Kungörelse om inställd sändning samt div. experiment

Som den snopne FM-lyssnaren redan uppmärksammat, blev det inget Magma sistlidne tisdag den 26 dennes. Detta av personliga orsaker så triviala att jag inte ids nämna dem. (Något ska ju lämnas åt fantasin.)

Men å andra sidan är dessa trivialiteter många blåggars hela livsluft. Och jag har sett att de har läsare, så kanske är det ett framgångsrecept att blågga enligt En kos dagbok-modellen. Här kommer, på försök, dagens anteckningar:

Gick upp. Torftig frukost; två skivor rostat. Åkte tunnelbana. Anlände till arbetsplats. Trälade, horade, löneslavade, uträttade arbete. Förhandlade med arbetskamrat om lån av inspelningsutrustning. Irrade runt i beryktat ålderdomshem där 90-åringarna på översta våningen satt tysta och orörliga runt bordet som eroderade statyer. Fick surrealistisk förnimmelse och tänkte på Dantes Inferno. Utförde lite mer lönearbete. For spårledes sydostvart. Konverserade cykelreparatör. Rullade genom Skogskyrkogården, via mörka gator mot min vallfartsort, min helgedom, mitt tusculum: BEA i Svedmyra, butiken som ständigt går från klarhet till klarhet. Köpte billiga barnkalasgrejor inkl. svart-brandgula ballonger och tänkte, att om vi nu prompt ska importera amerikaniserade högtider, så var ju Halloween det i särklass roligaste alternativet. For hem. Gjorde strunt och ingenting. Åt. Skrev detta. Det är ju förjävligt att de ska slåss i Afghanistan. Kan ingen göra något? Jag tycker att alla borde vara snälla mot varandra här på jorden.

Sisådär! Rappt och lättuggat, personligt men inte privat. Nästa steg är väl att börja kalla sig ”blåggare”, och bemöta alla som klagar på att man bara spyr ur sig banalt lappri med argumentet ”du måste inte läsa”.

Till sist några kulturella snaskgotter som tröst för uteblivet program:

Frankrike, 1910: tidig animation med urbant tema. Musiken är en anakronism; den första jazzskivan skulle ännu dröja sju år. Temat och tempot är urbant, modernismen och det undermedvetna knackar på dörren, men i Europa dröjer sig 1800-talet alltjämt kvar.

Samma Frankrike, 14 år och ett världskrig senare. Dada och futurism står i full prunk. Musiken av George Antheil, 20-talets Einstürzende Neubauten, är en kakofoni av självspelande pianon, sirener och flygplanspropellrar. Det tidiga seklets storögda lustifikationer har slagit ut i värdeupplösning, psykos och superurbant kaos.

Magma hörs igen 9 november.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: