Arkiv B: Satanis, the Devil’s Mass

Vill du ha en grundkurs i den satanistiska livsfilosofin? Då är detta filmen för dig. Vill du se Anton LaVey rabbla högstämda liturgiska texter i töntig Halloween-utstyrsel, medan medelålders damer med saggig byst skrevar nakna och skyler sig med dödskallar? Då är detta också filmen för dig. What’s not to like?

En procession svartklädda gestalter, dunkelt upplysta underifrån i rött och grönt, tågar bistert och högtidligt in i ett ceremonirum. Church of Satans ledare Anton LaVey har svart cape och vad som ser ut som en bebismössa med djävulshorn, organisten vältrar sig i mollklanger och bär dödskallemask. Några ur församlingen iklär sig medeltidsdoftande monstermasker av papier maché. På ett altare, omgiven av svarta levande ljus, ligger en naken kvinna i ledig ställning och ser uttråkad ut. Spelet kan börja!

Altaryrket: avpolletterade Playboymodellers avstjälpningsplats.

Satanis, the Devil’s Mass (1970) ser på ytan ut att vara en spekulativ chockumentär/freakshow av det slag som numer kommer från Storbritannien och visas på mindre nogräknade kabelkanaler. Men det är också uppenbart, att man inte enbart varit ute efter sensation, utan verkligen velat belysa satanismen på längden och tvären, vilket gjort att filmen på sätt och vis faller mellan stolarna; för pratig för kultpubliken och kicksökarna, för oseriös och larvig för de intellektuellt nyfikna. Men vi kan lika gärna välja att se det från den ljusa sidan: två upplevelser i en!

Kult- och kitschklientelet, å ena sidan, kommer att mysa ända ner i tånaglarna åt de härligt utdragna ritualscenerna. De är så fullproppade av fotogeniska ögonblick och oförblommerat vulgärgotiska (se begreppsapparaten) inslag, att man knappt vet hur man ska börja beskriva dem, men min favorit är när LaVey läser en diabolisk pekoralpredikan, medan en man utklädd till biskop får sina bara skinkor rituellt pryglade. En gravkista öppnas och avslöjar en naken kvinna med ”666” skrivet över brösten. Hon förenas med ”biskopen” i älskog (rituellt, får man förmoda) och locket stängs över dem, under alltjämt högtidligt mässande.

"Dödfödd" fick just en ny innebörd.

Enligt genrens egen logik, börjar snart allt handla väldigt mycket om sex. Satanskyrkan praktiserar nämligen full acceptans för alla sexuella läggningar, böjelser och perversioner, så länge ingen skadar någon annan, vilket förstås var mycket sensationellt och provokativt 1970 (och fortfarande är det, om man tänker efter lite). Under en av ritualerna vill en lärjunge att Satan ska sammanföra honom med en söt liten banktjänsteman vid namn Roger; LaVey åkallar Mörkrets furste i sedvanligt överspända ordalag, och utlovar våghalsigt att så ska ske redan nästa dag. Fram kliver en ung man med nördig Buddy Holly-look (20 år före sin tid, stackarn); han har lite tjall på veven, och som brukligt var innan man hade Viagra, vänder han sig till hin håle med sitt problem, och imponerar stort med sina detaljkunskaper om onda demoners könsdelar: ”I desire the power of Satan, the searing lust of Lucifer, the erectness of Belial, and the glistening moistness of Leviathan”! LaVey själv ser ut att ha svårt att hålla tillbaka ett skratt i detta ögonblick, och jag misstänker att han inte är ensam.

Den fjärde Teletubbyn. När han inte fick vara med i tv-programmet, började han spåra ur.

Å andra sidan har vi den upplysande sidan av filmen. Satanismen är en ganska banal filosofi. Den utgör i stort sett en formalisering av den obstinata tonåringens svar på livets motgångar och tvetydigheter: ”Amen vaddå, jag känner ju för det!” — ”Vaddå vända andra kinden till, han slog mig ju!” — ”Varför ska inte jag pippa runt, det är ju naturligt vafan!” — Tillsätt en knivsudd hoplånad mystik och ett batteri av svårt effektsökande ritualer, och du har satanismen. ”Vi tror på girighet, vi tror på själviskhet”, säger LaVey, 17 år före Gordon Gekko, varpå han börjar förkunna sin läras solida förankring i vad som ”faller sig naturligt” för människan — en retorisk figur välkänd från högerpopulistiska partier. Naturlighetscredot i satanistisk tappning lyder: människan är girig och självisk av naturen, djungelns lag råder och livet är konkurrens och kamp. Ge upp alla fruktlösa försök att göra något åt det — gilla läget och gör dygd av nödvändigheten.

Satanism -- något litet extra när fredagsmyset förlorat sin kittling.

Men! … Som komisk kontrast interfolieras de gotiska nakenchockerna och utgjutelserna över tillvarons grymhet med högst prosaiska mannen-på-gatan-intervjuer med kyrkans grannar; någon tycker att LaVey är den perfekte gentlemannen, en annan klagar över att han inte håller ordning på sin bakgård. Kyrkofadern själv tycks hela tiden ha ett spjuveraktigt leende i ögonvrån, då han står och förklarar sina lärosatser bland skelett, svarta katter och målningar minnande om Slayer-omslag. Allt som allt framtonar han som en omtänksam familjefar, en reko snubbe med glimten i ögat, som gillar att lattja med töntprovokativa djävulsritualer då och då för att det piggar upp.

"Skål, tamejfan! Och jag menar det!"

Så när LaVey i nästa stund står inför det mänskliga altaret och mässar: ”Blessed are the strong, for they shall possess the Earth […] Blessed are the victorious, for victory is the basis of right”, undrar man onekligen om han inte uttrycker en lakonisk uppgivenhet rätt och slätt, snarare än skoningslös socialdarwinism och Nietzscheanskt svaghetsförakt. Och när lärjungarna med emfas intygar att de absolut inte offrar några spädbarn eller hotar någon till livet, och inte ens de välkammade, släthyade unga mormonerna på gatan ids bli särskilt upprörda, fullbordas bilden av Satanskyrkan som en ganska gemytlig sällskapsklubb för fritänkande, och västgötaklimaxet är ett faktum. Ridå!

Sugen?

Something Weirds utgåva får man, i vanlig ordning, inte bara en till hel spelfilm på samma tema, utan även en mängd annat godis samt jordens läckraste vinjett. Varför inte köpa den till oemotståndligt pris från importkungarna Swedisc? Eller så kan du förstås se filmen online och lägga pengarna på en glassbomb istället.

En kommentar till Arkiv B: Satanis, the Devil’s Mass

  1. […] Vidare hörde vi såklart ännu ett utdrag ur Ricky Bruchs diktsamling Själ och kropp, och veckans Arkiv B-film var Satanis, the Devil’s Mass. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: