Arkiv B: Werewolves on wheels

Werewolves on wheels (svensk titel: Terror på hjul) är åtminstone på papperet det ultimata inom sjaskig skräpfilm från 70-talet. För det första är handlingen varje Klubb Super 8-medlems våta dröm: svinigt, laglöst mc-gäng möter djävulsdyrkande munkar och blir till blodtörstiga varulvar. Därtill är den billig, rå och moraliskt tvivelaktig samt innehåller mättande portioner av såväl vulgärgotik som homosexuella undertoner. Att den trots allt detta inte placerar sig i toppskiktet beror på att den aldrig tar ut svängarna ordentligt och blir riktigt förvirrad och spritt språngande galen. Dracula vs. Frankenstein-galen. Men den är ändå ett saftigt stycke äkta skräpkultur som höjer sig en bit från myllret tack vare en hygglig dos excentricitet.

Det här är allt annat än ”fin” kultur. Men nordamerikansk kultur har också sällan fötts i de fina salongerna. Den visar ständigt upp en prydlig, glättad fasad i kapitalismens namn, men den föddes på en smutsig bakgård och har ända sedan dess hämtat sin livskraft därifrån. Från bakgården kom jazzen, stinkande av illegal sprit och billig parfym, och nästlade sig in på parisiska teaterscener och småningom till den akademiska världen. Detsamma gäller resten av vårt populärkulturella arv från landet i väster — så fort kulturklimatet åderlåtits på all vitalitet, har det funnits nytt blod att hämta på bakgården. Och ofta har det nya klättrat så högt på statustrappan att man börjar glömma vart det kom ifrån.

Arkiv B-mässiga filmer är dock sådana som inte klättrar någonstans, utan är fast förankrade på denna förslummade bakgård, och längst inne i ett skräpigt hörn ligger Werewolves on wheels. Den här filmen är americana i ett jordnötsskal. Det är ”rått men hjärtligt” med starka homosexuella undertoner, det är öken och vägdamm, öl och jeansjackor, snabba fordon och nakendans, skräck och död, laglöshet, frihet och våld, men framför allt: det är fullständigt osofistikerat, opretentiöst och oförblommerat vulgärt. Dessutom är det kanske den ultimata crossover-idén! Arkiv B lyfter på cowboyhatten.

Skräckfilmens älsklingar: vilda, fria, skäggiga och på väg mot ond bråd död.

Tillåt mig presentera Devil’s Advocates, ett gäng socialt missanpassade, lurviga sluskar som ägnar sig på heltid åt att hinka i sig öl, lägga upp flatskratt, kopulera och trakassera alla de stöter på bara för att de kan. Deras ledare heter Adam, och den obligatoriska djupingen, han som mediterar och säger saker som ”somebody’s controlling the vibes”, kallas Tarot. De kramas våldsamt, bär omkring varandra och tumlar runt som barn, och inte nog med det — de åker motorcykel också! Allt medan andrasorteringens countryrock spelar i bakgrunden och b-skräckklichéerna står som spön i backen.

"Äntligen ett jobb, där jag får svära hur mycket jag vill."

Men filmens främsta behållning är djävulsabboten One. Hur ska man beskriva denna underbara, bisarra figur, till bristningsgränsen laddad med negativ energi? Jag kan nog inte riktigt göra honom rättvisa här, men jag älskar honom! Tänk dig Anton LaVey som tv-predikant. Han är sotad i ansiktet, antagligen för att hans stirrande ögon ska framträda maximalt, och talar ett högtravande språk med en gravallvarlig röst som ibland stegrar sig i religiös extas. ”Oh, Satan!” utbrister han med underdånigt vördnadsdarr på stämman. Han är över huvud taget en fantastiskt underhållande rollfigur, och den främste frammanaren jag någonsin sett av det flyktiga tillstånd jag kallar ”vulgärgotik”, d.v.s. vad som uppstår när med kringskuren budget och en uppsjö av skräckklyschor försöker frammana en ödesmättad, högtidlig, mystisk stämning.

Mc-gänget rumlar i fyllan och villan in i en klosterträdgård, där de efter att ha åkallat Satan för skojs skull, sådär som man gör ibland, blir omringade av en procession tysta munkar som bjuder dem vin och bröd. Efter att de gått i däck, bjuds vi en underbar scen som mer än något annat jag sett fångar essensen i begreppet ”vulgärgotik”:

One, med ansiktet svärtat och pentagram på bröstet, skrider nerför en trappa — som kastar precis de rätta expressiva skuggorna — och hamnar i en sal, svagt upplyst av facklor och med ett flammande offerbål i mitten. Han arbetar sig närapå upp till extas när han detaljerat beskriver hur han offrar en katt till Satan enligt konstens alla regler, han vältrar sig i ockulta plattityder och suger naturligtvis extra länge på ord som ”blood” och ”beast”. Knuttetjejen Helen vaknar nu, blir inom loppet av sekunder mystiskt ombytt till brudklänning och går som i trans in i klostret, där hon, i rollen som Satans brud, blir bjuden bröd doppat i pinfärskt kattblod. Och innan man vet ordet av, står hon och dansar naken med en orm och en döskalle, under det att munkarna vandrar runt henne som ett deprimerat luciatåg. Denna scen är fantastisk, och står som ett monument över vad skräckfilm borde vara, istället för de tröttsamma överraskningseffekter och det fantasilösa slaktande av irriterande tonåringar som så ofta bjuds. Och jag menar det.

"Min karaktär har VISST makten att få en brud att dansa näck! Vem är spelledare här egentligen, du eller jag?"

Efter att mc-killarna vaknat, sprungit upp till klostret och bjudit munkarna några rejäla kindfiskar och sinkaduser, börjar hemskheterna förfölja dem. Ett par hittas med sönderskurna halsar, och snart, en extra dunkel natt under stjärnorna, transformeras Adam och Helen under ruelse och plåga till ludna varulvar som morrar gutturalt och biter ihjäl gängkamrater i en scen som kunde ha gjorts bra mycket mer blodig, bisarr och allmänt Arkiv B-mässig (hela filmen har ju för bövelen lett fram till den — för att inte tala om titeln!). Bägge blir alltför snart brända till döds, och Adam dessutom sprängd av en exploderande bensintank, såsom det anstår en knutte — och där tar själva varulvsavsnittet slut. Det borde kanske vara en besvikelse, men är det inte, eftersom det leder oss tillbaka till filmens verkliga huvudperson, One! Efter denna pärs bestämmer sig nämligen det kvarvarande gänget för att måttet är rågat, och likt en hord motorcykelburna mongoler stormar de in i klostret beväpnade med påkar.

Dock räcker det med en enda ond blick från One för att tillhyggena ska falla till golvet. Gänget kapitulerar och låter sig viljelöst dras in i en obskyr tillvaro av tyst, fridsamt lantliv med en stadig diet av djävulsdyrkan och rågsiktskaka med kattblod. Tarot tittar uppåt och ser en likstel Helen stå och blicka tomt med brudklänning, sotat ansikte och armarna utåtsträckta …

”We are One. Let the Prince of Darkness welcome you. For we are all one with him.”

Detta är vad jag kallar ett bra slut. Och jag menar det.

Sugen?

Här kan du se hela filmen, tillsammans med sin ursprungliga ”double feature”-parhäst, Simon, king of the witches. Har inte lyckats finna någon svensktextad utgåva, men nationalhjältarna Swedisc har den på billig import-dvd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: