sig i sitt eget lilla trygga musikaliska hörn, och för mycket av nasalt rytande pratsång till habilt stompkomp får även mig att byta kanal. Kanske var han rentav själv av samma åsikt, och valde därför att lämna musiken?

Men 1969 stod hans stjärna i zenit — låt mig exemplifiera med min favorit bland oförmodade möten mellan frijazzsymaskiner och absurdistparaplyn på bluesoperationsbord:

TILLÄGG: Läs även Universum Nolls fina dödsruna.

8 kommentarer till The neon meate dream of an octafish is over

  1. Universum Noll skriver:

    Tack för dessa rader. Klockrent – ”skulle antagligen blivit belagd med diagnos om han vore ung idag”.

  2. Pesos skriver:

    Håller med, klockrent.

  3. JG skriver:

    Så sorgligt. Inspirationen han gav är obeskrivlig i ord. En av orsakerna till att jag alls sysslade med musik en gång i tiden.

  4. Robert Huselius skriver:

    Tackar för de orden. Kanske är det så, som Universum Noll bättre antyder i sin blåggpost, att Kaptenens inflytande på punken mest ligger i mentaliteten — att finna sitt eget uttryck utan att nödvändigtvis kunna spela i konventionell mening. Men det krävdes en oljekris, ett halvt decennium av symfonirock samt en Malcolm McLaren för att lyckas göra business av den attityden.

  5. Janne skriver:

    Väldigt fin sammanfattning av en av mina favoritartister. Beefhearts skivor från 70-talet påminner dock inte alls om Trout mask, så det är märkligt att du säger att han målade in sig i ett hörn och upprepade sig själv. Tvärtom är de senare skivorna melodisk soul, där man verkligen hör hur bra han kan sjunga. Knappast pratsång!

    Det är ju dock en helt annan genre än klassiken Trout mask replica, även om jag personligen föredrar Lick my decals off baby som jag tycker är mer helgjuten.

  6. Robert Huselius skriver:

    Janne: Måste erkänna att mitt svepande omdöme inte är baserat på någon större förtrogenhet, och att jag generaliserade utifrån de sista skivorna. Visst stämmer det att han gick åt det poppigare hållet under det tidiga 70-talet, och lät nästan lite som en vit Otis Redding.

  7. […] detta program, hur som haver, uppmärksammades två nyliga hädangångar (hädangänger?): Captain Beefheart och Gnesta-Kalle. Två artister med föga gemensamt, kan tyckas, men den sistnämnde besitter en […]

  8. […] den syftar. Ed Wood, Erik Ofvandal och The Shaggs på ena sidan; John Waters, Allen Ginsberg och Captain Beefheart på andra. En spridd missuppfattning är att vi kalkonfans är ena cyniska jävlar som gillar att […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: