Arkiv B: Maniac

Stänk på Watzins Keratin, tvinna mustascherna, häll upp svartspriten och rulla cigarretterna — vi ska tillbaka till en mytomspunnen forntid. En era av depression, hårdkokta gangsters, utsvävande flappers, av lönnkrogar, vaudeville, luffare som sover i godsvagnar och högljutt sjungande, sammankedjade fångar som bryter sten med taktfasta slag; en tid och en plats där Benny Goodman spelar hårdsvängig, riffig jazz för diggare och buggare, där den coolaste katten av dem alla är Cab Calloway, som iklädd iögonenfallande swingpjattmundering sjunger om hur lilla Minnie the Moocher lär sig röka brass; där Robert Johnson säljer sin själ till djävulen och där strängt kyrkliga, vita lantbor spelar in hjärtskärande countrysånger om fattigdom, döda älsklingar och det hårda, hopplösa jordelivet. Javisst — det är 30-talets Förenta staterna det handlar om. Hoppa nu in i T-Forden och upplev det senaste tekniska undret i denna främmande, skrämmande värld: talfilmen!

Alla kan vi, med lite god vilja, kalla oss för kungen eller drottningen av något — själv är jag kungen av Magma och Arkiv B. Dwain Esper står jag mig dock slätt mot, ty han var kungen av tidig exploitation — d.v.s. den filmgenre som uppstod i och omkring Drömfabriken vid denna tid för att kringgå den hårdnande censuren genom att motivera allsköns snaskigheter med förmenta upplysningssyften.

Esper gav oss under denna Hollywoods gyllene era tidlösa klassiker som Marihuana, Sex madness och How to undress in front of your husband (som är precis lika underbar som den låter), och 1934 släppte han den omsusade Maniac. Omsusad inte för att den är något gripande, episkt drama om den vidunderliga kärleken och människans utsatthet, utan för att den är så vild och galen, skamlöst spekulativ och inte måttfull på något enda sätt. Den är något att visa för vilseledda kamrater som fått för sig att gamla filmer nödvändigtvis är tama och tråkiga. Den är en veritabel orgie i överspel, galenskap och äckel. Klassiska skräck- och exploitationklyschor skruvas upp en bra bit över löjets gräns och handlingen är en enda lustfylld, sinnlig snårskog av långsökta effektsökerier.

"Denna rolltolkning skall bliva min FÖRNÄMSTA! Och INGET ska få stå i min väg!"

Filmens medelpunkt utgörs av den frilansande forskaren dr. Meinschultz, som i hela sin uppenbarelse förkroppsligar begreppet ”galen vetenskapsman” med oöverträffad bravur och brio. Han har helskägg, vildvuxet hår, tysk brytning och en galet stirrande blick bak tjocka glasögon, och hans passion är — föga förvånande — att återuppliva döda organismer, helst människor. Närhelst han pratar, gör han det med sådan frenesi att den som råkar stå nära honom antagligen önskar att han vore klädd i galon. Han har inga som helst hämningar; han ryter och ryar, gråter hysteriskt och skrattar maniskt om vartannat. Överspel är visserligen något av hela filmens signum — gesterna är genomgående yviga, ansiktsuttrycken drastiska och varje replik uttalas som om den vore ett känsloladdat klimax — men doktorn tar det till en ny nivå av absurditet.

Men samtidigt är den egentlige huvudpersonen doktorns mesige, ofrivillige assistent Maxwell. Den stackarn blir först övertalad att begå likskändning, och som grädde på moset beordrad att skjuta ihjäl sig själv i forskningssyfte. Inte konstigt att han i affekt skjuter ihjäl sin mästare och därmed anträder en golgatavandring genom snart sagt alla psykiska sjukdomar man kände till vid den här tiden — åtminstone om man ska tro de texter som i förment utbildningssyfte dyker upp i rutan med jämna mellanrum. Trogen sin bakgrund som misslyckad imitatör, klär han nu ut sig till dr. Meinschultz och antar gradvis dennes hela identitet. Han blir Meinschultz, med all galenskap som därtill hör och lite till.

"Ooh! You touch my tra-la-la!"

Snart ska dock den nye Meinschultz möta något man inte trodde var möjligt, nämligen sin överman i överspel. Det rör sig om en mentalsjuk man som, för att vara någon som tror sig vara en mördarorangutang, är förvånansvärt stilla och timid till en början. Denne herre blir godtyckligt injicerad med något som visar sig vara super-adrenalin, varpå han börjar vrida sig i infernaliska plågor, frusta, skrika och grymta som ett skadeskjutet djur, i en rolltolkning så absolut frenetisk att den får självaste doktorn att likna Buster Keaton. En återupplivad kvinna från tidigare i filmen kommer skridande som en zombie; patienten tar henne resolut i sina armar och bär apmässigt illvrålande iväg med henne ut i skogen, där han sliter av henne kläderna på överkroppen och, får vi förmoda, viskar ömma ord i hennes liljevita öron.

Maxwell — som jag för enkelhetens skull fortsätter kalla honom — fortfar emellertid att vråla, stirra och gestikulera sig ner i en malström av accelererande bisarreri och psykisk ohälsa. En katt vid namn Satan får sitt öga utploppat och uppätet under maniskt skrattande, och blir därefter inmurad i en källarvägg tillsammans med ett lik, för att regissören med gott samvete ska kunna hävda att filmen är baserad på en novell av Edgar Allan Poe. När Maxwell lyckats lura två unga, lättklädda, förmodat dåliga flickor att slåss med kanyler i samma källare, drivs han till bristningsgränsen; medan kvinnorna halvt slår ihjäl varandra och närapå river källaren, hoppar Maxwell upp och ner i pur eufori och skrattar mer maniskt än någonsin, och hallucinationer av behornade män med treuddar virvlar fram i ett rökigt dis.

Av någon anledning får åsynen genom fönstret av den hysteriskt skrattande Maxwell polisen att anställa husrannsakan; snart står två polismän i källaren med varsin arm i ett stadigt grepp, medan den nu helt förryckte Maxwell ryter åt dem, med manin lysande ur ögonen och nästan tuggande fradga. Slagsmålet upplöses, och i det ögonblick av krypande tystnad som uppstår hörs inifrån tegelväggen: miaoo …

"Vänta lite ... får det vara ett konserverat hjärta kanske? Inte det? En flaska SUPER-ADRENALIN DÅ? Sätter garanterat fart på frugan i sänghalmen -- grrr, nudge nudge ..."

Detta föredömligt sedelärande slut hindrade dock inte censurnämnden i New York från att fälla domen: ”Indecent, immoral, will tend to corrupt morals, will tend to incite to crime.”

Sugen?

Swedisc har den som väntat, både som lågpris-dvd och lyxutgåva, den sistnämnda i kombo med Dwain Espers Narcotic. Annars finns den förstås att se i sin helhet på Youtube:

Annons